Msg dyker efter powerpoppärlor - del 75 (26)

Då några av gratisätarna klagat över hur snålt det varit på refrängfatet i samband med post nr 74 erbjuds härmed en sån maffig gräddbulle av hej-och-håande skottar, stråkar, klockspel, tonartshöjningar och rim på "over" och "October" att ni kommer att tänka er noga för innan ni kritiserar nästa gång. Överdos! Ni ska få överdos!

Men det är väl bara att erkänna, den är faktiskt närapå helt oemotståndlig, Attic Lights' "Wendy".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 74 (26)

Tack för kommentar ändå borta från London! Som tack bjuds på en skön stunds London-pop, även om jag kunde sätta mina målvaktshandskar på att de var amerikaner först. Svårt att sätta fingret på vad det är, refrängmelodin kanske, eller sångarens mjuka konsonanter.

Nytt och fint från Semion, vars singel "The Contender" har en riktigt bra refräng. Ingen sista-refrängen-i-livet-så-jag-står-vid-randen-på-ett-stup-och-gastar-refräng, utan snarare en mer jordnära. Får för mig att Dana kommer att gilla den, i alla fall.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 73 (26)

Jag stannade kvar hos Little Hits och kollade upp en låtar via youtube och då hittade jag ett band som bara nämndes i en bisats till en helt annan grupp. The Keys med låten "I don't wanna cry". Ursäkta, men borde inte den här låten vara väldigt mycket mer känd? Eller har jag missat nåt? Hit-faktorn är ju absurt hög! Ok, den kom just mellan punk och synt, 1981, den är väldigt melodiös och harmonirik, den var väl helt enkelt totalt felplacerad i pophistorien bland allt svart och taggigt, men ändå...den är ju fantastisk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 72 (26)

När legendariska bloggen Little Hits var aktiv satt undertecknad och pluggade powerpopnamn som Lennart A Juhlin pluggar friidrottsstatistik och några namn återkom ständigt. Ett sådant var Dan Sarka. Han var en stor Minneapolispowerpopscenprofil och var/är verksam i ett pärlband av fina popgrupper, så som The Sparrows (vars låt "Hey Kari G" alla som åkt min V40 tvingats lyssna sig trötta på), The Vandalias och Stingray Green. Han har en grymt skön röst, tycker jag, med den där vemodiga undertonen i det ljusa, som så ofta är hela skillnaden.

Låtval: The Vandalias, som faktiskt var ett cartoon-band, precis som The Archies, med den otroligt fina "Julie Come Around". Det här är mumma!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 71 (26)

En ny låt från ett tämligen nytt Pittsburgh-band, Satin Gum - "Hip Shake Heartbreak". Rejäl nostalgifaktor, men ändå med en smula bångstyrig motvallskänsla som är så härlig. Jag gillar detta i alla fall:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 70 (26)

En liten avstickare till psych-folk-prog-landet. 1971 är vi i och bandet heter Heron, engelsmän givetvis, låten heter "The Devil" och är hämtad från dubbel-lp:n "Twice As Nice & Half The Price". Skivan är givetvis inspelad utomhus på landsbygden och soundet är som en mild hallonkräm en sommarlovsmorgon. Tänk John Denver blandat med Byrds-stämmor och vi har Heron (och även Teenage Fanclub, förresten...AHA! Där kom powerpopkopplingen! Jag förstod att jag förr eller senare skulle ro detta i land).

Strunt samma. Nedan följer världens bästa låt någonsin. Tro mig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 69 (26)

När hypen kring Oasis nått sin peak och ersättare behövdes utsåg engelsk press Kula Shaker, av alla, till nya indierockvärldsmästare. De var verkligen störst där ett tag och kungakronan fick de behålla...ett halvår? Typ, i alla fall. Sen tillbaka in under stenen.

Undertecknad var aldrig ett fan av Oasis, Blur, Kula Shaker et al och det är ren slump att jag såg att de just släppt en ny skiva. Hurvida de har återförenats eller om de faktiskt varit aktiva hela tiden sedan man senast hörde talas om dem, 1996, får vi kolla upp på internet, men nedan följer en låt från nya skivan, som heter "Ruby".

Och den är så jäkla bra! Nästan så man inte tror det är sant och nästan så man måste få ta en paus och hämta andan.

Kula Shaker, av alla, med en tvättäkta femetta!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 68 (26)

Är man från ett ställe som heter så fint som Eau Claire i Wisconsin och spelar i ett band som närapå låter lite som Wheat (e.i. Wheats första LP) ligger man ohyggligt bra till för att hamna på powerpoppärlelistan här. Så sitter Blånäsan där med den berömda klumpen i halsen och trycker på repeat-knappen så fort låten tonar ut:



Meridene låter inte som ovan hela tiden. Från senaste skivan, "Something Like Blood", har jag hört låtar med ett betydligt mer snitsigt pop-sound. Snygga refränger, bra sång. Kålla åpp! Kålla åpp!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 67 (26)

Ingen har väl kunnat undgå det tragiska drama som utspelades under finalen i årets bastu-vm. Den något komiska sporten blev plötsligt en kamp på liv och död och först garvade jag åt eländet, som alla andra, men sen blev jag märkligt berörd. Inte för att jag gärna bastar själv, denna sport har inget med njutning att göra. De sitter i el-bastu, grundvärmen är 110 grader och en halv liter vatten öses varje halvminut. Ok, 110 grader är inget problem, jag har suttit flera gånger själv i den värmen. Det är underbart och en smula andäktigt. Men då är det i en vedeldad bastus mjuka värme och absolut utan vattenös. Bastun i vm måste vara som att ligga i frätande skräck typ.

Nåväl. Vm. Final. Sex man på startlinjen. Men allt fokus låg på två personer. Den femfaldiga världsmästaren Timo Kaukonen, med blond hårman och bred bringa mot den betydligt äldre och senige ryssen Vladimir Ladyzhensky. Ett år tidigare gick inget ryssens väg i finalen, han kom in i fel andning och vidrigt bitter tvingades han lämna bastun som bronstagare. Kort därefter störtade även nästa gubbe ut och kvar satt en brett leende Timo och vinkade. I 20 sekunder ytterligare.

Vladimir hade hellre önskat sin familj dödad än att se finnens flin igen och inför årets final hade han bestämt sig. Inget, absolut inget, kommer få ut mig från bastun före finnen denna gång. Och här kommer vi till det hjärtknipande i denna historia. Timo måste ha vetat detta innan de klev in i finalbastun. Han visste att Vladimir kommer att stanna. Han visste att minst en kommer att dö. Och sen vinkade alla till publiken och så gick de in. Det är så hårt och så sorgligt. Ett litet litet mästerskap, typ som vm i yxkastning eller plöjning. Men med två av de skithårdaste och envisaste människorna i världen på startlinjen. 2009 var segertiden ca 3:40. I år bar de ut de två kvarvarande efter 6:20 ca. Varken Timo eller Vladimir var kontaktbara, men Timo höll sig krampaktigt i sin bänk och vägrade resa sig. Vladimir dog.

Jag hittade en kvartslång dokumentär om Timo Kaukonen från 2009. Sweat heter den givetvis. Den har sina komiska poänger, särskilt i fråga om kläder och heminredning, men är på det hela taget en rätt fin betraktelse om en man och hans besatthet. Länk.

Sjävklart powerpopbidrag till detta:



Och jäklar vad detta är bra! Inget, absolut inget, ska få mig att sluta älska Poverty Stinks. Jag skiter i att de blev nåt jäkla soundtrack till den period av livet där allt var taskiga fyllor, snåla kompisar, misslyckade kvällar, sunkiga fik och en jäkligt unken och instängd Blånäsa som inte var så nöjd med sig själv, den perioden, ni vet, man var 19-20-21 och klamrade sig fast i nåt som samtidigt fick en att rysa av obehag, där av alla ställen, i den perioden av livet, där snurrade Poverty Stinks på skivtallriken, dag och natt. Och med en envishet värdig Timo Kaukonen hävdar jag, än i dag, att musiken är fullständigt makalös.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 66 (26)

Självfallet måste vi ha med The Three O'Clock på vår lista. 80-tal så det förslår i produktion, men Michael Quercio's låtskrivartalang är tidlös. Vi har faktiskt haft med honom tidigare på listan också, men då i Game Theory, ett band han spelade i efter Three's bestämt sig för nedläggning (1989 eller så). Låtval: Tar en sen låt, stick i stäv med powerpoptemat här. Mike Hedges-produktion och rätt syntigt därmed, vilket jag håller som ett utomordentligt alternativ, om de prompt ville överge tidigare sound (vilket närmast tangerade skinny-tie/garagepowerpop).

Så...1985...härliga tider:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 65 (26)

Justin Kline från Tennessee, ändå borta i Amerika, kan sin pophistoria. Dessutom kan han sjunga asbra och göra fina låtar. Han är precis i tagen att släppa en uppföljare till sin sexspårsdebut ("Triangle" heter uppföljaren och debuten, sexspårsplattan, ni vet, den heter "Six Songs", men tro inte att uppföljaren blott innehåller tre låtar pga titeln, nejdå, ni kan vara lugna, det är en fyrspårs). Från "Six Songs" följer här utmärkta "All I Need".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 64 (26)

Back again. Yak. Ingen vidare powerpopsommar heller, en kväljande varm vecka och sen två veckor med laber vind och tunga moln. Bäst på tv var den härliga serien 70´s. Halvtimmeslånga avsnitt innan Mördare Okänd och hittills har alla avsnitt varit lysande. Underbara klipp från den ofattbart fina låtskatt sjuttiotalet bjöd på. Vilka melodikonstnärer det fanns!

Gilbert O'Sullivan blev intervjuad för två veckor sedan och där satt man och svettades. Vilket geni! Dock inte den enklaste artist att sammankoppla med powerpop men i "Get Down" finns det inga hinder. Stil, sväng och en grym vers.