Msg dyker efter powerpoppärlor - del 67 (26)

Ingen har väl kunnat undgå det tragiska drama som utspelades under finalen i årets bastu-vm. Den något komiska sporten blev plötsligt en kamp på liv och död och först garvade jag åt eländet, som alla andra, men sen blev jag märkligt berörd. Inte för att jag gärna bastar själv, denna sport har inget med njutning att göra. De sitter i el-bastu, grundvärmen är 110 grader och en halv liter vatten öses varje halvminut. Ok, 110 grader är inget problem, jag har suttit flera gånger själv i den värmen. Det är underbart och en smula andäktigt. Men då är det i en vedeldad bastus mjuka värme och absolut utan vattenös. Bastun i vm måste vara som att ligga i frätande skräck typ.

Nåväl. Vm. Final. Sex man på startlinjen. Men allt fokus låg på två personer. Den femfaldiga världsmästaren Timo Kaukonen, med blond hårman och bred bringa mot den betydligt äldre och senige ryssen Vladimir Ladyzhensky. Ett år tidigare gick inget ryssens väg i finalen, han kom in i fel andning och vidrigt bitter tvingades han lämna bastun som bronstagare. Kort därefter störtade även nästa gubbe ut och kvar satt en brett leende Timo och vinkade. I 20 sekunder ytterligare.

Vladimir hade hellre önskat sin familj dödad än att se finnens flin igen och inför årets final hade han bestämt sig. Inget, absolut inget, kommer få ut mig från bastun före finnen denna gång. Och här kommer vi till det hjärtknipande i denna historia. Timo måste ha vetat detta innan de klev in i finalbastun. Han visste att Vladimir kommer att stanna. Han visste att minst en kommer att dö. Och sen vinkade alla till publiken och så gick de in. Det är så hårt och så sorgligt. Ett litet litet mästerskap, typ som vm i yxkastning eller plöjning. Men med två av de skithårdaste och envisaste människorna i världen på startlinjen. 2009 var segertiden ca 3:40. I år bar de ut de två kvarvarande efter 6:20 ca. Varken Timo eller Vladimir var kontaktbara, men Timo höll sig krampaktigt i sin bänk och vägrade resa sig. Vladimir dog.

Jag hittade en kvartslång dokumentär om Timo Kaukonen från 2009. Sweat heter den givetvis. Den har sina komiska poänger, särskilt i fråga om kläder och heminredning, men är på det hela taget en rätt fin betraktelse om en man och hans besatthet. Länk.

Sjävklart powerpopbidrag till detta:



Och jäklar vad detta är bra! Inget, absolut inget, ska få mig att sluta älska Poverty Stinks. Jag skiter i att de blev nåt jäkla soundtrack till den period av livet där allt var taskiga fyllor, snåla kompisar, misslyckade kvällar, sunkiga fik och en jäkligt unken och instängd Blånäsa som inte var så nöjd med sig själv, den perioden, ni vet, man var 19-20-21 och klamrade sig fast i nåt som samtidigt fick en att rysa av obehag, där av alla ställen, i den perioden av livet, där snurrade Poverty Stinks på skivtallriken, dag och natt. Och med en envishet värdig Timo Kaukonen hävdar jag, än i dag, att musiken är fullständigt makalös.