Msg dyker efter powerpoppärlor - del 254 (26)

Det är på tiden att vi tar med en låt med New York-popparna The Mommyheads nu. Jag har blott en halvtidig platta hemma (som verkligen verkligen har sina stunder!), från 1997 och sedan dess har de splittrats och återförenats och släppt vidare skivor och turnerat, men inget av detta har fått mig på kroken igen riktigt. Ty de är ytterst duktiga musiker och sångare och de tenderar stundom bli väl psykedeliska på ett tråkigt jazzigt sätt. Men när de håller sig till McCartney/Crowded House-skolan är The Mommyheads så jäkla bra. Här är en i msg-mått mätt superny låt, 2011, som heter "Give Me A Reason" och ojojoj vilken fin smäktare detta är. Sjukt bra sång och svidande vacker refräng:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 253 (26)

Jag vet inte om det går att fuska sig in på den här bloggen, men om man har varit med i Teenage Fanclub och BMX Bandits - och sen gör en låt som är så nära en plankning av nåt från "16 lovers lane" som det bara går, ja då har man i alla fall jävligt lätt att få vara med.
Finlay McDonald heter karln vi pratar om. Nya bandet Lenzie Moss börjar få rätt mycket välförtjänt uppmärksamhet hemma i Skottland. "Kelvin British Summertime" heter låten som fixat det.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 252 (26)

Dags att rufsa håret och dra upp jeansen till naveln, vi är äntligen tillbaka i Australien! Skeleton Staff ska det bli, ett band som hämtar musikalisk idé från ELO (och ni vet ju hur bra jag tycker om ELO), ABBA (och jag älskar ABBA, ju!) och Queen (well...inte egentligen, men nån låt är väl bra) å ena sidan, men också från de inte lika pompösa XTC (som ju var hur grymma som helst) och The Divine Comedy (till vars kärlek jag knappt kan beskriva) och andra barock-poppare. Här med en riktigt ny och fin sång som heter "Gateway to the Stars" med nyss nämnda Skeleton Staff. Från Australien.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 251 (26)

Danas faves on fridays

Ska ju bort i morrn ju, så det blir tjuvstart.

Först två minuter som inleds med ett av de bästa - och enklaste - intron jag hört på länge. Bara två ackord som växlar, och så till slut ett tredje. Men med det där fantastiska distade men ändå klara gitarrljudet räcker det.
International Broadcasters heter bandet. Från Oklahoma. Gjorde en EP 1980 där "Tears for two" var huvudnumret.



"Now we're through" med Richard and the Taxmen från 1980 kan inlednigsvis låta som en helt vanlig bagatell från gränstrakterna mot punk från den tiden. Men det jag faller för här är hur de går all in i refrängen. Ekot på "Now", den massiva stämsången och den superhöga överstämman i slutet på refrängen. Klass! Rotherham i England är hemorten.



Det är lite samma här med Protex "A place in your heart" från 1978. Men det otroligt envisa nötandet av refrängen gör att sen bara sitter där. Belfast är de från, förresten. Skickar med en bonus också, nyinspelningen från 1980 av samma låt. En sån där typisk inspelning ett band som inte slagit igenom gör för att försöka haka på nån ny svängning i musiken. Lyckas sällan.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 250 (26)

"Tell it to my heart, tell me I'm the only one...", minns ni den? Taylor Dayne's ofantligt 80-taliga hit från 80-talet. Så fort ni får höra den kommer ni att minnas. Mannen bakom den är amerikan och heter Seth Swirsky. Han har passerat 50 bast nu och han har skrivit musik åt tusen artister (Rufus Wainwright, Al Green, Four Tops med flera). Vid sidan av sitt musikskrivande åt andra artister är han familjefar, författare, filmmakare, politisk skribent och vid sidan av allt detta är han en av världens mest inbitna samlare av värdefulla baseballgrejor, ni vet signerade bollar och skit. Och vid sidan av det lyckas Seth Swirsky klämma ur sig egna plattor också, hela två stycken har det blivit under hans 30 aktiva år. Den senaste kom 2010 och den heter Watercolor Day och är en formidabel uppvisning i pophantverk! Massor av ELO (och detta sagt som något positivt, ffs!), massor av Wings, massor av George Harrison och även en smula Roger Nichols (å andra sidan hör jag Roger Nichols i allt, jag är närmast psykotiskt paranoid när det kommer till eventuella spår av honom). 70-talspop med andra ord! Titelmelodin följer till denna essä, som ett saltdoftande vykort på posten (borde det inte heta "från posten", förresten?):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 249 (26)

Vi avslutar julfirandet tre dagar post-tjugondag Knut med en sprojlans ny och alldeles bedårande poplåt från Guided By Voices' senaste (och typ 16:e) lp. Nedan följer "Doughnut For A Snowman" och visst visar Ohio-kvartetten storform?! Till och med REM-form?!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 248 (26)

Danas faves on fridays

Ursäkta frånvaron. Ska försöka hålla i det här nu. I dag är temat Clive.

Tänk, ibland räcker det med att stämmorna sitter och att organisten är flink i handlederna.
Clive Culbertson, irländare. Sent 70-tal. "Time to Kill".



När han senare bildade The Sweat, så försvann tyvärr orgeln. Men å andra sidan är inte det talade partiet cirka 1.45 in i låten så där lagom 80-talsskämmigt, så där lagom så att det faktiskt är charmigt. The Sweat här alltså med "Do You Wanna Break My Heart"

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 247 (26)

Hej! Nu kör vi igång 2012 med en norsk powerpoppärla från 1981. Det är dags att sätta Norge på kartan nu och med denna "Som havet ligger blankt"-doftande låt från Babij Jar tycker jag vi fått en riktigt god start. Sångaren Paul Værlien har en härligt uppriktig ton och låten har ett frestande driv. Nedan följer således "Ice Age" med Babij Jar!