Msg dyker efter powerpoppärlor - del 121 (26)

Jag läste en recension, internetledes, gällande ett band som spelar "Hook laden, pitch-perfect harmonies...a great big perfect slice of Scottish indie pop!" och tänkte därefter tyst för mig själv: "Hmm, normalt är detta något som borde passa min smak bra, så kör i vind - jag ger dem en chans!". Helt crazy var jag.

Här följer därmed min sista post på några veckor, (nu får någon annan ta ansvar för powerpopjulpärlorna): Weather Barn med en b-sida, "Cinnamon Hill", från debutsingeln Park Hands.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 120 (26)

The Pains Of Being Pure At Heart. Hur gör de? Hur mycket bra musik kan en grupp göra? Och helt utan att tumma på kvalitén. En perfekt LP, singlar runt den med b-sidor, allt helt sjukt bra och nu en ny singel, "Heart In Your Heartbreak" , som bräcker allt och alla, just like that. Hur bär de sig åt? De går balansgång på en lina, men de faller aldrig. De faller inte ner i twee-träsket åt ena hållet och de faller inte ner i AD/HD-distade ny-indie-träsket. De klarar allt och de gör de så bra! The Pains är fan bäst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 119 (26)

Vi fortsätter. Finnarna Delay Trees med "Cassette 2012" är så fin så fin så fin:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 118 (26)

Ok, powerpoppärlorna kanske mer luktar indiepop än powerpop, men ni vet hur det är när man städar. Meeting Of Important People - "They Love Me In The City". En ganska allvarlig låt, som jag verkligen fastnade för.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 117 (26)

Jahapp, som ni märker städar jag i 2010-mappen på jobbdatorn och hittar guldkorn efter guldkorn. Härnäst, supergruppen (dvs två halvkända indie-artister som gör en skiva ihop) Bad Books och deras lika glada som härliga "You Wouldn't Have To Ask":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 116 (26)

Mer 2010 i backspegeln i och med finfina The Fresh and Only’s och deras "Waterfall".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 115 (26)

Året närmar sig sitt slut och inget nytt har hänt med dataapparaten hemma. Kort post och kort tillbakablick från sensommaren 2010: Ceremonys "Marianne". Vilket underbart oljud! Och varför finns det bara bra låtar med namnet "Marianne" i titeln?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 114 (26)

Ett par saker. Dataapparaturen hemma har pajat. Frun har börjat kolla efter ny Mac. Därför är detta något så unikt som en jobbpublicerad låt. Aussie-gänget Matt Purcell & The Blessed Curse med "Hollywood". Och därmed är detta den andra låten jag hör 2010 som heter "Hollywood" och samtidig är jättebra. Den första var "Hollywood" med Marina and the Diamonds. Denna "Hollywood", med Matt Purcell & The Blessed Curse, den har ett gitarrintro som får mungipor att fara högt högt upp, som om de satt i en vacker luftballong.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 113 (26)

Och han som sjöng och så i The 77's var Michael Roe och 1995 gav han ut låten "Ache Beautiful" sololedes. Detta är en stunds andakt. Förmodligen idiotiskt tråkigt, men jag är inte roligare än såhär idag.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 112 (26)

Sådär ja, nu kör vi en låt med 80-talsbandet The 77's. De var från Kalifornien och bolagskompisar med bland andra U2, som just var i färd med Joshua Tree-skivan. Många 77's-fans tycks vara sjukt bittra över hur bortglömda deras favoritband blev, just på grund av Island Records Joshua Tree-satsning, men frågan är om inte Island trots allt satsade på rätt häst. Med det inte sagt att The 77's var kassa. Tvärt om, de verkar helt okej. Har lyssnat på en platta plus lite annat på youtube och en del grejer är faktiskt bra. Rätt viktig och duktig ton, förvisso, så var det ju på 80-talet, men på det stora hela hygglig powerpop/rem-pop. "The Lust, The Flesh, The Eyes and The Pride Of Life" är bästa låten:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 111 (26)

Jag blev lite tom efter förra pärlan, Falkner-låten. Den är en av de bästa låtarna genom hela listan, tycker jag, refrängen är så fullständigt fenomenal och jag...får svårt att bara gå vidare. På blandbandstiden var en tryckare bra val efter en sån mörsare. Jag upprepar taktiken:

Robyn Hitchcock igen. Denna gång utan Soft Boys, men med sina Egyptians. Och! Lyssna på de små fina smekande hummandena i bakgrunden. Michael Stipe! Och Peter Buck är där också med sitt mest känsliga jangel. 1991 var året och tryckaren heter "She doesn't exist anymore". Ack ja, så vackert.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 110 (26)

Jason Falkner är närapå för stor och legendarisk för att tas upp i detta forum, men har man gjort en refräng som i sången nedan är medverkan här oundviklig. Gud, så fin pop! "This Time", 2007:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 109 (26)

Nå. En smygande men ljuv sång härnäst av semi-prog/psych-karaktär med finfin melodi. Cleveland-bandet The Mirrors med sin pärla "Shirley" från 1977. Jäklar vad The Chills måste ha diggat detta!



Varför blir låtar bra så fort namnet "Shirley" förekommer, förresten?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 108 (26)

Ååh, billig parfym, discoljus, snurrande prickar på väggar och golv, ciggdoft, alkoholfritt, bultande bultande hjärtan. En fantastisk låt här:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 107 (26)

Ett par tre minuters helt underbar briljans från Guided By Voices: "Echos Myron".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 106 (26)

Vissa perioder orkar man inte bry sig. Mobil på ljudlös i jackfickan efter hemkomst och datorn avstängd. Som en vit vecka, liksom, och jäklar vad det är skönt. Bra powerpoplåt så länge: Landa nånstans mellan Lennon och Petty så kommer Dwight Twilley Band med "Looking For The Magic" pluppa fram. Bra ju!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 105 (26)

Vår idoga granskning av Rainbow Quartz fortsätter med att åter ömsint omfamna alla världens egensinniga popgenier där ute. Matthew Smith är personen bakom Detriot-bandet Outrageous Cherry. Och namnet Outrageous Cherry känns väl igen från reabacken på skivbörsen med sitt snirkliga Poptones-omslag, någon kanske rentav köpte plattan, just för att det var en Poptones/Alan McGee. Outrageous Cherry hade innan Poptones flera släpp och lika många efter, jag måste erkänna att det är en fet lucka i skivhyllan här, men efter att granskandet av deras nuvarande bolag, Rainbow Quartz, har vänt på mången sten har äntligen deras grymt ljuva toner blivit en del av mitt liv. Ikväll. Musiken så. Underbara melodislott! Mängder av harmonier. Och bank-bank-bank på en trumma. Det är verkligen så härligt, detta, tro mig:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 104 (26)

Granskningen av Rainbow Quartz går vidare och vissa spår leder till Sverige. Låt oss förflytta oss fem år bakåt i tiden, till Östersund, där The Marmalade Souls huserade. De gav tyvärr blott ut en enda fullängdare, "In Stereo", innan de beslutade att lägga ner, men den är ett fin-fint verk. Precis som Wondermints och Splitsville, två klassiska powerpopband, kan man spåra otroligt mycket roliga referenser i alla låtar. Inte stölder...men rejäla flirtar. Gällande Marmalade Souls: ohyggliga mängder Cavern-Beatles, men också löjligt mycket annat kul. Lyssna bara på musikexemplet nedan, där man kan spåra såväl Abbas "Happy New Year" och Roger Nichols and a Small Circle of Friends dunderhärliga "The Drifter" i melodin. Popgodis ju! Och att döma av antalet visningar på youtube för Marmalade Souls "Daydreams" är jag inte ensam om att digga detta.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 103 (26)

Dags att återuppta Msg:s granskande av saker och ting. Närmsta dagarna blir det hårdgranskning av amerikanska skivbolaget Rainbow Quartz. Uppmärksamma läsare noterade givetvis att granskningen tjuvstartade lite för några veckor sedan i och med det exemplariska powerpoppärlebidraget från East Midlands finaste rockers i The Contrast. Idag har turen kommit till enmansbandet The Capstan Shafts. I sann Rainbow Quartz-anda briljerar bandet, dvs Dean Wells, med ljuv lo-fi-psych runt en otroligt fin melodislinga. Han påminner lite om The Bevis Frond, och inte bara musikaliskt. Två pop-stofiler som sitter i hembyggda studior och pepprar ut kassetter innan nån talar om för ett bolag vilka genier de är. The Capstan Shafts, som sagt, här med ett litet litet mästerverk, "She makes amazing look stupid":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 102 (26)

Äntligen dags för den viktiga etthundraandraposten. Svensk igen! Och riktigt bra är också! Stockholmarna The Genuine Fakes presenterar här nya singeln "I Don't Want It" och den är något så märkligt som en tvättäkta powerpoplåt. Ända ut i fingerspetsarna! Så jäkla kul och så jäkla svängigt:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 101 (26)

Här kommer stackars Mega City Four, som var så fina men aldrig riktigt kom fram. Jag tycker dock att det är en fin födelsedagshälsning till gamle "J" i London.

Kram kram!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 100 (26)

Nu följer något som är så bra att det närapå är gripande. Som nån dokumentär man ramlar på runt midnatt när man sitter i kalsingarna och zappar medan man borstar tänderna. Timmen senare under eftertexterna sitter man fortfarande med tandborsten i munnen och är helt knäckt.

The Higher Elevations från Stockholm. Det första jag tänkte när jag hörde dem var Drug. Ni minns, det legendariska Vadstena-bandet, som kan vara det bästa popbandet någonsin från Sverige (Abba? Ok, men...ok). The Higher Elevations' sångare har samma uttryck som Drugs Westling, nåt rakt och klart, och musikaliskt finns likheter också. Det kala soundet, som the Bats också har, men även melodierna. Vackra och rena. Men när Drug (och för den delen band som The Bats och The Go-Betweens) drog mot det sorgliga, drar THE stundom mot kraftigare uttryck som verkligen andas...en jäkligt bra konsert. Faktiskt.

Jag måste bifoga myspace-länk här. Klicka och lyssna på Streetlights exempelvis. Knäckande bra. På youtube var det dock inte särskilt enkelt att hitta något. En låt blott. Och eftersom den är otroligt bra, blundar vi och kör:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 99 (26)

Två gånger tidigare under pärljakten har det fuskats med fisket, nya låtar med superetablerade artister har publicerats, vilket givetvis inte är syftet här. Men va fan. Släpper Teenage Fanclub och Nada Surf helt sjukt bra singlar måste man väl få tänja på reglerna. Och idag en till: The Posies och deras "Licenses to Hide" från pinfärska Lp:n Blood/Candy.

"Licenses to Hide" har en Abba-spelar-umpa-bumpa-refräng och runt den cirkulerar otroligt fina partier (verser, bryggor, you name it...mostly because I cant come up with more music terms) som andas Jellyfish och Supertramp och allt däremellan (dvs ingenting).

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 98 (26)

Ett av dessa oerhört betydelsefulla rockband, vars musik influerat massor av andra till att göra mycket bättre musik än vad de själva gjorde: The Feelies. Har ett par tre LP med dem själv och tycker ingen är särskilt bra. Nåt finns där, men inget som griper. De höll på under hela 80-talet och lade ner '91 och på sista skivan hittas äntligen en riktig pärla, "Doin' it again":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 97 (26)

Shy Nobleman! Powerpop från Tel Aviv! Avskyr att använda ord som "charm" bara för att det kommer från udda bakgrund, Shy Nobleman gör skolbokspowerpop och han gör det förbannat bra. Låtval, "Girlfriend" från 2005 och det är bara att hålla i hatten hårt nu:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 96 (26)

70 bast. John Lennon. Så med det i baktanke, här är Cotton Mather. Låt efter låt på youtube baxnar man inför. Underbara melodier, mycket Beatles såklart men också en del sköna typiska Teenage Fanclub-ackord. "April's Fool" (1994), nedan, grym låt, med en del "Starsign"-vibbar. I love this!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 95 (26)

Det är bäst att fjäska lite för Holland inför tisdagen: Moss, med "The Comfort" (2009). Det är en låt med ett långt Beach Boys-intro och man väntar och väntar på att låten ska komma igång på riktigt, vilket den gör vid ca 1:10 och då får man äntligen reda på hur den låter. Introt, med den vokala uppbyggnaden, ger lyssnaren 12 olika alternativ hur låten kommer att te sig och svaret blev nr 8.

Hur det än går på tisdag, grattis till fin powerpop, Holland.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 94 (26)

Det är egentligen "Queen of Hearts" som jag alltid älskat med Dave Edmunds. Inget annat, bara den. Jag har till och med haft svårt för Rockpile, trots Nick Lowe, just bara på grund av Edmunds. Han har alltid varit och är fortfarande en träig pilsnerrockare. Men...fanken vilken hit detta är: "Girls Talk" med Rockpile. Och de ser så sjukt coola ut! Främst Lowe såklart, men jag måste erkänna att Edmunds fått till det riktigt bra också och dessutom sjunger han riktigt bra här. Och de har så dåliga tänder! Fantastiskt!

Men det hörs så väl att det är Lowe som gjort låten! Den är så skönt trixig och knepig i små detaljer. Typiskt Lowe! Lyssna på kören, som kommer in en halvtakt före Edmunds vid exempelvis 0:56 ("Right here!") och vid 2:24 ("I hear!"). Sånt snyggt pill sysslar ju typ bara Lowe med. Trodde jag. Men så googlade jag och så var det Costello som gjort låten. Och det är väl också coolt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 93 (26)

Hoodoo Gurus' "Waking Up Tired" har sån klass. Den är som en svartvit pop-schlager av Sandie Shaw eller Dusty Springfield. Samma gester, samma vers, samma eleganta små danssteg, samma brygga. Underbart!



Videon finns i flera versioner på youtube, jag valde den med bäst ljud. Märkligt nog börjar låten om när den egentligen borde vara slut, och där fick ni svar på varför den är uppe och tassar på dryga fem minuter. Dessutom innehåller videon sjukt fula australiska frisyrer, men det är en annan historia. Fast ändå, varför ser alla ut sådär i australiska powerpopvideor?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 92 (26)

Bah...har haft så mycket (om mycket är sju åtta låtar) nytt kul i lurarna senaste dagarna, som jag önskat lägga ut här. Har inte hitat nånting på youtube!

- The Candles' fina vuxenpop exempelvis. Ett band som passar lika fint i vita jeans som i skägg. Hittar bara klipp med skitljud.

- NYC Ufos skitbra "Any other time" exempelvis. Finns inte.

- Felt Tips nya, "Dear mr Morrissey" stryks också av anledningen att det helt enkelt inte är powerpop. Dock är texten bland det roligaste jag hört. Den är förvisso helt ohumoristisk, snarare sorgsen och fin, men ändå - man skrattar.

- TV Girl med "On Land". Finns int'.

- Paul Collins med "Big Pop Song". Skitljud.

Men! Så blev jag glad igen. När inget går ens väg finns alltid lite Ringo att ta till. "Photograph", som han gjorde tillsammans med George (1973) är så bra. Klippet är dock halvnytt och maffigt och Ringo är glad och alla har skägg och alla skrattar när de sjunger.

Den är så bra! Den är så bra så bra så bra så bra så bra.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 91 (26)

Äntligen: Orange Humble Band. Vilken line-up de hade: Låtskrivare var Darryl Mather, ena halvan av The Someloves. Medmusikanter var Ken Stringfellow och Mitch Easter. Wow! Och jäklar vilket resultat! Från 2001 kommer här "Down in Your Dreams" och det är en såndär låt som man bara kapitulerar för.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 90 (26)

Lyssna på denna. Jämför med denna. Hoppsan, Thirsty Merc...

Bandet från första videon, The Sinceros, var ett Londonbaserat band, som gav ut tre plattor 79-82. De nådde ingen större framgång, men fick cred, och efter The Sinceros uppbrott spred sig medlemmarna åt olika håll, nån gick med i Squeeze och nån annan började hänga med Nick Lowe och så. Man kan egentligen välja vilken youtubevideo som helst med The Sinceros, alla är bra låtar, men jag har en förkärlek för tinglande popsmäktare och i "Disappearing " torde jag inte göra någon besviken:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 89 (26)

Ytterligare exempel på ny bekanskap följer: The Contrast, från Peterborough i England, vars powerpop/modspop varit Little Stevens favvisar under flera år (på Underground Garage radio show). Bra sångare!

De ger ut en platta i höst, men låtexemplet är några år gammalt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 88 (26)

The Dream Syndicate är ett annat band jag aldrig ägt en platta av (Jo, möjligt möjligt att jag för 20 år sedan köpte nån sen rea-LP, som inte var så bra. Kvar finns den inte, hur som helst, men en svag minnesdust av ett mörkt omslag med blå text sveper förbi). 80-tal, Los Angeles, mycket Velvet och viktiga allvarsminer är det som gäller nu, hur som helst.

Låtval blir den covervänliga "That's What You Always Say" (jepp, hittade den tack vare The Baseball Projects version) och den är hypnotisk och vacker och man vill inte sluta lyssna. Svart kavaj-pop i sin finaste tappning.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 87 (26)

Jag måste genera er med min ostiga skivsamling, se bara: The Soft Boys har jag då rakt aldrig ägt något med. Ja, jag vet att "Underwater Moonlight" tillhör en av de där förhatliga måste-plattorna, och jag vet att Robyn Hitchcock är ett geni ("Aahh, Robyn Hitchcock", ska man säga med förnumstig röst, om man är äkta rockfan), men lik sjutton har jag aldrig varit sugen på Soft Boys. Ingen aning varför. Gjorde sällan läxorna i skolan heller (eller jo, det gjorde jag väl, men det märktes inte på betygen).

Så för mig är detta lika nytt som pinsamt. Har aldrig hört denna låt innan denna dag. Därav publicering av en skitbra powerpoplåt med en rätt känd garage/psych-grupp. The Soft Boys med "The Queen of Eyes".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 86 (26)

Birthday gifts to myself - del 2 (26).

Kanadas gosigaste leende sitter på Moe Berg. Inte undra på! Han sjunger och spelar sin powerpop så mästerligt och vackert att man baxnar ju! Ok, inte allt med TPOH håller kanske samma klass som mitt låtval, men fick jag komponera min egen Best of skulle det bli en fet LP, som skulle vara bland det bästa som getts ut i powerpopväg. Nedan följer "Young and in love", och nu snackar vi världsmästarpop:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 85 (26)

Birthday gifts to myself - del 1 (26).

Tråkig låt? What the hell, jag fyller ju år...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 84 (26)

Från Bristol till Bournmouth. En ocean av självförtroende skiljer. Ronnie Mayor vill inget hellre än att sommaren ska komma, medan bleka och olyckliga The Letters, från föregående post, bara vill att den ska vara över.

Lysande powerpop, även här! Jag är närapå orolig att dessa två Bristol vs Bournmouth-låtar tar ut varandra. Lyssna i lugn och ro på en i taget. Det är två otroligt bra låtar. Ronnie Mayor, som sagt, med sin "Can't wait till the summer comes":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 83 (26)

Exakt såna här låtar är det enda man behöver ibland och exakt såna här låtar var anledningen till hela powerpoppärleserien. Dryga två minuter av total briljans, 1980, känslan av att folk stirrar på en, Bristol, fish'chips, snorig med blöta strumpor och strul med morsan. Så jäkla hjärtknipande! The Letters med "Nobody Loves Me".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 82 (26)

Nytt. Svenskt. Och riktigt bra. Let's Say We Did från Stockholm fick jag höra talas om för något år sedan via två amerikanska bloggar. Författarna var djupt imponerade och nu vankas släpp för fullängdare varför stockholmarna åter börjar mp3-snurra. På amerikanska bloggar. Förmodligen slarvar jag, men än så länge har jag inte hört ett inhemskt ord om dem. Här är "Straight back to You", vars hook är något av de värsta plåster man hört.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 81 (26)

Den politiskt neutrala Msg-bloggen dyker idag, dagen till ära liksom, ner i ett svart hål. Brittiska post-punkarna The Sound, som aldrig riktigt nådde Joy Divisions genomslag och senare inte heller Echo and the Bunnymens eller Psychedelic Furs' framgångar. De låg i bakvattnet med sin taggiga post-punk/new wave och tvingades se på hur sämre band sålde mycket bättre.

Själv kom jag i kontakt med The Sound inför vad som skulle bli deras sista LP 1987. Jag hörde dem på radion och beställde vad som gick att leverera till Hedemora (2 st Lp) och jag föll verkligen för deras näst intill uppgivna ton i musiken, som ofta övergick till en mycket stark och vacker refrängmelodi. Sångaren Adrian Borland sjöng med klar stämma sina ambitiösa texter och allt var utomordentligt allvarligt. Men samtidigt kom hela brittiska gitarrvågen med hopp och med utvägar från det mörka, Wedding Present, McCarthy, Wolfhounds, ni vet, och man liksom självsanerade sig på depprock. Och tänkte inte mer på The Sound och Adrian Borland under de följande 20 åren.

Under tiden: Adrian Borland orkade inte leva med sin sjukdom, depression, och 1999 klev han ut framför ett tåg. Låtval blir "Barria Alta" från sista Lp:n. En fin sång, en dag som denna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 80 (26)

"Retro" är ett ord som säkerligen åsyftar olika saker gällande oss Msg:are och New Yorkpowerpopparna The Postelles, vi menar ju Beatles och sånt medan de menar Strokes. Coolt med mig, dock! Powerpop med smart slyngeluppsyn är aldrig fel och jag vill gärna bevisa det med "1 2 3 Stop" från nån form av debut-ep. The Postelles, som sagt. Nytt och kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 79 (26)

Då jag från början endast tänkte välja ut 26 powerpoppärlor undrar ni säkert om jag inte själv noterat att jag överstigit de 26 sångerna med mer än 50% bergis och det har jag såklart. En av de som inte hanns med under original-26:an var Princes of Peace enda släpp här i världen, den fantastiska powerpoprökaren "X-ray proved" från tidigt 80-tal. Så här kommer den! Hela vägen från Holland, via Little Hits, till Msg! Tar dessutom semester en vecka nu och kommer tillbaka ca 16 timmar innan The New Pornographers ställer sig på min kvartersscen (14/9). See you there!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 78 (26)

Tillbaka till Australien. Tillbaka till powerpopbasics. En kort och driven låt som kryddar ett enkelt verk till riktig mumma, tack vare snygga detaljer och bra sång. Pianot är super! Min fru säger alltid att hon älskar "Abba-piano" och jag tror det är något sånt vi hör här. Sången är nasal och småraspig, inte helt olik Matthew Sweet och faktum är att detta gott och väl är i samma klass som honom (eller varför inte Velvet Crush?!). Rudely Interrupted heter bandet, och inte minst videon till deras "Close My Eyes" visar ett väldigt speciellt powerpopgäng med känslan på exakt rätt ställe. Skitbra, kort sagt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 77 (26)

Avd skåpmat. Inte pga brist på annat, utan av heder. Publicerar man en powerpoplista utan Cheepskates är man ju helt dum i huvudet. Så mycket som Cheepskates betydde och så många kvällar, dagar, bilfärder och promenader man hade dem i öronen, vore det skamligt att inte göra värsta kramposten till deras ära.

Märkligt fakta. Alla poppers från Hedemora gillade Cheepskates. Var man popälskare och dessutom från Hedemora, gillade man Cheepskates. Kanske hade Cheepskates någon ton i sina låtar, någon bonnig liten detalj i deras melodier, som attraherade oss lantisar. De var ju gravt influerade av 60-talets garagescen, kanske var det något där som fick våra småstadshjärtan att börja dunka. Eller kanske var det något i harmonierna, något med Shane Fauberts nasalt vemodiga röst, som slog an så exakt hos oss. Men märkligt ändå...ett litet band från New York, som närapå blev en av Hörnstenarna.

Störst anledning, dock, till att Cheepskatesposten kommer just här och nu är att jag precis hittade Shane Fauberts egen blogg. Han skriver om sina barn och vad han gör om dagarna....nä, självfallet inte. Han publicerar poplistor. Shane går igenom hela sin skivsamling, en platta om dagen, och tar ut godbitarna från varje släpp. Som vilken vanlig pop-lantis som helst. Love you, man!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 76 (26)

Charmant och supernytt: Magic Kids' "Superball". Jag tycker låt, arrangemang, sång - va fan egentligen allt - är fantastiskt...men jag blir också lite stressad. Låten påminner om min son när han är kissnödig.

Förlåt min korta och orättvist kritiska kommentar till video. Är trött och tidigare idag förlorade Grekland mot Turkiet i basket-vm. Inget kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 75 (26)

Då några av gratisätarna klagat över hur snålt det varit på refrängfatet i samband med post nr 74 erbjuds härmed en sån maffig gräddbulle av hej-och-håande skottar, stråkar, klockspel, tonartshöjningar och rim på "over" och "October" att ni kommer att tänka er noga för innan ni kritiserar nästa gång. Överdos! Ni ska få överdos!

Men det är väl bara att erkänna, den är faktiskt närapå helt oemotståndlig, Attic Lights' "Wendy".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 74 (26)

Tack för kommentar ändå borta från London! Som tack bjuds på en skön stunds London-pop, även om jag kunde sätta mina målvaktshandskar på att de var amerikaner först. Svårt att sätta fingret på vad det är, refrängmelodin kanske, eller sångarens mjuka konsonanter.

Nytt och fint från Semion, vars singel "The Contender" har en riktigt bra refräng. Ingen sista-refrängen-i-livet-så-jag-står-vid-randen-på-ett-stup-och-gastar-refräng, utan snarare en mer jordnära. Får för mig att Dana kommer att gilla den, i alla fall.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 73 (26)

Jag stannade kvar hos Little Hits och kollade upp en låtar via youtube och då hittade jag ett band som bara nämndes i en bisats till en helt annan grupp. The Keys med låten "I don't wanna cry". Ursäkta, men borde inte den här låten vara väldigt mycket mer känd? Eller har jag missat nåt? Hit-faktorn är ju absurt hög! Ok, den kom just mellan punk och synt, 1981, den är väldigt melodiös och harmonirik, den var väl helt enkelt totalt felplacerad i pophistorien bland allt svart och taggigt, men ändå...den är ju fantastisk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 72 (26)

När legendariska bloggen Little Hits var aktiv satt undertecknad och pluggade powerpopnamn som Lennart A Juhlin pluggar friidrottsstatistik och några namn återkom ständigt. Ett sådant var Dan Sarka. Han var en stor Minneapolispowerpopscenprofil och var/är verksam i ett pärlband av fina popgrupper, så som The Sparrows (vars låt "Hey Kari G" alla som åkt min V40 tvingats lyssna sig trötta på), The Vandalias och Stingray Green. Han har en grymt skön röst, tycker jag, med den där vemodiga undertonen i det ljusa, som så ofta är hela skillnaden.

Låtval: The Vandalias, som faktiskt var ett cartoon-band, precis som The Archies, med den otroligt fina "Julie Come Around". Det här är mumma!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 71 (26)

En ny låt från ett tämligen nytt Pittsburgh-band, Satin Gum - "Hip Shake Heartbreak". Rejäl nostalgifaktor, men ändå med en smula bångstyrig motvallskänsla som är så härlig. Jag gillar detta i alla fall:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 70 (26)

En liten avstickare till psych-folk-prog-landet. 1971 är vi i och bandet heter Heron, engelsmän givetvis, låten heter "The Devil" och är hämtad från dubbel-lp:n "Twice As Nice & Half The Price". Skivan är givetvis inspelad utomhus på landsbygden och soundet är som en mild hallonkräm en sommarlovsmorgon. Tänk John Denver blandat med Byrds-stämmor och vi har Heron (och även Teenage Fanclub, förresten...AHA! Där kom powerpopkopplingen! Jag förstod att jag förr eller senare skulle ro detta i land).

Strunt samma. Nedan följer världens bästa låt någonsin. Tro mig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 69 (26)

När hypen kring Oasis nått sin peak och ersättare behövdes utsåg engelsk press Kula Shaker, av alla, till nya indierockvärldsmästare. De var verkligen störst där ett tag och kungakronan fick de behålla...ett halvår? Typ, i alla fall. Sen tillbaka in under stenen.

Undertecknad var aldrig ett fan av Oasis, Blur, Kula Shaker et al och det är ren slump att jag såg att de just släppt en ny skiva. Hurvida de har återförenats eller om de faktiskt varit aktiva hela tiden sedan man senast hörde talas om dem, 1996, får vi kolla upp på internet, men nedan följer en låt från nya skivan, som heter "Ruby".

Och den är så jäkla bra! Nästan så man inte tror det är sant och nästan så man måste få ta en paus och hämta andan.

Kula Shaker, av alla, med en tvättäkta femetta!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 68 (26)

Är man från ett ställe som heter så fint som Eau Claire i Wisconsin och spelar i ett band som närapå låter lite som Wheat (e.i. Wheats första LP) ligger man ohyggligt bra till för att hamna på powerpoppärlelistan här. Så sitter Blånäsan där med den berömda klumpen i halsen och trycker på repeat-knappen så fort låten tonar ut:



Meridene låter inte som ovan hela tiden. Från senaste skivan, "Something Like Blood", har jag hört låtar med ett betydligt mer snitsigt pop-sound. Snygga refränger, bra sång. Kålla åpp! Kålla åpp!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 67 (26)

Ingen har väl kunnat undgå det tragiska drama som utspelades under finalen i årets bastu-vm. Den något komiska sporten blev plötsligt en kamp på liv och död och först garvade jag åt eländet, som alla andra, men sen blev jag märkligt berörd. Inte för att jag gärna bastar själv, denna sport har inget med njutning att göra. De sitter i el-bastu, grundvärmen är 110 grader och en halv liter vatten öses varje halvminut. Ok, 110 grader är inget problem, jag har suttit flera gånger själv i den värmen. Det är underbart och en smula andäktigt. Men då är det i en vedeldad bastus mjuka värme och absolut utan vattenös. Bastun i vm måste vara som att ligga i frätande skräck typ.

Nåväl. Vm. Final. Sex man på startlinjen. Men allt fokus låg på två personer. Den femfaldiga världsmästaren Timo Kaukonen, med blond hårman och bred bringa mot den betydligt äldre och senige ryssen Vladimir Ladyzhensky. Ett år tidigare gick inget ryssens väg i finalen, han kom in i fel andning och vidrigt bitter tvingades han lämna bastun som bronstagare. Kort därefter störtade även nästa gubbe ut och kvar satt en brett leende Timo och vinkade. I 20 sekunder ytterligare.

Vladimir hade hellre önskat sin familj dödad än att se finnens flin igen och inför årets final hade han bestämt sig. Inget, absolut inget, kommer få ut mig från bastun före finnen denna gång. Och här kommer vi till det hjärtknipande i denna historia. Timo måste ha vetat detta innan de klev in i finalbastun. Han visste att Vladimir kommer att stanna. Han visste att minst en kommer att dö. Och sen vinkade alla till publiken och så gick de in. Det är så hårt och så sorgligt. Ett litet litet mästerskap, typ som vm i yxkastning eller plöjning. Men med två av de skithårdaste och envisaste människorna i världen på startlinjen. 2009 var segertiden ca 3:40. I år bar de ut de två kvarvarande efter 6:20 ca. Varken Timo eller Vladimir var kontaktbara, men Timo höll sig krampaktigt i sin bänk och vägrade resa sig. Vladimir dog.

Jag hittade en kvartslång dokumentär om Timo Kaukonen från 2009. Sweat heter den givetvis. Den har sina komiska poänger, särskilt i fråga om kläder och heminredning, men är på det hela taget en rätt fin betraktelse om en man och hans besatthet. Länk.

Sjävklart powerpopbidrag till detta:



Och jäklar vad detta är bra! Inget, absolut inget, ska få mig att sluta älska Poverty Stinks. Jag skiter i att de blev nåt jäkla soundtrack till den period av livet där allt var taskiga fyllor, snåla kompisar, misslyckade kvällar, sunkiga fik och en jäkligt unken och instängd Blånäsa som inte var så nöjd med sig själv, den perioden, ni vet, man var 19-20-21 och klamrade sig fast i nåt som samtidigt fick en att rysa av obehag, där av alla ställen, i den perioden av livet, där snurrade Poverty Stinks på skivtallriken, dag och natt. Och med en envishet värdig Timo Kaukonen hävdar jag, än i dag, att musiken är fullständigt makalös.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 66 (26)

Självfallet måste vi ha med The Three O'Clock på vår lista. 80-tal så det förslår i produktion, men Michael Quercio's låtskrivartalang är tidlös. Vi har faktiskt haft med honom tidigare på listan också, men då i Game Theory, ett band han spelade i efter Three's bestämt sig för nedläggning (1989 eller så). Låtval: Tar en sen låt, stick i stäv med powerpoptemat här. Mike Hedges-produktion och rätt syntigt därmed, vilket jag håller som ett utomordentligt alternativ, om de prompt ville överge tidigare sound (vilket närmast tangerade skinny-tie/garagepowerpop).

Så...1985...härliga tider:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 65 (26)

Justin Kline från Tennessee, ändå borta i Amerika, kan sin pophistoria. Dessutom kan han sjunga asbra och göra fina låtar. Han är precis i tagen att släppa en uppföljare till sin sexspårsdebut ("Triangle" heter uppföljaren och debuten, sexspårsplattan, ni vet, den heter "Six Songs", men tro inte att uppföljaren blott innehåller tre låtar pga titeln, nejdå, ni kan vara lugna, det är en fyrspårs). Från "Six Songs" följer här utmärkta "All I Need".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 64 (26)

Back again. Yak. Ingen vidare powerpopsommar heller, en kväljande varm vecka och sen två veckor med laber vind och tunga moln. Bäst på tv var den härliga serien 70´s. Halvtimmeslånga avsnitt innan Mördare Okänd och hittills har alla avsnitt varit lysande. Underbara klipp från den ofattbart fina låtskatt sjuttiotalet bjöd på. Vilka melodikonstnärer det fanns!

Gilbert O'Sullivan blev intervjuad för två veckor sedan och där satt man och svettades. Vilket geni! Dock inte den enklaste artist att sammankoppla med powerpop men i "Get Down" finns det inga hinder. Stil, sväng och en grym vers.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 63 (26)

Det finaste sättet att vinka adjö. Jag tar semester nu och far till underbara kebaber, bryggkaffe och vitvinsdunken.

Kom gärna gärna gärna och hälsa på!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 62 (26)

Semester om två dagar. Helt logiskt följer ytterligare exempel på sommarpop ("Huh?", tänker ni nu, "Då ska väl låtar heta nåt med Summer eller Sun eller sånt?" Men lyssna vid 1:53 och ni har sommarens sound i ett nötskal). Otroligt snygga ackord i såväl vers som refräng här: The Zombies med "Tell Her No".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 61 (26)

Riktigt nära semester nu. Här följer några minuters prunkande sommarpop från The db's frontman Chris Stamey:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 60 (26)

En dag i veckan ansvarar jag inte för dagishämtning, varpå en av rutinerna har blivit att besöka Mickes innan man handlar käk. Ibland har man flyt och hittar nåt kul, andra gånger hittar man inget, men skit samma, man har haft en skön stund därinne. Jag gillar skivaffärer. Man känner sig så hemma, man är så van vid bläddrandet och vändandet och lyssnandet, ibland glad och man snackar och så, och ibland är man helt tyst och inne i sitt eget skamlöst nördiga. Vissa går på ljusterapi, andra vrålar "Hora!" efter fjortisar på Söderstadion. Alla behöver sina stunder för sig själva. Jag går till Mickes. Back again.

Och senast kom jag ut med några fina cd, bland annat the Young Veins debutplatta för 60 spänn. Vad bra den är! Sångaren sjunger med nån självklarhet i tonfallet, typ som Ian Brown gjorde på de tidiga singlarna från Stone Roses. Att det råkar vara samma snubbe som sjöng i ultravidriga Panic At The Disco gör det hela en aning surrealistiskt, men man glömmer det fort, tro mig, för detta är något helt annat. Fräck och skön Monkees-pop, ibland något steg för långt åt mods-hållet, men oftast en perfekt balanserad drink av 60-tals powerpop och indiepop. Rekommenderas!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 59 (26)

Bedrövligt dåligt tempo här, förlåt, sommar och vm och sånt. Anyways, vad sägs om en sjutusan till sockerchock? The Grates med den tokigt smittsamma "Burn Bridges":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 58 (26)

Jag skyller på VM. Följande post är sannerligen på gränsen till att vara något som inte är powerpop. Men harmonier har den, nåt så in i bängen. Och en refräng som rullar runt i en minut, som en kula i en skål, in och ut i olika faser och melodier. Det är oerhört snyggt. World Party med "All I Gave". En pärla på riktigt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 57 (26)

Som jag har letat efter The Hang-Ups! Ett ytterst begränsat antal videor har publicerats på youtube och dessutom har våra popgenier sällskap av ett okänt antal mindre...talangfulla...branchkollegor som också tagit namnet The Hang-Ups (eller snarlikt). Strunt samma, här är de! Äntligen! Ända borta från Minneapolis, Minnesota och de är trollkarlar! Det är magiskt bra! Jag kan inte sammanfatta det på ett bättre sätt.



Utöver The Hang-Ups musik bjuds även en gullig bäbisvideo. Hempul, visst. Fult, visst. Ursäktad? Så in i helvete.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 56 (26)

Det är något särskilt med amerikansk powerpop ändå, eller hur? Arv eller miljö, bra blir det när de slöa r-ljuden får ljuda (jag vet att många hatar dem, själv är jag lite förtjust i dem) och de där så typiska melodierna får rulla. Ofta med en monstertrummis längst bak. The Jellybricks från Harrisburg på tur idag med "Can't be wrong". En tämligen Matthew Sweet-inspirerad låt utan några särskilda kännetecken eller något som sticker ut. Det är bara det att den är så jäkla bra.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 55 (26)

Ett välspelat, välsjunget och välproducerat musikstycke från 1977: Van Durens "Oh Babe". Gå till din lokala Big Star-fanatiker för mer information. Själv mimar jag "Du-du du-du du-du" med kören till avslutande gitarrsolot och ryser av välbehag.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 54 (26)

Snabbis: Då jag under senaste tiden, pga min frisyr, blivit allmän driftkucku och fått otroligt besynnerliga kommentarer såsom "Porrig" (av en anfallare, tunnhårig dessutom, i mitt korplag), "Lyssnar du på något annat än rockabilly?" (av känd skivhandlare på Långholmsgatan) och "Fan va skumt...en målis med sån frisyr..." (det första ett nyförvärv i korplaget sade till mig) har jag känt mig nödgad att ta vissa svåra beslut gällande min uppborstade hårman. Jag har skaffat nytt guck, en otroligt liten burk Terence Renati för 159 kr och börjat kamma snedbena där håret får böja sig ned lite mot vänster. Till skivhandlaren sa jag att jag aldrig lyssnar på rockabilly utan att jag mest lirar powerpop från 80-talet hemma (vilket inte är sant för fem jävla öre, men jag blev så ställd!) och sen gick jag ut med den här formidabla plattan för 30 spänn:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 53 (26)

Haha! Den här är kul. Indierockarna Ash, ni vet...hon som spelade bas, hon är hur cool som helst. Charlotte Hatherley har gett ut sololåtar sedan 2004 och från hennes debut tar vi spåret "Bastardo". Lustigt nog tänkte jag Ash när jag hörde henne för första gången. Jag tänkte också Blondie och lite tidigt 80-tal-powerpop-new wave, men mest tänkte jag Ash och jag blev närapå lite svag i benen när jag, helt ovetandes om hennes bakgrund, wikipdedierade henne och läste att det var ju fan hon som var bastjejen och att hon skrev en del av materialet också (och här känner jag mig tvingat att inflika hur mycket jag gillade Ash...gud så många bra låtar de gjorde!). Mycket mycket bra popmusik här: Charlotte Hatherley!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 52 (26)

(...huga, jag kommer få skit för detta...)

Ok. Thirsty Merc från Australien. Jag hade för en månad sedan inte hört talas om dem, och om sanningen ska fram, hade någon spelat dem för mig hade jag inte brytt mig. Bredbent och duktig rock. Men en av mina finaste australiskpopwerpopbloggar har formligen bankat i mig Thirsty Merc sedan dess. Droppen urholkar stenen...och jag har plötsligt Thirsty Merc på spotify i lurarna på jobbet, jag youtubar deras videor och jag sitter och...diggar! Jag diggar deras feta trummor, jag diggar den prickfria sången, jag diggar gitarrerna och jag diggar den kompetenta produktionen.

De debuterade 2004 och hade stor inhemsk lycka på listorna. Därefter gav de ut en uppföljare tre år senare och båda skivorna är pepprade med maffiga riff och mysiga midtempolåtar. Om någon månad släpps deras tredje. Ok. Så var kommer powerpop in i bilden? Pjo...det är väl powerpop...musikaliskt är de lite för knepiga för att vara ren rock. Melodierna är påtagligt fina och melodiska. Men det som verkligen skiljer Thirsty Merc från det mesta i skivhyllan är texterna. Visst, det är mycket om att tjejen har dragit och så, men...ändå inte. Exempel ur låten "Emancipate Myself" där de första fyra raderna innan refrängen publiceras:

Rad 1: Eller förlåt förresten, introt är "Every breath you take", Policelåten. Nåväl, rad 1:

Every breath you t..As if I'd sing that song to you, you probably think you deserve it at the present time but if only you knew how you treated me when we were together then you might understand.

Rad 2:

Remember the time you made me wait for a month when you had exams, which I was cool about but then the night you finished you barred me from all your plans and you went out with other people.

Rad 3:

Now I'll always give you the benefit of the doubt and I think there's enough natural maturity floating around for the tension and release time to even out between two people like you and me.

Rad 4:

And I've been thinking and since we've broken up I've realised things were mostly in your favour and a normal person wouldn't put up with this but for some stupid reason I don't wanna move on.

Från låtstart till refräng: 52 sekunder. En halv bok hann de få in på den tiden. Länk

Nåväl, låtval för min del blir en av deras största hits, "Someday, Someday", också litterär så det förslår, men dessutom omkramad av en väldigt väldigt fin melodi. Främst är det nog den där välbekanta Greys Anatomy-klumpen-i-halsen i refrängen som ger låten dess styrka.

Förlåt. Jag är nog den enda som gillar detta.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 51 (26)

I samband med en stunds myslyssning med The Left Banke i lurarna började jag youtube-snoka efter vad som hände efter 60-talet. The Left Banke, vars lysande orkestrala pop gav oss hits såsom "Pretty Ballerina" och "I've got something on my mind", hade Michael Brown som en musikalisk motor. Under början på 70-talet slog han sig ihop med den klassiskt skolade musikern Ian Lloyd och bildade The Stories. Bandet fanns blott ett par år och ett par plattor innan vägarna skiljdes åt. Ian Lloyd blev sedmera medmusiker åt band som Yes och Forigner, medan Brown bildade The Beckies, ett band vi har all anledning att återkomma till. The Stories hade en stor hit, en tämligen hemsk cover på Hot Chocolates "Brother Louie", men kollar man vidare på youtube hittar man rätt många riktigt gedigna poppärlor. Lyssna bara på "Love Is In Motion" nedan, en låt sprängfylld av ljuva stämmor och Left Banke-harmonier.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 50 (26)

Hur kommer det sig att powerpopkillar från Australien ofelbart ser exakt likadana ut? Rutiga skjortor, med- eller utan svart läderjacka utanpå, högt uppdragna jeans, kopiöst oklippta och fluffiga frisyrer och otroligt sammanbitna miner.

The Divinyls gjorde, jämte monsterhiten "I touch myself", en rad riktigt fina låtar. Nedan följer "Only lonely", vars snygga ackord i versen driver sångerskan Chrissy Amphlett till närmast Örtquistska spasmer. Coolt med mig dock, ty det här är riktigt bra:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 49 (26)

James Iha för andra gången på listan, fast denna gång från hans toppentoppentoppenfina soloplatta. Favoritspåret är "See the sun", en powerpoptryckare av yppersta klass. Jag får mycket behagliga Popsicle-vibbar av denna låt, faktiskt. Bryggan vid 2:40 och framåt är Andreas Mattsson i sin mest nervösa toppform. Formidabelt, Iha, ta mig tusan!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 48 (26)

Innan denna powerpoppärlekavalkad började publiceras laddade jag upp ett lager av youtube-låtar i favoritlistan. Under resans gång har en handfull spontana klipp anslutit, plus en annan handfull låtar jag dragit fram av ren rutin. Roligast är de låtar man hittar genom att rota långt långt inne i bakhuvudet, man kan ha ett svagt minne av en recension i Sound Affects, exemelvis, och därefter påbörja ett mycket trevligt letande. Bevis Frond är ett utmärkt sådant exempel.

Nästa låt är dock en av de som låg i favoritlistan från början. Det är ett sånt otroligt tydligt exempel på exakt hur jag vill att en powerpoplåt ska låta. Någon slags summering av allting.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 47 (26)

För fem minuter sedan hade jag inte hört talas om Los Valendas, jag sprang på låten av en slump i jakt på Dom Mariani-klipp. Strunt samma, detta är ju fullständigt lysande! Det är 80-tal, det är Mallorca (jepp, det ÄR Mallorca) och det är väldigt fina körer:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 46 (26)

Jag har inte direkt funderat på det förut, men när det kommer till sportlåtar, visst är engelsmän bäst där? "Three Lions". "World in motion"(...försöker febrilt komma på i alla fall en låt ytterligare här...räknas "Duncaaaan Duncan Ferguson", till "Go West"-melodin?). Svenska kamplåtar är inget vidare. USA då? Ingen aning egentligen, men senaste veckorna har jag stött på två fantastiska. Den första var Tom Petty som sjöng "Free Falling" som pausunderhållning i en final för amerikansk fotboll. Förvisso ingen anthem från början, men ni fattar...och vilken jäkla rysning det klippet är: KLICKA! Helt fantastiskt bra! När de skickar upp raketer efter 2.30 får man en riktigt fet klump i halsen.

Det andra klippet är en kampsång för baseballaget Springfield Cardinals och det blir lite absurt nu: Sporten är så gubbig att klockorna stannar, medan låten är en sån powerpopdänga att adrenalinet sprutar! Missouris finaste, Someone still loves you Boris Yeltsin, står bakom hymnen, ett band som knappast förknippas med powerpop, men tydligen är baseball viktiga grejor och God Damn, vilken sväng det blev!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 45 (26)

Den svåraste pärlan hittills: The Bevis Frond. Jag tror de har gjort 21 plattor sedan starten 1985. Fast egentligen startade de 1969. Och de är nog egentligen ett enmansprojekt. Och deras pop är egentligen katigoriserad som psych. Fast powerpop också. Låt oss kolla om Wikipedia kan bringa klarhet:

The Bevis Frond is a British musical group whose range covers hard edge to melancholy vintage indie rock to poetic, "classic-rock" songcraft with a thick Walthamstow accent. Nick Saloman is the band's frontman and songwriter. (...) In 1991, Nick Saloman was a contestant on the UK television station Channel 4's game show Countdown. He, other than pro footballer Neil MacKenzie is probably the nearest the show has come to having a 'celebrity' as a contestant outside of the occasional deliberate celebrity editions of the game. Nick has got long hair.

Jepp, Nick Saloman har långt hår, närapå som en risigt nyvaken J. Mascis. Och Nick gör knäckande bra musik. Har absolut ingen aning vad jag ska välja. "He'd be a Diamond", som Teenage Fanclub gjorde mer känd kanske? Eller superfina "Lights are Changing"? "Foreign Laugh", med sitt vemodiga Cheepskates-sound? Eller någon form av gyllene medelväg, "Red Hair". Bevis Frond, vilka grymma grejor de gjort, alltså. Man baxnar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 44 (26)

Ok, här följer en jäkligt snygg övergång från förra videon. Till denna alldeles ypperliga poplåt har det gjorts en glad video. I videon figurerar tolv grabbnävar människor i små rutor som zoomas in och ut i takt till trumman. Om ni tittar riktigt noga kommer ni att hitta några bekanta från The Wellingtons i ett par av rutorna! Behöver jag ens betona ytterligare hur härligt det är!?...eh, nåväl...låten... Låten är en mjukisbyxa i sammanhanget. Om det inte vore för de fantastiska stämmorna i den Jellyfish-dränkta refrängen vore "Swings and Roundabouts" med poporkestern Farrah näppeligen en powerpoppärla. Men nu är det som det är: Det är nytt, det snyggt och det är så jäkla catchy att Jens Orback kackar på sig en gång för alla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 43 (26)

Australien ånyo, och dess utmärkta powerpopkultur. I Melbourne har vi The Wellingtons, vars singel - "Song for Kim" från tredje plattan (Heading North For The Winter från 2008... Är det en ordvits för australiensare förresten? De torde väl ha det kallare söderut? Dock är ju titlen förvisso korrekt i sak, varför jag inte skall sitta här och tycka) är en riktigt skön stänkare. Coola ser de ut också. Rutiga skjortor och så. Me like so much!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 42 (26)

Min favoritröst. Värmande och trygg, man vill närapå lägga huvudet mot hans bröstkorg och lyssna, riktigt nära, hur ljudet böljar omkring hela vägen ut. Bob Mould. Utöver mina hårfint homoerotiska svärmerier kring hans röst erbjuds även en makalöst vacker låt nedan:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 41 (26)

Man kan fixa rubbet själv också, tänkte Las Vegas-snubben Tom Marolda och spelade, trummade och sjöng för fulla muggar 1979. Inspelningen gavs ut under namnet The Toms och från plattan spelas inledningsspåret, den underbart uppskruvade "Let's be friends again". Jag är väldigt svag för de ständigt återkommande gitarrerna som inleder låten. Ett jäkla drag och en klockren powerpoppärla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 40 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit ut så här långt under 2010.

Den tredje är första släppet från kommande plattan med Lodger. Jag vet inte hur många som uppmärksammade deras förra utmärkta LP från 2008, det känns som de har blivit tragiskt förbisedda av allt och alla. På förra plattan fanns en elegant ton av clever-clever i musiken, men på nya låten är det helt annat ljud. Jag tänker McCarthy! Då gitarrerna ven och Malcolm Edens röst skar genom väggen i låtar som "Should the Bible be banned" eller "We are all bourgeois now". Och nu, 2010, piskar Lodger (av alla!) ur sig en värdig uppföljare. Till och med omslaget skulle kunna vara ett McCarthy-konvolut. Vansinnigt bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 39 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit under 2010.

Den andra hämtar vi från Nada Surf's kommande coveralbum. Helt crazy, vilken bra låt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 38 (26)

Tre femstjärniga låtar har kommit 2010.

Den första av dessa tre är "Baby Lee" med Teenage Fanclub. Tydligen har de en mycket intressant katalog av låtar bakom sig och söker man på internet eller utnyttjar spotify kan man hitta många bra låtar. Jag tycker absolut Teenage Fanclub verkar vara värda att lyssna in sig på.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 37 (26)

New York City-bandet The dB's på tur. Från debuten 1981 hämtar vi en liten liten guldklimp betitlad "Big Brown Eyes". The dB's tillhör de stora elefanterna inom powerpopscenen, och jag som hade tänkt försöka undvika nybörjarkurslåtarna, men denna låt för fin för att negligera. Och samtidigt: den borde absolut vara med på varenda nybörjarkurs för alla powerpoplöövers out there.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 36 (26)

Titta, man kan inte vända ryggen till en vecka ens utan att riskera missa massa skön powerpop/indie från 80-talets Australien. The Ups and Downs. Nån som har hört dem förut? Inte jag. Och det stör mig, i skrivande stund, fruktansvärt. Kolla runt bland de relaterade länkarna på youtube, varenda låt är asbra! Hur har jag kunnat missat en sån grupp?! Hade jag varit 17 bast och hört deras LP (kallad "Underneath The Watchful Eye") hade de haft en drös låtar med på mina blandband och definitivt nämnts med samma respekt som The Church och REM och andra liknande band. Nåväl, på med allvarsminen nu, grym låt här i form av "Moments away":

MSG granskar verkligheten bakom Blocketannonserna

Händelse: Killen måste kränga sin gröna fuskbrasa med inbyggd bar på Blocket.
Bakgrund: Klart som fan att killen har blivit sambo. I lägenheten han bott i på egen hand.
Motivering: "Fattaruväl att du inte kan ha kvar den. När du öppnar baren går det ju inte att öppna dörren ju."

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 35 (26)

Dags för en kalasbra låt! Engelsmannen Luke Jackson utrycker med all önskvärd tydlighet att han är till fullo nöjd med sin flytt till Kanada från London. Själv börjar jag bara längta när jag ser videon och hör texten. Fattar inte vad det är som är så magiskt med den där stan, det räcker med att se en tegelvägg för att man ska börja tråna...

Jag saknar Jesper också.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 34 (26)

Ok, listans första powerpoppärla från Tasmanien presenteras härmed. Jag är inte helt hundra på att det blir fler, men denna Raspberries-doftande låt räcker långt. The Innocents heter bandet, låten är från 2006 och gitarrerna är grymma bakom stämsången. Kuriosa: Från början hette bandet Beathoven och var så poppis hemma i Tasmanien att ambulanser var parkerade utanför konserterna. Hysteri rådde och framgången ledde till att flyttbåt bokades med destination Australien. Tror de fortfarande håller på, med fin kritik i ryggen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 33 (26)

Iställer för att avsluta powerpoppärlorna tänker jag starta ett parallelltema. Ibland postas en powerpoppärla, men lika ofta kan en annan sorts pärla dyka upp. Eftersom denna uppgörelse med mitt förflutna sammanvävt med det jag samtidigt gick miste om under dessa år innefattar fler än ett musikaliskt spår upplever jag att (i alla fall) ett ytterligare tema kan få dimmorna att skingras på ett tillfredställande sätt.

Nåväl. Powerpoppärla nr 33: Best ever. Ingen powerpoplåt är bättre än denna. Närapå ingen låt, alla kategorier, är bättre än denna. Den är absolut fullkomlig. Och vid "She..." efter exakt 2:18 in i klippet blir det mer än fullkomligt. Total magi är vad det är och jag kan inte förklara mer, har inte kunskap om orden att redogöra ytterligare för hur kär denna låt är mig. The Nashville Ramblers med "The Trains":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 32 (26)

Alltså. Det finns så många pärlor, men senaste veckan har en vag liten dust av något vissnat blåst över min entusiasm, som när man som liten pojk genomskådade en vuxen som inte tog leken på allvar. Något rinner av en och det gör litet ont i hjärtat.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 31 (26)

Och han, som sjunger så fint i The New Pornographers, heter A.C. Newman. En av mina favvisar från 2009 var denna låt:



Danny Boy, A.C. har även gjort en version av "Take on Me"!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 30 (26)

The New Pornographers är närapå R.E.M-stora i Kanada, men här i Sverige är de väl mest ett namn som passerar någon gång ibland i någon blogg eller i någon referens sådär. Tre CD för 100 spänn-lådan, kan hända (f.d. "reabacken"). Bra som fan är de, hur som helst! De har hållt på i 13 år och jag väljer en väldigt random låt från youtube (eller random och random, jag gillar den väldigt väldigt mycket och det påverkade säkerligen valet en aning, utan att veckla in sig alltför djupt i läran om det undermedvetna...och vad är faktorn som gör att just den här låten, av alla, fastnat? - jo, ackordet exakt efter orden "Spanish Techno" i refrängen...något i melodin där får mig att bli väldigt glad):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 29 (26)

Med näsan kvar i skivhyllan publiceras härmed ytterligare en klassiker från 80-talet. Hurrah! med "If Love Could Kill". Köpte LP:n för en tia på Konsums skivrea och tyckte den väl var okej. Men så rotade jag bland tidningarna hemma efter recension och i en Slitz (detta är alltså hämtat från när Slitz fortfarande var en musiktidning)hittade jag en trea i betyg. Och det måste ju betyda att den är bättre än vad jag tror, tänkte jag, varpå den åkte på Lencon igen. Och sen låg den kvar och snurrade varenda dag en halv gymnasietermin. För att understryka: Det var denna Newcastle-trio som satt med foto i mitt skåp på gymnasiet och inte Morrissey. Så allvarlig var jag i min kärlek. Nåväl, "If Love Could Kill", en bitterljuv powerpoptryckare med ett flertal finfina detaljer. Efter ca 1:38 förväntar man sig ett hjärtskärande gitarrsolo, eftersom det är dags för ett hjärtskärande gitarrsolo just där i såna här låtar, men istället tar ett utomordentligt sublimt jangelparti vid. Som en uppgiven suck istället för att kasta tallrikar i väggen. Låten blir plötsligt en division mer seriös. Shit, tänker man, han menar allvar ju!. Vidare, det långa långa superfina outrot, med ringande gitarrer och "Elizabeth, you killing me" upprepandes om och om igen ("Elisabeth", källa: youtube-kommentar...ehum...kan stämma). Knäckande fint! Undrar förresten vem som var trummis i Hurrah! ? På alla bilder står de med varsin gitarr och i videon nedan ges heller inga svar.