Msg-medlem kukar ur alldeles

Vår mest ödmjuka vän, Bossa, har fått storhetsvansinne. Ok, han har alltid haft en förkärlek att tala om sig själv i tredje person och ok, han har alltid varit väl medveten om hur duktig han är på fotboll, men det har liksom mest bara varit härligt. Men efter att med egna ögon sett den chockbild som nedan publiceras tvingas vi omvärdera vår kamrat. Vad har tagit åt karln?

Msg hjälper Cecilia

Outfit idag: sandaler Forever 21, jeans Dr Denim, linne Sebastian Tellier collection by American apparel, kavaj second hand, solglasögon Urban Outfitters och väska Marc by Marc Jacobs.
Men innan vi tar mark i Sverige mellanlandar vi ett par nätter i New York. Så det är när jag är där ni kommer höra från mig nästa gång om allt går som det ska.

/Cecilia

Ok, det var fina kläder i Dagens Outfit. Eftersom jag slaviskt läser denna blogg blev jag verkligen förvånad då Cecilia valt "linne Sebastian Tellier collection by American apparel". Sebastien, som stavas med e på slutet, samarbetar alltså med klädmärket American Apparel, nyheter för mig, kul för honom. Ok, jag hajar samarbetet till viss del. Han gör förvisso asbra låtar, men så särskilt stilig är han väl inte. "Joho, det är han visst det, han är rätt som ett smäck 2008/2009!", säger nu mina trendkännare till vänner. "Fett och långt hår, skägg och gubbdoftande skjorta is the shit!".

Okej, låt gå för det. Men har vi inte sett den stilen förut? Och har vi inte hört musiken förut? Självfallet har vi det. Alla minns väl den ungerske keyboardvirtuosen László Benkö, vars två soloplattor, under legendariska progressivebandet Omegas timeout, med tillhörande videor från 1982 och 1984 sannerligen satt måttstocken för hur cool en man kan vara. Kolla videon nedan. Musiken är en sjukt cool hybrid av Kraftverk och spionpop, miljön i videon är in i minsta detalj galet rätt, och Benkö själv...det finns inte ord. Stripigt hår. Ovårdat skägg. Vit smal skjorta, lagom slarvigt nermulad i ett par råtighta ljusblå jeans. Vita pjuck. Erkänn att han är snygg! Och erkänn att det är Tellier-klass på poppen!



Ful sluskgubbe som härmar 80-talsmusik = hur rätt som helst. Så när vi ändå är inne på ämnet: Jag måste erkänna att jag gillar flera låtar på Kleerups platta och så länge poppen är fin bryr jag mig inte hur artisten ser ut, men eftersom Kleerup fått papper på att han är jättesnygg trots att han, helt objektivt, inte alls är det, känner jag att det är lämpligt att vi tar upp honom också. Kleerup är en blandning mellan vår ungerske vän László Benkö och Giorgio Moroder, både till look och till sound. Moroder, mest känd för massa soundtrack och filmteman, är med sin trekilosmustasch och comondore-glasögon plötslig hur het som helst. När får vi se bild på Cecilia med ett par Giorgio Moroder-pantalonger? Och när publiceras första bilderna på nya kollektionen med László Benkö-örhängen? Kolla Moroder själva innan Cecilia hittar honom:

Msg stannar i Spanien ett liten stund till

Inget viktigt, men ni har väl inte missat nya reklamfilmen med Torres? Det märks att det går bra för pojken när han får vara med i såna här blingbling-produktioner:



Sug på den du, Ljungberg.

Msg avslöjar: Indiekids far illa!

Han är en riktig läckerbit, spanske Fran Perea. Som en poppens Pablo Aimar, ni vet. Han spelade en av huvudrollerna i en mycket framgångsrik spansk såpa och hade parallellt en framgångsrik musikkarriär. Besynnerligt nog är han skitstor i Finland. En av hans allra största försäljningsframgångar låter såhär:



Bra va? Om någon upplever att något är bekant med låten är det nog bara inbillning. Vem är då upphovsman till denna trevliga poplåt. Jo, tittar man noga på singelbaksidan dyker namnet Mikel Erentxun upp. Hmm. Var inte det den långhårige, synnerligen Banderas-hunkige sångaren i det spanska rockbandet Duncan Duh?, frågar ni väl nu. Jojomensan, alldeles riktigt. Med svällande muskler under en fladdrande uppknäppt vit skjorta på en svart 750-kubikare fick ju denne hunkarnas hunk ett otal flickor och pojkar att få stora dåndimpen för några år sedan(17, om vi ska vara noga) i denna video:



Ujuj, sån kropp skulle man ha. Men låt nu inte hans blänkande muskler förblinda er. Ni noterar väl den känsliga själen bakom motorcykelstyret. Den osäkre pojken på skolgården. Det engelska regnet. Rädslan att vara annorlunda. Inte? Ok, här följer ytterligare en låt signerad Mikel Erentxun:



Därmed torde varenda tvivlare vara ...eh otvivlandes. Om att Mikel gillar indiepop. Nåväl, här tar detta inlägg slut. Helt utan mål och mening, förutom att jag måste bekänna att mitt utsparade hår har sin grund i en fåfäng förhoppning att till slut se ut såhär:

Msg vill ha klarhet i det här nu

1984 uppträdde den tyska duon Masquerade land och rike med den månskensvackra "Guardian Angel". Jag satte på den hemma, ja- jag och min fru brukar dansa tryckare som lite torsdagsmys ni vet, men just innan vi började hångla frågade hon varför jag spelade just den här och inte Vangelis som brukligt. "Pja, jag gillar den", sa jag med en liten knyck och frågade henne på skoj om hon minns vilka det var som spelade. "Självklart, det är Nino De Angelo!", sa hon malligt. Och sen hajar ni ( "Nä" - "Jo" - "Nä" - "Jo"...) hur det slutade, frun kollade Antikrundan och jag youtubade efter Masquerade-bevis. Och då upptäckte jag något intressant:

1. Kolla på detta klipp från en dansk tv-show och notera hur spännande de två rösterna spelar mot varandra:



Vackert så det förslår! Låt oss nu jämföra med Nino De Angelo. Klippet är hämtat från en tv-show med en lagom engagerad Nino som försöker kväva sina gäspningar. Observera särskilt mannen i publiken längst ner till vänster efter ca 20 sekunder. Han tycker verkligen detta är helt sinnessjukt bra. Jag har aldrig sett nån digga så hårt till en tryckare:



Nå. Duktigt sjunget, Nino De Angelo. Du fixar både den inledande låga rösten och den i andra versen höga rösten. Även de tvåstämmiga mot slutet fixar du på egen hand. Inledningsvis trodde jag faktiskt att Nino helt enkelt mimade till Masquerade-versionen, men efter ett par lyssningar framgår det tydligt att detta torde vara Nino själv som sjunger på bandet. Den ljusa rösten i Masquerade har en liten tysk raspighet som Nino saknar. Här upplever jag att jag måste i aningen osäker ton klargöra ett par saker:

1. Männen i Masquerade-videon är skådespelare. Jag vet att detta kommer som en chock. I själva verket var Masquerade ett enmansprojekt signerat Drafi Deutscher (japp, samme Drafi som fanns i Mixed Emotions). Faktum är att det är Drafi som ligger bakom båda rösterna i "Guardian Angel".


2. Nino De Angelo var också tysk! Faktum är att hans stora stund här i livet var att se sitt namn som nr 1 på tyska topplistan med sin tyska version av "Guardian Angel", kallad "Jenseits von Eden". Samtidigt låg Drafi/Masquerade strax under med den engelska versionen.

3. Nino De Angelo är inte Nino D' Angelo. Den ene är tysk sångare och den andre är italienare. Vår italienske vän har under senare år lagt mer krut på film.

4. Ni rynkar på näsan. Ja, inte Dana såklart, men ni andra. Men låten ÄR fan bra! Kolla nästa klipp, det är från tysk julshow i tv, daterat 2007 och en synnerligen välbehållen Nino De Angelo framför sitt paradnummer. Inga syntar, inga stumma 80-talstrummor, men stråkar, cellon, flöjter och härliga mustascher i massor:


Var nu dessa versioner av "Guardian Angel" de enda som florerade på skivtallrikarna i Europa, eller fanns det fler? Jag ringde runt lite och fick några intressanta tips som jag kunde jobba efter. Franska versionen sjöngs av Vicky Leandros och blev otroligt kissnödig:



Tjeckiska versionen, framförd av, som alla ser, Hana Zagorová, Stanislav Hložek och Petr Kotvald. Troligen kommer klippet från nån hyllningsgala för tjeckiska postverket, av bakgrunden att döma:





Sådärja! Nu ropar ni alla "Den där låten vill jag också sjunga! - Kan nån lägga ut texten?". Lugn bara. Jag lät uppdraget gå till grundaren för hela Msg-sekten, "Jeppe" himself. Han spelade in musiken på datan och skrev ner texten parallellt och lät samtidigt publicera ett kollage av sina finaste bilder hemma. Resultatet blev mycket vackert och får figurera som en värdig avslutning på denna post. Tack för visat intresse.

MSG listar Hedemoras bästa Youtube-klipp, del 5

I Hedemora snackas det inte så mycket. I alla fall inte i onödan. Denna film, från trakterna kring Blånäsas sommarnöje, visar tydligt på hur kommunikationen i bygden är uppbygd. Inget jävla tjafs. Har du bara några väl valda svordomar, några gutturala läten och en och annan inslängd vokal kommer du långt. Ja, du kan klara dig på bara vokaler om du bara väljer dem med omsorg. Notera att ingen mening i filmen innehåller fler än sex ord.

MSG listar Hedemoras bästa Youtube-klipp, del 4

Nej, det är inte för de putslustiga dubbeltydigheterna "du pillar ju in den längre in i häcken ju" och "fy fan vad skitig min häck var".
Nej, det är inte för den småsura slutkommentaren.
Nej, det är inte för att de fått för sig att mobiltelefonen verkligen verkar vara mobil.
Det är för sekunderna då det brister för tjejen. Då Jim och Nisse får sig en riktig Hedemorautstkällning. En sån som man får om man tränger sig i kön vid Torsans en lördagkväll.

Msg listar Hedemoras bästa Youtube-klipp, del 3

Del 3 saknar all finess och all skicklighet de två första klippen bjöd på. Denna scen utspelar sig i Hedemoras stadspark, Sveaparken. Uppenbarligen är tre personer inblandade i dramat. Nr 1 håller i kameran och försöker filma person nr 2, som just skall till att utföra en utmaning. Han ska tydligen hoppa jämnfota upp på en liten scen i parken, ett hopp på ca tre decimeter i runda slängar. Vidare finns även en person nr 3 bakgrunden, förmodligen en kamrat som vill bevittna utmaningen. Det märkliga är att person nr 2 och person nr 3 är skitförbannade. Nr 2 skäller undantagslöst genom hela filmsekvensen. I rotvälskan kan man uttyda följande guldklimp: "Det är väl jag som ska hoppa och inte hans jävla kamera heller!". Därefter följer plötsligt ett par sekunders tystnad, som inför en simhoppares sista koncentrerade ögonblick innan tårna lättar från trampolinen. Hoppförsöket genomförs så och ytterligare någon sekund av total tystnad passerar. Sedan tar skällandet fart igen.

Msg listar Hedemoras bästa Youtube-klipp, del 2

Rolig idé av Dana. Jag lämnar här det första av två bidrag. Denna film är ett mindre mästerverk. Den har tagit estetiken från 60-talets filmer från flygplatser, ni vet, där allt är rent och allt är elegant och männen har korta naglar och sjukt stiliga frissor och kvinnorna har identiska figurer, knälånga kjolar och hårband. Sval muzak flyter i atmosfären och en flygkapten ler artigt mot oss när vi möts. Hela denna eskapistiska känsla finns i filmen. Fast the Hedemora way.



Har själv åkt i rulltrappan två gånger. Gick bra båda tillfällena.

MSG listar Hedemoras bästa Youtube-klipp

Listan skulle egentligen bli längre. Men det fanns bara ett klipp att visa upp. Det räcker gott, å andra sidan. 

Msg granskar fint bokomslag. Ellerrrrrr...?

För ett par veckor sedan passerade denna biografi mitt skrivbord på jobbet.

Msg i bloggosfären

Julija heter nån tjej därute bland bloggarna. Hon är en sisådär 20 år och lever enligt mottot "Glöm igår, lev idag, be för imorgon". Här är hennes sida där hon blandar shoppingtips och festbilder med lite allvarligare ämnen. Nedan finns en kopia av ett inlägg där hon fått problem med att posta ett brev:

postade ett brev för några dagar sedan.... o idag får jag brevet in i brevlådan. Först trodde jag att den blev retuernerd för att den vägde för mycket för ett frimärke,,,, men sen såg jag att de faktiskt hade stämplat den o på allavr trodde att avsändaradressen står mitt i kuverter och mottagaren i ett hörn. Vad e d för ngn på hög pundarbrevbärare som inte känner till en så enkel sak... satte i alllafall på ett nytt frimärke o lite ledtrådar här o var... hoppas brevbäraren kan läsa svenska

Om Msg:s musiksmak vore en rock-kuk: Dana International

Om Dana Internationals musiksmak vore en rock-kuk skulle den vid första ögonkastet vara en vän och mild liten krabat. Den skulle liksom ha en aura av manlig vänskap, trivsel och mysigt plirande. Den skulle dofta av fiskebåt och kolgruva, av myrar och highlands. Men finns där en ton av mättnad också? Att det mysiga gnuggar in huvudet i en krypande värk? Om Danas musiksmak vore en rock-kuk skulle den vara...skitvanlig. Helt perfekt alla dagar i veckan...tills man somnar. Och om detta är Lars Ulrich i Metallica lakoniskt medveten om.

Om Msg:s musiksmak vore en rock-kuk: FfN

Om Fredrik från Nasarets musiksmak vore en rock-kuk skulle den inte vara mycket att skriva hem om. Här är en som samlar på små och korta sånger, gärna med något vagt tema såsom att någons studier går dåligt och man glömt lämna tillbaka böcker på biblioteket typ. Att musiken ska vara från åren 86 - 92 gör ju inte det hela mycket mer aptitligare. Rock-kuken är alltså gammal, blek, tunn och ämlig. Steven Tyler i Aerosmiths kuk, med andra ord.

Om Msg:s musiksmak vore en rock-kuk: Stålis

Om Stålis musiksmak vore en rock-kuk skulle det vara en väldigt kompromisslös pillefjong som halades fram. Inte en trendig, men ändå en kuk som står i främsta ledet. Inte en trevlig kuk, trots det en som alltid hamnar i centrum. Inte en långvarig kuk, men ändå en som lämnar tydliga avtryck. Ni fattar såklart att Stålis musiksmak är GG Allens rock-kuk.

Om Msg:s musiksmak vore en rock-kuk: Blöta Fisken

För en slarver kan Fiskens musiksmak ge ett splittrat intryck, men en äkta Msg:are och/eller rock-kännare ser direkt vart hän det pekar. Oavsett om det är Streets, Baxter eller Knife, till syvende och sist pekar kuken ändå alltid snett mot Stones. Blöta Fiskens rock-kuk är därmed, stolt, härdad och profilstark. Men framför allt sned. Dvs Fleas från Chili Peppers.

Om Msg:s musiksmak vore en rock-kuk: Housis

Att sätta Housis musiksmak och en rock-kuk i samma sovsäck innebär två saker. Vi måste söka efter längd och vi måste söka efter nåt abstrakt vitt och snällt. Långa houseorgier och anemisk twee i samma kuk. Och en googling på föregående mening ger blott en träff: Om Housis musiksmak vore en rock-kuk skulle den vara Def Leppards (sedmera enarmade) trummis Rick Allens.

Om Msg:s musiksmak vore en rock-kuk: Bossa

Japp, dags att grotta ner sig i berömda kukar. Om din musiksmak vore en rock-kuk, Bossa, skulle kuken vara precis så här: I grund och botten väldigt mjuk, men med en oefterhärmlig uppnosighet och kaxighet. Bossas musiksmak är med andra ord Ozzys kuk.

Msg granskar barnkalas, del 2

Denna gång i Drakenbergsparkens parklek på en anslagstavla:

Msg granskar barnkalas, del 1

På utmärkta älvdalssajten älvdaling.se hittar vi följande inbjudan till partaj.

KUL PÅ KLITTEN ANORDNAR HALLOWEENFEST FÖR BARN

(…lämplig ålder ca 5-9 år)

Var?

Klittens Bystuga

När?

Lördag 1 November

Jamen, vilken tid?

Kl: 13-16

Vad händer?

Det blir spökerier, maskeraddräkt-tillverkning, trick-or-treating och festligheter…

Kostar det något?

Ja, 50 kr per barn (går till godis och maskeradmaterial, blir det något över går pengarna till Kul På Klittens planerade sommaraktiviteter för barn)

Och vad gör dom vuxna medan barnen partajar?

Är med och leker, eller vilar sig i serveringen..

Skräckfika finns att köpa i serveringen för en billig penning… för den som vågar…

FÖRANMÄLAN (nödvändig så att dräktmaterial och godis räcker till alla): Maila/ring

0765568281 partyklubben@gmail.com