Msg dyker efter powerpoppärlor - del 343 (26)

För länge sedan, jag faktiskt längre sedan än det senaste inlägget gjordes här, hade vi med gruppen Advertising och deras briljanta "Suspender fun".
I posten noterades att bandet var väldigt dåligt dokumenterat på nätet. Men i dag kopplade vi ihop dem med Tot Taylor, som med sin orkester gjorde den här pärlan.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 342 (26)

På 90-talet gillade jag Ride och MBV och alla liknande och hade rejäl koll på det mesta, men australienska bandet Swirl gick mig helt förbi. Inget särskilt med Swirl, de låter egentligen exakt som man kan föreställa sig, men i låten "Strangelands" finns en viss angenäm touch av The Posies platta "Dear 23". Den som var lite mer atmosfärisk, med stora ballader och tända ljus och så. Åh, vad jag gillar den skivan! Således, härligt att vara tillbaka i Australien, härligt att höra några minuters "Dear 23"-pop, och hyggligt härligt, i alla fall, att lyssna på gammal indie från 90-talet.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 341 (26)

Underbara Martin Newell igen. "Popular Girl" denna gång. Kommentarer är i princip överfödiga. Låt baxnandet tala! Eller en kommentar, förresten. Kolla vilken rolig slogan som presenteras efter två minuter på en Martin Newell-bild. Let's Kiosk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 340 (26)

Nu är jag lite osäker över om vi redan behandlat Beat Rodeo tidigare under åren. New York-duo var verksam under 80-talet och spelade het frankt country-rock enligt wiki, men nog gränsar det väl både mot Nick Lowe-pop och mot mindre bra new age-blask. Hur som helst, följande låt är svinbra, den heter "Mimi", sympatiskt nog, och innehåller trevlig melodi, bra sång och fett najs jangel:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 339 (26)

Vill börja med att be, framför allt förstebloggaren om ursäkt för min frånvaro.
Den kan inte förklaras med annat än bristande engagemang och att jag lyssnat oförsvarligt mycket på musik som inte riktigt funkar här.
En länk på twitter nu för tio minuter sedan vred mig på rätt kurs igen.
The Grapes of Wrath. Hade aldrig hört talas om dem, men de är tydligen ett kanadensiskt band som inte gjort en skiva på 22 år, förrän de i höstas släppte en singelsamling och förberedde att släppa ett nytt album.
"Good to see you" var den nya låten på samlingen. Bilden på bandet som illustrerar låten är från 1985.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 338 (26)

The Leatherwoods nu. En amerikansk småstadsduo med amerikanskt småstadsduosound och herregud vad jag är förtjust i sånt. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är (i alla fall inte utan att riskera låta som en gymnasial psuedo-Knausgård) som får mig att bli så knäsvag för detta, är det den sorgset raspiga sången eller den ödsliga och vackra melodislingan? Eller den helvetiskt fina fördjupandet av ljudbilden ju längre låten lider? Eller hur han nästan går upp i falsett på sista ordet i versmeningarna? Det de gav ut går att finna via toppbolaget Bus Stop (tillsammans med massor av popmumma så som Allen Clapp mm) och efter The Leatherwoods fortsatte en av killarna ut i tomheten och den andra blev trummis i The Jayhawks. Nåväl, här är årets finaste upptäckt hittills, även om låten har 22 år på nacken, The Leatherwoods med "Happy Ain't Comin' Home":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 337 (26)

Åh, det är ren Hüsker Dü-klass på nästa låt. Boston, 1986, Moving Targets med sången "The Other Side". Moving Targets var på sin höjd semi-stora under 80-talet och toppade kanske som förband till Buffalo Tom.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 336 (26)

Powerpop vet jag inte om nästa bidrag på listan exakt är, men säg den powerpopälskare som inte blir riktigt till sig i brallorna av fantastiska "Estar Enamorado" med den spanske show-mannen Raphael. En svindlande vacker smäktare framför med hundraprocentlig säkerhet. Raphael har gett ut typ en miljon skivor och är jumbostor i latinamerika och inte undra på, han kan det där som bara latinos kan. Att vara manligare än Tom Jones och samtidigt fjolligare än Morrissey. Allt är fantastiskt på så många plan i följande livevideo från 1982:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 335 (26)

Åh, vilka fina och anrika ackord som inleder The Triptides gudomliga "Need You"! Hela skivan från dessa amerikanska ungdomar är proppad med ljuva toner. Som ett Clientele på grogg, som ett XTC med 12 rätt på tipset, som ett Cheepskates på öppna förskolan. Bland det härligaste 2012 hade att erbjuda i powerpopväg:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 334 (26)

När man har haft en paus i powerpopbloggande under ett par tre veckor (ingen anledning egentligen, har lyssnat på massor massor av grym pop!) gäller det att studsa in i boxningsringen med besked. Bredbent riff! Koklockor! Gung i introt...och därefter övergång till finaste midtempolåten man kan tänka sig. New Haven-bandet Doug Derek & The Hoax (som fanns 1980-1981) och deras "I can remember":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 333 (26)

Jag fortsätter undersöka Mike Barons tio-i-topp och på sjunde plats finner jag Rainbow Quartz-orkestern Dark Ocean Colors och deras lp. Nu är den förvisso utgiven 2011, men kanske bestod Barons lista av de skivor han hört för första gången år 2012. Det finns säkert nån rimlig förklaring. Dark Ocean Colors hör, hur som helst, hemma på alla tänkbara listor i hela världen med deras så välgjorda och kärleksfulla ELO-pop. Vi måste nästan ta ett spår, va? Här följer sublima "She's A Cornucopia":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 332 (26)

När den kom tyckte jag den var lite jamsig, men efter att ha läst en amerikansk powerpopnörds (Mike Baron) tio-i-topp-lista över 2012 års bästa skivor gav jag David Myhr en ny chans. Och mycket riktigt, visst är det bra! Kanske inte årets näst bästa, som på Barons lista (etta var fina The Explorers Club...kanske inte årets bästa skiva direkt, men absolut en jäkligt bra platta, i synnerhet avslutningsspåret "Open the Door", en knäckande vacker popballad i värsta Pearlfishers-klassen, men också låtar som "Run, Run, Run", som visades här på listan för något halvår sedan är grym...men jag undrar vad Pearlfishers gör nuförtiden?), men absolut en fin skiva. Och andrasingeln, med den fina videon från Stockholm är väl bäst: David Myhr med "Looking for a Life".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 331 (26)

Magiska powerpoptoner från en obskyr mini-Lp (mini-Lp:s! Underbart!) släppta 1986 av The Infidels: "Mad about that girl" heter låten och åh, vilken pärla detta är!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 330 (26)

Av allt som kan strula i ens vardag var det youtube faktiskt som knackade inför julen. Under två tre veckor har jag inte kunnat se en film! Och så plötsligt funkar allt igen...

Och som ett underligt sammanträffande var nästa popgrupps livslängd också två tre veckor (eller nåt). The Locals från New York (dvs tätorten) fanns precis när 70 blev 80-tal och de gav ut en endaste singel och här är den! En bedårande låt, ha tålamod med den märkligt nervösa ljudbilden, själva melodin och harmonierna är fantastiska!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 329 (26)

Danas Janglebells 2012

The Mockers har en fantastisk titel på sin jullåt: "(There's No War On Christmas) When Christmas Is In Your Heart". Politisk pop med stämsång och BMX-Duglas-frasering i sången.



Fantastiskt Beachboysiga som alltid, Fannies-Francis skyddslingar i The Attic Lights har gjort den alldeles bedårande "Why should christmas be so hard" till en samlingsskiva med indiepopjullåtar som spanska skivbolaget Elefant kommit ut med så här inför högtiden.



Kurt Baker är ju en fantastisk melodimakare, men skojar ibland till det lite för mycket framför kameran. Så ibland får jag täcka över bildrutan för att inte tröttna. För lyssnar man bara på "Christmas in the sand" så är den ju finfin.



Sen kände jag faktiskt inte till att självaste Weezer gjort en jul-EP 2000 och skickat ut till fin fanclub. Fint omslag på bandet inklippta i tomtekostymer också, ren MSG-klass på det faktiskt.



Avslutningsvis dammar vi av Fountains of Waynes, som här som alltid sådär supercatchiga och naiva som bara de kan vara. "I want an alien for christmas" heter deras janglebell.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 328 (26)

Avslutar luciarocken med klassiska The Spongetones och deras magnefika "Now You're Gone". Vilka ackord! Vilka stämmor! Versen! Refrängen! Ni måste höra den:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 327 (26)

Man hör direkt vilken musikalisk fas nästa bidrag är ifrån, otroligt distinkt slutet-av 80-talet-början-av-90-talsproduktion. Jag lägger inte vidare värdering vid det, 80-talslåtarna kan ju inte hjälpa att de kom under 80-talet och detsamma gällande sångerna från 90-talet och en bra låt är en bra låt är en bra låt. Mabel Joy heter bandet bakom den trehundratjugosjunde pärlan och låten är en riktigt fin och krispig liten godbit, kanske en smula Go-Betweens och en gnutta Simon Turner plus nåt kryddmått Fantastic Something. Romantik, med andra ord. Sången är dock en glad överraskning (och en bjärt kontrast mot omslagsfoto). En djup och allvarlig karl, likt en bakfull David McComb, som rynkar pannan och sluter ögonen och sjunger "Sylvian Road":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 326 (26)

Även i bråda jultider måste man ta ett break och bara falla pladask ner i en magisk säng fylld av powerpop av bästa slag. Se här, en otroligt obskyr singel med Bob Beland från 1980 och vi tar nörderiet till ytterligare dimensioner genom att spela b-sidan. Och vilken låt! "I Can't Walk Away" fullkomligt brinner som tusen tomtebloss! Kuriosa är kul, denna singel är producerad av Stephen Hague.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 325 (26)

Varför lämna Glasgow när vi inte behöver.
Det här är ännu ett sidoprojekt från en Teenage Fanclub-medlem. Nu Raymond McGinley, som spelar gitarr i Snowgoose, ett lite med folkigt band som grundades av gamle Soupdragons-gitarristen Jim McCulloch.
"Sycamore" heter låten. Och det låter inte lite Fairport Convention om dem. Kanske mest för att Anna Sheard sjunger så otroligt likt Sandy Denny.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 324 (26)

Läste en lång artikel på nån blog häromsistens om Orange Juice-medlemmen James Kirk. En bit ner i artikeln kom de till hans karriär efter Orange Juice. Och där fanns den. Skivan vars omslag jag så tydligt minns från när den kom. Jag har aldrig hört den eller tänkt köpa den när jag sett den tidigare, men Highland-kossan i den lila sjön kommer jag ihåg.
Men nu kan man ju få höra musik utan att betala för det. Så här: Vi bjuder på den alldeles förtjusande titellåten från denna EP med det av James Kirk bildade bandet Memphis. ”You supply the roses”.