God Jul och Gott Nytt År!

Nedan följer tre timmars musikalisk mumma att läska sig med.





http://open.spotify.com/user/bl%c3%a5n%c3%a4san/playlist/4euqigE7CovKthDfyLRWzO

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 246 (26)

Kort post pga av informationsbrist. Eller brist på ro att ta reda på saker. Och detta får The Neighbors lida för, bandet som är föremål för kvällen ytterst bristfälliga granskning. Roliga harmonier bjuds vi på! Några vanliga ackord blandat med några inte helt självklara (gitarrist kan väl reda ut och förtydliga, om det nu skulle vara viktigt för vederbörande) och till detta trevlig sång, förmodligen på amerikansk engelska, definitivt med småraspig powerpop-röst. 80-tal med oemotståndlig LP-titel: Power Pop Art!

The Neighburs med "Everybody's Got One":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 245 (26)

Sarka del 2, här följer också en låt med det tecknade bandet The Vandalias, eftersom inget kan vara mer pop än ett tecknat band, och det är underbart bra Rasperries/Big Star-pop i "Got to know you":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 244 (26)

Vi har behandlat Dan Sarka förut, detta powerpopgeni från Minneapolis (vilket plejs Minneapolis verkar vara, därifrån är väl The Hang Ups också? Har jag berättat om hur bra The Hang Ups är? Om inte måste jag snarast göra det) och här följer mer Sarka-pop. En av de finaste powerpoplåtarna Little Hits-bloggen skänkte, "Hey Kary G" med The Sparrows, följer nedan, och det var tack vare Little Hits jag fick idén med hela denna powerpoppärlekavalkad, alla de där sångerna som finns som är så bra, men så undanskuffade...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 243 (26)

Och en till såndär liten fantastisk pärla som absolut aldrig kommer att komma över 1000 visningar på youtube, men inte är desto mindre bedårande: Adam Schmitt och hans "Speed Kills".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 242 (26)

Wally Bryson och Opie O'Brien hade ett band som hette Wallop för kanske 30 år sedan i USA och så här lät en av deras låtar:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 241 (26)

Vi avslutar november med en låt från The Hang Ups fjärde och senaste Lp, "The Hang Ups" från 2003. Brian Tighe, med sin otroligt vänliga röst spelar här en pianobaserad poplåt (jag har alltid kallat såna här låtar, eller sån här musik, för basket-pop, det är så otroligt medelklassamerikanskt sound, garageuppfart, högt uppdragna basketstrumpor, Supertramp...och sen eftermiddagssol..) som heter "One of these days". Detaljerad, snygg och harmonirik guldpop åter med andra ord. The Hang Ups:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 240 (26)

Msg kan inte slita sig från The Hang Ups! De är ju så otroligt bra! Första fullängdaren, "He's after me", från tidigt 90-tal är, precis som sina uppföljare, tämligen oemotståndlig, även om den bitvis är kraftigt märkt av sin ålder. Eller snarare att den är just från 93. Vissa låtar är otroligt tidstypiska i produktion och idé och man anar ett tämligen naivt Hang Ups i studion glatt nickandes åt alla producentens nycker. Men så har Lp:n också stunder av pur briljans. Vi har tidigare lyssnat på "Jump Start" och nu följer "Smiley":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 239 (26)

Msg dyker efter ytterligare häpnadsväckande bra powerpoppärlor i The Hang Ups katalog. Lyssna nedan till klanger av ren Art Garfunkel-klass under den svindlande vackra refrängen i "Maroon" från Lp:n Second Story.

Jag kan inte sluta lyssna på det här. Det är så bra att jag blir kristen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 238 (26)

Sista powerpoppärlan och jämte Nashville Ramblers den bästa. Den sista låten för att finare poplåt än så här kan jag inte hitta. Sista låten för att den är så vemodig och vacker och är sånt värdigt avslut. Sista låten för att det är denna låt jag vill att folk ska minnas från pärlorna.

Nu kommer givetvis powerpoppärlorna fortsätta publiceras, tjenare att man kan hålla sig från att inte pluppa in nån gammal muggig video man just upptäckt med tre ackord och ett sjujäkla grymt stick (eller nåt) på bloggen, men när vi väl tröttnar, då är detta - powerpoppärlan nr 238 - den sista dansen. Så måste det få bli.

Nå, vad har vi då? Det är en sång jag första gången någonsin hörde 2008-12-03 klockan 14.52 (ca). Jag fann den på en popbloggs blandband (minns tyvärr inte namnet på bloggen, den la ner något år senare, det var något med "rain" och "clouds" har jag för mig) och jag kollade på skoj idag hårddisken när jag laddade ner och sparade den, därav exakta uppgifter. Den hamnade såklart på min egen blandserie på cd (Åka i din bil nr 5 intill "Foggy" med BMX Bandits) och jag har aldrig lyckats spela den blandskivan från första till sista låt utan att stanna och repetera min låt minst en gång.

Den är perfekt in i minsta detalj. Melodin är vacker och mjuk. Sången är otrolig. Ledsången är så ren och klar och samtidigt märkligt vänlig, men framför allt är stämmorna fullkomligt gripande perfekta. Tersen kommer in så exakt under verserna att det går helt enkelt inte att få det mer perfekt. Det är så ödsligt, så suckande, så vemodigt, men ändå med en varm varm horisont i fjärran.

Jag hade tappat hoppet om den lite, denna sång. Jag var orolig att den aldrig skulle hitta ut på Youtube. År efter år har jag kollat, månad efter månad. Helt tomt. På Spotify precis lika ödsligt. På nätet har de hemsida och de finns även på Wiki. "The Hang Ups are an indie pop rock band from Minneapolis, Minnesota, United States, formed in 1990 and fronted by vocalist and guitarist Brian Tighe", står det. Så för något år sedan dök plötsligt några låtar upp på Youtube och jag publicerade hysteriskt lycklig "Jump Start". The Hang Ups slog verkligen aldrig i Europa. Jag tycker jag har hyggligt bra koll på band mellan åren 1986 och, säg, 1999 och jag har fasiken aldrig hört talas om dem. I USA tycks det gått hyggligt för Hang Ups, recensionerna har varit fantastiska (med all all all rätt), men något som inte verkar undgå någon är hur ofattbart förbisedda de blev. Hur kunde en hel popvärld missa en sån diamant som The Hang Ups?

I oktober 2011 lade till sist en användare från Brasilien upp The Hang Ups besinningslöst fina skiva "So We Go" på Youtube. Jag upptäckte den igår och jag är chockad över vilken helgjuten platta det är. Den är alltså från 1996! Vilka enorma melodier och harmonier detta band hade! Jag lägger ut min älskade "Greyhound Bus", men ni måste också lyssna på mästerliga sånger som "Clouds" och "So We Go" och...ja...resten. "Cornerstone". "Sittin in My Room". Resten.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 237 (26)

En sjutton år gammal kanadensisk snyftare med Sloan är precis precis precis vad den här kvällen behöver. Jag är väldigt svag för "Aaahhh"-kören bakom verssången. Ett annat band som också gjorde så var saliga r.e.m. Och som vanligt när vi kommer till kanadicker och deras powerpop, de lyckas slå an en närmast unikt vemodig ton i gitarr och sång som når oss svenskar så precist att man baxnar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 236 (26)

Oooohh, vilket powerpopgodis härnäst. Kalifornska The Last med "She don't know why I'm here", hämtat från en helt sjukt knäckande bra debut, 1979-plattan L.A. Explotion. The Last drevs av brödratrion Nolte och genom åren gav de ut sju plattor. Låtexempel nedan är en helt delikat uppvisning av trestämmigt ovan ringande psychackord med en vansinnigt härligt driven melodi. Och hela debutplattan är av samma höga kvalitet! Rusa till närmsta skivbörs!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 235 (26)

"Monique, Monique", sjunger nästa orkester och låter lite oförstående och trevande. Som amerikaner som flirtar med europeiska tjejer, ungefär. Green hette bandet, de var aktiva slutet 80-talet och en bit in på 90-talet. De kom i kläm rent musikaliskt mellan pop och grunge, de lirade ju pop först, men så fanns plötsligt alla pengar i grungen och Green försökte ändra kurs lite, men fan vet om det blev så bra. Nåväl. Nedan följer en sång som är 100% ursnygg pop och 0% grunge, en läcker pärla från plattan White Noise från 89.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 234 (26)

Rialto var ett av de där britpopbanden som absolut ingen brydde sig i. De kom fem år för sent, de lät som...vad hette alla nu, Embrace? Gene? Fast lite sämre. Pärlan hittar man, för man hittar alltid pärlor, på en b-sida. Här följer en riktigt habil poplåt, "Lipstick Letters".

Med Rialto.

Av alla.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 233 (26)

November inleds med vackert sparkande i löven och en inblick hur det var att vara olyckligt kär kille 1979. Powerpoplegenderna i The Shoes med en av deras finaste sånger, "Your very eyes", och notera vad fint denna låt passar framför en Three O' Clock-låt på ett blandband.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 232 (26)

Vet inte om någon minns sången med Richard Davies jag hade med här för ett par månader sedan. Han spelade tillsammans med Eric Matthews i bandet Cardinal i början på 90-talet och det var kring Cardinal jag orerade och påstod att skivan inte var så bra egentligen och så. Hmm, nu lyssnar jag på den igen och den är ju riktigt fin bitvis. Orkestrerad pop, mycket Love och en del...typ Curt Boettcher kanske. Smakprov, fin-fina stämmor och försiktig och nervig melodi i "Last Poems":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 231 (26)

Oktober. Riktigt stiltje på powerpopfynden och jag vet, jag har skyllt på wordfeud, men sista veckan kan jag inte ens göra det. Apatiskt har jag blivit helt nerhöstad och dyngsur. Satt mobilen på ljudlös och låtit den ligga kvar i jackan om kvällarna. Kollat på Criminal Minds. Lyssnat på Deportees. Damn...

Och nu, när jag äntligen (och ordet "äntligen" är riktat till mig själv, jag inser givetvis att en majoritet av rocksverige inte kollar så ofta på denna blogg) ämnar powerpopblogga så publicerar jag inte ens en powerpoplåt. Men! Det är en låt som BMX Bandits skulle göra en ypperlig cover av om de visste av den (och som alla läsare vet är detta ett fullt godkänt kriterium för att en låt ska gå under epitetet "powerpoppärla"). Hur är det, är Douglas McFrancis O´Flathery McDonald eller vad de nu heter underrättade? Här följer en brandgul höstlönn av gosiga ackord från 70-talsduon Batdorf and Rodney och "One day" är titeln på pärlan.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 230 (26)

Enköping är Sveriges närmaste stad och Göteborg är Lilla London. Oxford i England kallas The city of dreaming spires. Det har med arkitektur att göra. Men nu också om powerpop. För The Dreaming Spires har tagit sitt namn från hemstadens smeknamn.
Två bröder ligger bakom. Robin och Joe Bennett. 2001 gjorde deras förra band, Goldrush, en grym debutsingel ("Same Picture"), men det blev inte så mycket mer av det.
Förra året kom debutsingeln "Everything All the Time" med The Dreaming Spires. Lovar gott den här gången också.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 229 (26)

I väntan på nästa wordfeudspel från pärlkollegan FfN: Dum Dum Girls. I rakt nedstigande led från The Primitives.



Update: Medan detta skrevs kom spelet. Lo. 63 jävla poäng.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 228 (26)

Jag vet att vi totalt förbisett musikscenen i norska Halden under slutet av 70-talet och början av 80-talet, det är olyckligt, men jag ber om förståelse. Det har varit svårt att hitta bra material och det har varit mycket annat som snurrat i vardagen ett tag nu. Inget dåligt eller dumt eller sånt, det har bara varit körigt (läs: wordfeud).

Halden, hur som helst: The Young Lords fanns bara under nåt år, 80-81 sådär, de hette The Ice Cream Band lite innan och Saturday Cowboys lite efter The Young Lords och han som gjorde låtarna hette Henning och...Henning måste vara norra Europas mest talangfulla låtskrivare någonsin! Lyssna bara på den genomgeniala "Big Burden":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 227 (26)

När vi ändå vandrat ner på Paul Collins-stigen, så måste vi ju till slut hamna här.
Nämligen i posten där även The Nerves-kollegorna Jack Lee och Peter Case får synas och höras.
Jack körde solo direkt. Hans greatest hit-skiva kan ha ett av de snyggaste omslag som nånsin gjorts. På den finns "Come back and stay", som Jack tjänade bra med pengar på när Paul Young gjorde cover på 80-talet. Här givetvis i originalversionen. Utan sån där jävla bandlös bas som förstörde så mycket musik 1983-1992.
Peter Case bildade The Plimsouls, som här gör "Great big world". Nu är han en sån där rootsgubbe med massa cred. Kul, men bättre förr.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 226 (26)

Elvis Costellos kompis från Australien, Jo Jo Zep, ni vet, härnäst med en enastående korkad video. Dock måste jag säga att låten, "All I Want To Do" från 1980 är en riktigt medryckande pärla. "Määäh, det är ju Olivers Army for fuck sake!", häver säkert närmsta powerpoppare ur sig direkt efter introt, och...japp, visst sjutton är det Olivers Army. Men å andra sidan gjorde Costello egna versioner av Jo Jo Zep-låtar och han var med på hörn under denna inspelning också (producerade, viskade någon). Glatt och trevligt är det hur som helst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 225 (26)

Vi kan höra diskussionerna som Paul Collins hade med Larry Whitman i replokalen.
- Men du, här i The Beat spelar vi powerpop, inte rock. Du får inte göra så där med kroppen när du kör solot.
- Mäh, jag måste ju. Ett gitarrsolo kräver sina poser.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
Och där stannade de. I en outtalad kompromiss. Som märks så väl när Larry gör solot här i "Don't wait up for me" 1979.
Fantastiskt bra låt för övrigt. Refränger som gör ett stopp för att accentuera hooken är bra refränger.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 224 (26)

Men, det är ju hon från Milos Formans filmatisering av musikalen "Hair" ju, tänker du säkert.
Eller sannolikt inte.
Hur som helst. När det här klippet spelades in för fransk tv 1979 så var det de inspelningarna som Alice Golden i The Shirts egentligen höll på med. Den franska intervjuerskan i slutet av detta klipp försöker ta sig in på ämnet, men får inte riktigt till det.
Bra låt, dock. Mycket bra till och med.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 223 (26)

Alejandro Escovedo är inte bara Sheila E:s farbror. En av hans låtar fanns också med på listan när vita huset avslöjade vad George W Bush hade i sin iPod.
Men långt innan denna senare incident var han och brorsan Javier (som inte är far till Sheila, det är Peter som är det) med i bandet True Believers.
De gjorde ett album, som mest är typ country med lite punkstänk. Men i "The Rebel Kind" fick de till det. Först störde jag mig på att de stökade till det i arrangemanget halvvägs in i låten. Men nu är det ju det som får den att bli något annat än ytterligare en sån där vanlig Byrdspastisch.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 222 (26)

Många i Msg:s redaktion, undertecknad inkluderad, är hockeytokiga. Vilken sorglig vecka vi har haft. Förlusten av Stefan Liv i ryska flygplansolyckan har färgat isarna sotsvarta av sorg. Våra tankar är givetvis hos Stefans familj...två små killar hade han...fy sjutton.

Och jag vet inte varför jag tycker det passar så bra: Bredbent, pianobaserad rock med sentimentala ackord. Jag älskar sånt. Supertramp. The Posies. Jason Faulkner. Jellyfish. Och inte minst Ben Folds:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 221 (26)

Kalla oss jäviga, men nog fan platsar det här.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 220 (26)

The Crackers. Nej, inte Camper van Beethoven-fortsättningen. De hette ju som Robbie Coltrane-deckaren. Cracker.
Här pratar vi en sminkad ung Boris Becker i hockeyfrilla, statister som gör nån klart underlig handklappskoreografi i en bar, amerikanska tv-profiler i cameos. Vi börjar närma oss videoklassen från de första faveposterna här.
Och visst, refrängen är lite ostig. Men versen. Vilken vers. Framför allt den andra. Där stämmorna kommer in.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 219 (26)

I Seattle har det inte bara grungeats. Det har gjorts pubdoftande powerpop också.
The Heaters fick 1978 döpa om sig till The Heats.
Så det är det de kallar sig när de då spelar in "I don't like your face".
Boogiegitarrerna är grejen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 218 (26)

Varför man skulle döpa sitt band till Quincy förstår jag inte.
Men de här fem New Jersey-musikerna tyckte det var en bra idé i slutet av 70-talet.
Costellokänslan i rösten och harmonierna i refrängen däremot, där var de rätt ute.
"Turn the other way around" var bandets första rockvideo, som det hette på den tiden. 1980 var den tiden.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 217 (26)

Om möjligt ytterligare ett steg mot punken. The Carpettes körde punk från starten 1977, men hade lite för mycket smarta popmelodier och lite för mycket kärlekstexter och sakta gled de mot powerpopfacket med åren. 1980 kom låten "Nothing Ever Changes" och jäklar vilken live-mörsare! Handklappet! One-two-three:andet i refrängen! Och till det, den sjukt riffiga gitarren! Man kan riktigt tänka sig hur det var på spelningarna, fasiken va härligt och vara full och gasta rakt ut i en trång konsertlokal. Och detta sagt som något positivt!

Jahapp, till England så:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 216 (26)

Inte helt lätt att få något vettigt ur internet gällande det Österrikiska bandet The Vouge. Man gör nog bäst i att lyssna på singeln "Pill Girl" från 1981. Efter två minuters överraskningar (texten såklart men också stoppet just i början och senare, de svarande andetagen...för att inte tala om det urtjusiga mellanspelet vid 1:30, vilka harmonier!) är man fullmatad med fakta! Eller ja...man begriper att man har med genier att göra i alla fall...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 215 (26)

Haha, grym Supergrass-pop från britterna The Names härnäst. Låten heter "Too cool to dance" och är från 1979 och exakt där tar all fakta slut och det enda som återstår är att digga den här ashäftiga poplåten på coolast möjliga sätt utan att dansa.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 214 (26)

Tvåhundrafjortonde pärlan trodde jag var svensk först. Den var så vemodig i tonen under versen, man kunde riktigt se en ung uttråkad slyngel stå och vänta på en buss på landsbygden, totalt omringad av grå upplöjda åkrar. Men The Go var visst amerikaner, från Yonkers, och jag vet inte om de släppte så mycket mer än en ep, men den ep:n är jätte-jätte-jättefin. Inledningsspåret "Don't take her away":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 213 (26)

Sååå mycket talang. Så otroligt med energi. Sån fantastisk slyngelfaktor. Så jäkla bra. Supergrass live med "Caught by the Fuzz". Magi!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 212 (26)

Här kommer en post med kanadensare, kanadensare som är powerpop fast de är punk, eller tvärt om. Vet inte riktigt. Gillart i alla fall.
Marvelous Darlings "I don't wanna go to the party" från 1977 är först ut. Därefter får ni Pointed Sticks och "What do you want me to do". Trots att den förstnämnda egentligen går lite för fort för mig och att den andra sjungs lite för arrogantigt.
Men till syvende och sist är det alltid melodierna som räknas. Eller hur?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 211 (26)

I dag hade ingen döpt sitt band till The Flashcubes.
För de där blixtkuberna som levererade fyra blixtar och snurrade runt uppe på agfa-kameran är ju definitivt inget som dagens unga vet vad det är.
Men 1978 då var det ett bra bandnamn. "Christi girl" hette första singeln de gjorde, de här jänkarna..
Detta tv-framträdande är ljuvligt. Gillar framför allt två saker. Dels att det ser precis ut som en sån där modern video, där man försökt få det att se ut som lokal-tv 1978. Fast på riktigt då i detta fall. Dels är det alltid skönt att se en kille med en Flying V som inte bänder strängarna åt helvete, utan i stället plockar fram ett finfint plonkigt intro.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 210 (26)

Ytterligare ett exempel på ljuvt betongkala gitarrer här med skottarna TV21. Supertidigt 80-tal, och lyssna bara så bra det lät i fina och allvarliga "Ambition". Med åren blev TV21 mer new wave och gjorde till och med syntballader. Kolla runt på youtube, det är roliga bilder!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 209 (26)

Christophe! Eric! Stephane! Tre väldoftande och ljuvt smakande franska ostar, känsligt lagrade på vinyl sedan 1982. Tweed kallade de sitt band för och de fick fram en ruskigt nervig och fin poplåt i "Fashion". Jag älskar såna här överraskningar. Fransk powerpop! Vem kunde tro...?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 208 (26)

Som föräldraledig förlorar ju fredagarna sin unika position som arbetsveckans sista dag.
Därför blir det faves hela veckan från och med nu.
Givetvis börjar vi i Manchester 1980 där Clive Gregson och hans Any Trouble får leverera en klassisk powerpopballad från denna tid. "Girls are always right" tog dem faktiskt hela vägen till Stockholm, där de fick framföra den i Måndagsbörsen.
Det klippet finns på Youtube, men eftersom Jonas Hallbergs intervjuteknik inte åldrats lika väl som låten besparar jag er det.
Håll till godo med videon i stället.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 207 (26)

Äntligen lite mer kiwi-pop. Det var många många poster sedan vi besökte Nya Zeeland senast, men nu återvänder vi med kurrande åttiotalsmagar. Och då faller valet på en helt fantastisk pärla från bandet Techtones från 1980. "That Girl" heter denna nerviga och grymt fina låt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 206 (26)

Asiatiska popband är ett svårt kapitel. Det blir aldrig riktigt perfekt, just för att de alltid försöker nå det perfekta pop-soundet (e.i. Pizzicato Five et al) eller så blir det överdrivet jönsigt eller hysteriskt gulligt. Mest stör jag mig på att alla sångare alltid sjunger genom näsan! Men här ska ni få höra nåt kul! The Collectors (80 och 90-tal snackar vi nu) och deras "You and I dream". En härligt janglig pärla med en sångare som har en hög och klar röst och trots att man inte kan språket upplever man en uppriktighet i tonen. Bra låt ju!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 205 (26)

Minns någon bandet Cardinal (ni måste, för att minnas Cardinal, ha ett minne som sträcker sig drygt 20 år tillbaka)? Av någon anledning gör jag det (vagt) från recension eller 120 Minutes eller nåt, jag vet inte, någon skiva hittade jag aldrig eller så, men namnet och ryktet fanns där: "Grymma harmonier, grymma stämmor". Wooow, tänkte jag och drömde om Cardinal-plattor. Långt senare, för kanske fem år sedan, laddade jag faktiskt ner Cardinals skiva (och blev givetvis rätt besviken) och upptäckte i samband med det att Cardinal bestod av två snubbar, varav en som jag hade soloplattor med. Eric Matthews heter han och spelade enligt recensionen som fick mig att köpa plattan (för kanske 12-13 år sedan) harmonirik pop med sextiotalskänsla (givetvis blev jag rätt besviken på skivan). Cardinalmedlem nr 2 var Richard Davies, och han har jag aldrig hört talas om. Men så hör man en jäkla bra låt på youtube och börjar googla och vips sitter man med glad i hågen och minns.

Richard Davies så. 1996 släppte han plattan "There´s never been a crowd like this", som är en bra platta, låter som Crowded House och Love kanske, och från den vill jag spela låten "Sign Up Maybe For Being". Klarar ni er förbi introt utan att börja sjunga "No Milk Today..." kommer ni att finna en försiktig låt med fina harmonier, det är en sån låt som Gerald i Teenage Fanclub skulle kunna göra en fantastisk version av (eller varför inte Neil Finn). Versen är en straffspark för stämsångsfetischister!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 204 (26)

I reaölflakskartongen (gud vad mycket lättare det är att sätta ord för LP-reor, som alltid utnyttjar backar) på skivbörs kan man bergis hitta en Cd med amerikanska poprockarna Superdrag. Köp! Det är bra! Lyssna på denna pärla från 1998 bara:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 203 (26)

Nu så! Dags för en välförtjänt återblick på charmigt svajiga Elephant 6. 90-tal således och det är ju grymt bra årtionde, i synnerhet för band med förkärlek för 60-talspop. På E6 gillade man 60-talets psych-pop särskilt mycket. Beatles å Beach Boys såklart, men än tydligare Zombies och Syd Barrett och dylika knasbollsgenier (eller inte vet jag gällande Syd Barrett...vad har han gjort egentligen? Ibland begriper jag inte hur vissa personer får sin musikaliska kultstatus. Syd Barrett, vad hade han, tre riktiga låtar? Resten obegripligt dravel. Samma sak med Jim Morrison, vad gjorde egentligen han förutom att sjunga Light my Fire och skita på sig varenda kväll? Jag förstår att de blir kultpersoner tack vare eller på grund av sina livsöden med mentala ohälsa och absurt drogande med mera. Men musikaliskt? Upplys mig gärna). Charmigt svajigt, som sagt. Exempel: The Minders. Vissa låtar är grumligt famlande, andra är skisser. Men "Yeah yeah yeah" är inget annat än två minuter av glasklart popmirakel.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 202 (26)

Eh...alltså, nästa låt känner jag verkligen igen. Har sökt bakåt på bloggen eftersom jag är rätt säker på att Dana publicerat den, men jag har inte hittat den (Gud, sån oseriös powerpopblogg detta är, naturligtvis ska man ju tagga artisterna och göra register och skit...men det är så dags att tänka på det nu). Hur som helst, dags för David Quinton! Jag har farsartat dålig koll på vem han är, men ni måste (!) lyssna på låten! Det är en hyperkoncentrerad häxbrygd av pop med en refräng, lika genial som ett alexanderhugg! Och en gitarrhook, lika mässande som dropparna som urholkar stenen. Sjukt bra!



Och om denna låt redan är publicerad ber jag om ursäkt för att jag inte hyllade den rättvist mycket (dvs enormt!) första gången.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 201 (26)

Nu blir det en snygg grej från 70-talets mitt (jepp, vi kör vidare, helt utan kommentarer om semesterslut och annat). Big Star-kompisen Tommy Hoehn med sin hookiga "Blow yourself up". Märklig karriär, han har spelat in nån platta eller nån singel och sen gått upp i rök långa perioder och sen plötsligt så är han i farten igen. Så sent som 99 gjorde han musik ihop med Van Duren (som jag verkligen hoppas ni minns, jag publicerade en grymt grymt grymt bra låt med honom för 150 poster sedan eller nåt...eh...just det - "Oh Babe" hette den! Har ni hört den? Sjukt bra!), men nedan följer en av Hoehns tidiga soloalster. Topplåt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 200 (26)

Sista psalmen, sen ringer kyrkklockan. En låt som är så mycket powerpop att den exploderar! Och detta utan att ens vidröra en elgitarr! Mary Hopkin's "Goodbye".

Så...bye bye på ett tag då från FfN...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 199 (26)

Min tredje sommarlovspsalm. Sedan slutet av maj 2011 är jag helt slagen av nästa låt. På Primavera i Barcelona brottade den ner mina tårkanaler, min klump i halsen, min rygg och mina knän. Det blev mos av mig! Och sedan dess, varje gång jag hör den vill jag lägga mig i närmsta kyrkbänk och vara ifred. The Tallest Man on Earth och hans vansinnigt vackra "There's No Leaving Now". Jag snyftar!



Och som ett befriande skratt efter ovanstående allvarliga stund, här följer för första gången bildbevis på att Msg fortfarande existerar. Fyra originalmedlemmar fångades av en kamera, just på nyss nämnda Primaverafestival, kanske bara tio minuter innan "There's no Leaving Now" spelades. Alla fyra verkade då vara vid god vigör. Få kunde ana hur fruktansvärt hårt de snart skulle bli drabbade:


I

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 198 (26)

Inget sommarlov utan powerpoppärlornas egen sommarsol, Dom Mariani. Här i en (håll i er nu, för just gällande lovord avseende Dom Mariani och alla hans projekt är jag normalt ytterst modest!) suverän (hoppla! det trodde ni väl aldrig?!) powerpopdänga (som heter "Why Say No") i The Summer Suns:



Just det, Dom, sommaren säger väl aldrig nej heller!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 197 (26)

Några avslutande ord innan sommarlovet. Ett par tre korta, men ack så tårdrypande inlägg, som psalmerna i kyrkan på avslutningsdagen. Ppp#197 blir en hyllning till årets finaste lp hittills. "The Body" heter The Pains of Being Pure at Heart's nya singel och titta vilken vacker och sorglig video de har gjort att fira första semesterdagen med!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 196 (26)

Ahh...en livsbejakande liten pärla från slutet av 70-talet med superobskyra Red Lights. Det finns två klipp med denna låt och jag valde det med bäst ljud. Det andra är en väl så bra - lite ruffligare - liveversion, som har det skönaste introsnack jag någonsin hört förvisso...kanske borde tagit den versionen...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 195 (26)

Ja va fan, Klaatu i "Dear Christine" hade inte så mycket powerpopriff heller. Ändå, man faller så pladask när en melodi är så omfamnad av harmonier och så ekiperad av glittrande ackord som "Dear Christine" och man kommer på något knepigt sätt fram till att det liksom ändå lite grand är powerpop...för att det är så besinningslöst mycket pophantverk bakom och att i en powerpopversion av livet skulle det kunna vara världens bästa låt någonsin. Så därför presenteras härmed en duo från 1979, Bristol-killar, hungriga på framgång: The Korgis! "I Just Can't Help It" blev tredje singelsläppet från debut-lp:n och jag vet att jag låter cool och tillbakalutad just nu, men ni skulle se mitt leende.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 194 (26)

Danas faves on fridays

Midsommarförsenat. Och rumphugget. Men rätt bra ändå.

Först hette de The Chicanes och "Cry a little" var a-sida på singeln de släppte 1981.
Sen döpte de om sig till The Chicaynes och släppte samma låtar på singel, nu med denna pärla som b-sida.
Britter är de. 2.06 tyckte de räckte när de klockade låten.
Helt ok i min bok.



Roky Erickson hade jag aldrig lyssnat på om inte hans "I Think of Demons" varit med i en podcast som Teenage Fanclub gjorde för några år sedan.
"Starry Eyes" är den andra låten jag fastnat för när jag lyssnat igenom allt för mycket som jag inte gillar i jakt på nåt som påminner om "Demons".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 193 (26)

193:an blir kul. Det är nämligen äntligen dags för Ockelbo* att visa sig på styva powerpoplinan. Något de gör med bravur! Grym powerpop från 1980 nedan med bandet Vertex och låten "Tonight the sky will be ours". Allvar, det är jättebra, detta. Toppensorgliga körer och en riktigt härlig kärlekskrank-och-arton-år-pekoral till text, men som funkar kalas till en ganska klanderfri popmelodi. Jag hade då rakt inte skrivit så här fin kärlekstext själv när jag var arton.



*Inte Bollnäs som tidigare uppgivits. Bollnäs...pöh, herregud...hur skulle det har låtit?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 192 (26)

Introt! Introt! Vilken otroligt härlig liten popfjong de får till, madridarna i The Winnereys. Nu börjar väl er twee-radar blinka lite, med ord som pop och Madrid i baktanke, men lugn! The Winnereys ligger på stabila Rainbow Quartz och låter som Kinks/Velvet Crush/Beatles...och låten nedan, med världens gladaste intro (jag kan inte nog betona hur kär jag blev i det) heter "How I Miss You" och är ca 10 år gammal.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 191 (26)

Danas faves on fridays

Det här pärlletandet blir aldrig bättre än när man gör just ett sånt här fynd. The Realists "Wonderland" fyller alla krav:
1. Det är en rippad vinylsingel. Låten finns bara på vinyl.
2. Och ja, låten är inspelad mellan 1976 och 1984.
3. Det finns i stort sett ingen info om bandet, annat än att någon i bandet skrivit i en kommentar på en blogg att de spelade i bandet och att de tackar .
4. Den har en sån där melodi som bara skrivs nån gång varje decennium.




Sen dyker den tralligaste gitarrslingan sedan breaket i Cheepskates "Goodbye Princess" upp bara så där.
Drygt två minuter helglad pop med lika ystra gitarrer som klockrena stämmor.
The Infidels heter bandet och låten "Everywhere I go".
För övrigt producerad av basisten i Blue Ash. Kända från 155:an.




Mer gitarrslingor. Fast mer åt det Beatlesiska hållet. Vilket alltså får det att låta Cotton Mather.
Red Button släpper som av en slump sitt andra album nu på tisdag.
På debuten 2007 fanns "Cruel Girl" med.
Trivia: Seth Swirsky, som utgör duon tillsammans med Mike Ruekberg, skrev en gång i tiden Taylor Daynes hit "Tell it to my heart".
Den här är bättre.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 190 (26)

Men så ibland (nu fortsätter jag mitt resonemang från 189:an gällande standards contra pärlor...där jag kom fram till att båda är powerpoppärlor...goddag yxskaft, liksom) hittar man riktiga glittrande saltdoftande pärlor, djupt djupt nere på havsbottnen, man har ingen aning när man öppnar skalet, men när varenda stämma och vartenda ackord får en att sitta och skratta fattar man att man hittat en riktig jäkla superpärla.

Hört talas om en Richard X. Heyman, någon? Inte jag i alla fall. Född 1951. Trummat åt storheter som Brian Wilson och Jonathan Richman. Spelat keyboard hos andra (bl.a Ben E King, av alla). Släppt sju egna skivor. New York-kille. Och: Han har gjort låten "Falling Away", som är min absoluta favoritlåt sedan jag hörde den för första gången. Total love at first sight! Nu har vi hånglat i en timme utan att andas!

Såklart ämnar jag visa mästerverket nedan, men innan ni tittar vill jag också poängtera hur stolt jag är att jag även hittat en rockvideo som konkurrerar med Danas absurd-festival. Hur hittar du alla märkliga liveklipp och videor, människa? Hur som helst, Richard X. Heyman och hans popkompisar har i videon nedan klippt luggarna och kolla så fina de blev! Och, som sagt, vilken jäkla powerpoppärla!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 189 (26)

När jag publicerade den första powerpoppärlan (DM3!) lät jag även bifoga en kort förklaring till pärlletandet. Inga standards, inga Cheap Trick, Raspberries eller Flamin' Groovies. Tjusningen skall ligga i de små låtarna, de som aldrig slog, av banden som aldrig breakade. Little Hits, fast med youtube som bas, liksom. Därefter kom såväl Raspberries, dB's och ta mig fan Ringo Starr på listan. Och nu Flamin' Groovies. Men jag hoppar över "Shake some action" till förmån för "You tore me down". En låt som, med all önskvärd tydlighet, Velvet Crush/Choo Choo Train/The Springfields hämtat allt från. Varenda stämma, varenda harmoni.

Sjukt bra pop från 1976:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 188 (26)

Danas faves on fridays

Firmafest i går. Tre uppiggande låtar, således.

Det inte bara för att trummisen verkar ha gjort sin kavaj i det där silvriga materialet som används för att göra insidan av såna där mjuka kylväskor.
Det inte bara för att både basisten och klaviaturkillen har spelteknik som är underhållande att titta på.
Det är också för att irländska The Lookalikes "Can I Take You Home Tonight?" är en sån där härligt pubig powerpoplåt som bara gjordes runt decennieskiftet 70/80.



Fler irländare. The Blades. Dublinband. Också verksamma just denna tid. Lät väl oftast som nåt mellanting mellan Jam och Costello, men den här singeln "Ghost of a Chance" har fastnat.



Till sist en premiär i favehörnan. En cover. Amerikanerna i Star Collector gjorde bara ett album i sin karriär. Det kom 99. De fick också vara med på en hyllningsplatta till Sir Paul, och valde då att spela in den här finfina pärlan från "Flowers in the Dirt".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 187 (26)

Bristol och slutet av 70-talet. The Fans hette bandet, de gav ut två singlar och splittrades. Bra låt nedan! Sångaren har nån form av uppriktig Joe Strummer-touch i röst och ton och gitarrerna är inte dumma de heller. Jag är dock osäker på att rätt låttitel utannonseras i klippet. Jag har googlat och wikat, men inte har jag hittat nån låt som heter "True Love", inte. Strunt samma, här följer eventuellt "True Love" med The Fans:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 186 (26)

I Barcelona, som vi just besökte i samband med Primavera, snackades en hel del Supergrass och en hel del The Farm. Av dessa två rockband väljer jag att spela de förstnämnda och detta trots vetskap om att Per Bjurman* och Jonas Ö** kommer att bränna sig själva. Nedan följer ett av många många bevis för att Supergrass fortfarande låter skiiiitbra!

*PB som belönade The Farm med högsta betyg när de släppte Spartacus eller vad den hette.

**JÖ som köpte en LP med The Farm på skivbörs i Barcelona. Det är inte lite stört, det.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 185 (26)

Till 90-talet så*, det är ju så på Filip-och-Fredrik-tapeten nu. Fast den pop amerikanen Chris Richards gjorde är rakt inget att skämmas för. Underbara ackord, underbara melodier och allt det där andra vi älskar så mycket med powerpop. Skrattet hade fastnat i halsen på Filip och Fredrik. Chris rockar fortfarande på hemma i Michigan. 2009 släppte Chris Richards and the Subtractions lp:n Sad sound of the Summer (finns på spotify). Vi väljer dock en äldre pärla, nämligen finfina "Maybe I need you":

*Kanske att powerpoppärlan #184 också var 90-tal? Dana?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 184 (26)

Som kompensation för fredagens uteblivna favvande kommer detta. Matt Allison. "Hard Look at Perfect".
Kompis till Rick Menck och Paul Chastain (Velvet Crush, Springfields, Choo-Choo Train).
De är med och spelar här. Älskar kompgitarren.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 183 (26)

Danas faves on fridays

Fyra band. Fyra öden. För tre slutade det i ingenting. För ett slutade det till viss del i en tv-signatur.

Disguise
Detta vet vi: Nordöstra England 1977. Trakterna runt Manchester. Bandet Disguise kämpar med sin musikaliska identitet. De spelar in flera låtar, av klart olika inriktning.
Men när de äntligen får chansen att göra en skiva så väljer de powerpopen och a-sidans "Hey Baby".
Tyvärr får skivan vänta nästan ett år på att nå handeln, vilket tydligen fick trion att tappa sugen. För nåt mer än det här blev det inte.
Synd på så rara tongångar. En klockren fave, hursomhelst.



Loose Lips
Detta vet vi: Chicago, Illinois. 1980 släpps albumet "Hung Up On Pop". En väldigt bra titel på ett album som innehåller låtar som "Kyle".
Radion börjar gilla det de hör, och Loose Lips får en gnutta uppmärksamhet.
Men sen blir det inte så mycket mer, annat än att bandmedlemmarna sägs vara kompisar fortfarande.
Om ni inte redan insett det, så är det den Cars-aktiga "Kyle" som är faven vi pratar om här.



Fools Face
Detta vet vi: Springfield, Missouri. Första halvan av 80-talet. Fem man, fyra låtskrivar, fyra sångare. Sånt brukar båda gott, och det gör det. Väldigt mycket av det som finns på Youtube är mycket bra.
"Even Angels Fall" här är ett av få rörliga klipp. Fantastisk vers, framför allt. Och kolla in Jim Wirt på basen. Fascinerande fingerarbete med högerhanden. Trots att alla hoppar på bäst de kan runtomkring är det ingen som lyckas röja lika mycket som Jims pek- och långfinger.
Fave, my word!



The Quick
Detta vet vi: Los Angeles, Kalifornien. 1976. Bandets första och enda album, "Mondo Deco", släpps. Av nån anledning äter de något som kan vara kakor - eller glasstrutar - på omslagsbilden.
En av låtarna heter "Hillary" och har en refräng med så mycket fina stämmor och melodier att hälften vore nog.
Om du av någon anledning skulle tycka att sångarens röst är bekant, så är det Danny Wilde som senare skulle utgöra halva The Rembrants och sjunga signaturen till "Vänner".
Fave!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 182 (26)

Ibland är verkligheten bara så himla bra. Som nu, i dag, en vanlig onsdag när jag under en kaffepaus här på jobbet började researcha låten jag egentligen tänkt hålla undan från er fram till på fredag. Dvs för kommande fave-postning.
Men Gary Charleson, han som i slutet på 70-talet början av 80-talet nån gång spelade in "Real Life Saver", ville annorlunda.
Gary är fortfarande aktiv. Han har ett band hemma i Kansas City med sina vänner Mike och Stephanie.
Mike, Stephanie, Gary. Jepp. De heter det. MSG.
Vi kan väl säga att cirkeln slöts där.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 181 (26)

Ibland kan den första bekantskapen med något vara något helt annat än den andra.
The Swimming Pool Q's stod precis för en sådan upplevelse.
Först hittade jag "The Bells Ring", där Athens-bandet ju briljerar i tempodriven 80-talspopwerpop.



Sen klickade jag vidare på de där relaterade länkarna till höger och hittade det här. Skivomslaget till albumet "Blue tomorrow".
Det har så många nivåer av besvärande inslag att jag inte ens vet vad jag ska börja. Stora hår. 80-talspyjamas. Vita ponnys. Kvinnans strumpor. Kvinnans halsband. Det är riktigt, riktigt besvärande.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 180 (26)

Tillbaka till 70-talets sista andetag eller rentav 1980 och en riktigt sådär härligt glittrande pärla. The Late Show med "Protect your love*". De var britter och helt tragiskt försvann de efter debut-lp:n Portable Pop. Googlar man namnet kommer dock Lp:n upp på ett antal Best-power pop-ever-listor (typ plats 46 av 50) och jesus, lyssna på låten - hakan faller ner i backen! Hur i hela fridens namn blev detta inte en världshit?

*Youtubefilmen annonserar att låten heter "So Happy", men det vete sjutton...jag är tämligen säker på att den heter "Protect your love" och att "So Happy" är en annan låt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 179 (26)

Danas faves on fridays

På The Raspberries sista album dök det upp ett nytt namn. Scott McCarl. Invärvad av Eric Carmen till bandet för att spela bas och dela på låtskrivandet.
Efter att bandet splittrats har Scott lite då och då dykt upp med soloutgåvor.
Den här faven, "I think about you", är från 1981 och har framför allt en refräng som är så skickligt ihopknåpad att jag böjer huvudet i en ödmjuk bugning framför youtubealtaret.



New Orleans-bandet The Junior League gjorde 2005 albumet "Catchy".
Passande namn får man tillstå.
Beskrevs i en recension som ett band som gör en cover på en Marshall Crenshaw-cover på en av Byrds Dylan-covers. Jag vet inte jag, men jag gillade den formuleringen i alla fall.
"Let me win" heter den här låten.
Handklapp och falsettsång. Och massor av jangliga kompgittarer. Precis som det ska vara.



Till sist tvingar jag mig själv att ta ett litet steg bort från powerpopen, bara för att få med australiensarna i The Riptides i den här posten.
Med diverse kopplingar till GoBetweens och halva kontinentens indieband från den tiden, så väcks ju intresset.
1980 knåpade de ihop "Tomorrows tears", en alldeles förtjusande poplåt.
Introt är briljant, med sin koskälle-hets och glidande bastoner. En solklar fave.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 178 (26)

En av de mest mystiska powerpoppärlorna presenteras härmed. Sångerskan Eleanor Rigby med sin burleskt mods-souliga psykedeliska Gainsbourg-powerpop i "Getting thru the day". Omständigheterna är dunkla här. Hon gav ut några singlar/ep's under mitten av 90-talet och försvann sen. Blev hastigt omskriven och bannlyst då debutsingeln bjöd på en kådis i konvolutet. Och så mycket mer har jag inte fått fram.

Men gudars vilket sväng!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 177 (26)

Här kommer den så mystiskt omsusade och inte minst försvunna 173:e powerpoppärlan. Powerpoppärlornas egen ... eh, vad hette han nu, han i Manic Street Preachers? Strunt samma, här är den, fast som nummer 177:

Herregud. Det blir fan inte bättre. Sprang på låten av en rolig slump på youtube och det var andra gången på en vecka låtar från Superstars debut korsade min stig*. Och det är ju så lustigt att vi måste fira med att publicera en av de två låtarna. Här kommer The Reason Why och exakt hur fin är den inte? Man baxnar**!

*Notera att detta skrevs ca en vecka innan denna post postades.

**Ja, det gör man verkligen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 176 (26)

Yeah, I know...The Accidents var med för några månader sedan med "Around the world in a daze". Och hör och häpna! Nu spelar vi en till låt! Som är lika bra! Kanske till och med lite bättre! Den heter "Play for today"! The Accidents! Vilken fingertoppskänsla de visar upp under moment efter moment i denna låt. Den stöt-souliga gitarren i versen, stämmorna i den vackra refrängen, det lilla lilla gitarrsolot just vid 2:30...magi!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 175 (26)

Underbart fynd! Vi håller oss kvar på andra sidan Atlanten och vi stannar även på 80-talet. Dock flytt norr och flytt tillbaka. Kanada 1984. Nova Scotia. The Heartbeats. "The Sun Won't Shine". Och där upphör all fakta. Vet inte ett skvatt ytterligare. Och jag har verkligen kollat*. Men låten är fantastisk! Den har en rad supersköna ackord och man riktigt kan föreställa sig hur BMX Bandits eller Shonen Knife skulle vilja sätta tänderna i denna låt. Popmelodiporr, kort sagt.

* Verkligen kollat = Googlat och klickat på länkar under 4-6 minuter. Och hittar man inget under den tiden är det i princip klippt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 174 (26)

Mitten av åttiotalet och Leif* och Mats** startar ett band: The Primitons. Eftersom vi är i collegeområden är Mitch Easter där och producerar också. Det är lager på lager-producerat gitarrjangel och sången är ljus och lite hes och ni märker vilka härliga ingredienser äppelpajen*** har!

* Bondarenko...inte svensk. Fast...finns det så många andra länder där man heter Leif?

** Rodén...svensk! Som av någon anledning bosatte sig i Birmingham, Alabama under 80-talet och producerade powerpopskivor och hade egna band. Vore faktiskt lite spännande att veta mer om honom. Har vi några flashback-detektiver här?

*** Om nu äppelpajen behagar stanna kvar i ugnen. Min förra post förvann under helgen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 173 (26)

Danas faves on fridays

Tekniken spökar, så fredagen hann bli sen.
Men temat är att göra det lätt för sig.
För ibland hittar man såna där youtubekanaler som gör verkligen det här jobbet alldeles för lätt.
Det blir nästan som att fuska.
Skit samma. Just i dag passade det mig som handen i handsken. Och musiken blev inte lidande, så samvetet känns inte tyngande.
Här är några tvåminuterspärlor som youtubealiaset pernicketty samlat.

Vi rivstartar med en av de bästa gitarrer jag hört på evigheter.
Stämsången är inte heller att leka med.
60-talingarna ‪The Lavender Hour från Houston är helt enkelt mumma här i "I've Got a Way with Girls‬"



Mer 60-talstoner här. Fast den här fångades på vinyl i slutet av 70-talet.
Mer amerikaner. The Pleasers.
Mer stämsång. "Don't Go Breaking My Heart".



Och slutligen. 80-tal som låter 70-tal.
Namnet avslöjar ursprunget.
Yanks: "I Don't See Her Anymore".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 172 (26)

När man får frågan vad man gillar för musik på mingelpartyn* av nån som man ser inte gillar musik, men gillar Kent, så svarar man ju oftast rätt och slätt "pop" och lägger sedan till, lite vingligt, "du vet, allt från The Smiths till Dinosaur Jr" och hoppas att den som frågar gärna frågar vidare och vill ha tips mm, men nåt sånt händer ju aldrig.

Här följer ett band som låter precis som The Smiths OCH Dinosar Jr. Så på nästa mingel vet nu alla vad man svarar: "Musik? Ja, det är ju Royal Chant, serrö!".



*Mingelpartyn = Lägenhetsfester, under den första timmen av förhållandevis nyktert småprat. Eller tomsnacket med ointressant bordsdam man aldrig hört talas om på bröllop. Typ så.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 171 (26)

Danas faves on fridays

Slut på mesandet. Nu riffar vi till det. Med några gamla fina bitar, som nästan passerar gränsen för det tillåtna.

Det finns två gränser åt det hållet som ett powerpopband kan riskera att glida över, och försvinna ut i tassemarker vi helst inte vill att de ska försvinna ut i.
Starjets från Irland höll på med detta lindansande mot punkhållet och hårdrockshållet när de 1979 spelade in "Any danger love".
Och visst borde sångaren fatta att han inte ska skrika ur sig verserna på det där sättet, men refrängen förlåter det. Tycker jag i alla fall.



På andra sidan irländska sjön vid samma tid gjorde Donkeys en liknande balansakt i "No way". Den fantastiskt simpla men ack så effektiva refrängen är även i detta exempel det som skuggar över det gräsliga breaket och det alldeles för punkiga riffavslutet på refrängen.



Över ett annat hav. Atlanten. Samma år. I New York försökte The Speedies sjunga powerpop med nån form av brittisk punkdialekt i verserna på "No substitute". Och i versen släppte de lös nån gitarrvirtuos utan känsla för rätt och fel.
Men sen satte de sig och gjorde stämsång till refrängen. Och så bra det blev. Hör här:



The Scruffs gör egentligen inte speciellt många fel i "My mind", från 1977. Den har ju både helt fantastiska gitarrer och perfekt stämsång. Men de syndade, oj vad de syndade, i andra låtar. På tok för muskulöst. Huvva.



Till sist: Alla rätt. Sorrows i sin 1981-dänga "Christabelle". Reverbet på körerna i den andra delen av refrängen är ljuvligt. Och gitarrylandet är så perfekt avvägt. Klass.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 170 (26)

För oss som gillar ordvitsar har den här artisten en speciell plats i hjärtat. Greg Kihn och hans band Greg Kihn Band har döpt album till sånt som ”Next Of Kihn”, ”Rockihnroll”, ”Kihntinued”, ”Kihnspiracy”, ”Kihntagious” och ”Citizen Kihn”. Kihn't get enough of that, som vi säger.
Hur som helst. De fick en hit med den här 1981. Men det är inte den klatschiga ”Uh uh-uh uh-uh-uh-uh uh”-versen som ger platsen här. Det är slutrefrängerna där gitarren och trummorna drar fram varandra med det där ”Dang-dang-dang Rakatakataktak Dang-dang-dang Rakatakataktak”.



Mer Kihn. Bruce Springsteen tjänar på att nån annan tar hand om hans låtar, ställer benen lite närmare varandra och harklar sig lite innan de börjar sjunga. Greg Kihn har gjort följande välgörenhetsprojekt av ”For You”. Lika lyckat som när The Byrds tog hand om Bob Dylan på sin tid.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 169 (26)

Okej, det kanske är lite för mycket pärlor och för lite power just nu.
Men det här är ju alldeles bedårande.
Kanadensare är de, de här Elephant Stone. Och vad man än kan tycka om att namnge sig efter nån gammal indiesingel från 89, så förlåter kvaliteten på "Bombs bomb away" det.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 168 (26)

Danas faves on fridays

Ibland är kvalitet att föredra före kvantitet.
Framför allt veckor då bloggen fått stå åt sidan för andra saker.
Såna veckor räcker det med The Spongetones och "Have you ever been torn apart?". Titeln är dessutom poplåtsperfektion.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 167 (26)

Danas faves on fridays (early easter edition)

Men lyssna här, det låter Cheepskates. Framför allt i de där otroligt drivna gitarrslingorna. Så då är ju platsen redan given.
The Shambles spelar här i ett tv-framträdande från 2002.
"Days and Maybes" heter första faven.



Jag har aldrig riktigt hittat det där bra, det där som skulle finnas bortom "Talking in Your Sleep". Så The Romantics har aldrig ens varit i närheten av en favelista. Förrän nu, när jag hittat den här. "Tell It to Carrie". Hur bra som helst ju. Klockren favetvåa.



Endast ett album fick de göra, det här bandet. Flying Color heter de. Amerikaner. Klippen jag hittat är smått sensationellt bra. "Dear Friend" får vara med den här gången och favea lite.



Melodin här låter väldigt australiensisk, men det är är faktiskt mer Flying Color. Här är det basisten Hector Pe‪ñ‬alosa som kör solo. "Hurts So Bad" är fjärde faven i dag.



Slutligen. Den här killen har jag fastnat för. Jeremy Morris, en tvättäkta powerpopentusiast från Kalamazoo i Michigan. Han har i en massa år drivit skivbolag för att hålla genren vid liv och massproducerar egen musik.
Videor i massor finns det också. Oftast av klart sviktande kvalitet.
Men popen, den kan han. Framför allt här i "I Wanna Be with You", som i mitt tycke är det bästa han gjort. Finalfave, denna vecka.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 166 (26)

Michael Carpenter har kallats för en expert på powerpop.
Avgör själva. Han vet definitivt vad han pysslar med i alla fall, tycker jag.



Vill du lyssna mer så finns en ny coverplatta på Bandcamp. Första spåret är en av världens bästa låtar: Tracey Ullmans ”They don’t know”.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 165 (26)

Blanda Weezer med titellåten från "That thing you do" och ni har en mix som får Dana att falla pladask.
The Wellingtons (Australien igen, minsann) mixar fint i "Come undone".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 164 (26)

Danas faves on fridays

Efter en utflykt till med moderna tidsåldrar, återvänder fredagsfavesen till sina mer bekanta jaktmarker, några år före och efter 80-talets början.

I Adeleide, Australien, höll Young Modern till på den tiden. 1978 fick de till det så här fint i gränslandet mot det lite mer indiejangliga. "Sportsgirls" är första fave ut.

Update: Inbäddningen borttagen. Länk finns här.



New York. CBGB's. Såna där ord som får en hel del folk att gå bananas. Jag reagerar sällan positivt på det. Men här är ett band som hängde där och som i alla fall gjort en låt som får fave-nerverna att börja rycka till. Fler låtar har jag nämligen inte hört med Radio City. Men "Little Runaway" räcker gott för att platsa som favetvåa i dag.



Vid den här tiden började The Bangles göra lite väsen av sig i Kalifornien. Det finns en hel del pärlor från deras tidiga produktion, men min fave är helt klart den här singeln från 81: "Getting out of hand".



Förutom att det här är en av deras allra bästa låtar, och Ric Ocasek alltid ser så där ouppnåeligt cool ut, så är egentligen den största faven med det här klippet skylten som sitter ovanför bandet på scenen. Den ser ut sådär som om ett pudelrockband från Vansbro 1986 hade gjort den. Fjärde faven för fredagen: The Cars: "Just what I needed".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 163 (26)

Nu blir det internt här. Det här är The Tangerines. Ena halvan av The Tangerines (den till höger på bilden här nedan) är Per Tolgraven (bror till sportkommentator-Jens).
När jag började på Expressen Fredag 1998 var det honom jag skulle vara sommarvikarie för. Så de första veckorna jobbade jag dubbelt med honom för att bland annat lära mig redigera skivsidorna.
Minns det som veckor av evigt musiksnack. Framför allt om en mp3-cd med alla Beatleslåtar samlade som en kompis till Per hade gjort. Och om Cotton Mathers "Kontiki" som precis hade släppts.
Och så spelade han demos som han och en annan kompis gjort.
Sen slutade Per på Expressen och jag tappade kollen på det där demoprojektet.
Det blev tydligen skivor av det, flera stycken, upptäckte jag nu här i min jakt på svensk moteld mot den norska invasionen i den här bloggen.
Det här är "Leave him behind". Finfin!

Hitta fler The Tangerines-låtar på Myspace Music

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 162 (26)

Monday morning repeat

Kanske säkrast att slänga in lite svenskt, efter alla Norgehyllningar.
David Myhr var en av låtskrivarna i The Merrymakers.
Nu är han solo och har gjort en helt fantastisk pärla till singel: "Got You Where He Wanted". Faller framför allt pladask för tjejkörerna i refrängen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 161 (26)

Det gäller att smida medan järnet är varmt. Därför: Mera Norge. The Margarets. "Rubber Rubbish".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 160 (26)

Danas faves on fridays

Aprilskämt.
Och nu: Norgehistorier.
Nä, roligare än så här ska vi inte bli.

Men vi börjar i Oslo. Med bandet som gjort en av de bästa idrottslagslåtar jag hört. "Hun kommer i farger" heter den och hyllar Vålerenga.
Men den tar vi inte här.
Låten som American Suitcase bidrar med, och som är veckans första fave, heter "Buffalo Bill."



Hon översätter böcker ibland, och har sjungit i en herrans massa band.
Men den här pärlan har Vibeke Saugestad släppt i sitt eget namn. "He's peculiar" heter fave 2.



Briskeby var ett sånt där norskt band vars namn man la på minnet men där musiken glömdes bort direkt. Om man nu nån gång hörde den.
Nu har några från Briskeby ställt sig bakom Ken Stringfellow från The Posies på scenen. De kallar sig The Disciplines och spelar tredje faven: "No vacancy".



Sista faven gjorde ju en helt briljant poplåt i "If I Get Too Deep". Men jag tycker inte den riktigt passar här.
Så det får bli Pet Shop Boys-covern de gjorde nåt år tidigare.
"Being Boring" med Autopulver är finalfaven i dag.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 159 (26)

Skottland. Don't get me started, som man brukar säga. Det skulle bli en för lång post om jag skulle börja bena ut detta lands betydelse för mig och powerpoppärlorna. Så jag håller mig till att säga: Det här är The View. De kommer från Dundee. Det här är deras nya singel "Grace".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 158 (26)

Mer på första aprils fool-tema: Bobby Fuller Four, med den grymt svängiga och tuffa "Love's made a fool of you". Bobby Fuller, annars mest känd för "I Fought The Law", men detta är ju precis lika häftigt:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 157 (26)

Fool-temat rullar vidare. The Black Hollies med en väldigt bluesig poplåt. Vi har ju inte så mycket av powerpoppens (modsiga) bluesgren här på listan, men detta är ohyggligt svängigt!

"Baby, I'm Your Fool" med Black Hollies:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 156 (26)

Inget tema i Danas Faves On Fridays? Oh, dear... Då får vi vända oss till Fredrik Från Nasaret. Första april, säger ni? Aha, fool-tema!

Här är Eagles Of Death Metal, ett amerikanskt garagerockgruppsband, vars sångare är bördig från Queens Of The Stoneage. Låt: "Now I'm A Fool"

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 155 (26)

Danas faves on fridays

I dag struntar vi i teman. Det här är bra, helt enkelt. Eller förresten. En liten resa runt i USA kan vi väl kalla det.

Vi börjar på Long Island. The Raspberries och The Rascals är banden som några av medlemmarna har en bakgrund i, och som gör att Fotomaker ibland kallas för en powerpopens supergrupp. I "Where Have You Been All My Life" får de till en riktig superfave också. Fredagens första.



Vi kilar tillbaka till 1973 och till Ohio. Till Blue Ash. Om man bara slår bort att introt till "Here We Go Again" påminner alldeles för mycket om Rolling Stones "Let's Spend the Night Together", så är det en finfin andrafave för denna fredag.



Michael Quercios sätt att ha basen högt, och spela halvvägs upp på halsen borde räcka. Men denna tidiga pärla med The Three O’Clock är ju ett klockrent stycke popmusik också. Tredje faven heter "With a Cantaloupe Girlfriend". De är från Los Angeles, för övrigt.



Wichita, Kansas. Därifrån kommer The Clocks, som i MTV:s barndom fick en hit med sin stämsångsstänkare "She Looks a Lot Like You". Från samma album kommer "When Will I See You Again", en solklar fjärde fave. I videoväg måste jag också säga att jag uppskattar kontrasten mellan medlemmarnas otroligt bistra miner på fotografiet och den trevliga popen som hörs till.



Sen kan jag inte låta bli att slänga med "She Looks a Lot Like You", som bonusvideo. Ingen låtfave, men videon är en fantastisk påminnelse om åren då band förnedrades till att göra precis vad som helst i rockvideons tjänst.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 154 (26)

Alright, det är för mycket tatueringar, för mycket bredkäftad grimasposering från sångaren, för mycket tufft läppputande, för bonnig trummis. Men va fan, "Dance with me" med The Leftovers är toppentrallig så det räcker och blir över.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 153 (26)

Monday morning repeat

En ny avdelning här. Med låtarna som genom att köras om och om igen väcker liv i måndagmorgonen.

Först ut: "I May Hate You Sometimes" från The Posies debutalbum.

Först utan bild, men med bra ljud:



Sen i en färskare liveversion, så ni får se dem i aktion också

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 152 (26)

Danas Faves on Fridays

En ordbok. Det är vad ni får för att fira in helgen med i dag.

Läser man om powerpop så hittar man nämligen ofta följande uttryck. Och vi låter fem låtar exemplifiera dem.

Jangle.
Äkta jangle är väl egentligen bara den musik som spelas på en tolvsträngad Rickenbacker-elgitarr. Men ska vi titta på andra defintitioner som kommit genom åren så ska den vara av "pop-baserat format", ha "några folkrock-övertoner" och inte vara mainstream.

Ja, har den spelats in 2009 så kan den låta precis som "It's All Gone to Hell med First In Space. Fredagens första fave. Notera framför allt "Losing my religion"-intro-twanget runt refrängen. Trés jangly.



Catchy.
En sång som fångar dig, som får dig att gnola på den hela vägen till bussen på morgonen, en melodi som lätt ihågkommen utan att vara banal. Smittande.

Fountains of Waynes "The Girl I Can't Forget" är influensasmittsam och dagens andra fave.



Hook-laden.
En hook är en lätt ihågkommen del av en sång, den del som drar in lyssnaren i sången. Om något är hook-laden, så innebär det att låten är späckad av delar som lockar och hugger tag i lyssnaren.
Fredagens tredje fave får vara exempel på detta: The Keys med den fantastiska "I Don't Wanna Cry". Den bästa faven hittills.



Harmony-driven.
Musik där faktiskt stämsången är lika viktig som själva melodin, där stämmorna driver fram låten och ger den dess särart.

Detta finns det gott om i fjärde faven: The Fans: "Giving Me That Look in Your Eyes!"



Deserved a better fate.
Förvånansvärt många powerpoppärlor kommer från artister som gjort en eller ett fåtal skivor, men inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.
The Letters gjorde en singel. Den heter "Nobody Loves Me". Den är fredagens femte och sista fave.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 151 (26)

Nytt namn för mig: The Silver Seas. Nashville-killar, rent sound, melodiöst liksom. Och rätt ungdomligt, fast utan det jobbiga idéfyrverkeriet som jämt ungdomar håller på med. Detta verkar vara samlade killar. Strunt samma, varenda låt jag hört är väldigt väldigt bra! Nedan följer "Those Streets", från senaste LP:n. Mumma!

Frun har äntligen hittat en dator som passar med soffan hemma, för övrigt. Levereras inom halvsnar framtid.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 150 (26)

Att bli överraskad är aldrig fel. Jag (Dana) trodde jag lyssnat klart på Buffalo Tom när "Taillights fade"-refrängen tonat ut för sista gången på den där sista efterfesten hösten 1992 i Daniels källarlägenhet på Landsgatan i Hedemora.
Det hade jag inte. Föga överraskande egentligen har även de åldrats, och därmed anpassat sin musik efter min smak.
Bäst har de gjort det i den här: "She's not your thing".

Discolite!

Att gitarrbaserad janglig pop inte är dansmusik är väl något vi kan vara överens om att det är en myt.

Här är dessutom tre goda exempel på att den genre vi ömmar för här, faktiskt är väldigt väl anpassad för rörelser i takt till musik. Som om det inte vore nog är samtliga exempel hämtade ur Teenage Fanclubs repertoar.

Vi börjar med att konstatera att linedancing till "Baby Lee" börjar bli något av en fluga runt om i världen.



För det finns numera inte bara ett, utan två exempel på detta.



Och som det inte var nog med det har "Did I Say" gått och blivit den nya bröllopsvalsen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 149 (26)

Danas Faves on fridays

Som ni märker har jag fastnat i gränslandet mellan 70- och 80-tal.
Men det är inte bara det som är dagens tema.
Här finns också tre inledande tv-presentationer av dagens faves, som säger så mycket mer och sätter igång så många fler tankar än något jag skulle kunna skriva här.
Så jag håller mig kort, och låter presentatörerna och låtarna tala fritt.

De har hörts här. Deras skivomslag har synts här. Men nu får vi se dem också.
Stämsångare av rang, de här killarna från Tasmaninen.
Fredagens första fave är The Innocents med "Sooner or later"



Den här soffan i Monte Carlo flashar bara förbi i några sekunder.
Men den gör ändå att man under de första sekunderna av låten bara tänker på en sak.
Vad är det för vit fluffig sak som hoppar på ryggstödet där i mitten.
Sen hör man att fredagens andra fave är The Pop och "Waiting for the night"



Så här ska man sjunga frasen "I got your number". Så är det bara.
Därför kan vi konstatera att dagens tredje och sista fave är The Jags "Back of my hand"



Slutligen avslutar vi med en fave som inte har nånting med ovanstående introduktioner eller så.
Utan det är "Deeper and deeper" med Bo Donaldson & the Heywoods.
Det var för övrigt de som gjorde "Who do you think you are", som Saint Etienne gjorde sin version av på 90-talet. Originalet rekommenderas, men passar inte här.
Det gör däremot debutsingeln, som av nån outgrundlig anledning floppade.
Och på tal om covers: Som bonusspår efter Bo Donaldson-versionen följer ett klipp med det australiska bandet Chalice som spelade sin version av "Deeper and deeper" i en tv-serie 1977. Mycket nöje.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 148 (26)

Nästa låt är grymt bra! En vemodig powerpoppärla med 70-talets amerikanska folkrock som bas. Robin Lane & The Chartbusters heter låtskrivande sångerska respektive band och låten (som ni med tonårsbarn känner igen från en Adam Sandler-komedi, som heter Growing Up, eftersom den bergis gått på videobandspelaren hos er) heter "When Things Go Wrong". Ok.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 147 (26)

Lunchrastsnabbis: Författare numera, men på 70-talet spelade han bas i Blondie. Efter två plattor hoppade han av och gav, bland andra, ut sången nedan som soloartist. Lysande powerpop från Gary Valentine här i "The First One":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 146 (26)

Veckans raraste tant: Tracy! Haja, hon är tillbaka! Tillsammans med sina snubbar i The Primitives har hon spelat in en ny EP och här är superschyssta singeln (som, rent objektivt, är en riktigt riktigt bra låt, som man inte behöver skämmas över att gilla, även om man inte är helt bekväm med detta eviga återförenande, som många av våra gamla favoriter sysselsätter sig med dessa dagar - va fan, är det kul att göra musik med sina kompisar och att det dessutom blir bra - vad är problemet?):

The Primitives, som sagt, med "Rattle My Cage":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 145 (26)

Danas Faves on Fridays

Prickfria skidskytteguld håller väl ändå i sig en natt extra.
Så vi håller i det här med att smygstarta helgen redan på torsdagarna.

Trogna följare av den här bloggen vet det redan.
Men det tål att understrykas.
Powerpop är inte likställt med gitarrbaserat. Ett riff kan lika gärna framföras på ett piano, eller av nåt elektroniskt instrument, eller varför inte av en saxofon eller annat rörblåsinstrument.

Den bästa perioden för att hitta pärlor av ovan nämnda sammansättning är sent 70-tal, tidigt 80-tal.
Alltså på den tiden som bröderna Neil och Tim Finn spelade i samma band.
Nu kanske inte det egentligen är så mycket att rya om eftersom Neil alltid klarat sig bättre utan Tim.
Men just här, 1980, lyckades de faktiskt göra något fint tillsammans i familjen.

Fredagens första fave heter "I Got You" och framförs som ni kanske redan anat av Split Enz.



Att alla i bandet sjunger stämsång i refrängen, det är faktiskt ett ganska bra tecken på att det är just en powerpoppärla du hittat.
Den här pärlan framförs av en leadsångare som ser ut som att han underhåller sina kollegor på bankens firmafest. Men det gör han inte. Han får punk- och new wave ungdomar att dansa.

Bakom fave två döljer sig: The Motors med "Forget about you"



Okej, det blir kanske lite tematiskt i överkant här med en tredje video där sångaren dansar på ett sätt som inte känns helt bekvämt att titta på.
Det går dock inte att bortse från att den här låten dansar rätt snyggt på rätt sida om linjen mot den del av 70-talspopen som inte hade platsat här.

Men platsar som veckans tredje fave, gör helt klart Phil Seymour med sin "Precious to me".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 144 (26)

Ibland faller allt på plats: The Accidents, "Around The World In A Daze". Brittiskt band, gissningsvis början på 80-talet. Har inte fått fram någon vettig information alls. Men satan vilken bra låt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 143 (26)

Efter Danas ypperligt underhållande Faves on Fridays måste vi nog ta till en tryckare för att sansa läsarmassorna. I väntan på REMs nya skiva får Keene Brothers värma våra själar med den vackra och mjuka "Death of a Party". Keene Brothers är ett av Robert Pollards många sidoprojekt (Guided by Voices, utmärkta Boston Spaceships et al). Han spelar och sjunger tillsammans med Tommy Keene, mest känd från den amerikanska powerpopscenen under 80-talet. 2006 släpptes Keene Brothers Cd Blues and Boogie Shoes.

Åka bil-musik...eller Åka Bil Sent-musik. Nej, Åka Bil Sent Genom Stan-musik.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 142 (26)

Danas Faves on Fridays

Här tummar vi inte på traditionerna. Blir det skidmedalj, så kommer fredagen lite tidigare.

Tidernas andra Faves on fridays-lista handlar om förlåtelse.
Hur man går vidare efter att någon gjort något hemskt.
Något hemskt i stil med låtar som "Walking on sunshine", "Rock of life" och "74-75".

När det gäller våra första förlåtna är faktiskt låtskrivaren redan representerad här i bloggen. Nämligen i Del 87, där Kimberley Rews första band The Soft Boys dyker upp. Här är han med sitt andra band, som efter genombrottet skulle vandra i en evig dödsskuggedal skymda av genombrottslåten. Men på debuten fanns den här pärlan. Tänka sig, va?

Första faven första fredagen i mars är nämligen: Katrina & the Waves: "Do You Want Crying?"



Om man stått i hockeyfrilla bland brinnande lakan, med en sån där 80-talsgitarr utan kropp och skrikit ut en så motbjudande låt som "Rock of life", kan man verkligen då få vara med på en sån här lista? Jomenvisst. För på den tiden han helst hade hundar och inte skinnjacka på sina skivomslag, så gjorde han en hel del finfint.

Som ni förstår, den andra faven i dag är: Rick Springfield: "Love Is Alright Tonight"



Och till sist. Hoppas ni noterar att det finns ett genomgående tema till här i listan, nämligen de lite udda klädvalen artisterna gjort. Men även om storskjortornas decennieskifte 80/90 spökar här, så får de faktiskt till det riktigt bra. Då nöjer vi oss.

Därför avslutar vi härmed favoriserandet med The Connells: Stone Cold Yesterday

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 141 (26)

Bredbent pop från Australien härnäst. James Freud (som tyvärr inte längre lever) sjöng och gjorde låtar i The Models, ett band man kan hitta både en och två pärlor av på youtube, men här kommer en sololåt från 1990. Låten andas storhet och frihet. Vinden blåser mot oss, men tillsammans kan vi reda ut allt. Jag tycker den är riktigt bra faktiskt. Låten har en del The Church-klanger, lite OMD och ett kryddmått U2 (inte minst Bono-frisyren) och en uppbyggnad som aldrig sackar.

Sen när saxofonen bränner loss kan man passa på att sluta upp vid James Freuds sida och fälla ut armarna, som en örn, och segla med dithän vinden tar en. Som man gjorde 1990.

"One Fine Day":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 140 (26)

Mississippibandet The Windbreakers gav ut några plattor under första halvan av 80-talet och allt gick väl rätt bra, de fick spela ute och de fick vara med på radion och till slut kom självaste Mitch Easter och sen, efter nån Lp var det slut och skivorna hamnade i rea-backen. Men jäklar alltså (jag hade inte hört detta band innan jag började rota efter pärlor) - det är så bra! En del REM givetvis, men också en del Cheepskates-ackord (och då åsyftar jag Cheepskates sista skivor). Synnerligen värda att kolla upp!

Låtval: "Off and On".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 139 (26)

Danas Faves on Fridays

Danas första Faves on Fridays är redan här. För visst började helgen lite tidigare med sprintguld och allt den här veckan.
För att slå ordentligt på stort blir det en extra allt-premiär: Five Faves on Friday.

Jools Holland på bas? På allvar? Nej, det här är en powerpopprotest.
När Top of the pops förvägrade dagens första faves att spela denna topplistetvåa live, bytte medlemmarna helt sonika instrument med varandra för att visa sitt missnöje.

Alltså: Fredagens första fave är Squeeze med "Up the junction".



Jag blev nästan lite förvånad när jag förstod att det var sant. 140 pärlor och ännu ingen Paul. Dags att ändra på det.

Så: Fredagens andra fave är Paul McCartney & Wings med "Getting closer"



Jag älskar stämsång. Jag älskar när man går från ett rent durackord och bara lägger på en maj-sjua. Jag älskar synkoperade twangiga gitarrslingor i refränger. Jag älskar dubbelsolon.

Tredje fredagsfaven är därför: Bram Tchaikovskys "Girl of my dreams"



Brytpunkten där Nick Heyward tar steget från "vara hunk"-popen till "han kan inte älska dig som jag"-popen. I videon lever den där första självbilden kvar, men i låten hör man att han hittat sig själv. Och låten hade lika gärna kunnat skrivas 1964 eller 2009. Videon hade däremot bara kunnat göras då när den gjordes 1994. Det är väl det som säger allt som man säger.

Finemang: Fjärde fredagsfaven är: Nick Heyward: "He doesn't love you like I do"



Vi må inte alltid titta med blida ögon på deras skidlöpare i dessa tider. Men de här norrmännen kan man inte annat än älska.

Slutligen: Fredagens femte och sista fave är I Was a King "The Wylde Boys"

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 138 (26)

Avdelningen Perfekta Poplåtar. Från början av 80-talet, amerikanska småstadsbandet The Action (från Stowe i Ohio) och deras "She's got my heart ". Vilken pärla detta är! Otroligt vackert jangel och härlig stämsång. Om någon behöver hjälp med gitarrförstärkaren kan man kontakta sångaren/gitarristen Michael Purkhiser eftersom han efter avslutad powerpopkarriär (tre st singlar med The Action) försörjer sig som reparatör och konstruktör av dessa (jag googlade fram denna information, för övrigt).

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 137 (26)

Crewe-combon Any Trouble på tur. "Yesterday's Love" är en riktigt fin Costello-doftande pärla. Any Trouble hade absolut inga framgångar alls kommersiellt, trots storbolag och rikligt turnerande. Det slutade med att trummisen var med i Englands bidrag i melodifestivalen 1986.

Rumble In The Jangle (4b)

Så vackert och tingligt att snöflingorna gör kullerbyttor: Nya singeln från Low och som heter "Try to sleep".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 136 (26)

I datorlösa tider hemma får det bli korta jobbpostade pärlor. Jag är inte dummare än att jag begriper att ni undrar vad min fru sysslar, tar hon inte sin uppgift som IT-ansvarig på allvar därhemma? Svaret är "Nej", och jag skulle kunna komma med långa och invecklade beskrivningar över hur hon totalt negligerar mitt behov att powerpopblogga till förmån för skidträning, mat och resor.

Nå. Det var länge sedan vi hade något med Todd Rundgren. Idag tänkte jag vara så provocerande att jag ger mig in i hans absolut mest hemska period. Jag säger bara 80-tal och tillsammans med Utopia och jag vet att ni inte kommer att klicka nedan. "Play This Game" dock, från 1985, har en riktigt fin refräng. Må vara A-O-R så det sprutar ur öronen, men strunt samma. En fin Todd-refräng är en fin Todd-refräng.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 135 (26)

Hmm...The Like. Som med supersnygga retrovideor, klippta i retrofrisyrer, klädda i klänningar från 60-talet, lyckats få en bred publik och sälja massa (i powerpop mätt) plattor. Sångerskans pappa är Geffen Records huvudproducent, trummisens pappa är Costellos trummis, ni hör själva vilken räksmörgås The Like har åkt.

Eller inte. För de har stretat i nästan 10 med små klubbspelningar, de har släppt singlar som de sålt på spelningarna och det tog fem år innan de ens kunde göra sin första fullängdare (2005).

"Release Me" är bästa låten på senaste plattan, en helt underbar The Bangles/Tracey Ullman-pärla:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 134 (26)

Danas faves on Fridays!

På fredagar kommer Dana att bidra med glad powerpopmusik inför helgen. Här har han hittat en finfin powerpoppärla och skriver:

"Stephen Duffy skrev den uppenbarligen för Barenaked Ladies i början på 90-talet. Nu har nån rotat fram hans egen inspelning, och då blev ju låten riktigt riktigt fin."

"Jane" av Stephen Duffy!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 133 (26)

"Dear Angie". En tillbakalutad pärla från Badfingers debut som låter som en riktigt riktigt skön eftermiddag med John och Paul i en studio där solen slött skiner in genom gardinerna. Trots att låten är synnerligen välkomponerad med stämmor som sitter som smäck känns den...mest som en kul grej. Vilket är underbart!