Msg dyker efter powerpoppärlor - del 212 (26)

Här kommer en post med kanadensare, kanadensare som är powerpop fast de är punk, eller tvärt om. Vet inte riktigt. Gillart i alla fall.
Marvelous Darlings "I don't wanna go to the party" från 1977 är först ut. Därefter får ni Pointed Sticks och "What do you want me to do". Trots att den förstnämnda egentligen går lite för fort för mig och att den andra sjungs lite för arrogantigt.
Men till syvende och sist är det alltid melodierna som räknas. Eller hur?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 211 (26)

I dag hade ingen döpt sitt band till The Flashcubes.
För de där blixtkuberna som levererade fyra blixtar och snurrade runt uppe på agfa-kameran är ju definitivt inget som dagens unga vet vad det är.
Men 1978 då var det ett bra bandnamn. "Christi girl" hette första singeln de gjorde, de här jänkarna..
Detta tv-framträdande är ljuvligt. Gillar framför allt två saker. Dels att det ser precis ut som en sån där modern video, där man försökt få det att se ut som lokal-tv 1978. Fast på riktigt då i detta fall. Dels är det alltid skönt att se en kille med en Flying V som inte bänder strängarna åt helvete, utan i stället plockar fram ett finfint plonkigt intro.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 210 (26)

Ytterligare ett exempel på ljuvt betongkala gitarrer här med skottarna TV21. Supertidigt 80-tal, och lyssna bara så bra det lät i fina och allvarliga "Ambition". Med åren blev TV21 mer new wave och gjorde till och med syntballader. Kolla runt på youtube, det är roliga bilder!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 209 (26)

Christophe! Eric! Stephane! Tre väldoftande och ljuvt smakande franska ostar, känsligt lagrade på vinyl sedan 1982. Tweed kallade de sitt band för och de fick fram en ruskigt nervig och fin poplåt i "Fashion". Jag älskar såna här överraskningar. Fransk powerpop! Vem kunde tro...?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 208 (26)

Som föräldraledig förlorar ju fredagarna sin unika position som arbetsveckans sista dag.
Därför blir det faves hela veckan från och med nu.
Givetvis börjar vi i Manchester 1980 där Clive Gregson och hans Any Trouble får leverera en klassisk powerpopballad från denna tid. "Girls are always right" tog dem faktiskt hela vägen till Stockholm, där de fick framföra den i Måndagsbörsen.
Det klippet finns på Youtube, men eftersom Jonas Hallbergs intervjuteknik inte åldrats lika väl som låten besparar jag er det.
Håll till godo med videon i stället.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 207 (26)

Äntligen lite mer kiwi-pop. Det var många många poster sedan vi besökte Nya Zeeland senast, men nu återvänder vi med kurrande åttiotalsmagar. Och då faller valet på en helt fantastisk pärla från bandet Techtones från 1980. "That Girl" heter denna nerviga och grymt fina låt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 206 (26)

Asiatiska popband är ett svårt kapitel. Det blir aldrig riktigt perfekt, just för att de alltid försöker nå det perfekta pop-soundet (e.i. Pizzicato Five et al) eller så blir det överdrivet jönsigt eller hysteriskt gulligt. Mest stör jag mig på att alla sångare alltid sjunger genom näsan! Men här ska ni få höra nåt kul! The Collectors (80 och 90-tal snackar vi nu) och deras "You and I dream". En härligt janglig pärla med en sångare som har en hög och klar röst och trots att man inte kan språket upplever man en uppriktighet i tonen. Bra låt ju!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 205 (26)

Minns någon bandet Cardinal (ni måste, för att minnas Cardinal, ha ett minne som sträcker sig drygt 20 år tillbaka)? Av någon anledning gör jag det (vagt) från recension eller 120 Minutes eller nåt, jag vet inte, någon skiva hittade jag aldrig eller så, men namnet och ryktet fanns där: "Grymma harmonier, grymma stämmor". Wooow, tänkte jag och drömde om Cardinal-plattor. Långt senare, för kanske fem år sedan, laddade jag faktiskt ner Cardinals skiva (och blev givetvis rätt besviken) och upptäckte i samband med det att Cardinal bestod av två snubbar, varav en som jag hade soloplattor med. Eric Matthews heter han och spelade enligt recensionen som fick mig att köpa plattan (för kanske 12-13 år sedan) harmonirik pop med sextiotalskänsla (givetvis blev jag rätt besviken på skivan). Cardinalmedlem nr 2 var Richard Davies, och han har jag aldrig hört talas om. Men så hör man en jäkla bra låt på youtube och börjar googla och vips sitter man med glad i hågen och minns.

Richard Davies så. 1996 släppte han plattan "There´s never been a crowd like this", som är en bra platta, låter som Crowded House och Love kanske, och från den vill jag spela låten "Sign Up Maybe For Being". Klarar ni er förbi introt utan att börja sjunga "No Milk Today..." kommer ni att finna en försiktig låt med fina harmonier, det är en sån låt som Gerald i Teenage Fanclub skulle kunna göra en fantastisk version av (eller varför inte Neil Finn). Versen är en straffspark för stämsångsfetischister!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 204 (26)

I reaölflakskartongen (gud vad mycket lättare det är att sätta ord för LP-reor, som alltid utnyttjar backar) på skivbörs kan man bergis hitta en Cd med amerikanska poprockarna Superdrag. Köp! Det är bra! Lyssna på denna pärla från 1998 bara:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 203 (26)

Nu så! Dags för en välförtjänt återblick på charmigt svajiga Elephant 6. 90-tal således och det är ju grymt bra årtionde, i synnerhet för band med förkärlek för 60-talspop. På E6 gillade man 60-talets psych-pop särskilt mycket. Beatles å Beach Boys såklart, men än tydligare Zombies och Syd Barrett och dylika knasbollsgenier (eller inte vet jag gällande Syd Barrett...vad har han gjort egentligen? Ibland begriper jag inte hur vissa personer får sin musikaliska kultstatus. Syd Barrett, vad hade han, tre riktiga låtar? Resten obegripligt dravel. Samma sak med Jim Morrison, vad gjorde egentligen han förutom att sjunga Light my Fire och skita på sig varenda kväll? Jag förstår att de blir kultpersoner tack vare eller på grund av sina livsöden med mentala ohälsa och absurt drogande med mera. Men musikaliskt? Upplys mig gärna). Charmigt svajigt, som sagt. Exempel: The Minders. Vissa låtar är grumligt famlande, andra är skisser. Men "Yeah yeah yeah" är inget annat än två minuter av glasklart popmirakel.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 202 (26)

Eh...alltså, nästa låt känner jag verkligen igen. Har sökt bakåt på bloggen eftersom jag är rätt säker på att Dana publicerat den, men jag har inte hittat den (Gud, sån oseriös powerpopblogg detta är, naturligtvis ska man ju tagga artisterna och göra register och skit...men det är så dags att tänka på det nu). Hur som helst, dags för David Quinton! Jag har farsartat dålig koll på vem han är, men ni måste (!) lyssna på låten! Det är en hyperkoncentrerad häxbrygd av pop med en refräng, lika genial som ett alexanderhugg! Och en gitarrhook, lika mässande som dropparna som urholkar stenen. Sjukt bra!



Och om denna låt redan är publicerad ber jag om ursäkt för att jag inte hyllade den rättvist mycket (dvs enormt!) första gången.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 201 (26)

Nu blir det en snygg grej från 70-talets mitt (jepp, vi kör vidare, helt utan kommentarer om semesterslut och annat). Big Star-kompisen Tommy Hoehn med sin hookiga "Blow yourself up". Märklig karriär, han har spelat in nån platta eller nån singel och sen gått upp i rök långa perioder och sen plötsligt så är han i farten igen. Så sent som 99 gjorde han musik ihop med Van Duren (som jag verkligen hoppas ni minns, jag publicerade en grymt grymt grymt bra låt med honom för 150 poster sedan eller nåt...eh...just det - "Oh Babe" hette den! Har ni hört den? Sjukt bra!), men nedan följer en av Hoehns tidiga soloalster. Topplåt!