Msg dyker efter powerpoppärlor - del 281 (26)

Hallå där, nattredaktören, det ser fortfarande inte klokt ut när man ämnar publicera powerpoppärlor och jag får därmed svårt att utan punkter och med korthuggna ordalag slå skriftliga frivolter över dagen video, vars oerhört sköna tuggiga gung och supersnygga ackord förtjänar mer än bara några få ord, men jag ber om förlåtelse, kära The Sweat, jag älskar er "Isn't Anything Sacred", men min kärlek blir kvävd, gömd och begraven av nattredaktören!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 280 (26)

Little Hits skrev och tipsade om The Dangtrippers (80-tal troligtvis) och sångaren har gett ut sologrejor och en väldigt bra låt med honom är "You Have a Way" och hans namn är Devin Hill:

Sorry, layouten ser helt kokobello ut plötsligt, varför jag endast törs skriva outsvävande och humorlösa enmeningsinlägg. Men låten ovan är fin som snus! Ok...hur publicerar man skiten nu då...?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 279 (26)

Jag har inte tröttnat på powerpop bara för att det är april. Men ni vet hur det är, knoppar ska brista och man har jämt göra.

Här är, hur som helst, Sheffieldbandet Kartica och deras "Dont't You Think So". Att döma av kläder, kroppspråk och frisyrer i musikvideon är de stora fans av Oasis, men låten tycker jag har massor med skön kött och potatis som Oasis inte alls hade. Riktigt okej debut (...de kanske gett ut tre plattor innan, det där med "debut" är helt gripet ur luften och var bara nåt jag sa eftersom jag aldrig hört talas om Kartica innan)!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 278 (26)

Hur kunde ett sådant litet land och under så begränsad tid generera den närmast absurda mängd fullständigt fantastisk pop som Nya Zeeland gjorde under några år? När Flying Nun-fanan vajade som bäst mellan kanske 1984 och 1990 fanns det ju faktiskt inget liknande. Och inte kan jag komma på något som kan likna epoken heller. Det är lite som Holland och fotboll. Sånt litet land, så mycket fotbollskunskap.

Gällande Flying Nun-banden har jag aldrig riktigt kunna sätta fingret på vad som är så unikt. Jag har ej heller kunnat peka på något alldeles speciellt favoritband. Kanske The Bats med sitt vemod. Eller The Verlaines med sin svindel. Eller The Chills med sin undervattensvärld. Eller så var det kanske trots allt The Sneaky Feelings. De gjorde så kloka och vackra låtar. Och i sången nedan kommer klumpen i halsen. En tämligen annorlunda Sneaky Feelings-låt, "Not to take side", som med sitt ringande och janglande Byrds-sound tar deras normalt vardagsnära pop till en enorm himmel av ljus och värme.