Msg-medlem kukar ur alldeles

Vår mest ödmjuka vän, Bossa, har fått storhetsvansinne. Ok, han har alltid haft en förkärlek att tala om sig själv i tredje person och ok, han har alltid varit väl medveten om hur duktig han är på fotboll, men det har liksom mest bara varit härligt. Men efter att med egna ögon sett den chockbild som nedan publiceras tvingas vi omvärdera vår kamrat. Vad har tagit åt karln?

Msg hjälper Cecilia

Outfit idag: sandaler Forever 21, jeans Dr Denim, linne Sebastian Tellier collection by American apparel, kavaj second hand, solglasögon Urban Outfitters och väska Marc by Marc Jacobs.
Men innan vi tar mark i Sverige mellanlandar vi ett par nätter i New York. Så det är när jag är där ni kommer höra från mig nästa gång om allt går som det ska.

/Cecilia

Ok, det var fina kläder i Dagens Outfit. Eftersom jag slaviskt läser denna blogg blev jag verkligen förvånad då Cecilia valt "linne Sebastian Tellier collection by American apparel". Sebastien, som stavas med e på slutet, samarbetar alltså med klädmärket American Apparel, nyheter för mig, kul för honom. Ok, jag hajar samarbetet till viss del. Han gör förvisso asbra låtar, men så särskilt stilig är han väl inte. "Joho, det är han visst det, han är rätt som ett smäck 2008/2009!", säger nu mina trendkännare till vänner. "Fett och långt hår, skägg och gubbdoftande skjorta is the shit!".

Okej, låt gå för det. Men har vi inte sett den stilen förut? Och har vi inte hört musiken förut? Självfallet har vi det. Alla minns väl den ungerske keyboardvirtuosen László Benkö, vars två soloplattor, under legendariska progressivebandet Omegas timeout, med tillhörande videor från 1982 och 1984 sannerligen satt måttstocken för hur cool en man kan vara. Kolla videon nedan. Musiken är en sjukt cool hybrid av Kraftverk och spionpop, miljön i videon är in i minsta detalj galet rätt, och Benkö själv...det finns inte ord. Stripigt hår. Ovårdat skägg. Vit smal skjorta, lagom slarvigt nermulad i ett par råtighta ljusblå jeans. Vita pjuck. Erkänn att han är snygg! Och erkänn att det är Tellier-klass på poppen!



Ful sluskgubbe som härmar 80-talsmusik = hur rätt som helst. Så när vi ändå är inne på ämnet: Jag måste erkänna att jag gillar flera låtar på Kleerups platta och så länge poppen är fin bryr jag mig inte hur artisten ser ut, men eftersom Kleerup fått papper på att han är jättesnygg trots att han, helt objektivt, inte alls är det, känner jag att det är lämpligt att vi tar upp honom också. Kleerup är en blandning mellan vår ungerske vän László Benkö och Giorgio Moroder, både till look och till sound. Moroder, mest känd för massa soundtrack och filmteman, är med sin trekilosmustasch och comondore-glasögon plötslig hur het som helst. När får vi se bild på Cecilia med ett par Giorgio Moroder-pantalonger? Och när publiceras första bilderna på nya kollektionen med László Benkö-örhängen? Kolla Moroder själva innan Cecilia hittar honom:

Msg stannar i Spanien ett liten stund till

Inget viktigt, men ni har väl inte missat nya reklamfilmen med Torres? Det märks att det går bra för pojken när han får vara med i såna här blingbling-produktioner:



Sug på den du, Ljungberg.

Msg avslöjar: Indiekids far illa!

Han är en riktig läckerbit, spanske Fran Perea. Som en poppens Pablo Aimar, ni vet. Han spelade en av huvudrollerna i en mycket framgångsrik spansk såpa och hade parallellt en framgångsrik musikkarriär. Besynnerligt nog är han skitstor i Finland. En av hans allra största försäljningsframgångar låter såhär:



Bra va? Om någon upplever att något är bekant med låten är det nog bara inbillning. Vem är då upphovsman till denna trevliga poplåt. Jo, tittar man noga på singelbaksidan dyker namnet Mikel Erentxun upp. Hmm. Var inte det den långhårige, synnerligen Banderas-hunkige sångaren i det spanska rockbandet Duncan Duh?, frågar ni väl nu. Jojomensan, alldeles riktigt. Med svällande muskler under en fladdrande uppknäppt vit skjorta på en svart 750-kubikare fick ju denne hunkarnas hunk ett otal flickor och pojkar att få stora dåndimpen för några år sedan(17, om vi ska vara noga) i denna video:



Ujuj, sån kropp skulle man ha. Men låt nu inte hans blänkande muskler förblinda er. Ni noterar väl den känsliga själen bakom motorcykelstyret. Den osäkre pojken på skolgården. Det engelska regnet. Rädslan att vara annorlunda. Inte? Ok, här följer ytterligare en låt signerad Mikel Erentxun:



Därmed torde varenda tvivlare vara ...eh otvivlandes. Om att Mikel gillar indiepop. Nåväl, här tar detta inlägg slut. Helt utan mål och mening, förutom att jag måste bekänna att mitt utsparade hår har sin grund i en fåfäng förhoppning att till slut se ut såhär: