Msg dyker efter powerpoppärlor - del 227 (26)

När vi ändå vandrat ner på Paul Collins-stigen, så måste vi ju till slut hamna här.
Nämligen i posten där även The Nerves-kollegorna Jack Lee och Peter Case får synas och höras.
Jack körde solo direkt. Hans greatest hit-skiva kan ha ett av de snyggaste omslag som nånsin gjorts. På den finns "Come back and stay", som Jack tjänade bra med pengar på när Paul Young gjorde cover på 80-talet. Här givetvis i originalversionen. Utan sån där jävla bandlös bas som förstörde så mycket musik 1983-1992.
Peter Case bildade The Plimsouls, som här gör "Great big world". Nu är han en sån där rootsgubbe med massa cred. Kul, men bättre förr.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 226 (26)

Elvis Costellos kompis från Australien, Jo Jo Zep, ni vet, härnäst med en enastående korkad video. Dock måste jag säga att låten, "All I Want To Do" från 1980 är en riktigt medryckande pärla. "Määäh, det är ju Olivers Army for fuck sake!", häver säkert närmsta powerpoppare ur sig direkt efter introt, och...japp, visst sjutton är det Olivers Army. Men å andra sidan gjorde Costello egna versioner av Jo Jo Zep-låtar och han var med på hörn under denna inspelning också (producerade, viskade någon). Glatt och trevligt är det hur som helst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 225 (26)

Vi kan höra diskussionerna som Paul Collins hade med Larry Whitman i replokalen.
- Men du, här i The Beat spelar vi powerpop, inte rock. Du får inte göra så där med kroppen när du kör solot.
- Mäh, jag måste ju. Ett gitarrsolo kräver sina poser.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
Och där stannade de. I en outtalad kompromiss. Som märks så väl när Larry gör solot här i "Don't wait up for me" 1979.
Fantastiskt bra låt för övrigt. Refränger som gör ett stopp för att accentuera hooken är bra refränger.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 224 (26)

Men, det är ju hon från Milos Formans filmatisering av musikalen "Hair" ju, tänker du säkert.
Eller sannolikt inte.
Hur som helst. När det här klippet spelades in för fransk tv 1979 så var det de inspelningarna som Alice Golden i The Shirts egentligen höll på med. Den franska intervjuerskan i slutet av detta klipp försöker ta sig in på ämnet, men får inte riktigt till det.
Bra låt, dock. Mycket bra till och med.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 223 (26)

Alejandro Escovedo är inte bara Sheila E:s farbror. En av hans låtar fanns också med på listan när vita huset avslöjade vad George W Bush hade i sin iPod.
Men långt innan denna senare incident var han och brorsan Javier (som inte är far till Sheila, det är Peter som är det) med i bandet True Believers.
De gjorde ett album, som mest är typ country med lite punkstänk. Men i "The Rebel Kind" fick de till det. Först störde jag mig på att de stökade till det i arrangemanget halvvägs in i låten. Men nu är det ju det som får den att bli något annat än ytterligare en sån där vanlig Byrdspastisch.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 222 (26)

Många i Msg:s redaktion, undertecknad inkluderad, är hockeytokiga. Vilken sorglig vecka vi har haft. Förlusten av Stefan Liv i ryska flygplansolyckan har färgat isarna sotsvarta av sorg. Våra tankar är givetvis hos Stefans familj...två små killar hade han...fy sjutton.

Och jag vet inte varför jag tycker det passar så bra: Bredbent, pianobaserad rock med sentimentala ackord. Jag älskar sånt. Supertramp. The Posies. Jason Faulkner. Jellyfish. Och inte minst Ben Folds:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 221 (26)

Kalla oss jäviga, men nog fan platsar det här.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 220 (26)

The Crackers. Nej, inte Camper van Beethoven-fortsättningen. De hette ju som Robbie Coltrane-deckaren. Cracker.
Här pratar vi en sminkad ung Boris Becker i hockeyfrilla, statister som gör nån klart underlig handklappskoreografi i en bar, amerikanska tv-profiler i cameos. Vi börjar närma oss videoklassen från de första faveposterna här.
Och visst, refrängen är lite ostig. Men versen. Vilken vers. Framför allt den andra. Där stämmorna kommer in.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 219 (26)

I Seattle har det inte bara grungeats. Det har gjorts pubdoftande powerpop också.
The Heaters fick 1978 döpa om sig till The Heats.
Så det är det de kallar sig när de då spelar in "I don't like your face".
Boogiegitarrerna är grejen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 218 (26)

Varför man skulle döpa sitt band till Quincy förstår jag inte.
Men de här fem New Jersey-musikerna tyckte det var en bra idé i slutet av 70-talet.
Costellokänslan i rösten och harmonierna i refrängen däremot, där var de rätt ute.
"Turn the other way around" var bandets första rockvideo, som det hette på den tiden. 1980 var den tiden.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 217 (26)

Om möjligt ytterligare ett steg mot punken. The Carpettes körde punk från starten 1977, men hade lite för mycket smarta popmelodier och lite för mycket kärlekstexter och sakta gled de mot powerpopfacket med åren. 1980 kom låten "Nothing Ever Changes" och jäklar vilken live-mörsare! Handklappet! One-two-three:andet i refrängen! Och till det, den sjukt riffiga gitarren! Man kan riktigt tänka sig hur det var på spelningarna, fasiken va härligt och vara full och gasta rakt ut i en trång konsertlokal. Och detta sagt som något positivt!

Jahapp, till England så:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 216 (26)

Inte helt lätt att få något vettigt ur internet gällande det Österrikiska bandet The Vouge. Man gör nog bäst i att lyssna på singeln "Pill Girl" från 1981. Efter två minuters överraskningar (texten såklart men också stoppet just i början och senare, de svarande andetagen...för att inte tala om det urtjusiga mellanspelet vid 1:30, vilka harmonier!) är man fullmatad med fakta! Eller ja...man begriper att man har med genier att göra i alla fall...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 215 (26)

Haha, grym Supergrass-pop från britterna The Names härnäst. Låten heter "Too cool to dance" och är från 1979 och exakt där tar all fakta slut och det enda som återstår är att digga den här ashäftiga poplåten på coolast möjliga sätt utan att dansa.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 214 (26)

Tvåhundrafjortonde pärlan trodde jag var svensk först. Den var så vemodig i tonen under versen, man kunde riktigt se en ung uttråkad slyngel stå och vänta på en buss på landsbygden, totalt omringad av grå upplöjda åkrar. Men The Go var visst amerikaner, från Yonkers, och jag vet inte om de släppte så mycket mer än en ep, men den ep:n är jätte-jätte-jättefin. Inledningsspåret "Don't take her away":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 213 (26)

Sååå mycket talang. Så otroligt med energi. Sån fantastisk slyngelfaktor. Så jäkla bra. Supergrass live med "Caught by the Fuzz". Magi!