Msg dyker efter powerpoppärlor - del 42 (26)

Min favoritröst. Värmande och trygg, man vill närapå lägga huvudet mot hans bröstkorg och lyssna, riktigt nära, hur ljudet böljar omkring hela vägen ut. Bob Mould. Utöver mina hårfint homoerotiska svärmerier kring hans röst erbjuds även en makalöst vacker låt nedan:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 41 (26)

Man kan fixa rubbet själv också, tänkte Las Vegas-snubben Tom Marolda och spelade, trummade och sjöng för fulla muggar 1979. Inspelningen gavs ut under namnet The Toms och från plattan spelas inledningsspåret, den underbart uppskruvade "Let's be friends again". Jag är väldigt svag för de ständigt återkommande gitarrerna som inleder låten. Ett jäkla drag och en klockren powerpoppärla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 40 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit ut så här långt under 2010.

Den tredje är första släppet från kommande plattan med Lodger. Jag vet inte hur många som uppmärksammade deras förra utmärkta LP från 2008, det känns som de har blivit tragiskt förbisedda av allt och alla. På förra plattan fanns en elegant ton av clever-clever i musiken, men på nya låten är det helt annat ljud. Jag tänker McCarthy! Då gitarrerna ven och Malcolm Edens röst skar genom väggen i låtar som "Should the Bible be banned" eller "We are all bourgeois now". Och nu, 2010, piskar Lodger (av alla!) ur sig en värdig uppföljare. Till och med omslaget skulle kunna vara ett McCarthy-konvolut. Vansinnigt bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 39 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit under 2010.

Den andra hämtar vi från Nada Surf's kommande coveralbum. Helt crazy, vilken bra låt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 38 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit 2010.

Den första av dessa tre är "Baby Lee" med Teenage Fanclub. Tydligen har de en mycket intressant katalog av låtar bakom sig och söker man på internet eller utnyttjar spotify kan man hitta många bra låtar. Jag tycker absolut Teenage Fanclub verkar vara värda att lyssna in sig på.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 37 (26)

New York City-bandet The dB's på tur. Från debuten 1981 hämtar vi en liten liten guldklimp betitlad "Big Brown Eyes". The dB's tillhör de stora elefanterna inom powerpopscenen, och jag som hade tänkt försöka undvika nybörjarkurslåtarna, men denna låt för fin för att negligera. Och samtidigt: den borde absolut vara med på varenda nybörjarkurs för alla powerpoplöövers out there.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 36 (26)

Titta, man kan inte vända ryggen till en vecka ens utan att riskera missa massa skön powerpop/indie från 80-talets Australien. The Ups and Downs. Nån som har hört dem förut? Inte jag. Och det stör mig, i skrivande stund, fruktansvärt. Kolla runt bland de relaterade länkarna på youtube, varenda låt är asbra! Hur har jag kunnat missat en sån grupp?! Hade jag varit 17 bast och hört deras LP (kallad "Underneath The Watchful Eye") hade de haft en drös låtar med på mina blandband och definitivt nämnts med samma respekt som The Church och REM och andra liknande band. Nåväl, på med allvarsminen nu, grym låt här i form av "Moments away":

MSG granskar verkligheten bakom Blocketannonserna

Händelse: Killen måste kränga sin gröna fuskbrasa med inbyggd bar på Blocket.
Bakgrund: Klart som fan att killen har blivit sambo. I lägenheten han bott i på egen hand.
Motivering: "Fattaruväl att du inte kan ha kvar den. När du öppnar baren går det ju inte att öppna dörren ju."

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 35 (26)

Dags för en kalasbra låt! Engelsmannen Luke Jackson utrycker med all önskvärd tydlighet att han är till fullo nöjd med sin flytt till Kanada från London. Själv börjar jag bara längta när jag ser videon och hör texten. Fattar inte vad det är som är så magiskt med den där stan, det räcker med att se en tegelvägg för att man ska börja tråna...

Jag saknar Jesper också.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 34 (26)

Ok, listans första powerpoppärla från Tasmanien presenteras härmed. Jag är inte helt hundra på att det blir fler, men denna Raspberries-doftande låt räcker långt. The Innocents heter bandet, låten är från 2006 och gitarrerna är grymma bakom stämsången. Kuriosa: Från början hette bandet Beathoven och var så poppis hemma i Tasmanien att ambulanser var parkerade utanför konserterna. Hysteri rådde och framgången ledde till att flyttbåt bokades med destination Australien. Tror de fortfarande håller på, med fin kritik i ryggen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 33 (26)

Iställer för att avsluta powerpoppärlorna tänker jag starta ett parallelltema. Ibland postas en powerpoppärla, men lika ofta kan en annan sorts pärla dyka upp. Eftersom denna uppgörelse med mitt förflutna sammanvävt med det jag samtidigt gick miste om under dessa år innefattar fler än ett musikaliskt spår upplever jag att (i alla fall) ett ytterligare tema kan få dimmorna att skingras på ett tillfredställande sätt.

Nåväl. Powerpoppärla nr 33: Best ever. Ingen powerpoplåt är bättre än denna. Närapå ingen låt, alla kategorier, är bättre än denna. Den är absolut fullkomlig. Och vid "She..." efter exakt 2:18 in i klippet blir det mer än fullkomligt. Total magi är vad det är och jag kan inte förklara mer, har inte kunskap om orden att redogöra ytterligare för hur kär denna låt är mig. The Nashville Ramblers med "The Trains":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 32 (26)

Alltså. Det finns så många pärlor, men senaste veckan har en vag liten dust av något vissnat blåst över min entusiasm, som när man som liten pojk genomskådade en vuxen som inte tog leken på allvar. Något rinner av en och det gör litet ont i hjärtat.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 31 (26)

Och han, som sjunger så fint i The New Pornographers, heter A.C. Newman. En av mina favvisar från 2009 var denna låt:



Danny Boy, A.C. har även gjort en version av "Take on Me"!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 30 (26)

The New Pornographers är närapå R.E.M-stora i Kanada, men här i Sverige är de väl mest ett namn som passerar någon gång ibland i någon blogg eller i någon referens sådär. Tre CD för 100 spänn-lådan, kan hända (f.d. "reabacken"). Bra som fan är de, hur som helst! De har hållt på i 13 år och jag väljer en väldigt random låt från youtube (eller random och random, jag gillar den väldigt väldigt mycket och det påverkade säkerligen valet en aning, utan att veckla in sig alltför djupt i läran om det undermedvetna...och vad är faktorn som gör att just den här låten, av alla, fastnat? - jo, ackordet exakt efter orden "Spanish Techno" i refrängen...något i melodin där får mig att bli väldigt glad):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 29 (26)

Med näsan kvar i skivhyllan publiceras härmed ytterligare en klassiker från 80-talet. Hurrah! med "If Love Could Kill". Köpte LP:n för en tia på Konsums skivrea och tyckte den väl var okej. Men så rotade jag bland tidningarna hemma efter recension och i en Slitz (detta är alltså hämtat från när Slitz fortfarande var en musiktidning)hittade jag en trea i betyg. Och det måste ju betyda att den är bättre än vad jag tror, tänkte jag, varpå den åkte på Lencon igen. Och sen låg den kvar och snurrade varenda dag en halv gymnasietermin. För att understryka: Det var denna Newcastle-trio som satt med foto i mitt skåp på gymnasiet och inte Morrissey. Så allvarlig var jag i min kärlek. Nåväl, "If Love Could Kill", en bitterljuv powerpoptryckare med ett flertal finfina detaljer. Efter ca 1:38 förväntar man sig ett hjärtskärande gitarrsolo, eftersom det är dags för ett hjärtskärande gitarrsolo just där i såna här låtar, men istället tar ett utomordentligt sublimt jangelparti vid. Som en uppgiven suck istället för att kasta tallrikar i väggen. Låten blir plötsligt en division mer seriös. Shit, tänker man, han menar allvar ju!. Vidare, det långa långa superfina outrot, med ringande gitarrer och "Elizabeth, you killing me" upprepandes om och om igen ("Elisabeth", källa: youtube-kommentar...ehum...kan stämma). Knäckande fint! Undrar förresten vem som var trummis i Hurrah! ? På alla bilder står de med varsin gitarr och i videon nedan ges heller inga svar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 28 (26)

En janglig pärla från 1990. The Hummingbirds från Australien spelar "Alimony", en alldeles för bortglömd godbit i skivhyllan. Superfint driv, solstinna gitarrer men ändå ett litet vemodigt tema som kontrast. Typiskt Australien, säg.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 27 (26)

De flesta tappade intresset i samband med släppet av deras andra platta. Under slutet av 2009 släppte Weezer sin sjunde. Raditude heter den och har varit upphov till viss meningsskiljaktlighet hemma, då frun inte gillar soundet, medan undertecknad tycker det är rätt bra. Det är just där problemet med Weezer ligger. Vissa (e.i. de allra, allra flesta) vill bara ha magin från första skivan. Allt efter ses som dåliga försök och veka upprepningar. Men är det så? Själv, när jag lyssnar på Weezer hör jag skiva efter skiva med utomordentligt kompetent powerpop. Inget coolt, inget nytt, men en samling riktigt bra låtar. Och en bra powerpoplåt är en bra powerpoplåt. Nedan följer min favoritlåt från senaste skivan, "Put Me Back Together". Vi får se vad som händer med Weezer i framtiden, Raditude var sista plattan på skivbolagskontraktet.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 26 (26)

Klaatu. Powerpop? Varför inte? Eller 70-talsprog. Fast med en del E.L.O och lite Gilbert O'Sullivan. Lite Todd Rundgren kanske också. Och The Beatles. Faktum var att när Klaatu släppte sitt debutalbum 1976 började ett rykte i pressen florera att Klaatu i själva verket var The Beatles. Man spelade låtar baklänges och hittade ledtrådar, man läste texter och fann spår av ordlekar som kunde relateras till Beatles, till och med Billboard hängde på och det blev helt hysteriskt i Beatles-kretsarna. Och plattan sålde som smör! Men så uppdagades sanningen. Klaatu var bara en kanadensisk trio beståendes av några never heard ofs och närapå all försäljning stannade av och trots tre ytterligare släpp de följande åren sålde de knappt så de fick blodpudding och sen ruttnade de och lade ner. Tryckaren "Dear, Christine" från deras tredje platta är så jäkla bra! En riktigt tvättäkta 70-talare med massor av kramar och näsan djupt borrad i en krullig timotejdoftande kalufs.



Visste ni, förresten, att det var Klaatu som var upphovsmän till Carpenters-klassikern "Calling Occupants of Interplanetary Craft"? Det var väl kul?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 25 (26)

Dags att en gång för alla sätta Milwaukee på kartan. The Shivvers slog sina första ackord 1978 och fanns under fyra fem år framåt. Trots enorm uppmuntran från självaste Eric Carmen slog de aldrig utanför Wisconsin, något som måste ses som sorgligt orättvist. Framgång eller ej, ingen kan ta ifrån dem deras fantastiskt smittande poplåtar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 24 (26)

Fyra lads från New York City, som förmodligen kommer bli världens största popband genom tiderna. "Men...om man är från New York ska man väl vara som The Strokes, cool och arrogant och så, fast mer introvert eftersom Strokes tangerar sell-out och dessutom är läderpaj sååå 2009...", spekulerar läsarna nu. Pja. Man kan också låta som Beatles.

Vilka sångare denna poporkester har! Leadsångaren sjunger sådär sjukt hest-snyggt, precis som Lennon gjorde. Och de andra...när de mot slutet sjunger "Sha-la-la-la" och Lennon-killen sjunger mot dem...man bara ger upp för att det är så snyggt. Man blir kräksjuk, fast tvärsom liksom. Så bra!