Msg dyker efter powerpoppärlor - del 78 (26)

Tillbaka till Australien. Tillbaka till powerpopbasics. En kort och driven låt som kryddar ett enkelt verk till riktig mumma, tack vare snygga detaljer och bra sång. Pianot är super! Min fru säger alltid att hon älskar "Abba-piano" och jag tror det är något sånt vi hör här. Sången är nasal och småraspig, inte helt olik Matthew Sweet och faktum är att detta gott och väl är i samma klass som honom (eller varför inte Velvet Crush?!). Rudely Interrupted heter bandet, och inte minst videon till deras "Close My Eyes" visar ett väldigt speciellt powerpopgäng med känslan på exakt rätt ställe. Skitbra, kort sagt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 77 (26)

Avd skåpmat. Inte pga brist på annat, utan av heder. Publicerar man en powerpoplista utan Cheepskates är man ju helt dum i huvudet. Så mycket som Cheepskates betydde och så många kvällar, dagar, bilfärder och promenader man hade dem i öronen, vore det skamligt att inte göra värsta kramposten till deras ära.

Märkligt fakta. Alla poppers från Hedemora gillade Cheepskates. Var man popälskare och dessutom från Hedemora, gillade man Cheepskates. Kanske hade Cheepskates någon ton i sina låtar, någon bonnig liten detalj i deras melodier, som attraherade oss lantisar. De var ju gravt influerade av 60-talets garagescen, kanske var det något där som fick våra småstadshjärtan att börja dunka. Eller kanske var det något i harmonierna, något med Shane Fauberts nasalt vemodiga röst, som slog an så exakt hos oss. Men märkligt ändå...ett litet band från New York, som närapå blev en av Hörnstenarna.

Störst anledning, dock, till att Cheepskatesposten kommer just här och nu är att jag precis hittade Shane Fauberts egen blogg. Han skriver om sina barn och vad han gör om dagarna....nä, självfallet inte. Han publicerar poplistor. Shane går igenom hela sin skivsamling, en platta om dagen, och tar ut godbitarna från varje släpp. Som vilken vanlig pop-lantis som helst. Love you, man!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 76 (26)

Charmant och supernytt: Magic Kids' "Superball". Jag tycker låt, arrangemang, sång - va fan egentligen allt - är fantastiskt...men jag blir också lite stressad. Låten påminner om min son när han är kissnödig.

Förlåt min korta och orättvist kritiska kommentar till video. Är trött och tidigare idag förlorade Grekland mot Turkiet i basket-vm. Inget kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 75 (26)

Då några av gratisätarna klagat över hur snålt det varit på refrängfatet i samband med post nr 74 erbjuds härmed en sån maffig gräddbulle av hej-och-håande skottar, stråkar, klockspel, tonartshöjningar och rim på "over" och "October" att ni kommer att tänka er noga för innan ni kritiserar nästa gång. Överdos! Ni ska få överdos!

Men det är väl bara att erkänna, den är faktiskt närapå helt oemotståndlig, Attic Lights' "Wendy".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 74 (26)

Tack för kommentar ändå borta från London! Som tack bjuds på en skön stunds London-pop, även om jag kunde sätta mina målvaktshandskar på att de var amerikaner först. Svårt att sätta fingret på vad det är, refrängmelodin kanske, eller sångarens mjuka konsonanter.

Nytt och fint från Semion, vars singel "The Contender" har en riktigt bra refräng. Ingen sista-refrängen-i-livet-så-jag-står-vid-randen-på-ett-stup-och-gastar-refräng, utan snarare en mer jordnära. Får för mig att Dana kommer att gilla den, i alla fall.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 73 (26)

Jag stannade kvar hos Little Hits och kollade upp en låtar via youtube och då hittade jag ett band som bara nämndes i en bisats till en helt annan grupp. The Keys med låten "I don't wanna cry". Ursäkta, men borde inte den här låten vara väldigt mycket mer känd? Eller har jag missat nåt? Hit-faktorn är ju absurt hög! Ok, den kom just mellan punk och synt, 1981, den är väldigt melodiös och harmonirik, den var väl helt enkelt totalt felplacerad i pophistorien bland allt svart och taggigt, men ändå...den är ju fantastisk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 72 (26)

När legendariska bloggen Little Hits var aktiv satt undertecknad och pluggade powerpopnamn som Lennart A Juhlin pluggar friidrottsstatistik och några namn återkom ständigt. Ett sådant var Dan Sarka. Han var en stor Minneapolispowerpopscenprofil och var/är verksam i ett pärlband av fina popgrupper, så som The Sparrows (vars låt "Hey Kari G" alla som åkt min V40 tvingats lyssna sig trötta på), The Vandalias och Stingray Green. Han har en grymt skön röst, tycker jag, med den där vemodiga undertonen i det ljusa, som så ofta är hela skillnaden.

Låtval: The Vandalias, som faktiskt var ett cartoon-band, precis som The Archies, med den otroligt fina "Julie Come Around". Det här är mumma!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 71 (26)

En ny låt från ett tämligen nytt Pittsburgh-band, Satin Gum - "Hip Shake Heartbreak". Rejäl nostalgifaktor, men ändå med en smula bångstyrig motvallskänsla som är så härlig. Jag gillar detta i alla fall:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 70 (26)

En liten avstickare till psych-folk-prog-landet. 1971 är vi i och bandet heter Heron, engelsmän givetvis, låten heter "The Devil" och är hämtad från dubbel-lp:n "Twice As Nice & Half The Price". Skivan är givetvis inspelad utomhus på landsbygden och soundet är som en mild hallonkräm en sommarlovsmorgon. Tänk John Denver blandat med Byrds-stämmor och vi har Heron (och även Teenage Fanclub, förresten...AHA! Där kom powerpopkopplingen! Jag förstod att jag förr eller senare skulle ro detta i land).

Strunt samma. Nedan följer världens bästa låt någonsin. Tro mig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 69 (26)

När hypen kring Oasis nått sin peak och ersättare behövdes utsåg engelsk press Kula Shaker, av alla, till nya indierockvärldsmästare. De var verkligen störst där ett tag och kungakronan fick de behålla...ett halvår? Typ, i alla fall. Sen tillbaka in under stenen.

Undertecknad var aldrig ett fan av Oasis, Blur, Kula Shaker et al och det är ren slump att jag såg att de just släppt en ny skiva. Hurvida de har återförenats eller om de faktiskt varit aktiva hela tiden sedan man senast hörde talas om dem, 1996, får vi kolla upp på internet, men nedan följer en låt från nya skivan, som heter "Ruby".

Och den är så jäkla bra! Nästan så man inte tror det är sant och nästan så man måste få ta en paus och hämta andan.

Kula Shaker, av alla, med en tvättäkta femetta!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 68 (26)

Är man från ett ställe som heter så fint som Eau Claire i Wisconsin och spelar i ett band som närapå låter lite som Wheat (e.i. Wheats första LP) ligger man ohyggligt bra till för att hamna på powerpoppärlelistan här. Så sitter Blånäsan där med den berömda klumpen i halsen och trycker på repeat-knappen så fort låten tonar ut:



Meridene låter inte som ovan hela tiden. Från senaste skivan, "Something Like Blood", har jag hört låtar med ett betydligt mer snitsigt pop-sound. Snygga refränger, bra sång. Kålla åpp! Kålla åpp!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 67 (26)

Ingen har väl kunnat undgå det tragiska drama som utspelades under finalen i årets bastu-vm. Den något komiska sporten blev plötsligt en kamp på liv och död och först garvade jag åt eländet, som alla andra, men sen blev jag märkligt berörd. Inte för att jag gärna bastar själv, denna sport har inget med njutning att göra. De sitter i el-bastu, grundvärmen är 110 grader och en halv liter vatten öses varje halvminut. Ok, 110 grader är inget problem, jag har suttit flera gånger själv i den värmen. Det är underbart och en smula andäktigt. Men då är det i en vedeldad bastus mjuka värme och absolut utan vattenös. Bastun i vm måste vara som att ligga i frätande skräck typ.

Nåväl. Vm. Final. Sex man på startlinjen. Men allt fokus låg på två personer. Den femfaldiga världsmästaren Timo Kaukonen, med blond hårman och bred bringa mot den betydligt äldre och senige ryssen Vladimir Ladyzhensky. Ett år tidigare gick inget ryssens väg i finalen, han kom in i fel andning och vidrigt bitter tvingades han lämna bastun som bronstagare. Kort därefter störtade även nästa gubbe ut och kvar satt en brett leende Timo och vinkade. I 20 sekunder ytterligare.

Vladimir hade hellre önskat sin familj dödad än att se finnens flin igen och inför årets final hade han bestämt sig. Inget, absolut inget, kommer få ut mig från bastun före finnen denna gång. Och här kommer vi till det hjärtknipande i denna historia. Timo måste ha vetat detta innan de klev in i finalbastun. Han visste att Vladimir kommer att stanna. Han visste att minst en kommer att dö. Och sen vinkade alla till publiken och så gick de in. Det är så hårt och så sorgligt. Ett litet litet mästerskap, typ som vm i yxkastning eller plöjning. Men med två av de skithårdaste och envisaste människorna i världen på startlinjen. 2009 var segertiden ca 3:40. I år bar de ut de två kvarvarande efter 6:20 ca. Varken Timo eller Vladimir var kontaktbara, men Timo höll sig krampaktigt i sin bänk och vägrade resa sig. Vladimir dog.

Jag hittade en kvartslång dokumentär om Timo Kaukonen från 2009. Sweat heter den givetvis. Den har sina komiska poänger, särskilt i fråga om kläder och heminredning, men är på det hela taget en rätt fin betraktelse om en man och hans besatthet. Länk.

Sjävklart powerpopbidrag till detta:



Och jäklar vad detta är bra! Inget, absolut inget, ska få mig att sluta älska Poverty Stinks. Jag skiter i att de blev nåt jäkla soundtrack till den period av livet där allt var taskiga fyllor, snåla kompisar, misslyckade kvällar, sunkiga fik och en jäkligt unken och instängd Blånäsa som inte var så nöjd med sig själv, den perioden, ni vet, man var 19-20-21 och klamrade sig fast i nåt som samtidigt fick en att rysa av obehag, där av alla ställen, i den perioden av livet, där snurrade Poverty Stinks på skivtallriken, dag och natt. Och med en envishet värdig Timo Kaukonen hävdar jag, än i dag, att musiken är fullständigt makalös.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 66 (26)

Självfallet måste vi ha med The Three O'Clock på vår lista. 80-tal så det förslår i produktion, men Michael Quercio's låtskrivartalang är tidlös. Vi har faktiskt haft med honom tidigare på listan också, men då i Game Theory, ett band han spelade i efter Three's bestämt sig för nedläggning (1989 eller så). Låtval: Tar en sen låt, stick i stäv med powerpoptemat här. Mike Hedges-produktion och rätt syntigt därmed, vilket jag håller som ett utomordentligt alternativ, om de prompt ville överge tidigare sound (vilket närmast tangerade skinny-tie/garagepowerpop).

Så...1985...härliga tider:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 65 (26)

Justin Kline från Tennessee, ändå borta i Amerika, kan sin pophistoria. Dessutom kan han sjunga asbra och göra fina låtar. Han är precis i tagen att släppa en uppföljare till sin sexspårsdebut ("Triangle" heter uppföljaren och debuten, sexspårsplattan, ni vet, den heter "Six Songs", men tro inte att uppföljaren blott innehåller tre låtar pga titeln, nejdå, ni kan vara lugna, det är en fyrspårs). Från "Six Songs" följer här utmärkta "All I Need".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 64 (26)

Back again. Yak. Ingen vidare powerpopsommar heller, en kväljande varm vecka och sen två veckor med laber vind och tunga moln. Bäst på tv var den härliga serien 70´s. Halvtimmeslånga avsnitt innan Mördare Okänd och hittills har alla avsnitt varit lysande. Underbara klipp från den ofattbart fina låtskatt sjuttiotalet bjöd på. Vilka melodikonstnärer det fanns!

Gilbert O'Sullivan blev intervjuad för två veckor sedan och där satt man och svettades. Vilket geni! Dock inte den enklaste artist att sammankoppla med powerpop men i "Get Down" finns det inga hinder. Stil, sväng och en grym vers.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 63 (26)

Det finaste sättet att vinka adjö. Jag tar semester nu och far till underbara kebaber, bryggkaffe och vitvinsdunken.

Kom gärna gärna gärna och hälsa på!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 62 (26)

Semester om två dagar. Helt logiskt följer ytterligare exempel på sommarpop ("Huh?", tänker ni nu, "Då ska väl låtar heta nåt med Summer eller Sun eller sånt?" Men lyssna vid 1:53 och ni har sommarens sound i ett nötskal). Otroligt snygga ackord i såväl vers som refräng här: The Zombies med "Tell Her No".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 61 (26)

Riktigt nära semester nu. Här följer några minuters prunkande sommarpop från The db's frontman Chris Stamey:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 60 (26)

En dag i veckan ansvarar jag inte för dagishämtning, varpå en av rutinerna har blivit att besöka Mickes innan man handlar käk. Ibland har man flyt och hittar nåt kul, andra gånger hittar man inget, men skit samma, man har haft en skön stund därinne. Jag gillar skivaffärer. Man känner sig så hemma, man är så van vid bläddrandet och vändandet och lyssnandet, ibland glad och man snackar och så, och ibland är man helt tyst och inne i sitt eget skamlöst nördiga. Vissa går på ljusterapi, andra vrålar "Hora!" efter fjortisar på Söderstadion. Alla behöver sina stunder för sig själva. Jag går till Mickes. Back again.

Och senast kom jag ut med några fina cd, bland annat the Young Veins debutplatta för 60 spänn. Vad bra den är! Sångaren sjunger med nån självklarhet i tonfallet, typ som Ian Brown gjorde på de tidiga singlarna från Stone Roses. Att det råkar vara samma snubbe som sjöng i ultravidriga Panic At The Disco gör det hela en aning surrealistiskt, men man glömmer det fort, tro mig, för detta är något helt annat. Fräck och skön Monkees-pop, ibland något steg för långt åt mods-hållet, men oftast en perfekt balanserad drink av 60-tals powerpop och indiepop. Rekommenderas!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 59 (26)

Bedrövligt dåligt tempo här, förlåt, sommar och vm och sånt. Anyways, vad sägs om en sjutusan till sockerchock? The Grates med den tokigt smittsamma "Burn Bridges":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 58 (26)

Jag skyller på VM. Följande post är sannerligen på gränsen till att vara något som inte är powerpop. Men harmonier har den, nåt så in i bängen. Och en refräng som rullar runt i en minut, som en kula i en skål, in och ut i olika faser och melodier. Det är oerhört snyggt. World Party med "All I Gave". En pärla på riktigt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 57 (26)

Som jag har letat efter The Hang-Ups! Ett ytterst begränsat antal videor har publicerats på youtube och dessutom har våra popgenier sällskap av ett okänt antal mindre...talangfulla...branchkollegor som också tagit namnet The Hang-Ups (eller snarlikt). Strunt samma, här är de! Äntligen! Ända borta från Minneapolis, Minnesota och de är trollkarlar! Det är magiskt bra! Jag kan inte sammanfatta det på ett bättre sätt.



Utöver The Hang-Ups musik bjuds även en gullig bäbisvideo. Hempul, visst. Fult, visst. Ursäktad? Så in i helvete.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 56 (26)

Det är något särskilt med amerikansk powerpop ändå, eller hur? Arv eller miljö, bra blir det när de slöa r-ljuden får ljuda (jag vet att många hatar dem, själv är jag lite förtjust i dem) och de där så typiska melodierna får rulla. Ofta med en monstertrummis längst bak. The Jellybricks från Harrisburg på tur idag med "Can't be wrong". En tämligen Matthew Sweet-inspirerad låt utan några särskilda kännetecken eller något som sticker ut. Det är bara det att den är så jäkla bra.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 55 (26)

Ett välspelat, välsjunget och välproducerat musikstycke från 1977: Van Durens "Oh Babe". Gå till din lokala Big Star-fanatiker för mer information. Själv mimar jag "Du-du du-du du-du" med kören till avslutande gitarrsolot och ryser av välbehag.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 54 (26)

Snabbis: Då jag under senaste tiden, pga min frisyr, blivit allmän driftkucku och fått otroligt besynnerliga kommentarer såsom "Porrig" (av en anfallare, tunnhårig dessutom, i mitt korplag), "Lyssnar du på något annat än rockabilly?" (av känd skivhandlare på Långholmsgatan) och "Fan va skumt...en målis med sån frisyr..." (det första ett nyförvärv i korplaget sade till mig) har jag känt mig nödgad att ta vissa svåra beslut gällande min uppborstade hårman. Jag har skaffat nytt guck, en otroligt liten burk Terence Renati för 159 kr och börjat kamma snedbena där håret får böja sig ned lite mot vänster. Till skivhandlaren sa jag att jag aldrig lyssnar på rockabilly utan att jag mest lirar powerpop från 80-talet hemma (vilket inte är sant för fem jävla öre, men jag blev så ställd!) och sen gick jag ut med den här formidabla plattan för 30 spänn:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 53 (26)

Haha! Den här är kul. Indierockarna Ash, ni vet...hon som spelade bas, hon är hur cool som helst. Charlotte Hatherley har gett ut sololåtar sedan 2004 och från hennes debut tar vi spåret "Bastardo". Lustigt nog tänkte jag Ash när jag hörde henne för första gången. Jag tänkte också Blondie och lite tidigt 80-tal-powerpop-new wave, men mest tänkte jag Ash och jag blev närapå lite svag i benen när jag, helt ovetandes om hennes bakgrund, wikipdedierade henne och läste att det var ju fan hon som var bastjejen och att hon skrev en del av materialet också (och här känner jag mig tvingat att inflika hur mycket jag gillade Ash...gud så många bra låtar de gjorde!). Mycket mycket bra popmusik här: Charlotte Hatherley!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 52 (26)

(...huga, jag kommer få skit för detta...)

Ok. Thirsty Merc från Australien. Jag hade för en månad sedan inte hört talas om dem, och om sanningen ska fram, hade någon spelat dem för mig hade jag inte brytt mig. Bredbent och duktig rock. Men en av mina finaste australiskpopwerpopbloggar har formligen bankat i mig Thirsty Merc sedan dess. Droppen urholkar stenen...och jag har plötsligt Thirsty Merc på spotify i lurarna på jobbet, jag youtubar deras videor och jag sitter och...diggar! Jag diggar deras feta trummor, jag diggar den prickfria sången, jag diggar gitarrerna och jag diggar den kompetenta produktionen.

De debuterade 2004 och hade stor inhemsk lycka på listorna. Därefter gav de ut en uppföljare tre år senare och båda skivorna är pepprade med maffiga riff och mysiga midtempolåtar. Om någon månad släpps deras tredje. Ok. Så var kommer powerpop in i bilden? Pjo...det är väl powerpop...musikaliskt är de lite för knepiga för att vara ren rock. Melodierna är påtagligt fina och melodiska. Men det som verkligen skiljer Thirsty Merc från det mesta i skivhyllan är texterna. Visst, det är mycket om att tjejen har dragit och så, men...ändå inte. Exempel ur låten "Emancipate Myself" där de första fyra raderna innan refrängen publiceras:

Rad 1: Eller förlåt förresten, introt är "Every breath you take", Policelåten. Nåväl, rad 1:

Every breath you t..As if I'd sing that song to you, you probably think you deserve it at the present time but if only you knew how you treated me when we were together then you might understand.

Rad 2:

Remember the time you made me wait for a month when you had exams, which I was cool about but then the night you finished you barred me from all your plans and you went out with other people.

Rad 3:

Now I'll always give you the benefit of the doubt and I think there's enough natural maturity floating around for the tension and release time to even out between two people like you and me.

Rad 4:

And I've been thinking and since we've broken up I've realised things were mostly in your favour and a normal person wouldn't put up with this but for some stupid reason I don't wanna move on.

Från låtstart till refräng: 52 sekunder. En halv bok hann de få in på den tiden. Länk

Nåväl, låtval för min del blir en av deras största hits, "Someday, Someday", också litterär så det förslår, men dessutom omkramad av en väldigt väldigt fin melodi. Främst är det nog den där välbekanta Greys Anatomy-klumpen-i-halsen i refrängen som ger låten dess styrka.

Förlåt. Jag är nog den enda som gillar detta.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 51 (26)

I samband med en stunds myslyssning med The Left Banke i lurarna började jag youtube-snoka efter vad som hände efter 60-talet. The Left Banke, vars lysande orkestrala pop gav oss hits såsom "Pretty Ballerina" och "I've got something on my mind", hade Michael Brown som en musikalisk motor. Under början på 70-talet slog han sig ihop med den klassiskt skolade musikern Ian Lloyd och bildade The Stories. Bandet fanns blott ett par år och ett par plattor innan vägarna skiljdes åt. Ian Lloyd blev sedmera medmusiker åt band som Yes och Forigner, medan Brown bildade The Beckies, ett band vi har all anledning att återkomma till. The Stories hade en stor hit, en tämligen hemsk cover på Hot Chocolates "Brother Louie", men kollar man vidare på youtube hittar man rätt många riktigt gedigna poppärlor. Lyssna bara på "Love Is In Motion" nedan, en låt sprängfylld av ljuva stämmor och Left Banke-harmonier.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 50 (26)

Hur kommer det sig att powerpopkillar från Australien ofelbart ser exakt likadana ut? Rutiga skjortor, med- eller utan svart läderjacka utanpå, högt uppdragna jeans, kopiöst oklippta och fluffiga frisyrer och otroligt sammanbitna miner.

The Divinyls gjorde, jämte monsterhiten "I touch myself", en rad riktigt fina låtar. Nedan följer "Only lonely", vars snygga ackord i versen driver sångerskan Chrissy Amphlett till närmast Örtquistska spasmer. Coolt med mig dock, ty det här är riktigt bra:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 49 (26)

James Iha för andra gången på listan, fast denna gång från hans toppentoppentoppenfina soloplatta. Favoritspåret är "See the sun", en powerpoptryckare av yppersta klass. Jag får mycket behagliga Popsicle-vibbar av denna låt, faktiskt. Bryggan vid 2:40 och framåt är Andreas Mattsson i sin mest nervösa toppform. Formidabelt, Iha, ta mig tusan!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 48 (26)

Innan denna powerpoppärlekavalkad började publiceras laddade jag upp ett lager av youtube-låtar i favoritlistan. Under resans gång har en handfull spontana klipp anslutit, plus en annan handfull låtar jag dragit fram av ren rutin. Roligast är de låtar man hittar genom att rota långt långt inne i bakhuvudet, man kan ha ett svagt minne av en recension i Sound Affects, exemelvis, och därefter påbörja ett mycket trevligt letande. Bevis Frond är ett utmärkt sådant exempel.

Nästa låt är dock en av de som låg i favoritlistan från början. Det är ett sånt otroligt tydligt exempel på exakt hur jag vill att en powerpoplåt ska låta. Någon slags summering av allting.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 47 (26)

För fem minuter sedan hade jag inte hört talas om Los Valendas, jag sprang på låten av en slump i jakt på Dom Mariani-klipp. Strunt samma, detta är ju fullständigt lysande! Det är 80-tal, det är Mallorca (jepp, det ÄR Mallorca) och det är väldigt fina körer:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 46 (26)

Jag har inte direkt funderat på det förut, men när det kommer till sportlåtar, visst är engelsmän bäst där? "Three Lions". "World in motion"(...försöker febrilt komma på i alla fall en låt ytterligare här...räknas "Duncaaaan Duncan Ferguson", till "Go West"-melodin?). Svenska kamplåtar är inget vidare. USA då? Ingen aning egentligen, men senaste veckorna har jag stött på två fantastiska. Den första var Tom Petty som sjöng "Free Falling" som pausunderhållning i en final för amerikansk fotboll. Förvisso ingen anthem från början, men ni fattar...och vilken jäkla rysning det klippet är: KLICKA! Helt fantastiskt bra! När de skickar upp raketer efter 2.30 får man en riktigt fet klump i halsen.

Det andra klippet är en kampsång för baseballaget Springfield Cardinals och det blir lite absurt nu: Sporten är så gubbig att klockorna stannar, medan låten är en sån powerpopdänga att adrenalinet sprutar! Missouris finaste, Someone still loves you Boris Yeltsin, står bakom hymnen, ett band som knappast förknippas med powerpop, men tydligen är baseball viktiga grejor och God Damn, vilken sväng det blev!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 45 (26)

Den svåraste pärlan hittills: The Bevis Frond. Jag tror de har gjort 21 plattor sedan starten 1985. Fast egentligen startade de 1969. Och de är nog egentligen ett enmansprojekt. Och deras pop är egentligen katigoriserad som psych. Fast powerpop också. Låt oss kolla om Wikipedia kan bringa klarhet:

The Bevis Frond is a British musical group whose range covers hard edge to melancholy vintage indie rock to poetic, "classic-rock" songcraft with a thick Walthamstow accent. Nick Saloman is the band's frontman and songwriter. (...) In 1991, Nick Saloman was a contestant on the UK television station Channel 4's game show Countdown. He, other than pro footballer Neil MacKenzie is probably the nearest the show has come to having a 'celebrity' as a contestant outside of the occasional deliberate celebrity editions of the game. Nick has got long hair.

Jepp, Nick Saloman har långt hår, närapå som en risigt nyvaken J. Mascis. Och Nick gör knäckande bra musik. Har absolut ingen aning vad jag ska välja. "He'd be a Diamond", som Teenage Fanclub gjorde mer känd kanske? Eller superfina "Lights are Changing"? "Foreign Laugh", med sitt vemodiga Cheepskates-sound? Eller någon form av gyllene medelväg, "Red Hair". Bevis Frond, vilka grymma grejor de gjort, alltså. Man baxnar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 44 (26)

Ok, här följer en jäkligt snygg övergång från förra videon. Till denna alldeles ypperliga poplåt har det gjorts en glad video. I videon figurerar tolv grabbnävar människor i små rutor som zoomas in och ut i takt till trumman. Om ni tittar riktigt noga kommer ni att hitta några bekanta från The Wellingtons i ett par av rutorna! Behöver jag ens betona ytterligare hur härligt det är!?...eh, nåväl...låten... Låten är en mjukisbyxa i sammanhanget. Om det inte vore för de fantastiska stämmorna i den Jellyfish-dränkta refrängen vore "Swings and Roundabouts" med poporkestern Farrah näppeligen en powerpoppärla. Men nu är det som det är: Det är nytt, det snyggt och det är så jäkla catchy att Jens Orback kackar på sig en gång för alla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 43 (26)

Australien ånyo, och dess utmärkta powerpopkultur. I Melbourne har vi The Wellingtons, vars singel - "Song for Kim" från tredje plattan (Heading North For The Winter från 2008... Är det en ordvits för australiensare förresten? De torde väl ha det kallare söderut? Dock är ju titlen förvisso korrekt i sak, varför jag inte skall sitta här och tycka) är en riktigt skön stänkare. Coola ser de ut också. Rutiga skjortor och så. Me like so much!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 42 (26)

Min favoritröst. Värmande och trygg, man vill närapå lägga huvudet mot hans bröstkorg och lyssna, riktigt nära, hur ljudet böljar omkring hela vägen ut. Bob Mould. Utöver mina hårfint homoerotiska svärmerier kring hans röst erbjuds även en makalöst vacker låt nedan:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 41 (26)

Man kan fixa rubbet själv också, tänkte Las Vegas-snubben Tom Marolda och spelade, trummade och sjöng för fulla muggar 1979. Inspelningen gavs ut under namnet The Toms och från plattan spelas inledningsspåret, den underbart uppskruvade "Let's be friends again". Jag är väldigt svag för de ständigt återkommande gitarrerna som inleder låten. Ett jäkla drag och en klockren powerpoppärla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 40 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit ut så här långt under 2010.

Den tredje är första släppet från kommande plattan med Lodger. Jag vet inte hur många som uppmärksammade deras förra utmärkta LP från 2008, det känns som de har blivit tragiskt förbisedda av allt och alla. På förra plattan fanns en elegant ton av clever-clever i musiken, men på nya låten är det helt annat ljud. Jag tänker McCarthy! Då gitarrerna ven och Malcolm Edens röst skar genom väggen i låtar som "Should the Bible be banned" eller "We are all bourgeois now". Och nu, 2010, piskar Lodger (av alla!) ur sig en värdig uppföljare. Till och med omslaget skulle kunna vara ett McCarthy-konvolut. Vansinnigt bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 39 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit under 2010.

Den andra hämtar vi från Nada Surf's kommande coveralbum. Helt crazy, vilken bra låt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 38 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit 2010.

Den första av dessa tre är "Baby Lee" med Teenage Fanclub. Tydligen har de en mycket intressant katalog av låtar bakom sig och söker man på internet eller utnyttjar spotify kan man hitta många bra låtar. Jag tycker absolut Teenage Fanclub verkar vara värda att lyssna in sig på.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 37 (26)

New York City-bandet The dB's på tur. Från debuten 1981 hämtar vi en liten liten guldklimp betitlad "Big Brown Eyes". The dB's tillhör de stora elefanterna inom powerpopscenen, och jag som hade tänkt försöka undvika nybörjarkurslåtarna, men denna låt för fin för att negligera. Och samtidigt: den borde absolut vara med på varenda nybörjarkurs för alla powerpoplöövers out there.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 36 (26)

Titta, man kan inte vända ryggen till en vecka ens utan att riskera missa massa skön powerpop/indie från 80-talets Australien. The Ups and Downs. Nån som har hört dem förut? Inte jag. Och det stör mig, i skrivande stund, fruktansvärt. Kolla runt bland de relaterade länkarna på youtube, varenda låt är asbra! Hur har jag kunnat missat en sån grupp?! Hade jag varit 17 bast och hört deras LP (kallad "Underneath The Watchful Eye") hade de haft en drös låtar med på mina blandband och definitivt nämnts med samma respekt som The Church och REM och andra liknande band. Nåväl, på med allvarsminen nu, grym låt här i form av "Moments away":

MSG granskar verkligheten bakom Blocketannonserna

Händelse: Killen måste kränga sin gröna fuskbrasa med inbyggd bar på Blocket.
Bakgrund: Klart som fan att killen har blivit sambo. I lägenheten han bott i på egen hand.
Motivering: "Fattaruväl att du inte kan ha kvar den. När du öppnar baren går det ju inte att öppna dörren ju."

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 35 (26)

Dags för en kalasbra låt! Engelsmannen Luke Jackson utrycker med all önskvärd tydlighet att han är till fullo nöjd med sin flytt till Kanada från London. Själv börjar jag bara längta när jag ser videon och hör texten. Fattar inte vad det är som är så magiskt med den där stan, det räcker med att se en tegelvägg för att man ska börja tråna...

Jag saknar Jesper också.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 34 (26)

Ok, listans första powerpoppärla från Tasmanien presenteras härmed. Jag är inte helt hundra på att det blir fler, men denna Raspberries-doftande låt räcker långt. The Innocents heter bandet, låten är från 2006 och gitarrerna är grymma bakom stämsången. Kuriosa: Från början hette bandet Beathoven och var så poppis hemma i Tasmanien att ambulanser var parkerade utanför konserterna. Hysteri rådde och framgången ledde till att flyttbåt bokades med destination Australien. Tror de fortfarande håller på, med fin kritik i ryggen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 33 (26)

Iställer för att avsluta powerpoppärlorna tänker jag starta ett parallelltema. Ibland postas en powerpoppärla, men lika ofta kan en annan sorts pärla dyka upp. Eftersom denna uppgörelse med mitt förflutna sammanvävt med det jag samtidigt gick miste om under dessa år innefattar fler än ett musikaliskt spår upplever jag att (i alla fall) ett ytterligare tema kan få dimmorna att skingras på ett tillfredställande sätt.

Nåväl. Powerpoppärla nr 33: Best ever. Ingen powerpoplåt är bättre än denna. Närapå ingen låt, alla kategorier, är bättre än denna. Den är absolut fullkomlig. Och vid "She..." efter exakt 2:18 in i klippet blir det mer än fullkomligt. Total magi är vad det är och jag kan inte förklara mer, har inte kunskap om orden att redogöra ytterligare för hur kär denna låt är mig. The Nashville Ramblers med "The Trains":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 32 (26)

Alltså. Det finns så många pärlor, men senaste veckan har en vag liten dust av något vissnat blåst över min entusiasm, som när man som liten pojk genomskådade en vuxen som inte tog leken på allvar. Något rinner av en och det gör litet ont i hjärtat.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 31 (26)

Och han, som sjunger så fint i The New Pornographers, heter A.C. Newman. En av mina favvisar från 2009 var denna låt:



Danny Boy, A.C. har även gjort en version av "Take on Me"!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 30 (26)

The New Pornographers är närapå R.E.M-stora i Kanada, men här i Sverige är de väl mest ett namn som passerar någon gång ibland i någon blogg eller i någon referens sådär. Tre CD för 100 spänn-lådan, kan hända (f.d. "reabacken"). Bra som fan är de, hur som helst! De har hållt på i 13 år och jag väljer en väldigt random låt från youtube (eller random och random, jag gillar den väldigt väldigt mycket och det påverkade säkerligen valet en aning, utan att veckla in sig alltför djupt i läran om det undermedvetna...och vad är faktorn som gör att just den här låten, av alla, fastnat? - jo, ackordet exakt efter orden "Spanish Techno" i refrängen...något i melodin där får mig att bli väldigt glad):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 29 (26)

Med näsan kvar i skivhyllan publiceras härmed ytterligare en klassiker från 80-talet. Hurrah! med "If Love Could Kill". Köpte LP:n för en tia på Konsums skivrea och tyckte den väl var okej. Men så rotade jag bland tidningarna hemma efter recension och i en Slitz (detta är alltså hämtat från när Slitz fortfarande var en musiktidning)hittade jag en trea i betyg. Och det måste ju betyda att den är bättre än vad jag tror, tänkte jag, varpå den åkte på Lencon igen. Och sen låg den kvar och snurrade varenda dag en halv gymnasietermin. För att understryka: Det var denna Newcastle-trio som satt med foto i mitt skåp på gymnasiet och inte Morrissey. Så allvarlig var jag i min kärlek. Nåväl, "If Love Could Kill", en bitterljuv powerpoptryckare med ett flertal finfina detaljer. Efter ca 1:38 förväntar man sig ett hjärtskärande gitarrsolo, eftersom det är dags för ett hjärtskärande gitarrsolo just där i såna här låtar, men istället tar ett utomordentligt sublimt jangelparti vid. Som en uppgiven suck istället för att kasta tallrikar i väggen. Låten blir plötsligt en division mer seriös. Shit, tänker man, han menar allvar ju!. Vidare, det långa långa superfina outrot, med ringande gitarrer och "Elizabeth, you killing me" upprepandes om och om igen ("Elisabeth", källa: youtube-kommentar...ehum...kan stämma). Knäckande fint! Undrar förresten vem som var trummis i Hurrah! ? På alla bilder står de med varsin gitarr och i videon nedan ges heller inga svar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 28 (26)

En janglig pärla från 1990. The Hummingbirds från Australien spelar "Alimony", en alldeles för bortglömd godbit i skivhyllan. Superfint driv, solstinna gitarrer men ändå ett litet vemodigt tema som kontrast. Typiskt Australien, säg.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 27 (26)

De flesta tappade intresset i samband med släppet av deras andra platta. Under slutet av 2009 släppte Weezer sin sjunde. Raditude heter den och har varit upphov till viss meningsskiljaktlighet hemma, då frun inte gillar soundet, medan undertecknad tycker det är rätt bra. Det är just där problemet med Weezer ligger. Vissa (e.i. de allra, allra flesta) vill bara ha magin från första skivan. Allt efter ses som dåliga försök och veka upprepningar. Men är det så? Själv, när jag lyssnar på Weezer hör jag skiva efter skiva med utomordentligt kompetent powerpop. Inget coolt, inget nytt, men en samling riktigt bra låtar. Och en bra powerpoplåt är en bra powerpoplåt. Nedan följer min favoritlåt från senaste skivan, "Put Me Back Together". Vi får se vad som händer med Weezer i framtiden, Raditude var sista plattan på skivbolagskontraktet.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 26 (26)

Klaatu. Powerpop? Varför inte? Eller 70-talsprog. Fast med en del E.L.O och lite Gilbert O'Sullivan. Lite Todd Rundgren kanske också. Och The Beatles. Faktum var att när Klaatu släppte sitt debutalbum 1976 började ett rykte i pressen florera att Klaatu i själva verket var The Beatles. Man spelade låtar baklänges och hittade ledtrådar, man läste texter och fann spår av ordlekar som kunde relateras till Beatles, till och med Billboard hängde på och det blev helt hysteriskt i Beatles-kretsarna. Och plattan sålde som smör! Men så uppdagades sanningen. Klaatu var bara en kanadensisk trio beståendes av några never heard ofs och närapå all försäljning stannade av och trots tre ytterligare släpp de följande åren sålde de knappt så de fick blodpudding och sen ruttnade de och lade ner. Tryckaren "Dear, Christine" från deras tredje platta är så jäkla bra! En riktigt tvättäkta 70-talare med massor av kramar och näsan djupt borrad i en krullig timotejdoftande kalufs.



Visste ni, förresten, att det var Klaatu som var upphovsmän till Carpenters-klassikern "Calling Occupants of Interplanetary Craft"? Det var väl kul?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 25 (26)

Dags att en gång för alla sätta Milwaukee på kartan. The Shivvers slog sina första ackord 1978 och fanns under fyra fem år framåt. Trots enorm uppmuntran från självaste Eric Carmen slog de aldrig utanför Wisconsin, något som måste ses som sorgligt orättvist. Framgång eller ej, ingen kan ta ifrån dem deras fantastiskt smittande poplåtar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 24 (26)

Fyra lads från New York City, som förmodligen kommer bli världens största popband genom tiderna. "Men...om man är från New York ska man väl vara som The Strokes, cool och arrogant och så, fast mer introvert eftersom Strokes tangerar sell-out och dessutom är läderpaj sååå 2009...", spekulerar läsarna nu. Pja. Man kan också låta som Beatles.

Vilka sångare denna poporkester har! Leadsångaren sjunger sådär sjukt hest-snyggt, precis som Lennon gjorde. Och de andra...när de mot slutet sjunger "Sha-la-la-la" och Lennon-killen sjunger mot dem...man bara ger upp för att det är så snyggt. Man blir kräksjuk, fast tvärsom liksom. Så bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 23 (26)

En pärla ytterligare från Little Hits! Springfield-bandet Fool's Face gav ut tre plattor under deras aktiva period mellan 78-84 och tack vare Little Hits började jag youtuba deras karriär. Bra låtar, faktiskt. Fint drag och skickliga harmonier genomsyrar låtarna och jag vill verkligen rekomendera alla att lyssna på fler låtar. Notera den genomklassiska powerpopdansen-med-gitarr hos de tre fronfigurerna. Stil och klass!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 22 (26)

Härnäst det formidabla bandet Nada Surf med den lika formidabla sången "I like what You say".

"Hey, babe...I only wanna make You happy". En otroligt fin låt, detta. Faktiskt en av mina absoluta favoritlåtar som givits ut de senaste tre åren. Väljer bort rockvideoversionen till förmån för en videoupptagning från Benicassìm 2008. Notera den alldeles vansinnigt fina orgelslingan, som har tillkommit live.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 21 (26)

Att döma av alla reaktioner Msg fått i kommentarsfälten under denna popresa rasar läsarna över urvalet av powerpop. "Det går ju inte att ta detta på allvar", skriver folk, "Var finns The Who? Flamin' Groovies? Buzzcocks? Hallå, liksom, nu får Msg allt ta och vässa sig!". Vi tar givetvis kritiken på stort allvar och väljer omedelbart att publicera en av de stora elefanterna.

The Raspberries. De höll på under första delen av 70-talet och pruducerade ett ypperligt pärlband av powerpoprökare. Eller rökare och rökare. Ofta lät låtarna initialt som rökare. Ett riktigt tuggigt riff som intro och man tänker att nu jäklar blir det drag, men så kommer första versen och låten förvandlas till en halsbrytande smäktare med lager på lager av stämmor och harmonier. Sången stod Eric Carmen för (jepp, han med "All by-yyy my-yy see-eelf") och satan i gatan så grannt han sjunger!

Låtval. "Let's pretend". Inga riff, bara smäktare. Jag är ju så förtjust i sånt, trots allt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 20 (26)

Jag skulle kunna orera till ni gäspar käkarna åt helvete om hur bra "Mess Around" med Redd Kross är. Men om jag bara fick använda två ord...Bulls eye!

Väljer det youtubeklipp med bäst ljud, en liveupptagning från återföreningsturnén 2007. De har hållt på länge, Redd Kross, 30 år typ, och särskilt superbra har de aldrig varit. Men i "Mess Around" satt allt perfekt!



Minns någon förresten Popcirkus, som gick på TV för nåt år sedan. Folk som klagar på grishanteringen i Sverige har ingen aning vad ondska innebär. Den slakt "Mess Around" utsattes för av David Sandström och Sahara Hotnights inför publiken överstiger all begriplig sans.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 19 (26)

Ibland behöver man någon som bestämmer åt en. Någon som kommer in med en helt ny infallsvinkel. Little Hits exempelvis. Från sin skivaffär i Staterna (glömt orten, Chicago månne?) spred de sin enorma kärlek för de små guldkornen bland alla miljoner låtar som finns. Gärna från reabackarna. En dag dök en gammal svensk samlingsplatta upp och i samband med den kunde man läsa:

Ah...pathos. Where would pop music be without it? And the only thing better than pathos is pathos with loud guitars. Here's a stupid story about a guy who is such an ineffectual dweeb that he loses his girlfriend to a horse. But the singer totally sells it, lumpy English and all; the moment before the last chorus where all the instruments drop out behind the vocals is heart-stopping. I first heard this on a sampler CD of various Swedish bands, then picked up the cheekily-titled Rubber Soul CD via Not Lame (whose CEO, Bruce Brodeen was the chief US champion of Swedish pop acts like TPD, Beagle, The Wannadies and Eggstone that emerged in the 90s), but the former is ugly and the latter has gone lost so no picture, just perfect pop.

Här har vi alltså en amerikansk powerpopfantast som för första gången (2005 är vi i nu) får höra gamla svenska swindiebandet This Perfect Day. Och karln tycker det är skitbra. Intressant värre! Kan det vara så att muggig gammal svensk 90-tals-indie har legat och grott till sig i källaren under de senaste femton sjutton åren? Bland dammråttor och gamla böcker har musiken förädlats till högklassig powerpop? Kan det stämma? Vi kollar med en annan TPD (eftersom Little Hits låt, "She's got a horse of her own" aldrig var särskilt kul):



Hur bra som helst ju! Dags att rota fram A Shrine och The Simpkins nu.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 18 (26)

Ett av de band med mest tight sound under slutet 70-talet och första åren på 80-talet inom powerpopkategorin var Detroits finfina The Romantics. De hade enhetlig klädsel, ascoola omslag och hade lärt sig se grymt tuffa ut med elgitarrer. Låtarna hade ett riffbaserat tugg med riktigt catchy popmelodi. De var snygga, kort sagt. Men slog gjorde de inte. I Europa hade ingen hört talas om dem och i USA nådde de runt 50-strecket på listorna med singlarna. Sen kom "Talking in Your Sleep". Vips blev soundet mer betonat på new wave med syntar och synttrummor och singeln skördade enorma framgångar.

Som tack för kaffet hittar man numera The Romantics endast på One-Hit-Wonder-plattor jämte Chesney Hawkes och Men Without Hats, vilket är djup synd och skam. De var verkligen ett av de mest kompetenta powerpopbanden som fanns under några år.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 17 (26)

Spontanpost. Slank in på Mickes (varför "slinker" man alltid in på skivaffärer?) innan dagishämt och kom ut lika fort med The Thermals nya. Hade innan köpet blott hört en låt med detta Portland-baserade band och eftersom jag i skrivande stund inte hunnit lyssna något på några övriga låtar på skivan får det bli den då. En riktig mörsare är det, hojtar-refräng och hopp- och studs däremellan och den är riktigt riktigt kul. Och det är väl bra så då. Bra powerpop är bra powerpop är bra powerpop.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 16 (26)

Utan Mitch Easter hade den moderna nordamerikanska powerpopscenen inte varit...eh...så Mitch Easter-dominerad som den varit senaste 25 åren. Hm...det där lät inte odelat positivt, vilket rakt inte var meningen. Karln är ju fantastisk! Förvisso rockar han själv, men sina främsta insatser har han gjort under sitt arbete som producent. Listan är otrolig: REM bästa plattor, Velvet Cruch, Choo Choo Train, Posies, Ken Stringfellow m.fl. Hur som helst, denna korta hyllning till Mitch måste toppas av något och då väljer jag en låt från en Let's Active-platta. Let's Active var hans egen grupp och de gjorde ett par tre släpp under slutet av 80-talet. Måste erkänna att jag bara har (och har hört) en platta, men den är riktigt fin, vilket inte minst bevisas i youtubeklippet nedan. Massor med härliga och inte helt okomplicerade harmonier omgivna av sköna powerpopgitarrer i "Writing The Book Of Last Pages".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 15 (26)

En grupp som är alldeles för bra för att inte inkludera i denna lista är The Swimmers. Jag har tjatat och skickat länkar, jag vet, och nu fortsätter jag med en dåres envishet att flagga: Hör upp! The Swimmers är briljanta!

De är från Philadelfia, vår kvartett, och har nyligen släppt sin andra fullängdare. Deras första skiva tangerar ett ganska McCartneyskt sound, givetvis stöpt i collegerocktradition, medan uppföljaren är lite mer mörk och elektronisk. Här kommer en tidig låt i en hemma-hos-session och det är så fint att klockorna stannar:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 14 (26)

Den sajt/blogg som kanske var den allra bästa lade ner för något år sedan. Det var Little Hits, såklart. Jag skojar inte när jag säger att jag kanske fått 100 st tips på olika band som jag har missat under mitt poplyssnade. Game Theory är ett sådant exempel. Ett alldeles fantastiskt band, med all önskvärd tydlighet. Ledda av en Scott Miller hade de viss tid i etern på amerikansk collegeradio under 80-talet. Samarbetade tydligen lite med The Three 'O Clock...och, pja...mer vet jag inte. Dubbelplattan Lolita Nation är den som får mest lovord och vi hämtar därmed en (närapå) slumpvis utvald och ypperligt njutbar sång från den.

Något som slår mig när jag lyssnar; jäklar vad The Shins måste ha pluggat Game Theory!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 13 (26)

Att låta publicera en av de riktigt stora powerpopelefanterna när man egentligen letar efter pärlorna kanske kan tyckas motsägelsefullt. Men valet syftar varken på Todd Rundgren eller på den väl inlyssnade låten, utan på just exakt detta klipp. Det är hämtat från en TV-show 1978 och anledningarna att just detta är en powerpoppärla är två:

1: Den otroligt knasiga ljudmixen. Orgeln är på tok för hög. Hög powerpopfaktor där.

2: Todds snack inför låten. "Hello, we are Utopia and next song is called Couldn't I Just Tell You", skulle väl vara det naturliga försnacket. Men Todd tycker något annat. Han talar helt frankt om att de ska spela powerpop, utan att veckla in sig i övriga detaljer. Monsterhög powerpopfaktor där.



Ett annat klipp av samma låt är underhållande av helt andra anledningar. Dels är ljudet jättebra. Men framför allt gör basisten en sjukt dråplig bananvurpa under ett koreograferat (nåja) dansparti (!). Powerpopfaktor för att bananvurpa under dans med Todd Rundgren: Måttlig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 12 (26)

Det är ju bara för roligt. Trummisen från Cheap Trick. Baskillen från Fountains of Wayne. Taylor Hanson sjunger (jepp...en av "Mmmm-bop"-Hansonarna). Och James Iha på gitarr. Tillsammans heter de Tinted Windows och lirar skolbokspowerpop från Encyclopedia Americana Powerpopium. De är de ett tämligen nyligen sammansatt band och efter att ha läst youtube-kommentarer kan man konstatera att folk är otroligt oeniga om hurvida detta är bra eller inte. "Låter exakt som Cheap Trick", säger en, "Vidrig sell-out av Iha", gastar en annan, "Går inte att ta på allvar med Taylor Hanson vid micken", klagar den tredje. Fuck it, säger jag. Taylor har vita jeans och sjunger suveränt. Vem kan begära mer?



Tyvärr fick man inte inbädda den riktiga videon till låten, varför jag valde ett Letterman-klipp. Han har i alla fall vita jeans, Taylor, det kunde ha varit värre. Här är deras riktiga video, hur som helst: Tinded Windows - You're my kind of girl. Vita jeans-porr även här!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 11 (26)

Om jag säger The Rubinoos, säger ni "I wanna be your boyfriend". Och sen blir det lite tråkigt för den är bra och så, fart och fläkt, men efter ett tag blir man lite trött på den. Men om ni istället hade svarat "I never thought it would happen" skulle de blivit helt annat ljud i skällan. Detta är en riktigt tvättäkta poppärla avfyrad från Kaliforniens skönaste popband. I alla fall just där och då, 1977. Allt föll på plats och man kan bara gissa hur sur Todd Rundgren måste ha blivit efter att själv inte gjort en sån här guldklimp till poplåt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 10 (26)

Någon eller några gånger per år händer det. Man upptäcker ett band som är så där löjligt bra att man närapå får stora dåndimpen. 2009 års kanske värsta knock-out fick jag av Bernarna Choo Choo (jepp, Bern i Schweiz). Med otrolig melodikänsla, helt i paritet med Cheepskates i sitt esse, svänger de ur sig en rättså garageinfluerad powerpop med ett fantastiskt hjärta. Det är så bra, så glatt, så härligt...man blir, kort sagt, helt till sig i braxan!



Årets andra stjärnsmäll kom från Pains of Being Pure at Heart, för övrigt. Ok, hade hört dem lite tidigare, men fullängdaren kom 2009 och den är tokigt bra. Men jag vet inte om man kan placera dem i powerpopfacket.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 9 (26)

Los Angeles, 1982. The Little Girls. Började som förband till Bow Wow Wow. Den absolut tuffaste låten på listan. Jag älskar den här. Kan inte begära mer av en poplåt. Helt perfekt. Korta meningar. Vill understryka allvaret. Slut.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 8 (26)

Marshall Crenshaw gör sånger som bär den där härligt oskyldiga Buddy Holly-känslan. Det är 50-talets finaste låtar paketerade i en sorts New Yorkig rufflighet och det blir så fint. Marshall är upphovsman till en halv korvaffär av kanonlåtar (bland andra "My Favorite Waste Of Time") och jag valde det tidigaste klippet jag hittade med hyggligt ljud. Från 82, "Cynical Girl". Det här är ruskigt svängigt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 7 (26)

Rotandes bland mappar och filer i datorn hittade jag till sist sången nedan. "Här är den ju!", utropade jag glatt, "The Beathovens. Bra bra bra, vilket underbart retrosound...engelsmän månne?...nä, amerikaner...gissningsvis från 80-talets mitt...". Så döm om min förvåning när jag faktiskt hittade den på youtube! Och döm om min förvåning när medlemmarna hette Bengt och Bosse och Karl-Arne och skit. 60-talsband uppenbarligen. Fuskar lite fortfarande uppenbarligen. Och har gjort "Summer Sun", som är en helt underbar lite pärla. Uppenbarligen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 6 (26)

Redan efter två rader händer det. De sjunger "We never asked for miracles, but they were our concern. Did you really think we'd sit it out and wait for your return?" och det här man fattar hur bra denna låt är. Ackordbytet just under "...for miracles..." är mästerligt och just i det momentet ger den versen (för från, grunden en tämligen traditionell powerpoplåt) en helt underbar skjuts in i refrängen. Bandet: The Records. Skapat ur resterna av insomnade - och håll i er nu - The Kursaal Flyers! Låten: Starry Eyes. En powerpopklassiker från 78.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 5 (26)

Sluta aldrig bläddra i reabackarna. För det närmast pinsamma priset av 30 kr styck hittade jag två plattor med Kanadas finaste powerpopband The Weakerthans. Båda är otroligt bra! Fantastisk sångare. Inte spektakulär, vilket bara är skönt, en powerpopsångare ska bara vara bra, men framför allt ha den där exakta känslan för när man ska knarra i vokalerna eller låta sådär varm som bara vissa sångare får det att bli. Soundet är tight. The Weakerthans har hållt på sedan början av 90-talet och de är trygga nog med sig själva att inte göra helt omedelbara och raka låtar. De lugna låtarna är undantagslöst andlöst fina. Från youtube en rätt sen låt, "Tournament of Hearts" och det här är verkligen hur bra som helst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 4 (26)

En 80-talare från Amerika. The Monroes med "What Do All The People Know". Vilken bra låt det här är! Ishockeyfrisyrerna gör inget. Ej heller de uppdragna byxorna. Inte ens den muggiga produktionen biter på låten. Den tuggar sig förbi alla hinder på ren skicklighet. Ett tindrande intro innan en handklappspepprad vers tar fart och sen en överraskande effektiv refräng där låtens intensitet faktiskt sänks. Märkligt och snyggt.

Ber om ursäkt för den horribelt hemsnickrade mirs-marset till video (hittade verkligen inget bättre alternativ). Och för Guds skull: Detta är alltså The Monroes från USA, inte de norska snuskgubbarna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 3 (26)

Southends finaste pubband härnäst. De oefterhärmliga Kursaal Flyers. "Men hallå, det här är väl inte nån powerpop...det här är ju typ nåt glamrocksjönseri", frustar ni nu, får man gissa. Men icke sa Nicke! Att detta är något annat är en tvättäkta powerpopsmäktare dravlar endast de okunniga om. Eller som vi Kursaal-fans säger, liksom som en hemlig hälsning när vi möts på gator och torg: "Little does she know that I know that she knows That I know that this is a tvättäkta powerpopsmäktare".



Jag mejlar gärna youtubelänk till denna låt om någon vill.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 2 (26)

Närapå identiskt sound och look i Andy Bopps underbara band The Myracle Brah. Fast skam kröp nog illa kvickt upp på torra land gällande det där med att klippa sig och skaffa jobb från förra posten. I kommentarerna till ett annat Myracle-klipp känner en tittare igen sångaren: "Haha! - Min gympalärare!"



Grym låt! Jag har plattan om någon vill ha den mejlad via sånt där zippande av datafiler som ungdomar håller på med.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 1 (26)

Coolt va? Tjugosex guldklimpar av vackraste powerpop ska det bli nu. Jag har längtat efter att få göra denna lista (som inte är någon lista av typen "De Bästa Låtarna i Historien och vi börjar bakifrån", utan bara ett glatt jonglerande av ett gäng superbra låtar) och har till sist fått tummen ur.

Anyways. Nr 1. Dom Mariani såklart. Såklart såklart såklart. Från The Stems, The Someloves, The Summersuns, DM3 och Rippled Souls. Val av låt faller inte på Someloves, utan på en DM3-låt, "Foolish". Jag är tämligen övertygad om att många har Someloves-plattan medan knappt någon har DM3 och där finns lite av kärnan i min list-idé, ni vet, "Den här låten är så sjukt bra, ni måste höra den!". Nåväl, inte nog med att "Foolish" uppfyller samtliga kriterier för hur en powepoplåt ska låta (cool, tuff, överjävligt bra sångmelodi och inga förbannade solon), Mr Mariani himself ser också exakt ut som en powerpopsnubbe ska se ut. Vägra klippa sig och skaffa jobb. Lira pop istället. Yeah.



Blånäsan mejlar gärna en zip av plattan till nyblivna DM3-fans om så önskas.

MSG önskar en svängig jul

Msg:s Blånäsa skickar ett julkort

Spotify är långt ifrån perfekt, men det är väl så fint ändå. Detta är Blånäsans Best Of 2009 med Spotify som bas. Ingen inbördes ordning, snarare ett bra blandband.



Das beste aus 2009

MSG öppnar arkiven: A tribute to Dana

Various artists - A tribute to Dan

1. Det hela får börja med Emmylou Harris som gör det totalt omöjliga. Hon gör Bruce Springsteens "Tougher than the rest" i en inspelning från 1972 med Gram Parsons och Lyle Lovett i kören. "Jag vet hur mycket det här betyder för Dan, så det var självklart att ställa upp", säger Emmylou i en kommentar från Nashville.

2. Abbas "My love, my life" har jag ju plågat omgivningen med i några år nu. Den behöver dock lite knarrigare sång, har jag alltid tyckt, så Johnny Cash fick ta hand om vokalistjobbet på min skiva. "En toppenkille, självklart skulle jag ställa upp", låter Johnny hälsa från House of Cash.

3. Ja, att Karen Carpenter skulle få sjunga något på den här skivan var ju oundvikligt. A-ha:s strålande vackra "Hunting high and low" fick det bli i alla fall. Brorsan fick dock hoppa in och fixa falsetterna i refrängen. "Jag har alltid beundrat Pål Waaktaars låtskrivande, så när jag fick höra talas om det här projektet ringde jag Dan på en gång. Självklart skulle jag ställa upp", meddelar Karen Carpenter från anorexiavdelningen på Cedars Sinai Hospital i Los Angeles.

4. Och när vi ändå är inne på Carpenters. Elvis Costello och Burt Bacharach slängde ihop en rätt schysst version av "Rainy days and mondays", bara för den goda sakens skull. "Vi har följt Dan ända sedan På Rymmen-tiden, så det var självklart för oss att ställa upp", säger Elvis och Burt från kryssningsskeppet de jobbar på för tillfället.

5. Elvis Presley skrattade så det ekade när han insåg det ironiska i att just han skulle sjunga "Meat is murder" från The Smiths-skivan med samma namn. "Men vad gör man inte för en vän som Dan. Han är sån där. Skämtar och så. Lite crazy, liksom. Självklart ställde jag upp", meddelar kungen från Graceland.

6. Därefter får Teenage Fanclub uppgiften att bevisa att den kanadensiska powertrion Rushs symfonirockklassiker "Spirit of radio" egentligen är en treminuters poplåt, väl lämpad att framföras på tolvsträngade gitarrer och med horder av stämsång. "Vi trodde aldrig att det skulle gå, men vi kände innerst inne att vi kunde lita på Dan. Självklart ställde vi upp", meddelar Norman Blake via fax från Glasgow.

7. "Love comes quickly" med Pet Shop Boys fick helt enkelt New Order sätta tänderna i. "Jävla bögmusik. Typiskt Dan på fyllan. Men det var ändå självklart att ställa upp", gormar Peter Hook från bakom bardisken på Hacienda.

8. I Frankfurt samlades Kraftwerk åter för att göra rättvisa åt Momus "Lucky like St Sebastian", en uppgift de kände sig mycket inspirerade inför. "Det är inte St Sebastian som ska vara lyckliga eller känna sig tursamma, det är vi, som tack vare Dan fått den här chansen. För oss var det en självklarhet att ställa upp", säger Ralf Hütter och Florian Schneider från mixerbordet i Kling Klang Studios.

9. Mor och dotter, varför inte, tänkte Astrud och Bebel Gilberto och slog sig ned med en ensam brassegitarrist och jobbade fram en lågmäld bossaversion av Simon & Garfunkles bästa. Nämligen "The only living boy in New York". "Dan é um homem bom. Nós apenas tivemos que fazer exame da parte neste", kvittrar töserna från verandan i Ipanema.

10. Ben Watt och Tracey Thorn i Everything but the Girl pratar fortfarande om hur roligt det var att tolka Bonnie Prince Billys "I see a darkness" på sitt alldeles eget sätt. "Tack Dan! Vi tvekande inte en sekund. Självklart ställer vi upp för dig!" meddelar duon i ett mycket personligt brev.

11. Jag vill spela xylofonslingan, jag vill spela xylofonslingan! Roger McQuinn var helt euforisk när The Byrds återförenades i studion för att spela in en exklusiv tolkning av Teenage Fanclubs "Your love is the place where I come from". "Utan Dan hade jag och Roger fortsatt att hata varandra. Han bygger broar. Självklart ställer vi upp för honom", hälsar David Crosby från Betty Ford-klinikens levervårdsavdelning..

12. Och allt avslutas med en croonerklassiker. Morrissey smörjer stämbanden med smör och smäktar fram världens bästa låt - "Always on my mind". "Dan, vem fan är det? Jag gjorde det för pengarna. Som alltid", hälsar Morrissey via sina advokater.

MSG öppnar arkiven: A tribute to FFFfN

2003 etablerades idén om att vi skulle skriva listor som egentligen var tributeplattor till vår egen musiksmak. Det blev två listor så vitt vi kan hitta i arkiven.
Nummer 1: Fredrik


Tjena killar, nu är ni väl sugna på en lista antar jag. Jajamensan ! Här kommer då diverse artisters hyllningsplatta till Fame Factory Fredrik från Nasaret.

Först ut är "Take a Chance with Me" med fina Roxy Music. Här framförd av Louis Philippe med en stråkkvartett.

Denna värdiga inledning följs upp av The Pearlfishers ljuva version av The Wings bästa låt: "With a Little Luck".

Vi fortsätter på det inslagna spåret med The Beatles version av "Fall at your Feet". Denna låt gjordes i orginal av Crowded House och rankas som en av de bästa popsångerna någonsin.

Vi höjer tempot lite nu, i och med vår fjärde hyllningslåt. Skottarna i Teenage Fanclub äntrar scenen och framför en orgie i klockren stämsång och ringande gitarrer i the Waterboys gamla "How Long Will I Love You?"

Mer superpop: "My Heart Hurts". Orginal av Nick Lowe, här framförd av en glad Paul McCartney.

Låt nummer sex: The Razorcuts version av Herman Hermits "No Milk Today". Inte bara en hyllning till mig utan även till Sportradion. Åter får vi förmånen att njuta av ringande gitarrer och tvåstämmig sång. Vi är så lyckliga.

Nu passar det väl perfekt med låt nummer sju? Så varför inte kolla vad det kan vara, vad har jag månne nu hittat på för popbus? Jo, det kan jag svara på! Det är nämligen Morrissey-dags. Här ger han sig på Tracey Ullmans mästerliga "They Dont Know".

Åttonde låten: Simon Turner i Loveletter sjunger underbyxorna av flickorna i Astrud Gilbertos "Windy".

Nämen, vilka kommer tassandes här? Är det inte Paul och Keith i Arabesque? Jo, visst är det så...men vad sjunger de? Hmmm...det låter som en bossa...är det nionde låten?...är det "Sao Salvador"?...av Gal Costa?... Precis så är det! Håll till godo. Ni som nu blev nyfikna på vad det kan vara för låt, var lugna, ni kommer att få höra den i originaltappning på Aprilplattan.

Nu börjar vi närma oss sista dansen. Så låt oss redan nu bjuda upp i en av tidernas vackraste smäktare, The Walker Brothers finfina "First Love Never Dies". Här tolkad av The Cosmic Rough Riders.

Näst sist, The Smiths gör Pet Shop Boys magiskt vackra "Liberation" till något som får vuxna män att gråta.

Och så det sista bidraget. Världshistorien bästa poplåt genom tiderna "I Will" av The Beatles. Här i en version fylld av vänskap, glädje och ömhet. The BMX Bandits...

Anekdot - for the sake of bloggtoppen

Cencurerat.