Alright, det är för mycket tatueringar, för mycket bredkäftad grimasposering från sångaren, för mycket tufft läppputande, för bonnig trummis. Men va fan, "Dance with me" med The Leftovers är toppentrallig så det räcker och blir över.
torsdag, mars 31, 2011
måndag, mars 28, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 153 (26)
Monday morning repeat
En ny avdelning här. Med låtarna som genom att köras om och om igen väcker liv i måndagmorgonen.
Först ut: "I May Hate You Sometimes" från The Posies debutalbum.
Först utan bild, men med bra ljud:
Sen i en färskare liveversion, så ni får se dem i aktion också
En ny avdelning här. Med låtarna som genom att köras om och om igen väcker liv i måndagmorgonen.
Först ut: "I May Hate You Sometimes" från The Posies debutalbum.
Först utan bild, men med bra ljud:
Sen i en färskare liveversion, så ni får se dem i aktion också
fredag, mars 25, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 152 (26)
Danas Faves on Fridays
En ordbok. Det är vad ni får för att fira in helgen med i dag.
Läser man om powerpop så hittar man nämligen ofta följande uttryck. Och vi låter fem låtar exemplifiera dem.
Jangle.
Äkta jangle är väl egentligen bara den musik som spelas på en tolvsträngad Rickenbacker-elgitarr. Men ska vi titta på andra defintitioner som kommit genom åren så ska den vara av "pop-baserat format", ha "några folkrock-övertoner" och inte vara mainstream.
Ja, har den spelats in 2009 så kan den låta precis som "It's All Gone to Hell med First In Space. Fredagens första fave. Notera framför allt "Losing my religion"-intro-twanget runt refrängen. Trés jangly.
Catchy.
En sång som fångar dig, som får dig att gnola på den hela vägen till bussen på morgonen, en melodi som lätt ihågkommen utan att vara banal. Smittande.
Fountains of Waynes "The Girl I Can't Forget" är influensasmittsam och dagens andra fave.
Hook-laden.
En hook är en lätt ihågkommen del av en sång, den del som drar in lyssnaren i sången. Om något är hook-laden, så innebär det att låten är späckad av delar som lockar och hugger tag i lyssnaren.
Fredagens tredje fave får vara exempel på detta: The Keys med den fantastiska "I Don't Wanna Cry". Den bästa faven hittills.
Harmony-driven.
Musik där faktiskt stämsången är lika viktig som själva melodin, där stämmorna driver fram låten och ger den dess särart.
Detta finns det gott om i fjärde faven: The Fans: "Giving Me That Look in Your Eyes!"
Deserved a better fate.
Förvånansvärt många powerpoppärlor kommer från artister som gjort en eller ett fåtal skivor, men inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.
The Letters gjorde en singel. Den heter "Nobody Loves Me". Den är fredagens femte och sista fave.
En ordbok. Det är vad ni får för att fira in helgen med i dag.
Läser man om powerpop så hittar man nämligen ofta följande uttryck. Och vi låter fem låtar exemplifiera dem.
Jangle.
Äkta jangle är väl egentligen bara den musik som spelas på en tolvsträngad Rickenbacker-elgitarr. Men ska vi titta på andra defintitioner som kommit genom åren så ska den vara av "pop-baserat format", ha "några folkrock-övertoner" och inte vara mainstream.
Ja, har den spelats in 2009 så kan den låta precis som "It's All Gone to Hell med First In Space. Fredagens första fave. Notera framför allt "Losing my religion"-intro-twanget runt refrängen. Trés jangly.
Catchy.
En sång som fångar dig, som får dig att gnola på den hela vägen till bussen på morgonen, en melodi som lätt ihågkommen utan att vara banal. Smittande.
Fountains of Waynes "The Girl I Can't Forget" är influensasmittsam och dagens andra fave.
Hook-laden.
En hook är en lätt ihågkommen del av en sång, den del som drar in lyssnaren i sången. Om något är hook-laden, så innebär det att låten är späckad av delar som lockar och hugger tag i lyssnaren.
Fredagens tredje fave får vara exempel på detta: The Keys med den fantastiska "I Don't Wanna Cry". Den bästa faven hittills.
Harmony-driven.
Musik där faktiskt stämsången är lika viktig som själva melodin, där stämmorna driver fram låten och ger den dess särart.
Detta finns det gott om i fjärde faven: The Fans: "Giving Me That Look in Your Eyes!"
Deserved a better fate.
Förvånansvärt många powerpoppärlor kommer från artister som gjort en eller ett fåtal skivor, men inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.
The Letters gjorde en singel. Den heter "Nobody Loves Me". Den är fredagens femte och sista fave.
torsdag, mars 24, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 151 (26)
Nytt namn för mig: The Silver Seas. Nashville-killar, rent sound, melodiöst liksom. Och rätt ungdomligt, fast utan det jobbiga idéfyrverkeriet som jämt ungdomar håller på med. Detta verkar vara samlade killar. Strunt samma, varenda låt jag hört är väldigt väldigt bra! Nedan följer "Those Streets", från senaste LP:n. Mumma!
Frun har äntligen hittat en dator som passar med soffan hemma, för övrigt. Levereras inom halvsnar framtid.
Frun har äntligen hittat en dator som passar med soffan hemma, för övrigt. Levereras inom halvsnar framtid.
måndag, mars 21, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 150 (26)
Att bli överraskad är aldrig fel. Jag (Dana) trodde jag lyssnat klart på Buffalo Tom när "Taillights fade"-refrängen tonat ut för sista gången på den där sista efterfesten hösten 1992 i Daniels källarlägenhet på Landsgatan i Hedemora.
Det hade jag inte. Föga överraskande egentligen har även de åldrats, och därmed anpassat sin musik efter min smak.
Bäst har de gjort det i den här: "She's not your thing".
Det hade jag inte. Föga överraskande egentligen har även de åldrats, och därmed anpassat sin musik efter min smak.
Bäst har de gjort det i den här: "She's not your thing".
fredag, mars 18, 2011
Discolite!
Att gitarrbaserad janglig pop inte är dansmusik är väl något vi kan vara överens om att det är en myt.
Här är dessutom tre goda exempel på att den genre vi ömmar för här, faktiskt är väldigt väl anpassad för rörelser i takt till musik. Som om det inte vore nog är samtliga exempel hämtade ur Teenage Fanclubs repertoar.
Vi börjar med att konstatera att linedancing till "Baby Lee" börjar bli något av en fluga runt om i världen.
För det finns numera inte bara ett, utan två exempel på detta.
Och som det inte var nog med det har "Did I Say" gått och blivit den nya bröllopsvalsen.
Här är dessutom tre goda exempel på att den genre vi ömmar för här, faktiskt är väldigt väl anpassad för rörelser i takt till musik. Som om det inte vore nog är samtliga exempel hämtade ur Teenage Fanclubs repertoar.
Vi börjar med att konstatera att linedancing till "Baby Lee" börjar bli något av en fluga runt om i världen.
För det finns numera inte bara ett, utan två exempel på detta.
Och som det inte var nog med det har "Did I Say" gått och blivit den nya bröllopsvalsen.
torsdag, mars 17, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 149 (26)
Danas Faves on fridays
Som ni märker har jag fastnat i gränslandet mellan 70- och 80-tal.
Men det är inte bara det som är dagens tema.
Här finns också tre inledande tv-presentationer av dagens faves, som säger så mycket mer och sätter igång så många fler tankar än något jag skulle kunna skriva här.
Så jag håller mig kort, och låter presentatörerna och låtarna tala fritt.
De har hörts här. Deras skivomslag har synts här. Men nu får vi se dem också.
Stämsångare av rang, de här killarna från Tasmaninen.
Fredagens första fave är The Innocents med "Sooner or later"
Den här soffan i Monte Carlo flashar bara förbi i några sekunder.
Men den gör ändå att man under de första sekunderna av låten bara tänker på en sak.
Vad är det för vit fluffig sak som hoppar på ryggstödet där i mitten.
Sen hör man att fredagens andra fave är The Pop och "Waiting for the night"
Så här ska man sjunga frasen "I got your number". Så är det bara.
Därför kan vi konstatera att dagens tredje och sista fave är The Jags "Back of my hand"
Slutligen avslutar vi med en fave som inte har nånting med ovanstående introduktioner eller så.
Utan det är "Deeper and deeper" med Bo Donaldson & the Heywoods.
Det var för övrigt de som gjorde "Who do you think you are", som Saint Etienne gjorde sin version av på 90-talet. Originalet rekommenderas, men passar inte här.
Det gör däremot debutsingeln, som av nån outgrundlig anledning floppade.
Och på tal om covers: Som bonusspår efter Bo Donaldson-versionen följer ett klipp med det australiska bandet Chalice som spelade sin version av "Deeper and deeper" i en tv-serie 1977. Mycket nöje.
Som ni märker har jag fastnat i gränslandet mellan 70- och 80-tal.
Men det är inte bara det som är dagens tema.
Här finns också tre inledande tv-presentationer av dagens faves, som säger så mycket mer och sätter igång så många fler tankar än något jag skulle kunna skriva här.
Så jag håller mig kort, och låter presentatörerna och låtarna tala fritt.
De har hörts här. Deras skivomslag har synts här. Men nu får vi se dem också.
Stämsångare av rang, de här killarna från Tasmaninen.
Fredagens första fave är The Innocents med "Sooner or later"
Den här soffan i Monte Carlo flashar bara förbi i några sekunder.
Men den gör ändå att man under de första sekunderna av låten bara tänker på en sak.
Vad är det för vit fluffig sak som hoppar på ryggstödet där i mitten.
Sen hör man att fredagens andra fave är The Pop och "Waiting for the night"
Så här ska man sjunga frasen "I got your number". Så är det bara.
Därför kan vi konstatera att dagens tredje och sista fave är The Jags "Back of my hand"
Slutligen avslutar vi med en fave som inte har nånting med ovanstående introduktioner eller så.
Utan det är "Deeper and deeper" med Bo Donaldson & the Heywoods.
Det var för övrigt de som gjorde "Who do you think you are", som Saint Etienne gjorde sin version av på 90-talet. Originalet rekommenderas, men passar inte här.
Det gör däremot debutsingeln, som av nån outgrundlig anledning floppade.
Och på tal om covers: Som bonusspår efter Bo Donaldson-versionen följer ett klipp med det australiska bandet Chalice som spelade sin version av "Deeper and deeper" i en tv-serie 1977. Mycket nöje.
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 148 (26)
Nästa låt är grymt bra! En vemodig powerpoppärla med 70-talets amerikanska folkrock som bas. Robin Lane & The Chartbusters heter låtskrivande sångerska respektive band och låten (som ni med tonårsbarn känner igen från en Adam Sandler-komedi, som heter Growing Up, eftersom den bergis gått på videobandspelaren hos er) heter "When Things Go Wrong". Ok.
fredag, mars 11, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 147 (26)
Lunchrastsnabbis: Författare numera, men på 70-talet spelade han bas i Blondie. Efter två plattor hoppade han av och gav, bland andra, ut sången nedan som soloartist. Lysande powerpop från Gary Valentine här i "The First One":
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 146 (26)
Veckans raraste tant: Tracy! Haja, hon är tillbaka! Tillsammans med sina snubbar i The Primitives har hon spelat in en ny EP och här är superschyssta singeln (som, rent objektivt, är en riktigt riktigt bra låt, som man inte behöver skämmas över att gilla, även om man inte är helt bekväm med detta eviga återförenande, som många av våra gamla favoriter sysselsätter sig med dessa dagar - va fan, är det kul att göra musik med sina kompisar och att det dessutom blir bra - vad är problemet?):
The Primitives, som sagt, med "Rattle My Cage":
The Primitives, som sagt, med "Rattle My Cage":
torsdag, mars 10, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 145 (26)
Danas Faves on Fridays
Prickfria skidskytteguld håller väl ändå i sig en natt extra.
Så vi håller i det här med att smygstarta helgen redan på torsdagarna.
Trogna följare av den här bloggen vet det redan.
Men det tål att understrykas.
Powerpop är inte likställt med gitarrbaserat. Ett riff kan lika gärna framföras på ett piano, eller av nåt elektroniskt instrument, eller varför inte av en saxofon eller annat rörblåsinstrument.
Den bästa perioden för att hitta pärlor av ovan nämnda sammansättning är sent 70-tal, tidigt 80-tal.
Alltså på den tiden som bröderna Neil och Tim Finn spelade i samma band.
Nu kanske inte det egentligen är så mycket att rya om eftersom Neil alltid klarat sig bättre utan Tim.
Men just här, 1980, lyckades de faktiskt göra något fint tillsammans i familjen.
Fredagens första fave heter "I Got You" och framförs som ni kanske redan anat av Split Enz.
Att alla i bandet sjunger stämsång i refrängen, det är faktiskt ett ganska bra tecken på att det är just en powerpoppärla du hittat.
Den här pärlan framförs av en leadsångare som ser ut som att han underhåller sina kollegor på bankens firmafest. Men det gör han inte. Han får punk- och new wave ungdomar att dansa.
Bakom fave två döljer sig: The Motors med "Forget about you"
Okej, det blir kanske lite tematiskt i överkant här med en tredje video där sångaren dansar på ett sätt som inte känns helt bekvämt att titta på.
Det går dock inte att bortse från att den här låten dansar rätt snyggt på rätt sida om linjen mot den del av 70-talspopen som inte hade platsat här.
Men platsar som veckans tredje fave, gör helt klart Phil Seymour med sin "Precious to me".
Prickfria skidskytteguld håller väl ändå i sig en natt extra.
Så vi håller i det här med att smygstarta helgen redan på torsdagarna.
Trogna följare av den här bloggen vet det redan.
Men det tål att understrykas.
Powerpop är inte likställt med gitarrbaserat. Ett riff kan lika gärna framföras på ett piano, eller av nåt elektroniskt instrument, eller varför inte av en saxofon eller annat rörblåsinstrument.
Den bästa perioden för att hitta pärlor av ovan nämnda sammansättning är sent 70-tal, tidigt 80-tal.
Alltså på den tiden som bröderna Neil och Tim Finn spelade i samma band.
Nu kanske inte det egentligen är så mycket att rya om eftersom Neil alltid klarat sig bättre utan Tim.
Men just här, 1980, lyckades de faktiskt göra något fint tillsammans i familjen.
Fredagens första fave heter "I Got You" och framförs som ni kanske redan anat av Split Enz.
Att alla i bandet sjunger stämsång i refrängen, det är faktiskt ett ganska bra tecken på att det är just en powerpoppärla du hittat.
Den här pärlan framförs av en leadsångare som ser ut som att han underhåller sina kollegor på bankens firmafest. Men det gör han inte. Han får punk- och new wave ungdomar att dansa.
Bakom fave två döljer sig: The Motors med "Forget about you"
Okej, det blir kanske lite tematiskt i överkant här med en tredje video där sångaren dansar på ett sätt som inte känns helt bekvämt att titta på.
Det går dock inte att bortse från att den här låten dansar rätt snyggt på rätt sida om linjen mot den del av 70-talspopen som inte hade platsat här.
Men platsar som veckans tredje fave, gör helt klart Phil Seymour med sin "Precious to me".
onsdag, mars 09, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 144 (26)
Ibland faller allt på plats: The Accidents, "Around The World In A Daze". Brittiskt band, gissningsvis början på 80-talet. Har inte fått fram någon vettig information alls. Men satan vilken bra låt!
tisdag, mars 08, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 143 (26)
Efter Danas ypperligt underhållande Faves on Fridays måste vi nog ta till en tryckare för att sansa läsarmassorna. I väntan på REMs nya skiva får Keene Brothers värma våra själar med den vackra och mjuka "Death of a Party". Keene Brothers är ett av Robert Pollards många sidoprojekt (Guided by Voices, utmärkta Boston Spaceships et al). Han spelar och sjunger tillsammans med Tommy Keene, mest känd från den amerikanska powerpopscenen under 80-talet. 2006 släpptes Keene Brothers Cd Blues and Boogie Shoes.
Åka bil-musik...eller Åka Bil Sent-musik. Nej, Åka Bil Sent Genom Stan-musik.
Åka bil-musik...eller Åka Bil Sent-musik. Nej, Åka Bil Sent Genom Stan-musik.
torsdag, mars 03, 2011
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 142 (26)
Danas Faves on Fridays
Här tummar vi inte på traditionerna. Blir det skidmedalj, så kommer fredagen lite tidigare.
Tidernas andra Faves on fridays-lista handlar om förlåtelse.
Hur man går vidare efter att någon gjort något hemskt.
Något hemskt i stil med låtar som "Walking on sunshine", "Rock of life" och "74-75".
När det gäller våra första förlåtna är faktiskt låtskrivaren redan representerad här i bloggen. Nämligen i Del 87, där Kimberley Rews första band The Soft Boys dyker upp. Här är han med sitt andra band, som efter genombrottet skulle vandra i en evig dödsskuggedal skymda av genombrottslåten. Men på debuten fanns den här pärlan. Tänka sig, va?
Första faven första fredagen i mars är nämligen: Katrina & the Waves: "Do You Want Crying?"
Om man stått i hockeyfrilla bland brinnande lakan, med en sån där 80-talsgitarr utan kropp och skrikit ut en så motbjudande låt som "Rock of life", kan man verkligen då få vara med på en sån här lista? Jomenvisst. För på den tiden han helst hade hundar och inte skinnjacka på sina skivomslag, så gjorde han en hel del finfint.
Som ni förstår, den andra faven i dag är: Rick Springfield: "Love Is Alright Tonight"
Och till sist. Hoppas ni noterar att det finns ett genomgående tema till här i listan, nämligen de lite udda klädvalen artisterna gjort. Men även om storskjortornas decennieskifte 80/90 spökar här, så får de faktiskt till det riktigt bra. Då nöjer vi oss.
Därför avslutar vi härmed favoriserandet med The Connells: Stone Cold Yesterday
Här tummar vi inte på traditionerna. Blir det skidmedalj, så kommer fredagen lite tidigare.
Tidernas andra Faves on fridays-lista handlar om förlåtelse.
Hur man går vidare efter att någon gjort något hemskt.
Något hemskt i stil med låtar som "Walking on sunshine", "Rock of life" och "74-75".
När det gäller våra första förlåtna är faktiskt låtskrivaren redan representerad här i bloggen. Nämligen i Del 87, där Kimberley Rews första band The Soft Boys dyker upp. Här är han med sitt andra band, som efter genombrottet skulle vandra i en evig dödsskuggedal skymda av genombrottslåten. Men på debuten fanns den här pärlan. Tänka sig, va?
Första faven första fredagen i mars är nämligen: Katrina & the Waves: "Do You Want Crying?"
Om man stått i hockeyfrilla bland brinnande lakan, med en sån där 80-talsgitarr utan kropp och skrikit ut en så motbjudande låt som "Rock of life", kan man verkligen då få vara med på en sån här lista? Jomenvisst. För på den tiden han helst hade hundar och inte skinnjacka på sina skivomslag, så gjorde han en hel del finfint.
Som ni förstår, den andra faven i dag är: Rick Springfield: "Love Is Alright Tonight"
Och till sist. Hoppas ni noterar att det finns ett genomgående tema till här i listan, nämligen de lite udda klädvalen artisterna gjort. Men även om storskjortornas decennieskifte 80/90 spökar här, så får de faktiskt till det riktigt bra. Då nöjer vi oss.
Därför avslutar vi härmed favoriserandet med The Connells: Stone Cold Yesterday
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 141 (26)
Bredbent pop från Australien härnäst. James Freud (som tyvärr inte längre lever) sjöng och gjorde låtar i The Models, ett band man kan hitta både en och två pärlor av på youtube, men här kommer en sololåt från 1990. Låten andas storhet och frihet. Vinden blåser mot oss, men tillsammans kan vi reda ut allt. Jag tycker den är riktigt bra faktiskt. Låten har en del The Church-klanger, lite OMD och ett kryddmått U2 (inte minst Bono-frisyren) och en uppbyggnad som aldrig sackar.
Sen när saxofonen bränner loss kan man passa på att sluta upp vid James Freuds sida och fälla ut armarna, som en örn, och segla med dithän vinden tar en. Som man gjorde 1990.
"One Fine Day":
Sen när saxofonen bränner loss kan man passa på att sluta upp vid James Freuds sida och fälla ut armarna, som en örn, och segla med dithän vinden tar en. Som man gjorde 1990.
"One Fine Day":
Msg dyker efter powerpoppärlor - del 140 (26)
Mississippibandet The Windbreakers gav ut några plattor under första halvan av 80-talet och allt gick väl rätt bra, de fick spela ute och de fick vara med på radion och till slut kom självaste Mitch Easter och sen, efter nån Lp var det slut och skivorna hamnade i rea-backen. Men jäklar alltså (jag hade inte hört detta band innan jag började rota efter pärlor) - det är så bra! En del REM givetvis, men också en del Cheepskates-ackord (och då åsyftar jag Cheepskates sista skivor). Synnerligen värda att kolla upp!
Låtval: "Off and On".
Låtval: "Off and On".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)