Msg dyker efter powerpoppärlor - del 54 (26)

Snabbis: Då jag under senaste tiden, pga min frisyr, blivit allmän driftkucku och fått otroligt besynnerliga kommentarer såsom "Porrig" (av en anfallare, tunnhårig dessutom, i mitt korplag), "Lyssnar du på något annat än rockabilly?" (av känd skivhandlare på Långholmsgatan) och "Fan va skumt...en målis med sån frisyr..." (det första ett nyförvärv i korplaget sade till mig) har jag känt mig nödgad att ta vissa svåra beslut gällande min uppborstade hårman. Jag har skaffat nytt guck, en otroligt liten burk Terence Renati för 159 kr och börjat kamma snedbena där håret får böja sig ned lite mot vänster. Till skivhandlaren sa jag att jag aldrig lyssnar på rockabilly utan att jag mest lirar powerpop från 80-talet hemma (vilket inte är sant för fem jävla öre, men jag blev så ställd!) och sen gick jag ut med den här formidabla plattan för 30 spänn:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 53 (26)

Haha! Den här är kul. Indierockarna Ash, ni vet...hon som spelade bas, hon är hur cool som helst. Charlotte Hatherley har gett ut sololåtar sedan 2004 och från hennes debut tar vi spåret "Bastardo". Lustigt nog tänkte jag Ash när jag hörde henne för första gången. Jag tänkte också Blondie och lite tidigt 80-tal-powerpop-new wave, men mest tänkte jag Ash och jag blev närapå lite svag i benen när jag, helt ovetandes om hennes bakgrund, wikipdedierade henne och läste att det var ju fan hon som var bastjejen och att hon skrev en del av materialet också (och här känner jag mig tvingat att inflika hur mycket jag gillade Ash...gud så många bra låtar de gjorde!). Mycket mycket bra popmusik här: Charlotte Hatherley!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 52 (26)

(...huga, jag kommer få skit för detta...)

Ok. Thirsty Merc från Australien. Jag hade för en månad sedan inte hört talas om dem, och om sanningen ska fram, hade någon spelat dem för mig hade jag inte brytt mig. Bredbent och duktig rock. Men en av mina finaste australiskpopwerpopbloggar har formligen bankat i mig Thirsty Merc sedan dess. Droppen urholkar stenen...och jag har plötsligt Thirsty Merc på spotify i lurarna på jobbet, jag youtubar deras videor och jag sitter och...diggar! Jag diggar deras feta trummor, jag diggar den prickfria sången, jag diggar gitarrerna och jag diggar den kompetenta produktionen.

De debuterade 2004 och hade stor inhemsk lycka på listorna. Därefter gav de ut en uppföljare tre år senare och båda skivorna är pepprade med maffiga riff och mysiga midtempolåtar. Om någon månad släpps deras tredje. Ok. Så var kommer powerpop in i bilden? Pjo...det är väl powerpop...musikaliskt är de lite för knepiga för att vara ren rock. Melodierna är påtagligt fina och melodiska. Men det som verkligen skiljer Thirsty Merc från det mesta i skivhyllan är texterna. Visst, det är mycket om att tjejen har dragit och så, men...ändå inte. Exempel ur låten "Emancipate Myself" där de första fyra raderna innan refrängen publiceras:

Rad 1: Eller förlåt förresten, introt är "Every breath you take", Policelåten. Nåväl, rad 1:

Every breath you t..As if I'd sing that song to you, you probably think you deserve it at the present time but if only you knew how you treated me when we were together then you might understand.

Rad 2:

Remember the time you made me wait for a month when you had exams, which I was cool about but then the night you finished you barred me from all your plans and you went out with other people.

Rad 3:

Now I'll always give you the benefit of the doubt and I think there's enough natural maturity floating around for the tension and release time to even out between two people like you and me.

Rad 4:

And I've been thinking and since we've broken up I've realised things were mostly in your favour and a normal person wouldn't put up with this but for some stupid reason I don't wanna move on.

Från låtstart till refräng: 52 sekunder. En halv bok hann de få in på den tiden. Länk

Nåväl, låtval för min del blir en av deras största hits, "Someday, Someday", också litterär så det förslår, men dessutom omkramad av en väldigt väldigt fin melodi. Främst är det nog den där välbekanta Greys Anatomy-klumpen-i-halsen i refrängen som ger låten dess styrka.

Förlåt. Jag är nog den enda som gillar detta.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 51 (26)

I samband med en stunds myslyssning med The Left Banke i lurarna började jag youtube-snoka efter vad som hände efter 60-talet. The Left Banke, vars lysande orkestrala pop gav oss hits såsom "Pretty Ballerina" och "I've got something on my mind", hade Michael Brown som en musikalisk motor. Under början på 70-talet slog han sig ihop med den klassiskt skolade musikern Ian Lloyd och bildade The Stories. Bandet fanns blott ett par år och ett par plattor innan vägarna skiljdes åt. Ian Lloyd blev sedmera medmusiker åt band som Yes och Forigner, medan Brown bildade The Beckies, ett band vi har all anledning att återkomma till. The Stories hade en stor hit, en tämligen hemsk cover på Hot Chocolates "Brother Louie", men kollar man vidare på youtube hittar man rätt många riktigt gedigna poppärlor. Lyssna bara på "Love Is In Motion" nedan, en låt sprängfylld av ljuva stämmor och Left Banke-harmonier.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 50 (26)

Hur kommer det sig att powerpopkillar från Australien ofelbart ser exakt likadana ut? Rutiga skjortor, med- eller utan svart läderjacka utanpå, högt uppdragna jeans, kopiöst oklippta och fluffiga frisyrer och otroligt sammanbitna miner.

The Divinyls gjorde, jämte monsterhiten "I touch myself", en rad riktigt fina låtar. Nedan följer "Only lonely", vars snygga ackord i versen driver sångerskan Chrissy Amphlett till närmast Örtquistska spasmer. Coolt med mig dock, ty det här är riktigt bra:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 49 (26)

James Iha för andra gången på listan, fast denna gång från hans toppentoppentoppenfina soloplatta. Favoritspåret är "See the sun", en powerpoptryckare av yppersta klass. Jag får mycket behagliga Popsicle-vibbar av denna låt, faktiskt. Bryggan vid 2:40 och framåt är Andreas Mattsson i sin mest nervösa toppform. Formidabelt, Iha, ta mig tusan!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 48 (26)

Innan denna powerpoppärlekavalkad började publiceras laddade jag upp ett lager av youtube-låtar i favoritlistan. Under resans gång har en handfull spontana klipp anslutit, plus en annan handfull låtar jag dragit fram av ren rutin. Roligast är de låtar man hittar genom att rota långt långt inne i bakhuvudet, man kan ha ett svagt minne av en recension i Sound Affects, exemelvis, och därefter påbörja ett mycket trevligt letande. Bevis Frond är ett utmärkt sådant exempel.

Nästa låt är dock en av de som låg i favoritlistan från början. Det är ett sånt otroligt tydligt exempel på exakt hur jag vill att en powerpoplåt ska låta. Någon slags summering av allting.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 47 (26)

För fem minuter sedan hade jag inte hört talas om Los Valendas, jag sprang på låten av en slump i jakt på Dom Mariani-klipp. Strunt samma, detta är ju fullständigt lysande! Det är 80-tal, det är Mallorca (jepp, det ÄR Mallorca) och det är väldigt fina körer:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 46 (26)

Jag har inte direkt funderat på det förut, men när det kommer till sportlåtar, visst är engelsmän bäst där? "Three Lions". "World in motion"(...försöker febrilt komma på i alla fall en låt ytterligare här...räknas "Duncaaaan Duncan Ferguson", till "Go West"-melodin?). Svenska kamplåtar är inget vidare. USA då? Ingen aning egentligen, men senaste veckorna har jag stött på två fantastiska. Den första var Tom Petty som sjöng "Free Falling" som pausunderhållning i en final för amerikansk fotboll. Förvisso ingen anthem från början, men ni fattar...och vilken jäkla rysning det klippet är: KLICKA! Helt fantastiskt bra! När de skickar upp raketer efter 2.30 får man en riktigt fet klump i halsen.

Det andra klippet är en kampsång för baseballaget Springfield Cardinals och det blir lite absurt nu: Sporten är så gubbig att klockorna stannar, medan låten är en sån powerpopdänga att adrenalinet sprutar! Missouris finaste, Someone still loves you Boris Yeltsin, står bakom hymnen, ett band som knappast förknippas med powerpop, men tydligen är baseball viktiga grejor och God Damn, vilken sväng det blev!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 45 (26)

Den svåraste pärlan hittills: The Bevis Frond. Jag tror de har gjort 21 plattor sedan starten 1985. Fast egentligen startade de 1969. Och de är nog egentligen ett enmansprojekt. Och deras pop är egentligen katigoriserad som psych. Fast powerpop också. Låt oss kolla om Wikipedia kan bringa klarhet:

The Bevis Frond is a British musical group whose range covers hard edge to melancholy vintage indie rock to poetic, "classic-rock" songcraft with a thick Walthamstow accent. Nick Saloman is the band's frontman and songwriter. (...) In 1991, Nick Saloman was a contestant on the UK television station Channel 4's game show Countdown. He, other than pro footballer Neil MacKenzie is probably the nearest the show has come to having a 'celebrity' as a contestant outside of the occasional deliberate celebrity editions of the game. Nick has got long hair.

Jepp, Nick Saloman har långt hår, närapå som en risigt nyvaken J. Mascis. Och Nick gör knäckande bra musik. Har absolut ingen aning vad jag ska välja. "He'd be a Diamond", som Teenage Fanclub gjorde mer känd kanske? Eller superfina "Lights are Changing"? "Foreign Laugh", med sitt vemodiga Cheepskates-sound? Eller någon form av gyllene medelväg, "Red Hair". Bevis Frond, vilka grymma grejor de gjort, alltså. Man baxnar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 44 (26)

Ok, här följer en jäkligt snygg övergång från förra videon. Till denna alldeles ypperliga poplåt har det gjorts en glad video. I videon figurerar tolv grabbnävar människor i små rutor som zoomas in och ut i takt till trumman. Om ni tittar riktigt noga kommer ni att hitta några bekanta från The Wellingtons i ett par av rutorna! Behöver jag ens betona ytterligare hur härligt det är!?...eh, nåväl...låten... Låten är en mjukisbyxa i sammanhanget. Om det inte vore för de fantastiska stämmorna i den Jellyfish-dränkta refrängen vore "Swings and Roundabouts" med poporkestern Farrah näppeligen en powerpoppärla. Men nu är det som det är: Det är nytt, det snyggt och det är så jäkla catchy att Jens Orback kackar på sig en gång för alla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 43 (26)

Australien ånyo, och dess utmärkta powerpopkultur. I Melbourne har vi The Wellingtons, vars singel - "Song for Kim" från tredje plattan (Heading North For The Winter från 2008... Är det en ordvits för australiensare förresten? De torde väl ha det kallare söderut? Dock är ju titlen förvisso korrekt i sak, varför jag inte skall sitta här och tycka) är en riktigt skön stänkare. Coola ser de ut också. Rutiga skjortor och så. Me like so much!