Msg dyker efter powerpoppärlor - del 40 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit ut så här långt under 2010.

Den tredje är första släppet från kommande plattan med Lodger. Jag vet inte hur många som uppmärksammade deras förra utmärkta LP från 2008, det känns som de har blivit tragiskt förbisedda av allt och alla. På förra plattan fanns en elegant ton av clever-clever i musiken, men på nya låten är det helt annat ljud. Jag tänker McCarthy! Då gitarrerna ven och Malcolm Edens röst skar genom väggen i låtar som "Should the Bible be banned" eller "We are all bourgeois now". Och nu, 2010, piskar Lodger (av alla!) ur sig en värdig uppföljare. Till och med omslaget skulle kunna vara ett McCarthy-konvolut. Vansinnigt bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 39 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit under 2010.

Den andra hämtar vi från Nada Surf's kommande coveralbum. Helt crazy, vilken bra låt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 38 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit 2010.

Den första av dessa tre är "Baby Lee" med Teenage Fanclub. Tydligen har de en mycket intressant katalog av låtar bakom sig och söker man på internet eller utnyttjar spotify kan man hitta många bra låtar. Jag tycker absolut Teenage Fanclub verkar vara värda att lyssna in sig på.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 37 (26)

New York City-bandet The dB's på tur. Från debuten 1981 hämtar vi en liten liten guldklimp betitlad "Big Brown Eyes". The dB's tillhör de stora elefanterna inom powerpopscenen, och jag som hade tänkt försöka undvika nybörjarkurslåtarna, men denna låt för fin för att negligera. Och samtidigt: den borde absolut vara med på varenda nybörjarkurs för alla powerpoplöövers out there.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 36 (26)

Titta, man kan inte vända ryggen till en vecka ens utan att riskera missa massa skön powerpop/indie från 80-talets Australien. The Ups and Downs. Nån som har hört dem förut? Inte jag. Och det stör mig, i skrivande stund, fruktansvärt. Kolla runt bland de relaterade länkarna på youtube, varenda låt är asbra! Hur har jag kunnat missat en sån grupp?! Hade jag varit 17 bast och hört deras LP (kallad "Underneath The Watchful Eye") hade de haft en drös låtar med på mina blandband och definitivt nämnts med samma respekt som The Church och REM och andra liknande band. Nåväl, på med allvarsminen nu, grym låt här i form av "Moments away":

MSG granskar verkligheten bakom Blocketannonserna

Händelse: Killen måste kränga sin gröna fuskbrasa med inbyggd bar på Blocket.
Bakgrund: Klart som fan att killen har blivit sambo. I lägenheten han bott i på egen hand.
Motivering: "Fattaruväl att du inte kan ha kvar den. När du öppnar baren går det ju inte att öppna dörren ju."

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 35 (26)

Dags för en kalasbra låt! Engelsmannen Luke Jackson utrycker med all önskvärd tydlighet att han är till fullo nöjd med sin flytt till Kanada från London. Själv börjar jag bara längta när jag ser videon och hör texten. Fattar inte vad det är som är så magiskt med den där stan, det räcker med att se en tegelvägg för att man ska börja tråna...

Jag saknar Jesper också.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 34 (26)

Ok, listans första powerpoppärla från Tasmanien presenteras härmed. Jag är inte helt hundra på att det blir fler, men denna Raspberries-doftande låt räcker långt. The Innocents heter bandet, låten är från 2006 och gitarrerna är grymma bakom stämsången. Kuriosa: Från början hette bandet Beathoven och var så poppis hemma i Tasmanien att ambulanser var parkerade utanför konserterna. Hysteri rådde och framgången ledde till att flyttbåt bokades med destination Australien. Tror de fortfarande håller på, med fin kritik i ryggen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 33 (26)

Iställer för att avsluta powerpoppärlorna tänker jag starta ett parallelltema. Ibland postas en powerpoppärla, men lika ofta kan en annan sorts pärla dyka upp. Eftersom denna uppgörelse med mitt förflutna sammanvävt med det jag samtidigt gick miste om under dessa år innefattar fler än ett musikaliskt spår upplever jag att (i alla fall) ett ytterligare tema kan få dimmorna att skingras på ett tillfredställande sätt.

Nåväl. Powerpoppärla nr 33: Best ever. Ingen powerpoplåt är bättre än denna. Närapå ingen låt, alla kategorier, är bättre än denna. Den är absolut fullkomlig. Och vid "She..." efter exakt 2:18 in i klippet blir det mer än fullkomligt. Total magi är vad det är och jag kan inte förklara mer, har inte kunskap om orden att redogöra ytterligare för hur kär denna låt är mig. The Nashville Ramblers med "The Trains":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 32 (26)

Alltså. Det finns så många pärlor, men senaste veckan har en vag liten dust av något vissnat blåst över min entusiasm, som när man som liten pojk genomskådade en vuxen som inte tog leken på allvar. Något rinner av en och det gör litet ont i hjärtat.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 31 (26)

Och han, som sjunger så fint i The New Pornographers, heter A.C. Newman. En av mina favvisar från 2009 var denna låt:



Danny Boy, A.C. har även gjort en version av "Take on Me"!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 30 (26)

The New Pornographers är närapå R.E.M-stora i Kanada, men här i Sverige är de väl mest ett namn som passerar någon gång ibland i någon blogg eller i någon referens sådär. Tre CD för 100 spänn-lådan, kan hända (f.d. "reabacken"). Bra som fan är de, hur som helst! De har hållt på i 13 år och jag väljer en väldigt random låt från youtube (eller random och random, jag gillar den väldigt väldigt mycket och det påverkade säkerligen valet en aning, utan att veckla in sig alltför djupt i läran om det undermedvetna...och vad är faktorn som gör att just den här låten, av alla, fastnat? - jo, ackordet exakt efter orden "Spanish Techno" i refrängen...något i melodin där får mig att bli väldigt glad):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 29 (26)

Med näsan kvar i skivhyllan publiceras härmed ytterligare en klassiker från 80-talet. Hurrah! med "If Love Could Kill". Köpte LP:n för en tia på Konsums skivrea och tyckte den väl var okej. Men så rotade jag bland tidningarna hemma efter recension och i en Slitz (detta är alltså hämtat från när Slitz fortfarande var en musiktidning)hittade jag en trea i betyg. Och det måste ju betyda att den är bättre än vad jag tror, tänkte jag, varpå den åkte på Lencon igen. Och sen låg den kvar och snurrade varenda dag en halv gymnasietermin. För att understryka: Det var denna Newcastle-trio som satt med foto i mitt skåp på gymnasiet och inte Morrissey. Så allvarlig var jag i min kärlek. Nåväl, "If Love Could Kill", en bitterljuv powerpoptryckare med ett flertal finfina detaljer. Efter ca 1:38 förväntar man sig ett hjärtskärande gitarrsolo, eftersom det är dags för ett hjärtskärande gitarrsolo just där i såna här låtar, men istället tar ett utomordentligt sublimt jangelparti vid. Som en uppgiven suck istället för att kasta tallrikar i väggen. Låten blir plötsligt en division mer seriös. Shit, tänker man, han menar allvar ju!. Vidare, det långa långa superfina outrot, med ringande gitarrer och "Elizabeth, you killing me" upprepandes om och om igen ("Elisabeth", källa: youtube-kommentar...ehum...kan stämma). Knäckande fint! Undrar förresten vem som var trummis i Hurrah! ? På alla bilder står de med varsin gitarr och i videon nedan ges heller inga svar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 28 (26)

En janglig pärla från 1990. The Hummingbirds från Australien spelar "Alimony", en alldeles för bortglömd godbit i skivhyllan. Superfint driv, solstinna gitarrer men ändå ett litet vemodigt tema som kontrast. Typiskt Australien, säg.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 27 (26)

De flesta tappade intresset i samband med släppet av deras andra platta. Under slutet av 2009 släppte Weezer sin sjunde. Raditude heter den och har varit upphov till viss meningsskiljaktlighet hemma, då frun inte gillar soundet, medan undertecknad tycker det är rätt bra. Det är just där problemet med Weezer ligger. Vissa (e.i. de allra, allra flesta) vill bara ha magin från första skivan. Allt efter ses som dåliga försök och veka upprepningar. Men är det så? Själv, när jag lyssnar på Weezer hör jag skiva efter skiva med utomordentligt kompetent powerpop. Inget coolt, inget nytt, men en samling riktigt bra låtar. Och en bra powerpoplåt är en bra powerpoplåt. Nedan följer min favoritlåt från senaste skivan, "Put Me Back Together". Vi får se vad som händer med Weezer i framtiden, Raditude var sista plattan på skivbolagskontraktet.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 26 (26)

Klaatu. Powerpop? Varför inte? Eller 70-talsprog. Fast med en del E.L.O och lite Gilbert O'Sullivan. Lite Todd Rundgren kanske också. Och The Beatles. Faktum var att när Klaatu släppte sitt debutalbum 1976 började ett rykte i pressen florera att Klaatu i själva verket var The Beatles. Man spelade låtar baklänges och hittade ledtrådar, man läste texter och fann spår av ordlekar som kunde relateras till Beatles, till och med Billboard hängde på och det blev helt hysteriskt i Beatles-kretsarna. Och plattan sålde som smör! Men så uppdagades sanningen. Klaatu var bara en kanadensisk trio beståendes av några never heard ofs och närapå all försäljning stannade av och trots tre ytterligare släpp de följande åren sålde de knappt så de fick blodpudding och sen ruttnade de och lade ner. Tryckaren "Dear, Christine" från deras tredje platta är så jäkla bra! En riktigt tvättäkta 70-talare med massor av kramar och näsan djupt borrad i en krullig timotejdoftande kalufs.



Visste ni, förresten, att det var Klaatu som var upphovsmän till Carpenters-klassikern "Calling Occupants of Interplanetary Craft"? Det var väl kul?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 25 (26)

Dags att en gång för alla sätta Milwaukee på kartan. The Shivvers slog sina första ackord 1978 och fanns under fyra fem år framåt. Trots enorm uppmuntran från självaste Eric Carmen slog de aldrig utanför Wisconsin, något som måste ses som sorgligt orättvist. Framgång eller ej, ingen kan ta ifrån dem deras fantastiskt smittande poplåtar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 24 (26)

Fyra lads från New York City, som förmodligen kommer bli världens största popband genom tiderna. "Men...om man är från New York ska man väl vara som The Strokes, cool och arrogant och så, fast mer introvert eftersom Strokes tangerar sell-out och dessutom är läderpaj sååå 2009...", spekulerar läsarna nu. Pja. Man kan också låta som Beatles.

Vilka sångare denna poporkester har! Leadsångaren sjunger sådär sjukt hest-snyggt, precis som Lennon gjorde. Och de andra...när de mot slutet sjunger "Sha-la-la-la" och Lennon-killen sjunger mot dem...man bara ger upp för att det är så snyggt. Man blir kräksjuk, fast tvärsom liksom. Så bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 23 (26)

En pärla ytterligare från Little Hits! Springfield-bandet Fool's Face gav ut tre plattor under deras aktiva period mellan 78-84 och tack vare Little Hits började jag youtuba deras karriär. Bra låtar, faktiskt. Fint drag och skickliga harmonier genomsyrar låtarna och jag vill verkligen rekomendera alla att lyssna på fler låtar. Notera den genomklassiska powerpopdansen-med-gitarr hos de tre fronfigurerna. Stil och klass!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 22 (26)

Härnäst det formidabla bandet Nada Surf med den lika formidabla sången "I like what You say".

"Hey, babe...I only wanna make You happy". En otroligt fin låt, detta. Faktiskt en av mina absoluta favoritlåtar som givits ut de senaste tre åren. Väljer bort rockvideoversionen till förmån för en videoupptagning från Benicassìm 2008. Notera den alldeles vansinnigt fina orgelslingan, som har tillkommit live.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 21 (26)

Att döma av alla reaktioner Msg fått i kommentarsfälten under denna popresa rasar läsarna över urvalet av powerpop. "Det går ju inte att ta detta på allvar", skriver folk, "Var finns The Who? Flamin' Groovies? Buzzcocks? Hallå, liksom, nu får Msg allt ta och vässa sig!". Vi tar givetvis kritiken på stort allvar och väljer omedelbart att publicera en av de stora elefanterna.

The Raspberries. De höll på under första delen av 70-talet och pruducerade ett ypperligt pärlband av powerpoprökare. Eller rökare och rökare. Ofta lät låtarna initialt som rökare. Ett riktigt tuggigt riff som intro och man tänker att nu jäklar blir det drag, men så kommer första versen och låten förvandlas till en halsbrytande smäktare med lager på lager av stämmor och harmonier. Sången stod Eric Carmen för (jepp, han med "All by-yyy my-yy see-eelf") och satan i gatan så grannt han sjunger!

Låtval. "Let's pretend". Inga riff, bara smäktare. Jag är ju så förtjust i sånt, trots allt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 20 (26)

Jag skulle kunna orera till ni gäspar käkarna åt helvete om hur bra "Mess Around" med Redd Kross är. Men om jag bara fick använda två ord...Bulls eye!

Väljer det youtubeklipp med bäst ljud, en liveupptagning från återföreningsturnén 2007. De har hållt på länge, Redd Kross, 30 år typ, och särskilt superbra har de aldrig varit. Men i "Mess Around" satt allt perfekt!



Minns någon förresten Popcirkus, som gick på TV för nåt år sedan. Folk som klagar på grishanteringen i Sverige har ingen aning vad ondska innebär. Den slakt "Mess Around" utsattes för av David Sandström och Sahara Hotnights inför publiken överstiger all begriplig sans.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 19 (26)

Ibland behöver man någon som bestämmer åt en. Någon som kommer in med en helt ny infallsvinkel. Little Hits exempelvis. Från sin skivaffär i Staterna (glömt orten, Chicago månne?) spred de sin enorma kärlek för de små guldkornen bland alla miljoner låtar som finns. Gärna från reabackarna. En dag dök en gammal svensk samlingsplatta upp och i samband med den kunde man läsa:

Ah...pathos. Where would pop music be without it? And the only thing better than pathos is pathos with loud guitars. Here's a stupid story about a guy who is such an ineffectual dweeb that he loses his girlfriend to a horse. But the singer totally sells it, lumpy English and all; the moment before the last chorus where all the instruments drop out behind the vocals is heart-stopping. I first heard this on a sampler CD of various Swedish bands, then picked up the cheekily-titled Rubber Soul CD via Not Lame (whose CEO, Bruce Brodeen was the chief US champion of Swedish pop acts like TPD, Beagle, The Wannadies and Eggstone that emerged in the 90s), but the former is ugly and the latter has gone lost so no picture, just perfect pop.

Här har vi alltså en amerikansk powerpopfantast som för första gången (2005 är vi i nu) får höra gamla svenska swindiebandet This Perfect Day. Och karln tycker det är skitbra. Intressant värre! Kan det vara så att muggig gammal svensk 90-tals-indie har legat och grott till sig i källaren under de senaste femton sjutton åren? Bland dammråttor och gamla böcker har musiken förädlats till högklassig powerpop? Kan det stämma? Vi kollar med en annan TPD (eftersom Little Hits låt, "She's got a horse of her own" aldrig var särskilt kul):



Hur bra som helst ju! Dags att rota fram A Shrine och The Simpkins nu.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 18 (26)

Ett av de band med mest tight sound under slutet 70-talet och första åren på 80-talet inom powerpopkategorin var Detroits finfina The Romantics. De hade enhetlig klädsel, ascoola omslag och hade lärt sig se grymt tuffa ut med elgitarrer. Låtarna hade ett riffbaserat tugg med riktigt catchy popmelodi. De var snygga, kort sagt. Men slog gjorde de inte. I Europa hade ingen hört talas om dem och i USA nådde de runt 50-strecket på listorna med singlarna. Sen kom "Talking in Your Sleep". Vips blev soundet mer betonat på new wave med syntar och synttrummor och singeln skördade enorma framgångar.

Som tack för kaffet hittar man numera The Romantics endast på One-Hit-Wonder-plattor jämte Chesney Hawkes och Men Without Hats, vilket är djup synd och skam. De var verkligen ett av de mest kompetenta powerpopbanden som fanns under några år.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 17 (26)

Spontanpost. Slank in på Mickes (varför "slinker" man alltid in på skivaffärer?) innan dagishämt och kom ut lika fort med The Thermals nya. Hade innan köpet blott hört en låt med detta Portland-baserade band och eftersom jag i skrivande stund inte hunnit lyssna något på några övriga låtar på skivan får det bli den då. En riktig mörsare är det, hojtar-refräng och hopp- och studs däremellan och den är riktigt riktigt kul. Och det är väl bra så då. Bra powerpop är bra powerpop är bra powerpop.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 16 (26)

Utan Mitch Easter hade den moderna nordamerikanska powerpopscenen inte varit...eh...så Mitch Easter-dominerad som den varit senaste 25 åren. Hm...det där lät inte odelat positivt, vilket rakt inte var meningen. Karln är ju fantastisk! Förvisso rockar han själv, men sina främsta insatser har han gjort under sitt arbete som producent. Listan är otrolig: REM bästa plattor, Velvet Cruch, Choo Choo Train, Posies, Ken Stringfellow m.fl. Hur som helst, denna korta hyllning till Mitch måste toppas av något och då väljer jag en låt från en Let's Active-platta. Let's Active var hans egen grupp och de gjorde ett par tre släpp under slutet av 80-talet. Måste erkänna att jag bara har (och har hört) en platta, men den är riktigt fin, vilket inte minst bevisas i youtubeklippet nedan. Massor med härliga och inte helt okomplicerade harmonier omgivna av sköna powerpopgitarrer i "Writing The Book Of Last Pages".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 15 (26)

En grupp som är alldeles för bra för att inte inkludera i denna lista är The Swimmers. Jag har tjatat och skickat länkar, jag vet, och nu fortsätter jag med en dåres envishet att flagga: Hör upp! The Swimmers är briljanta!

De är från Philadelfia, vår kvartett, och har nyligen släppt sin andra fullängdare. Deras första skiva tangerar ett ganska McCartneyskt sound, givetvis stöpt i collegerocktradition, medan uppföljaren är lite mer mörk och elektronisk. Här kommer en tidig låt i en hemma-hos-session och det är så fint att klockorna stannar:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 14 (26)

Den sajt/blogg som kanske var den allra bästa lade ner för något år sedan. Det var Little Hits, såklart. Jag skojar inte när jag säger att jag kanske fått 100 st tips på olika band som jag har missat under mitt poplyssnade. Game Theory är ett sådant exempel. Ett alldeles fantastiskt band, med all önskvärd tydlighet. Ledda av en Scott Miller hade de viss tid i etern på amerikansk collegeradio under 80-talet. Samarbetade tydligen lite med The Three 'O Clock...och, pja...mer vet jag inte. Dubbelplattan Lolita Nation är den som får mest lovord och vi hämtar därmed en (närapå) slumpvis utvald och ypperligt njutbar sång från den.

Något som slår mig när jag lyssnar; jäklar vad The Shins måste ha pluggat Game Theory!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 13 (26)

Att låta publicera en av de riktigt stora powerpopelefanterna när man egentligen letar efter pärlorna kanske kan tyckas motsägelsefullt. Men valet syftar varken på Todd Rundgren eller på den väl inlyssnade låten, utan på just exakt detta klipp. Det är hämtat från en TV-show 1978 och anledningarna att just detta är en powerpoppärla är två:

1: Den otroligt knasiga ljudmixen. Orgeln är på tok för hög. Hög powerpopfaktor där.

2: Todds snack inför låten. "Hello, we are Utopia and next song is called Couldn't I Just Tell You", skulle väl vara det naturliga försnacket. Men Todd tycker något annat. Han talar helt frankt om att de ska spela powerpop, utan att veckla in sig i övriga detaljer. Monsterhög powerpopfaktor där.



Ett annat klipp av samma låt är underhållande av helt andra anledningar. Dels är ljudet jättebra. Men framför allt gör basisten en sjukt dråplig bananvurpa under ett koreograferat (nåja) dansparti (!). Powerpopfaktor för att bananvurpa under dans med Todd Rundgren: Måttlig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 12 (26)

Det är ju bara för roligt. Trummisen från Cheap Trick. Baskillen från Fountains of Wayne. Taylor Hanson sjunger (jepp...en av "Mmmm-bop"-Hansonarna). Och James Iha på gitarr. Tillsammans heter de Tinted Windows och lirar skolbokspowerpop från Encyclopedia Americana Powerpopium. De är de ett tämligen nyligen sammansatt band och efter att ha läst youtube-kommentarer kan man konstatera att folk är otroligt oeniga om hurvida detta är bra eller inte. "Låter exakt som Cheap Trick", säger en, "Vidrig sell-out av Iha", gastar en annan, "Går inte att ta på allvar med Taylor Hanson vid micken", klagar den tredje. Fuck it, säger jag. Taylor har vita jeans och sjunger suveränt. Vem kan begära mer?



Tyvärr fick man inte inbädda den riktiga videon till låten, varför jag valde ett Letterman-klipp. Han har i alla fall vita jeans, Taylor, det kunde ha varit värre. Här är deras riktiga video, hur som helst: Tinded Windows - You're my kind of girl. Vita jeans-porr även här!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 11 (26)

Om jag säger The Rubinoos, säger ni "I wanna be your boyfriend". Och sen blir det lite tråkigt för den är bra och så, fart och fläkt, men efter ett tag blir man lite trött på den. Men om ni istället hade svarat "I never thought it would happen" skulle de blivit helt annat ljud i skällan. Detta är en riktigt tvättäkta poppärla avfyrad från Kaliforniens skönaste popband. I alla fall just där och då, 1977. Allt föll på plats och man kan bara gissa hur sur Todd Rundgren måste ha blivit efter att själv inte gjort en sån här guldklimp till poplåt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 10 (26)

Någon eller några gånger per år händer det. Man upptäcker ett band som är så där löjligt bra att man närapå får stora dåndimpen. 2009 års kanske värsta knock-out fick jag av Bernarna Choo Choo (jepp, Bern i Schweiz). Med otrolig melodikänsla, helt i paritet med Cheepskates i sitt esse, svänger de ur sig en rättså garageinfluerad powerpop med ett fantastiskt hjärta. Det är så bra, så glatt, så härligt...man blir, kort sagt, helt till sig i braxan!



Årets andra stjärnsmäll kom från Pains of Being Pure at Heart, för övrigt. Ok, hade hört dem lite tidigare, men fullängdaren kom 2009 och den är tokigt bra. Men jag vet inte om man kan placera dem i powerpopfacket.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 9 (26)

Los Angeles, 1982. The Little Girls. Började som förband till Bow Wow Wow. Den absolut tuffaste låten på listan. Jag älskar den här. Kan inte begära mer av en poplåt. Helt perfekt. Korta meningar. Vill understryka allvaret. Slut.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 8 (26)

Marshall Crenshaw gör sånger som bär den där härligt oskyldiga Buddy Holly-känslan. Det är 50-talets finaste låtar paketerade i en sorts New Yorkig rufflighet och det blir så fint. Marshall är upphovsman till en halv korvaffär av kanonlåtar (bland andra "My Favorite Waste Of Time") och jag valde det tidigaste klippet jag hittade med hyggligt ljud. Från 82, "Cynical Girl". Det här är ruskigt svängigt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 7 (26)

Rotandes bland mappar och filer i datorn hittade jag till sist sången nedan. "Här är den ju!", utropade jag glatt, "The Beathovens. Bra bra bra, vilket underbart retrosound...engelsmän månne?...nä, amerikaner...gissningsvis från 80-talets mitt...". Så döm om min förvåning när jag faktiskt hittade den på youtube! Och döm om min förvåning när medlemmarna hette Bengt och Bosse och Karl-Arne och skit. 60-talsband uppenbarligen. Fuskar lite fortfarande uppenbarligen. Och har gjort "Summer Sun", som är en helt underbar lite pärla. Uppenbarligen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 6 (26)

Redan efter två rader händer det. De sjunger "We never asked for miracles, but they were our concern. Did you really think we'd sit it out and wait for your return?" och det här man fattar hur bra denna låt är. Ackordbytet just under "...for miracles..." är mästerligt och just i det momentet ger den versen (för från, grunden en tämligen traditionell powerpoplåt) en helt underbar skjuts in i refrängen. Bandet: The Records. Skapat ur resterna av insomnade - och håll i er nu - The Kursaal Flyers! Låten: Starry Eyes. En powerpopklassiker från 78.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 5 (26)

Sluta aldrig bläddra i reabackarna. För det närmast pinsamma priset av 30 kr styck hittade jag två plattor med Kanadas finaste powerpopband The Weakerthans. Båda är otroligt bra! Fantastisk sångare. Inte spektakulär, vilket bara är skönt, en powerpopsångare ska bara vara bra, men framför allt ha den där exakta känslan för när man ska knarra i vokalerna eller låta sådär varm som bara vissa sångare får det att bli. Soundet är tight. The Weakerthans har hållt på sedan början av 90-talet och de är trygga nog med sig själva att inte göra helt omedelbara och raka låtar. De lugna låtarna är undantagslöst andlöst fina. Från youtube en rätt sen låt, "Tournament of Hearts" och det här är verkligen hur bra som helst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 4 (26)

En 80-talare från Amerika. The Monroes med "What Do All The People Know". Vilken bra låt det här är! Ishockeyfrisyrerna gör inget. Ej heller de uppdragna byxorna. Inte ens den muggiga produktionen biter på låten. Den tuggar sig förbi alla hinder på ren skicklighet. Ett tindrande intro innan en handklappspepprad vers tar fart och sen en överraskande effektiv refräng där låtens intensitet faktiskt sänks. Märkligt och snyggt.

Ber om ursäkt för den horribelt hemsnickrade mirs-marset till video (hittade verkligen inget bättre alternativ). Och för Guds skull: Detta är alltså The Monroes från USA, inte de norska snuskgubbarna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 3 (26)

Southends finaste pubband härnäst. De oefterhärmliga Kursaal Flyers. "Men hallå, det här är väl inte nån powerpop...det här är ju typ nåt glamrocksjönseri", frustar ni nu, får man gissa. Men icke sa Nicke! Att detta är något annat är en tvättäkta powerpopsmäktare dravlar endast de okunniga om. Eller som vi Kursaal-fans säger, liksom som en hemlig hälsning när vi möts på gator och torg: "Little does she know that I know that she knows That I know that this is a tvättäkta powerpopsmäktare".



Jag mejlar gärna youtubelänk till denna låt om någon vill.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 2 (26)

Närapå identiskt sound och look i Andy Bopps underbara band The Myracle Brah. Fast skam kröp nog illa kvickt upp på torra land gällande det där med att klippa sig och skaffa jobb från förra posten. I kommentarerna till ett annat Myracle-klipp känner en tittare igen sångaren: "Haha! - Min gympalärare!"



Grym låt! Jag har plattan om någon vill ha den mejlad via sånt där zippande av datafiler som ungdomar håller på med.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 1 (26)

Coolt va? Tjugosex guldklimpar av vackraste powerpop ska det bli nu. Jag har längtat efter att få göra denna lista (som inte är någon lista av typen "De Bästa Låtarna i Historien och vi börjar bakifrån", utan bara ett glatt jonglerande av ett gäng superbra låtar) och har till sist fått tummen ur.

Anyways. Nr 1. Dom Mariani såklart. Såklart såklart såklart. Från The Stems, The Someloves, The Summersuns, DM3 och Rippled Souls. Val av låt faller inte på Someloves, utan på en DM3-låt, "Foolish". Jag är tämligen övertygad om att många har Someloves-plattan medan knappt någon har DM3 och där finns lite av kärnan i min list-idé, ni vet, "Den här låten är så sjukt bra, ni måste höra den!". Nåväl, inte nog med att "Foolish" uppfyller samtliga kriterier för hur en powepoplåt ska låta (cool, tuff, överjävligt bra sångmelodi och inga förbannade solon), Mr Mariani himself ser också exakt ut som en powerpopsnubbe ska se ut. Vägra klippa sig och skaffa jobb. Lira pop istället. Yeah.



Blånäsan mejlar gärna en zip av plattan till nyblivna DM3-fans om så önskas.

MSG önskar en svängig jul

Msg:s Blånäsa skickar ett julkort

Spotify är långt ifrån perfekt, men det är väl så fint ändå. Detta är Blånäsans Best Of 2009 med Spotify som bas. Ingen inbördes ordning, snarare ett bra blandband.



Das beste aus 2009

MSG öppnar arkiven: A tribute to Dana

Various artists - A tribute to Dan

1. Det hela får börja med Emmylou Harris som gör det totalt omöjliga. Hon gör Bruce Springsteens "Tougher than the rest" i en inspelning från 1972 med Gram Parsons och Lyle Lovett i kören. "Jag vet hur mycket det här betyder för Dan, så det var självklart att ställa upp", säger Emmylou i en kommentar från Nashville.

2. Abbas "My love, my life" har jag ju plågat omgivningen med i några år nu. Den behöver dock lite knarrigare sång, har jag alltid tyckt, så Johnny Cash fick ta hand om vokalistjobbet på min skiva. "En toppenkille, självklart skulle jag ställa upp", låter Johnny hälsa från House of Cash.

3. Ja, att Karen Carpenter skulle få sjunga något på den här skivan var ju oundvikligt. A-ha:s strålande vackra "Hunting high and low" fick det bli i alla fall. Brorsan fick dock hoppa in och fixa falsetterna i refrängen. "Jag har alltid beundrat Pål Waaktaars låtskrivande, så när jag fick höra talas om det här projektet ringde jag Dan på en gång. Självklart skulle jag ställa upp", meddelar Karen Carpenter från anorexiavdelningen på Cedars Sinai Hospital i Los Angeles.

4. Och när vi ändå är inne på Carpenters. Elvis Costello och Burt Bacharach slängde ihop en rätt schysst version av "Rainy days and mondays", bara för den goda sakens skull. "Vi har följt Dan ända sedan På Rymmen-tiden, så det var självklart för oss att ställa upp", säger Elvis och Burt från kryssningsskeppet de jobbar på för tillfället.

5. Elvis Presley skrattade så det ekade när han insåg det ironiska i att just han skulle sjunga "Meat is murder" från The Smiths-skivan med samma namn. "Men vad gör man inte för en vän som Dan. Han är sån där. Skämtar och så. Lite crazy, liksom. Självklart ställde jag upp", meddelar kungen från Graceland.

6. Därefter får Teenage Fanclub uppgiften att bevisa att den kanadensiska powertrion Rushs symfonirockklassiker "Spirit of radio" egentligen är en treminuters poplåt, väl lämpad att framföras på tolvsträngade gitarrer och med horder av stämsång. "Vi trodde aldrig att det skulle gå, men vi kände innerst inne att vi kunde lita på Dan. Självklart ställde vi upp", meddelar Norman Blake via fax från Glasgow.

7. "Love comes quickly" med Pet Shop Boys fick helt enkelt New Order sätta tänderna i. "Jävla bögmusik. Typiskt Dan på fyllan. Men det var ändå självklart att ställa upp", gormar Peter Hook från bakom bardisken på Hacienda.

8. I Frankfurt samlades Kraftwerk åter för att göra rättvisa åt Momus "Lucky like St Sebastian", en uppgift de kände sig mycket inspirerade inför. "Det är inte St Sebastian som ska vara lyckliga eller känna sig tursamma, det är vi, som tack vare Dan fått den här chansen. För oss var det en självklarhet att ställa upp", säger Ralf Hütter och Florian Schneider från mixerbordet i Kling Klang Studios.

9. Mor och dotter, varför inte, tänkte Astrud och Bebel Gilberto och slog sig ned med en ensam brassegitarrist och jobbade fram en lågmäld bossaversion av Simon & Garfunkles bästa. Nämligen "The only living boy in New York". "Dan é um homem bom. Nós apenas tivemos que fazer exame da parte neste", kvittrar töserna från verandan i Ipanema.

10. Ben Watt och Tracey Thorn i Everything but the Girl pratar fortfarande om hur roligt det var att tolka Bonnie Prince Billys "I see a darkness" på sitt alldeles eget sätt. "Tack Dan! Vi tvekande inte en sekund. Självklart ställer vi upp för dig!" meddelar duon i ett mycket personligt brev.

11. Jag vill spela xylofonslingan, jag vill spela xylofonslingan! Roger McQuinn var helt euforisk när The Byrds återförenades i studion för att spela in en exklusiv tolkning av Teenage Fanclubs "Your love is the place where I come from". "Utan Dan hade jag och Roger fortsatt att hata varandra. Han bygger broar. Självklart ställer vi upp för honom", hälsar David Crosby från Betty Ford-klinikens levervårdsavdelning..

12. Och allt avslutas med en croonerklassiker. Morrissey smörjer stämbanden med smör och smäktar fram världens bästa låt - "Always on my mind". "Dan, vem fan är det? Jag gjorde det för pengarna. Som alltid", hälsar Morrissey via sina advokater.

MSG öppnar arkiven: A tribute to FFFfN

2003 etablerades idén om att vi skulle skriva listor som egentligen var tributeplattor till vår egen musiksmak. Det blev två listor så vitt vi kan hitta i arkiven.
Nummer 1: Fredrik


Tjena killar, nu är ni väl sugna på en lista antar jag. Jajamensan ! Här kommer då diverse artisters hyllningsplatta till Fame Factory Fredrik från Nasaret.

Först ut är "Take a Chance with Me" med fina Roxy Music. Här framförd av Louis Philippe med en stråkkvartett.

Denna värdiga inledning följs upp av The Pearlfishers ljuva version av The Wings bästa låt: "With a Little Luck".

Vi fortsätter på det inslagna spåret med The Beatles version av "Fall at your Feet". Denna låt gjordes i orginal av Crowded House och rankas som en av de bästa popsångerna någonsin.

Vi höjer tempot lite nu, i och med vår fjärde hyllningslåt. Skottarna i Teenage Fanclub äntrar scenen och framför en orgie i klockren stämsång och ringande gitarrer i the Waterboys gamla "How Long Will I Love You?"

Mer superpop: "My Heart Hurts". Orginal av Nick Lowe, här framförd av en glad Paul McCartney.

Låt nummer sex: The Razorcuts version av Herman Hermits "No Milk Today". Inte bara en hyllning till mig utan även till Sportradion. Åter får vi förmånen att njuta av ringande gitarrer och tvåstämmig sång. Vi är så lyckliga.

Nu passar det väl perfekt med låt nummer sju? Så varför inte kolla vad det kan vara, vad har jag månne nu hittat på för popbus? Jo, det kan jag svara på! Det är nämligen Morrissey-dags. Här ger han sig på Tracey Ullmans mästerliga "They Dont Know".

Åttonde låten: Simon Turner i Loveletter sjunger underbyxorna av flickorna i Astrud Gilbertos "Windy".

Nämen, vilka kommer tassandes här? Är det inte Paul och Keith i Arabesque? Jo, visst är det så...men vad sjunger de? Hmmm...det låter som en bossa...är det nionde låten?...är det "Sao Salvador"?...av Gal Costa?... Precis så är det! Håll till godo. Ni som nu blev nyfikna på vad det kan vara för låt, var lugna, ni kommer att få höra den i originaltappning på Aprilplattan.

Nu börjar vi närma oss sista dansen. Så låt oss redan nu bjuda upp i en av tidernas vackraste smäktare, The Walker Brothers finfina "First Love Never Dies". Här tolkad av The Cosmic Rough Riders.

Näst sist, The Smiths gör Pet Shop Boys magiskt vackra "Liberation" till något som får vuxna män att gråta.

Och så det sista bidraget. Världshistorien bästa poplåt genom tiderna "I Will" av The Beatles. Här i en version fylld av vänskap, glädje och ömhet. The BMX Bandits...

Anekdot - for the sake of bloggtoppen

Cencurerat.

Msg halkar längre och längre efter i bloggtoppstriden - del 2

Msg halkar längre och längre efter i bloggtoppstriden

Det är bara att erkänna. Pontus Wernholm rules. Eller kanske inte precis ännu, men ge killen ett par år i Europa och vips så är han landslagets viktigaste spelare. Skithård. Tokig. Vass. En Svarre, typ, fast mer modern.

Pontus sambo heter Nina och har flyttat med till hans proffsliv i Holland. Hon har börjat blogga i samband med detta. Normalt när 20-åriga blondiner börjar blogga behandlar de mode, killar, ditt och datt, ofta i tämligen kackig regi. Och Ninas blogg har exakt allt man kan begära: Särskrivningar i parti och minut, besinningslösa citationstecken och teckensmiley-missbruk. Bara att den heter "Ninas Hollands Blogg" och titeln ackompanjeras av en hiskelig pussbild av Pontus och Nina får en att inse att detta blir en absurd stund. Men bloggen andas också en närmast otrolig naivitet. Här sitter hon alltså med en av Sveriges absolut viktigaste fotbollsspelare på många år och bloggar om deras outsägligt svenniga tillvaro, som om de vore värsta Lassarna! Obetalbart.

Here's the shit

MSG tänker på ett annat sätt nuförtiden

Det fanns en tid när massinköp av chilinötter till krogpriser var en självklarhet. I dag ojas det i matbutiken över hur förbannat dyrt det är med chilinötter. Men, vad offrar man inte för en reunion.

Msg delar med sig

På mitt jobb har vi fnissat oss tårögda över detta klipp från youtube. En man försöker hindra en taxi från att orsaka en gås skada och det är som en blandning av Monty Python, Pascolini och en riktigt fyllkväll med Housis. Surrealistiskt, sjukt kul och tragiskt.

Msg laddar upp för partaj

When Dana says "Party!", we say "Sara!" Detta blir den enda plattan som snurrar på lördag.

Msg med näsan i blöt

Vet inte om ni hört smakprovet från [ ingenting ]:s kommande lp, om inte - KLICKA!!! Inte nog med att de gjort sommarens vackraste psalm, de har även fångat in exakt hur vemodig det var att stirra ut från köksfönstret på regnet dag efter dag.

Världens bästa låt finns här och heter "Dina händer är fulla av blommor".

Msg på jobb

Har just jobbat med denna bok. En fackbok om Sydasien, skriven av Bo Kage Carlson. Söker man på författaren på internet ser man att han har skrivit drygt tio fackböcker, de flesta med betoning på Asien. Han har även behandlat ämnen som krig och religion och även hunnit med en fördjupning i det ständigt aktuella ämnet Europeiska Unionen. Utöver sitt författarskap är Bo Kage Carlson också i absoluta Sverigetoppen i grenen Nästan Heta Bukkake I Förnamn.

Msg granskar Sch#)e#(tfn

Minns ni Stefan? Han som satt med nere i Tidsfördrifs källare och gafflade med sin besynnerliga rotvälska. Äntligen har vi fått fatt i en person som kan berätta vad som hände med honom. Vi lämnar över ordet till en av Stefans äldsta vänner hemifrån byn:

Msg arrangerar skojfrisk gissningstävling

Jajemensan! Studera bilden nedan och gissa vilken rockorkester som var sådär stiliga. Fotot är taget 1972. Vinnaren erhåller en halv gris.

Msg drar en djup suck

Fasiken vilken bra låt.

Msg får sommarhälsning

Från Blöta Fisken på lantstället:

Msg:s sommarhit

Radiohead är skitbra. Och denna film är rolig.

Msg sommarbloggar via mobilt bredband (7,2 Mbit/s turbo)

Jisses, jag har lullat helt ovetandes omkring i min värld och utanför har bloggen Dagens Lokaltidningsbesvikelse stormat runt och vänt upp- och ner på hela världen.

För att en lokaltidningsartikel skall kvalificera sig på bloggen måste följande kriterier uppfyllas:

1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning såklart, även om Aftonbladet/Expressen visat sig vara mer än kapabla att plocka fram the real deal.

Dagens Lokaltidningsbesvikelse är kort sagt genialisk. Helt briljant. Den tar upp fall på fall med artiklar i olika ämnen, men med den gemensamma nämnaren att det är en liten människa som blir besviken på stora saker. Någon köper konsertbiljetter till Michael Jackson, men spelningen ställs in pga dödsfall. Lokaltidning låter biljettinnehavaren gråta ut. Inte för att Michael Jackson dog, utan för att killen med biljetten inte få se Jackson. I en annan artikel gråter en hel familj ut för deras färdigköpta chokladpudding var möglig. Fotot är perfekt. En samling rundnätta ungar som ser bottenlöst besvikna ut. Mamman med möglet frontar. Bloggen tar upp exempel efter exempel och man skrattar så magen gör ont. Lysande!

Dagens Lokaltidningsbesvikelse

Familjen Laxström köpte hem färdig vaniljpudding för att fira sonen Nikos 19-årsdag. Den blev inte som de tänkt sig. Mamma Christinas vaniljpudding var fylld av brunaktig mögel - trots att bäst-före-datum går ut i oktober.
-Det var fruktansvärt, säger hon.

Familjen Laxström i Uppsala såg på söndagen fram mot att fira sonen Nikos 19-årsdag ute på den varma och sköna radhusterrassen. Först vankades tacos, sen smarrig efterrätt i form av färdig pudding. Åtta förpackningar, fyra choklad och fyra vanilj, hade precis inhandlats på ICA-MAXI stormarknad i Uppsala. Men när mamma Christina, 39, drog bort flärpen och satte ned skeden i en vaniljpudding fick hon kväljningar - puddingen var nämligen grön-blåaktig av mögel och helt oätbar. Detta trots att det stod ”18.10.07” på bäst-före-datum och att förpackningen var hel i affären.


Kan få fyra nya
-Det kändes hemskt otrevligt och tråkigt att se när jag ville njuta, det var jätteäckligt, säger Christina. Besviken stack hon i väg till affären för att få en förklaring. Där fick hon beskedet att hon kunde få fyra nya puddingar för besväret. En klen tröst, liksom att fem andra nyöppnade förpackningar var felfria.
-Det här skulle ju bli en speciell dag när Niko fyllde år. Vanilj var hans favorit. Det minsta man kan begära är en riktig ursäkt, säger Christina Laxström uppgivet.


”Kan inte dubbelkolla”
På affären slår personalen ifrån sig.
-Vi kan ju inte dubbelkolla alla förpackningar men det måste bero på leverantören, säger Johan Rosén, ställföreträdande butikschef.

Kommer ni att be familjen om ursäkt?
-Ja om hon kontaktar oss, självklart, säger Johan Rosén.
Pappa Ari, 54, tycker att händelsen är förskräcklig.
-Det känns fruktansvärt, säger han

Msg sommargranskar Zulus

The historical evidence about the first Human beings were black is very abundant. The Archeologists has found the most ancient human fossils in Kenya, Tanzania, and Sudan. The so called Australopithecus was a black African man. Thus the beginning of Mankind was in Africa. That historical fact is fairly clear in the Bible. In the book of Genesis the first human being Adam was made of mud by God and we know very well that mud is dark. So Adam was a black man. Moreover the Bible also says that Adam was created having the likenesses of God. That means that God is black. Even when we think that God has no color we are recognizing that God is black. Because, Black is absence of color.

Så inleds texten på den kanske fulaste hemsidan i världen. Jag har, som ni säkert gissar, inget som helst mot Zulus. Har aldrig brytt mig ett dugg i en persons ursprung, hudfärg eller kultur. Vill bara klargöra detta. Vidare, jag har ej heller någon oplockad gås med Kristus. Och den person som snickrat ihop detta guldkorn till hemsida har jag aldrig träffat, men jag är säker på att det är en superskön kompis till alla som behöver en bra vän. Det jag tar upp i detta inlägg är kombinationen! Aldrig har jag sett så fula flashar, aldrig har jag sett så kackiga fotomontage och aldrig har jag sett maken till självgoda bildval.

Bäst vore om ni själva gick in på hemsidan. Njut av musiken, motiven och de fantasifulla flasharna. Kolla runt bland flikarna. Det blir bara bättre och bättre ju mer man kollar runt. Här är länken: www.kyrioszulu.com

För att ge er en fingervisning om vad som väntar publiceras här några teasers:

Under rubriken CHRIST THE SON OF GOD finns följande text med bifogat foto:

Like Christianity, the members of the Church of Christ Kyrios believe in the Messiah, whom we refer to as Iesous (Greek name for "Yahweh is salvation") As-Saadiq Addo his surname. We teach that the Messiah Iesous As-Saadiq Addo is the Heavenly Son of Yahweh but He was Incarnated, being born like a Black man, whose physical aspect is tall of muscular body, due of his Hellenistic athletic education, with short hair, without beard just moustache. Thus, the traditional icon of the white Christ is strongly rejected as false.

Observera montaget med Ikea-badlakanet. Man skymtar även penisen, vilket verkar vara utomordentligt viktigt på denna sajt. Nedan en bild på kristna zulukrigare:



Märkligt nog har hela gänget samma penis. Nåväl, som mest kackigast blev det när det var dags att berätta om begravningar och begravningsritualer. Låt oss först studera MIRACLE - Yakub Ber’Yis 4th Pope who ruled the Church of Jerusalem, resurrected and ascended to the Heavens after his crucifixion:



Därefter givetvis också MISTERY - The robust black corpse of Yudah Kyriakos the first Pope stay uncorrupted in his tomb.



Så ser det ut och så går det till när våra modiga krigare begravs. Jag skulle kunna fortsätta hundra bilder till. Bland annat bjuds det under en flik på hur vår badande vän ser ut utan handuk. Givetvis med en ditredigerad elegant snopp. Just fablässen för nakenhet förklaras på följande sätt: "Nudity was mandatory in the crucifixion.romans were not nice guys to grant priviligates for delinquents condemmend to be crucified." Till detta en vacker bild från ett klädombyte:



Vi avslutar på otäckaste sätt. Örntortyr i sin värsta form förklaras: "Meaning that his robust black body had to be nailed, hanging from the stake of the cross, will be attracting the eagles simbol of the Roman Legions." Känsliga tittare varnas:

Msg publicerar en lista

För ganska exakt en månad sedan skaffade jag en ny mobil (en Ericsson C905). Ibland räcker inte de förinställda sms-orden till, varför man tvingas "stava" och sen "spara". Här följer en lista över telefonens sprojlans nya ord efter den första månaden tillsammans med mig:

Byrån
Förlåtet
Fontänen
Hedemora
Hornstull
Hamster
Henrik
Hytta
Hängande
Långshyttan
Leave
Körigt
Korsande
Jäklar
Köks
Korra
Lillan
Skit
Svettats
Stavning
Svenne
Russin
Töntigt

Msg:s sommarromans

Vad sägs, ska vi inte svänga våra lurviga tillsammans med Saveta Jonanovic i sommar?



Detta måste vara ett av historiens mest bedrövliga skivomslag någonsin. Hon ser ju ut som nån jävla Demis Ruossos på benen.

Msg sommarbläddrar i skivbackar

Hans Edler må se ut som Salems värsta tjackpundare, men spela på enorma elektroniska apparater, det kan han! Man tar bara en av Ikeas gratis blyertspennor i ena handen och petar slumpmässigt runt i knappsatsen och trycker samtidigt ner stora gröna knappen med andra handen och vips! - ljuva toner strömmar genom rummet.



Nu kanske ni är oroliga för att Hans inte riktigt klarade sig ur, vad kan tyckas, sitt ganska risiga tillstånd under tidiga 70-talet, men oroa er inte. Sedan bilden togs har Hans Edler piggat på sig och är fortfarande verksam. Faktiskt planerar han Sverigeturnera under hösten:

- Linköping, Forumteatern Fre 25 sept kl. 20.00
- Norrköping, Arbisteatern Lör 26 sept kl. 19.30
- Tranås, Holavedsgymnasiet Lör 3 okt kl. 19.30

Hoppas Tranåsarna bjuds på en härligt tjock Kukeso i det småländska höstmörkret!

Msg inleder sommaren i Långshyttan

För någon eller några somrar sedan (man tappar räkningen, vart tar de vägen, alla somrar!?) publicerades den så vemodiga klotterposten här på bloggen - ni minns, någon hade klottrat ett lakoniskt "Röv" på ett elskåp i Långshyttan. Och vad är en sommar utan en dos äkta Långsta-gangsta-spray?

2009 års bidrag kommer från en fasad i centrala delen av orten. I en av finanskris hårt drabbad bruksort är budskapet ack så angeläget. Stavningen är blott sådär dock.

Msg välkomnar juni

Vi inleder sommaren med Karin Boye:

Aldrig är skogen lycklig som nu...

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande - mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

Och den finaste filmen att illustrera detta:

Msg granskar rymden och dess invånare

Spaceman 3-Jason har bytt karriär och satsar nu på bäbisfotografering! Och det är ju så jäkla självklart. Naturligtvis skall babisar fotograferas i rymdmiljö. Att jag inte tänkte på det själv innan jag lade över ansvaret på förskolans fotograf. Vi fick söt pojke mot neutral bakgrund. Föräldrarna ditt denna bäbis fick Planet X34 och delar av Galax 67. Lyllosar.




Detta kanske är helt olagligt, förresten. Jag tog fotot genom en fotografs skyltfönster. Kära fotograf, om jag publicerar upphovsrättsskyddat material, skriv en kommentar så tar jag bort fotot. Och till dig, söta bebis, vill jag önska en vidare härlig space-float.

Jag hatar mig själv och jag vill dö

Ok, Bats kommer inte till Stockholm. Spelar i Göteborg med Sambassadeur som uppvärmning. 1/6. I Göteborg som sagt. Göteborg.

Mozg rockar vidare

Avdelningen The Smiths och Morrissey-covers. Hur många bra har gjorts? I stort sett nada. Minns Matenee-samlingen Romantic and Square Is Hip and Aware, där det ena mediokra bidraget efter det andra torterade våra känsliga Smiths-öron. Fattar inte vad det är, men så fort det ska göras Smiths/Moz-covers blir artisten så bajsnödig och vågar aldrig göra något som...blommar. Allt blir bara samma version som originalet, fast sämre. Mer tafatt.

Nu har den alltid intressanta sajten The Music Slut gjort ett eget nytt försök till hyllning. Den är döpt till TMS Hearts Moz och är faktiskt ett steg framåt. Eller i alla fall bortåt. Versionerna känns lite mer konstnärliga på nåt vänsters. Som om Smiths/Moz inte är heliga kor. Och det är sååå skönt. Här är länk till smakprovssida. Och nedan ett par mp3-klickar:

The Physics Of Meaning - The Boy With The Thorn In His Side: Med fiol, kort och gott. Vackert och tämligen okej.

Deleted Scenes - Please Please Please Let Me Get What I Want: Åksjukeversion. Eller kanske sjuk Åke-version. Men bra. Typ.

Teddy Blanks - Girlfriend In A Coma: Rena rama OMD-kalaset! Jätteplingelingig och fin!

Jaja. Detta om detta, i brist på annat.

All that jizz

Well well. Weddoes' Gedge har gått och blivit gammal. Ja jo, det händer alla rockers runt förtifem femtio, kavajen åker på och man börjar lira jazz, men ändå...jag är lite överraskad ändå.



Det roliga i klippet är att DG även anammat den där patenterade fingerknäppningen som endast existerar i storbandsjazzen. Den kommer automatiskt uppenbarligen. Så fort mässingen tjuter börjar man vifta och knäppa. Skit samma om man är en butter och blek indielirare.

Tyvärr går ej klippet att inbädda, varför jag ombeder er att klicka på länken nedan:

L Ä N K

...hey, guys...

Världens finaste kiwis kommer till Stockholm. Säg någonting som är större, det går fan inte! Den andra juni kliver The Bats upp på en scen någonstans i stan. Då sluss-debban spontant känns lite för stort kanske det rentav kan bli Strand som gäller. Det är typ helt sjukt.

Fick senaste plattan, The Guilty Office, från bekanta på Nya Zealand för ett par veckor sedan och den är...helt ärligt, skitbra! Bifogar en av sångerna i youtube-format nedan.



Kan en sommar inledas på ett finare sätt?

Msg-medlem kukar ur alldeles

Vår mest ödmjuka vän, Bossa, har fått storhetsvansinne. Ok, han har alltid haft en förkärlek att tala om sig själv i tredje person och ok, han har alltid varit väl medveten om hur duktig han är på fotboll, men det har liksom mest bara varit härligt. Men efter att med egna ögon sett den chockbild som nedan publiceras tvingas vi omvärdera vår kamrat. Vad har tagit åt karln?

Msg hjälper Cecilia

Outfit idag: sandaler Forever 21, jeans Dr Denim, linne Sebastian Tellier collection by American apparel, kavaj second hand, solglasögon Urban Outfitters och väska Marc by Marc Jacobs.
Men innan vi tar mark i Sverige mellanlandar vi ett par nätter i New York. Så det är när jag är där ni kommer höra från mig nästa gång om allt går som det ska.

/Cecilia

Ok, det var fina kläder i Dagens Outfit. Eftersom jag slaviskt läser denna blogg blev jag verkligen förvånad då Cecilia valt "linne Sebastian Tellier collection by American apparel". Sebastien, som stavas med e på slutet, samarbetar alltså med klädmärket American Apparel, nyheter för mig, kul för honom. Ok, jag hajar samarbetet till viss del. Han gör förvisso asbra låtar, men så särskilt stilig är han väl inte. "Joho, det är han visst det, han är rätt som ett smäck 2008/2009!", säger nu mina trendkännare till vänner. "Fett och långt hår, skägg och gubbdoftande skjorta is the shit!".

Okej, låt gå för det. Men har vi inte sett den stilen förut? Och har vi inte hört musiken förut? Självfallet har vi det. Alla minns väl den ungerske keyboardvirtuosen László Benkö, vars två soloplattor, under legendariska progressivebandet Omegas timeout, med tillhörande videor från 1982 och 1984 sannerligen satt måttstocken för hur cool en man kan vara. Kolla videon nedan. Musiken är en sjukt cool hybrid av Kraftverk och spionpop, miljön i videon är in i minsta detalj galet rätt, och Benkö själv...det finns inte ord. Stripigt hår. Ovårdat skägg. Vit smal skjorta, lagom slarvigt nermulad i ett par råtighta ljusblå jeans. Vita pjuck. Erkänn att han är snygg! Och erkänn att det är Tellier-klass på poppen!



Ful sluskgubbe som härmar 80-talsmusik = hur rätt som helst. Så när vi ändå är inne på ämnet: Jag måste erkänna att jag gillar flera låtar på Kleerups platta och så länge poppen är fin bryr jag mig inte hur artisten ser ut, men eftersom Kleerup fått papper på att han är jättesnygg trots att han, helt objektivt, inte alls är det, känner jag att det är lämpligt att vi tar upp honom också. Kleerup är en blandning mellan vår ungerske vän László Benkö och Giorgio Moroder, både till look och till sound. Moroder, mest känd för massa soundtrack och filmteman, är med sin trekilosmustasch och comondore-glasögon plötslig hur het som helst. När får vi se bild på Cecilia med ett par Giorgio Moroder-pantalonger? Och när publiceras första bilderna på nya kollektionen med László Benkö-örhängen? Kolla Moroder själva innan Cecilia hittar honom:

Msg stannar i Spanien ett liten stund till

Inget viktigt, men ni har väl inte missat nya reklamfilmen med Torres? Det märks att det går bra för pojken när han får vara med i såna här blingbling-produktioner:



Sug på den du, Ljungberg.

Msg avslöjar: Indiekids far illa!

Han är en riktig läckerbit, spanske Fran Perea. Som en poppens Pablo Aimar, ni vet. Han spelade en av huvudrollerna i en mycket framgångsrik spansk såpa och hade parallellt en framgångsrik musikkarriär. Besynnerligt nog är han skitstor i Finland. En av hans allra största försäljningsframgångar låter såhär:



Bra va? Om någon upplever att något är bekant med låten är det nog bara inbillning. Vem är då upphovsman till denna trevliga poplåt. Jo, tittar man noga på singelbaksidan dyker namnet Mikel Erentxun upp. Hmm. Var inte det den långhårige, synnerligen Banderas-hunkige sångaren i det spanska rockbandet Duncan Duh?, frågar ni väl nu. Jojomensan, alldeles riktigt. Med svällande muskler under en fladdrande uppknäppt vit skjorta på en svart 750-kubikare fick ju denne hunkarnas hunk ett otal flickor och pojkar att få stora dåndimpen för några år sedan(17, om vi ska vara noga) i denna video:



Ujuj, sån kropp skulle man ha. Men låt nu inte hans blänkande muskler förblinda er. Ni noterar väl den känsliga själen bakom motorcykelstyret. Den osäkre pojken på skolgården. Det engelska regnet. Rädslan att vara annorlunda. Inte? Ok, här följer ytterligare en låt signerad Mikel Erentxun:



Därmed torde varenda tvivlare vara ...eh otvivlandes. Om att Mikel gillar indiepop. Nåväl, här tar detta inlägg slut. Helt utan mål och mening, förutom att jag måste bekänna att mitt utsparade hår har sin grund i en fåfäng förhoppning att till slut se ut såhär: