Msg dyker efter powerpoppärlor - del 88 (26)

The Dream Syndicate är ett annat band jag aldrig ägt en platta av (Jo, möjligt möjligt att jag för 20 år sedan köpte nån sen rea-LP, som inte var så bra. Kvar finns den inte, hur som helst, men en svag minnesdust av ett mörkt omslag med blå text sveper förbi). 80-tal, Los Angeles, mycket Velvet och viktiga allvarsminer är det som gäller nu, hur som helst.

Låtval blir den covervänliga "That's What You Always Say" (jepp, hittade den tack vare The Baseball Projects version) och den är hypnotisk och vacker och man vill inte sluta lyssna. Svart kavaj-pop i sin finaste tappning.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 87 (26)

Jag måste genera er med min ostiga skivsamling, se bara: The Soft Boys har jag då rakt aldrig ägt något med. Ja, jag vet att "Underwater Moonlight" tillhör en av de där förhatliga måste-plattorna, och jag vet att Robyn Hitchcock är ett geni ("Aahh, Robyn Hitchcock", ska man säga med förnumstig röst, om man är äkta rockfan), men lik sjutton har jag aldrig varit sugen på Soft Boys. Ingen aning varför. Gjorde sällan läxorna i skolan heller (eller jo, det gjorde jag väl, men det märktes inte på betygen).

Så för mig är detta lika nytt som pinsamt. Har aldrig hört denna låt innan denna dag. Därav publicering av en skitbra powerpoplåt med en rätt känd garage/psych-grupp. The Soft Boys med "The Queen of Eyes".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 86 (26)

Birthday gifts to myself - del 2 (26).

Kanadas gosigaste leende sitter på Moe Berg. Inte undra på! Han sjunger och spelar sin powerpop så mästerligt och vackert att man baxnar ju! Ok, inte allt med TPOH håller kanske samma klass som mitt låtval, men fick jag komponera min egen Best of skulle det bli en fet LP, som skulle vara bland det bästa som getts ut i powerpopväg. Nedan följer "Young and in love", och nu snackar vi världsmästarpop:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 85 (26)

Birthday gifts to myself - del 1 (26).

Tråkig låt? What the hell, jag fyller ju år...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 84 (26)

Från Bristol till Bournmouth. En ocean av självförtroende skiljer. Ronnie Mayor vill inget hellre än att sommaren ska komma, medan bleka och olyckliga The Letters, från föregående post, bara vill att den ska vara över.

Lysande powerpop, även här! Jag är närapå orolig att dessa två Bristol vs Bournmouth-låtar tar ut varandra. Lyssna i lugn och ro på en i taget. Det är två otroligt bra låtar. Ronnie Mayor, som sagt, med sin "Can't wait till the summer comes":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 83 (26)

Exakt såna här låtar är det enda man behöver ibland och exakt såna här låtar var anledningen till hela powerpoppärleserien. Dryga två minuter av total briljans, 1980, känslan av att folk stirrar på en, Bristol, fish'chips, snorig med blöta strumpor och strul med morsan. Så jäkla hjärtknipande! The Letters med "Nobody Loves Me".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 82 (26)

Nytt. Svenskt. Och riktigt bra. Let's Say We Did från Stockholm fick jag höra talas om för något år sedan via två amerikanska bloggar. Författarna var djupt imponerade och nu vankas släpp för fullängdare varför stockholmarna åter börjar mp3-snurra. På amerikanska bloggar. Förmodligen slarvar jag, men än så länge har jag inte hört ett inhemskt ord om dem. Här är "Straight back to You", vars hook är något av de värsta plåster man hört.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 81 (26)

Den politiskt neutrala Msg-bloggen dyker idag, dagen till ära liksom, ner i ett svart hål. Brittiska post-punkarna The Sound, som aldrig riktigt nådde Joy Divisions genomslag och senare inte heller Echo and the Bunnymens eller Psychedelic Furs' framgångar. De låg i bakvattnet med sin taggiga post-punk/new wave och tvingades se på hur sämre band sålde mycket bättre.

Själv kom jag i kontakt med The Sound inför vad som skulle bli deras sista LP 1987. Jag hörde dem på radion och beställde vad som gick att leverera till Hedemora (2 st Lp) och jag föll verkligen för deras näst intill uppgivna ton i musiken, som ofta övergick till en mycket stark och vacker refrängmelodi. Sångaren Adrian Borland sjöng med klar stämma sina ambitiösa texter och allt var utomordentligt allvarligt. Men samtidigt kom hela brittiska gitarrvågen med hopp och med utvägar från det mörka, Wedding Present, McCarthy, Wolfhounds, ni vet, och man liksom självsanerade sig på depprock. Och tänkte inte mer på The Sound och Adrian Borland under de följande 20 åren.

Under tiden: Adrian Borland orkade inte leva med sin sjukdom, depression, och 1999 klev han ut framför ett tåg. Låtval blir "Barria Alta" från sista Lp:n. En fin sång, en dag som denna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 80 (26)

"Retro" är ett ord som säkerligen åsyftar olika saker gällande oss Msg:are och New Yorkpowerpopparna The Postelles, vi menar ju Beatles och sånt medan de menar Strokes. Coolt med mig, dock! Powerpop med smart slyngeluppsyn är aldrig fel och jag vill gärna bevisa det med "1 2 3 Stop" från nån form av debut-ep. The Postelles, som sagt. Nytt och kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 79 (26)

Då jag från början endast tänkte välja ut 26 powerpoppärlor undrar ni säkert om jag inte själv noterat att jag överstigit de 26 sångerna med mer än 50% bergis och det har jag såklart. En av de som inte hanns med under original-26:an var Princes of Peace enda släpp här i världen, den fantastiska powerpoprökaren "X-ray proved" från tidigt 80-tal. Så här kommer den! Hela vägen från Holland, via Little Hits, till Msg! Tar dessutom semester en vecka nu och kommer tillbaka ca 16 timmar innan The New Pornographers ställer sig på min kvartersscen (14/9). See you there!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 78 (26)

Tillbaka till Australien. Tillbaka till powerpopbasics. En kort och driven låt som kryddar ett enkelt verk till riktig mumma, tack vare snygga detaljer och bra sång. Pianot är super! Min fru säger alltid att hon älskar "Abba-piano" och jag tror det är något sånt vi hör här. Sången är nasal och småraspig, inte helt olik Matthew Sweet och faktum är att detta gott och väl är i samma klass som honom (eller varför inte Velvet Crush?!). Rudely Interrupted heter bandet, och inte minst videon till deras "Close My Eyes" visar ett väldigt speciellt powerpopgäng med känslan på exakt rätt ställe. Skitbra, kort sagt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 77 (26)

Avd skåpmat. Inte pga brist på annat, utan av heder. Publicerar man en powerpoplista utan Cheepskates är man ju helt dum i huvudet. Så mycket som Cheepskates betydde och så många kvällar, dagar, bilfärder och promenader man hade dem i öronen, vore det skamligt att inte göra värsta kramposten till deras ära.

Märkligt fakta. Alla poppers från Hedemora gillade Cheepskates. Var man popälskare och dessutom från Hedemora, gillade man Cheepskates. Kanske hade Cheepskates någon ton i sina låtar, någon bonnig liten detalj i deras melodier, som attraherade oss lantisar. De var ju gravt influerade av 60-talets garagescen, kanske var det något där som fick våra småstadshjärtan att börja dunka. Eller kanske var det något i harmonierna, något med Shane Fauberts nasalt vemodiga röst, som slog an så exakt hos oss. Men märkligt ändå...ett litet band från New York, som närapå blev en av Hörnstenarna.

Störst anledning, dock, till att Cheepskatesposten kommer just här och nu är att jag precis hittade Shane Fauberts egen blogg. Han skriver om sina barn och vad han gör om dagarna....nä, självfallet inte. Han publicerar poplistor. Shane går igenom hela sin skivsamling, en platta om dagen, och tar ut godbitarna från varje släpp. Som vilken vanlig pop-lantis som helst. Love you, man!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 76 (26)

Charmant och supernytt: Magic Kids' "Superball". Jag tycker låt, arrangemang, sång - va fan egentligen allt - är fantastiskt...men jag blir också lite stressad. Låten påminner om min son när han är kissnödig.

Förlåt min korta och orättvist kritiska kommentar till video. Är trött och tidigare idag förlorade Grekland mot Turkiet i basket-vm. Inget kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 75 (26)

Då några av gratisätarna klagat över hur snålt det varit på refrängfatet i samband med post nr 74 erbjuds härmed en sån maffig gräddbulle av hej-och-håande skottar, stråkar, klockspel, tonartshöjningar och rim på "over" och "October" att ni kommer att tänka er noga för innan ni kritiserar nästa gång. Överdos! Ni ska få överdos!

Men det är väl bara att erkänna, den är faktiskt närapå helt oemotståndlig, Attic Lights' "Wendy".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 74 (26)

Tack för kommentar ändå borta från London! Som tack bjuds på en skön stunds London-pop, även om jag kunde sätta mina målvaktshandskar på att de var amerikaner först. Svårt att sätta fingret på vad det är, refrängmelodin kanske, eller sångarens mjuka konsonanter.

Nytt och fint från Semion, vars singel "The Contender" har en riktigt bra refräng. Ingen sista-refrängen-i-livet-så-jag-står-vid-randen-på-ett-stup-och-gastar-refräng, utan snarare en mer jordnära. Får för mig att Dana kommer att gilla den, i alla fall.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 73 (26)

Jag stannade kvar hos Little Hits och kollade upp en låtar via youtube och då hittade jag ett band som bara nämndes i en bisats till en helt annan grupp. The Keys med låten "I don't wanna cry". Ursäkta, men borde inte den här låten vara väldigt mycket mer känd? Eller har jag missat nåt? Hit-faktorn är ju absurt hög! Ok, den kom just mellan punk och synt, 1981, den är väldigt melodiös och harmonirik, den var väl helt enkelt totalt felplacerad i pophistorien bland allt svart och taggigt, men ändå...den är ju fantastisk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 72 (26)

När legendariska bloggen Little Hits var aktiv satt undertecknad och pluggade powerpopnamn som Lennart A Juhlin pluggar friidrottsstatistik och några namn återkom ständigt. Ett sådant var Dan Sarka. Han var en stor Minneapolispowerpopscenprofil och var/är verksam i ett pärlband av fina popgrupper, så som The Sparrows (vars låt "Hey Kari G" alla som åkt min V40 tvingats lyssna sig trötta på), The Vandalias och Stingray Green. Han har en grymt skön röst, tycker jag, med den där vemodiga undertonen i det ljusa, som så ofta är hela skillnaden.

Låtval: The Vandalias, som faktiskt var ett cartoon-band, precis som The Archies, med den otroligt fina "Julie Come Around". Det här är mumma!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 71 (26)

En ny låt från ett tämligen nytt Pittsburgh-band, Satin Gum - "Hip Shake Heartbreak". Rejäl nostalgifaktor, men ändå med en smula bångstyrig motvallskänsla som är så härlig. Jag gillar detta i alla fall:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 70 (26)

En liten avstickare till psych-folk-prog-landet. 1971 är vi i och bandet heter Heron, engelsmän givetvis, låten heter "The Devil" och är hämtad från dubbel-lp:n "Twice As Nice & Half The Price". Skivan är givetvis inspelad utomhus på landsbygden och soundet är som en mild hallonkräm en sommarlovsmorgon. Tänk John Denver blandat med Byrds-stämmor och vi har Heron (och även Teenage Fanclub, förresten...AHA! Där kom powerpopkopplingen! Jag förstod att jag förr eller senare skulle ro detta i land).

Strunt samma. Nedan följer världens bästa låt någonsin. Tro mig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 69 (26)

När hypen kring Oasis nått sin peak och ersättare behövdes utsåg engelsk press Kula Shaker, av alla, till nya indierockvärldsmästare. De var verkligen störst där ett tag och kungakronan fick de behålla...ett halvår? Typ, i alla fall. Sen tillbaka in under stenen.

Undertecknad var aldrig ett fan av Oasis, Blur, Kula Shaker et al och det är ren slump att jag såg att de just släppt en ny skiva. Hurvida de har återförenats eller om de faktiskt varit aktiva hela tiden sedan man senast hörde talas om dem, 1996, får vi kolla upp på internet, men nedan följer en låt från nya skivan, som heter "Ruby".

Och den är så jäkla bra! Nästan så man inte tror det är sant och nästan så man måste få ta en paus och hämta andan.

Kula Shaker, av alla, med en tvättäkta femetta!