Msg dyker efter powerpoppärlor - del 277 (26)

Danas faves on fridays (saturday early edition)

Han gör visst allt själv på skivan - spelar, sjunger, skriver låtarna, producerar - Clovis Roblaine.
Eller Dennis Meehan, som han egentligen heter. Artistnamnet tog han efter den förste mannen i Frankrike som genomgick en hjärttransplantation.
"My heart" heter denna refrängpärla.
Det var också väldigt viktigt för Dennis att visa att han kan spela gitarr med instrumentet bakom nacken.



Ron Flynt är en av de där gamla powerpopgubbarna som finns borta i USA. 20/20 hette hans gamla 70-talsband och "Yellow pills" är låten som finns med på samlingar och så.
Här är ett betydligt nyare Ron-band. Ron Flynt & Bluehearts och låten "I see blue".



Slutligen blir det en singel som släpps först 23 april.
Bandet Exlovers kommer från London och släpper debutalbum i sommar.
Det här är första försmaken, och det är väldigt bra. "This love will lead you on".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 276 (26)

Danas faves on fridays

Det här är Tony Jacksun med "Come again". Den är från 1978. Mer än så går det fasiken inte att få fram.
Men galoppgitarren som driver fram låten är ju bara så smittande. Och Obladi-oblada-slingan i början. Och den där ringklockan som inleder allt. Topp!



Australiensarna i The Zimmermen fick en liten indiehit på hemmaplan 1986 med låten "Don't go to Sydney". Den är helt okej i sig, men den här från debutalbumet från samma år har en klart bättre refräng. "Happy heart" har vi här.



Det jag främst gillar med brittiska Squares och deras "No fear" från 1978 är att sångaren verkligen sjunger. Paul McCartney-sjunger. Något som inte är så vanligt från powerpopbanden från den här tiden, framför allt inte bland de som har den här stilen som är lite åt det pubrockspunkigare hållet av genren.
Leeds är de från, för övrigt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 275 (26)

Danas faves on fridays (sunday edition)

Ursäkta förseningen, men här kommer veckans tre faves.

Känns som jag har flyt i jakten just nu.
Hittade precis den här. En sån där Nick Lowe-låt som inte är en Nick Lowe-låt, men som ändå gör en lika lycklig som en bra Nick Lowe-låt.
The Yankees heter bandet och gjorde 1978 "Take it like a man".
Vad kan vi säga om Yankees då? Bakom bandet ligger Jon Tiven, en tidigare musikjournalist som blev musiker och låtskrivare. Efter Yankees samarbetade han dessutom lite med Tommy Hoehn, känd från pärla 201.
Nog sagt, dags att lyssna.



Vi fortsätter tio år framåt, vilket kläderna i videon smärtsamt visar. Det är sannolikt nytt bloggrekord i axelvaddar här i australiensiska Panic Poets video till singeln "Let's go".
Frontmannen Roni Francois var bland annat med i Teardrop Explodes tidigare.



Till sist en låt som hade kunnat hämtats direkt från ett av de tre blandband med indiepopmusik som Ffn spelad in till mig på gymnasiet och som kom att prägla mitt lyssnande i år framöver.
Honeybunch från Providence, Rhode Island, var aktiva i slutet av åttiotalet och början på nittiotalet. Sångaren Jeffrey Borchardt blev senare medlem i Velvet Crush.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 274 (26)

Vi tar en ytterligare pärla innan läggdags. Åter blir det en powerpoptryckare och åter blir det på annat språk än engelska. Jag trodde vid första lyssning det var hebreiska de sjöng på, bandet heter Ail Symudiad och språket är lika obegripligt som vackert. Efter kort sökning framkom dock att Ail Symudiad var från Wales och de var uttalat hemkära och fann det helt obegripligt att man skulle sjunga på något annat än sin hembys dialekt. Typ.

Gällande låtvalet har jag en kväll av new wave-doftande kärlekssmäktare. Men oj oj oj vilka bra låtar detta band gjort. Materialet som fins på youtube är häpnadsväckande jämnt och starkt. Påminner lite om tidiga The Verlaines och kanske...jag törs nästan inte säga det...The Smiths. Inte rent musikaliskt (gällande liknelsen med The Smiths), men att våga trycka ut bröstet och sjunga högt och känslosamt. Som även The Verlaines alltid framförde sin musik på. Farligt nära gränsen. Ail Symudiad blir aldrig larviga, det är snarare oemotståndligt vackert, i synnerhet i "Fel China Bell":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 273 (26)

Långt långt innan spanska snuttepopvågen, 20 år ca, lyste helmånen över den katalanska stäppen och runt en eld, tusen mil från gatuljus och bilar satt Los Auténticos med gitarrer och stämmor och sjöng så vackert att prärievargarna tystnade. Los Auténticos håller i denna låt ren The Bats-klass (NZ). Normalt var de aningen mer powerpoppigare och det som finns på youtube är väl värt att avsätta en kvart eller två på. Men här följer "Hoy la luna brilla más" och jäklar vilken fin låt detta är!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 272 (26)

Och så plötsligt dök den upp. En av de bästa låtar jag hört på evigheter, från ett band som får sägas vara rätt sporadiska bloggare. En uppdatering 2006 och en 2008…
Nåväl, Charleston-bandet The Explorers Club, låter för det mesta väldigt mycket som Beach Boys. Men här är det soulig klasspop. Dessutom till en väldigt bra gjort fanvideo. Här är "Run, run, run".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 271 (26)

Som ni sett på bilder och i videoklipp här i dryga 270 exempel, så är det inte så värst gott om sockersöta frontmän i den här genren. Taylor Hanson och Nick Heyward är väl rätt ensamma.
Men nu fyller vi på. Sen var nog utseendet det som gjorde att The Paley Brothers inte fick den karriär de borde ha haft.
Andy och Jonathan skulle lanseras som nån sorts flickidoler 1978 och skickades på turné med Shaun Cassidy. Men de lät fel för det. Lyssna på "Ecstacy" här så förstår ni. Arrangemanget är något av det bästa jag hört på länge.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 270 (26)

En sak som det här med internet förstört är ju det här med hur mycket pengar man kunde tänka sig att lägga på att få höra en skiva (600 spänn för första plattan Meta Roos & Nippe Sylwéns band, den med "Here we are falling in love", är mitt rekord). Hela det tankesättet är utrotningshotat nu när det räcker med att hitta en gammal Rapidfire-uppladdning efter en kvarts googlande.
Att jag kom att fundera på det här beror på att amerikanska The Cryers debutalbum uppenbarligen är något av en samlarklenod. Jag har än så länge bara hört den här, "(It's gonna be a) Heartbreaker", men hade det inte varit för en sån där Rapidfire-länk, så hade jag nog kunnat lägga en hundring eller två för att få resten. Gitarrslingan och refrängkörerna, när de möts där alltså. Finfint.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 269 (26)

Förvånansvärt ofta döljer det sig bra pop bakom det som etiketterats som punk, när banden det handlar om kommer från Belfast. The Tinopeners är ett sånt band. De gjorde bara en singel när det begav sig. Underligt nog med tanke på hur bra och fuzzig "Set me free" är. B-sidan är med här också, men den kan förbises.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 268 (26)

Danas faves on fridays

Härlig ny torsdagstradition. Se manchesterlag torska mot grönvitt motstånd på tv och lägga ut faves.

Jag blir alltid lite extra glad när jag hittar klipp från australiensiska tv-programmet "Countdown". De håller ofta lite extra klass. Främst om de är från skiftet 70-/80-tal. Som Sunnyboys "Alone with you" från 1980. Till vardags är jag inte den som hetsar upp mig över gitarrsolon, men här är det ett som av nån anledning bara är så bra. Och så trummisen. Som håller i trumpinnarna så där nonchigt lätt så att det bara ser ut som att han duttar på trummorna.



I Charlotte, North Carolina finns bandet Crisis, sedan 1996. 2008 släpptes ett av bandets hittils fem album. På det fanns den här rickenbackerpärlan - "Pretend".



Frisbie har faktiskt inte tokat till stavningen, utan tagit sitt namn från sångaren Steve Frisbie. Chicago kommer de ifrån. Och från egenutgivna debutalbumet kommer "Booksong", som ju låter väldigt mycket som Crowded House när de var som bäst.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 267 (26)

I serien Fullständigt Geniala Popstofiler (se Bevis Frond et al) vänder vi oss nu mot Kaliforniens prunkande gräskullar och ni ska få en sång som andas "Therre She Goes" med La's eller "Hey Girl" med The Delays. Oerhört kärleksfull musik, det vill säga. Anton Barbeau med "Dig my Pig" från 2000. Vad ska man säga? Fullkomligt fantastiskt?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 266 (26)

Efter Danas riktigt bra Friday Fave tycker jag det passar att fortsätta i samma positiva vår-anda. Vi tumlar vidare bland åren som gått och landar 1998 i Greenwich Village, närmare bestämt i en liten liten skrubb där Mark Johnssons enmansband satt och spelade in powerpopklassiker-Lp:n "12 in a Room". Från denna platta hämtar vi "I Like the World", som är...en låt man antingen avskyr eller älskar. Den är svår, men inte på grund av aviga ackord och svart text. Problemet ligger snarare i att låten är så jäkla (betona "jäkla" lite där) omedelbar. Den är närapå riktigt banal...men också helt underbar! Lyssna:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 265 (26)

Danas faves on fridays

När vi firar valborg och kungens 66-årsdag här i Sverige passar Londonbandet Fanzine också på att fira. Sista april släpps nämligen deras finfina singel "L.A.". Bara på vinyl.



Sen kan jag ju inte hålla mig från att hoppa tillbaka till de där vanliga åren. 1981. Dublinbandet The Blades, här i en liveversion av deras "Downmarket", inspelad för irländsk radio

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 264 (26)

Om man köper John Boracks Power Pop Guide, som vi flyktigt skrev om i förra pärlinlägget, får man en cd på köpet och på den skivan finns bland andra powerpopesset Chris Von Sneidern! Jag hörde honom första gången i samband med min systematiska genomgång av ALLT som Little Hits-bloggen tog upp och sparade mp3:an av fina "Annalisa". Här är en annan låt, den sublima "Change Her Way", med en melodi som är...lite mystisk och spännande....och väldigt vacker. Den är så vacker att den ende som kommenterat klippet på youtube blev närapå överdrivet entusiastisk:

"the only good song this guy has. it disappointed me."

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 263 (26)

John M. Borack verkar vara en grymt skön snubbe. Han jobbar som rockkolumnist artikelförfattare på tidningar, han har skrivit ett par böcker, bland andra Shake Some Action: The Ultimate Power Pop Guide, plus att är powerpoptrummis. Han har trummat för diverse band genom åren och han har även ett eget powerpopband, The Popdudes. Antalet medlemmar i The Popdudes är okänt. Är man en äkta powerpoppare och är i krokarna är med. Uppsättningarna är oräkneliga. Men som exempel på vilken klass bandet håller kan det periodvis stoltsera med ingen mindre än Mike Jarvis på sång och gitarr. Han från Blow Pops, ni vet. Som också har powerpoppärlebekantingarna The Lackloves. Nåväl, här är The Popdudes med "Neglected". Sjukt bra powerpop in i minsta detalj!