Msg dyker efter powerpoppärlor - del 183 (26)

Danas faves on fridays

Fyra band. Fyra öden. För tre slutade det i ingenting. För ett slutade det till viss del i en tv-signatur.

Disguise
Detta vet vi: Nordöstra England 1977. Trakterna runt Manchester. Bandet Disguise kämpar med sin musikaliska identitet. De spelar in flera låtar, av klart olika inriktning.
Men när de äntligen får chansen att göra en skiva så väljer de powerpopen och a-sidans "Hey Baby".
Tyvärr får skivan vänta nästan ett år på att nå handeln, vilket tydligen fick trion att tappa sugen. För nåt mer än det här blev det inte.
Synd på så rara tongångar. En klockren fave, hursomhelst.



Loose Lips
Detta vet vi: Chicago, Illinois. 1980 släpps albumet "Hung Up On Pop". En väldigt bra titel på ett album som innehåller låtar som "Kyle".
Radion börjar gilla det de hör, och Loose Lips får en gnutta uppmärksamhet.
Men sen blir det inte så mycket mer, annat än att bandmedlemmarna sägs vara kompisar fortfarande.
Om ni inte redan insett det, så är det den Cars-aktiga "Kyle" som är faven vi pratar om här.



Fools Face
Detta vet vi: Springfield, Missouri. Första halvan av 80-talet. Fem man, fyra låtskrivar, fyra sångare. Sånt brukar båda gott, och det gör det. Väldigt mycket av det som finns på Youtube är mycket bra.
"Even Angels Fall" här är ett av få rörliga klipp. Fantastisk vers, framför allt. Och kolla in Jim Wirt på basen. Fascinerande fingerarbete med högerhanden. Trots att alla hoppar på bäst de kan runtomkring är det ingen som lyckas röja lika mycket som Jims pek- och långfinger.
Fave, my word!



The Quick
Detta vet vi: Los Angeles, Kalifornien. 1976. Bandets första och enda album, "Mondo Deco", släpps. Av nån anledning äter de något som kan vara kakor - eller glasstrutar - på omslagsbilden.
En av låtarna heter "Hillary" och har en refräng med så mycket fina stämmor och melodier att hälften vore nog.
Om du av någon anledning skulle tycka att sångarens röst är bekant, så är det Danny Wilde som senare skulle utgöra halva The Rembrants och sjunga signaturen till "Vänner".
Fave!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 182 (26)

Ibland är verkligheten bara så himla bra. Som nu, i dag, en vanlig onsdag när jag under en kaffepaus här på jobbet började researcha låten jag egentligen tänkt hålla undan från er fram till på fredag. Dvs för kommande fave-postning.
Men Gary Charleson, han som i slutet på 70-talet början av 80-talet nån gång spelade in "Real Life Saver", ville annorlunda.
Gary är fortfarande aktiv. Han har ett band hemma i Kansas City med sina vänner Mike och Stephanie.
Mike, Stephanie, Gary. Jepp. De heter det. MSG.
Vi kan väl säga att cirkeln slöts där.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 181 (26)

Ibland kan den första bekantskapen med något vara något helt annat än den andra.
The Swimming Pool Q's stod precis för en sådan upplevelse.
Först hittade jag "The Bells Ring", där Athens-bandet ju briljerar i tempodriven 80-talspopwerpop.



Sen klickade jag vidare på de där relaterade länkarna till höger och hittade det här. Skivomslaget till albumet "Blue tomorrow".
Det har så många nivåer av besvärande inslag att jag inte ens vet vad jag ska börja. Stora hår. 80-talspyjamas. Vita ponnys. Kvinnans strumpor. Kvinnans halsband. Det är riktigt, riktigt besvärande.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 180 (26)

Tillbaka till 70-talets sista andetag eller rentav 1980 och en riktigt sådär härligt glittrande pärla. The Late Show med "Protect your love*". De var britter och helt tragiskt försvann de efter debut-lp:n Portable Pop. Googlar man namnet kommer dock Lp:n upp på ett antal Best-power pop-ever-listor (typ plats 46 av 50) och jesus, lyssna på låten - hakan faller ner i backen! Hur i hela fridens namn blev detta inte en världshit?

*Youtubefilmen annonserar att låten heter "So Happy", men det vete sjutton...jag är tämligen säker på att den heter "Protect your love" och att "So Happy" är en annan låt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 179 (26)

Danas faves on fridays

På The Raspberries sista album dök det upp ett nytt namn. Scott McCarl. Invärvad av Eric Carmen till bandet för att spela bas och dela på låtskrivandet.
Efter att bandet splittrats har Scott lite då och då dykt upp med soloutgåvor.
Den här faven, "I think about you", är från 1981 och har framför allt en refräng som är så skickligt ihopknåpad att jag böjer huvudet i en ödmjuk bugning framför youtubealtaret.



New Orleans-bandet The Junior League gjorde 2005 albumet "Catchy".
Passande namn får man tillstå.
Beskrevs i en recension som ett band som gör en cover på en Marshall Crenshaw-cover på en av Byrds Dylan-covers. Jag vet inte jag, men jag gillade den formuleringen i alla fall.
"Let me win" heter den här låten.
Handklapp och falsettsång. Och massor av jangliga kompgittarer. Precis som det ska vara.



Till sist tvingar jag mig själv att ta ett litet steg bort från powerpopen, bara för att få med australiensarna i The Riptides i den här posten.
Med diverse kopplingar till GoBetweens och halva kontinentens indieband från den tiden, så väcks ju intresset.
1980 knåpade de ihop "Tomorrows tears", en alldeles förtjusande poplåt.
Introt är briljant, med sin koskälle-hets och glidande bastoner. En solklar fave.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 178 (26)

En av de mest mystiska powerpoppärlorna presenteras härmed. Sångerskan Eleanor Rigby med sin burleskt mods-souliga psykedeliska Gainsbourg-powerpop i "Getting thru the day". Omständigheterna är dunkla här. Hon gav ut några singlar/ep's under mitten av 90-talet och försvann sen. Blev hastigt omskriven och bannlyst då debutsingeln bjöd på en kådis i konvolutet. Och så mycket mer har jag inte fått fram.

Men gudars vilket sväng!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 177 (26)

Här kommer den så mystiskt omsusade och inte minst försvunna 173:e powerpoppärlan. Powerpoppärlornas egen ... eh, vad hette han nu, han i Manic Street Preachers? Strunt samma, här är den, fast som nummer 177:

Herregud. Det blir fan inte bättre. Sprang på låten av en rolig slump på youtube och det var andra gången på en vecka låtar från Superstars debut korsade min stig*. Och det är ju så lustigt att vi måste fira med att publicera en av de två låtarna. Här kommer The Reason Why och exakt hur fin är den inte? Man baxnar**!

*Notera att detta skrevs ca en vecka innan denna post postades.

**Ja, det gör man verkligen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 176 (26)

Yeah, I know...The Accidents var med för några månader sedan med "Around the world in a daze". Och hör och häpna! Nu spelar vi en till låt! Som är lika bra! Kanske till och med lite bättre! Den heter "Play for today"! The Accidents! Vilken fingertoppskänsla de visar upp under moment efter moment i denna låt. Den stöt-souliga gitarren i versen, stämmorna i den vackra refrängen, det lilla lilla gitarrsolot just vid 2:30...magi!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 175 (26)

Underbart fynd! Vi håller oss kvar på andra sidan Atlanten och vi stannar även på 80-talet. Dock flytt norr och flytt tillbaka. Kanada 1984. Nova Scotia. The Heartbeats. "The Sun Won't Shine". Och där upphör all fakta. Vet inte ett skvatt ytterligare. Och jag har verkligen kollat*. Men låten är fantastisk! Den har en rad supersköna ackord och man riktigt kan föreställa sig hur BMX Bandits eller Shonen Knife skulle vilja sätta tänderna i denna låt. Popmelodiporr, kort sagt.

* Verkligen kollat = Googlat och klickat på länkar under 4-6 minuter. Och hittar man inget under den tiden är det i princip klippt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 174 (26)

Mitten av åttiotalet och Leif* och Mats** startar ett band: The Primitons. Eftersom vi är i collegeområden är Mitch Easter där och producerar också. Det är lager på lager-producerat gitarrjangel och sången är ljus och lite hes och ni märker vilka härliga ingredienser äppelpajen*** har!

* Bondarenko...inte svensk. Fast...finns det så många andra länder där man heter Leif?

** Rodén...svensk! Som av någon anledning bosatte sig i Birmingham, Alabama under 80-talet och producerade powerpopskivor och hade egna band. Vore faktiskt lite spännande att veta mer om honom. Har vi några flashback-detektiver här?

*** Om nu äppelpajen behagar stanna kvar i ugnen. Min förra post förvann under helgen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 173 (26)

Danas faves on fridays

Tekniken spökar, så fredagen hann bli sen.
Men temat är att göra det lätt för sig.
För ibland hittar man såna där youtubekanaler som gör verkligen det här jobbet alldeles för lätt.
Det blir nästan som att fuska.
Skit samma. Just i dag passade det mig som handen i handsken. Och musiken blev inte lidande, så samvetet känns inte tyngande.
Här är några tvåminuterspärlor som youtubealiaset pernicketty samlat.

Vi rivstartar med en av de bästa gitarrer jag hört på evigheter.
Stämsången är inte heller att leka med.
60-talingarna ‪The Lavender Hour från Houston är helt enkelt mumma här i "I've Got a Way with Girls‬"



Mer 60-talstoner här. Fast den här fångades på vinyl i slutet av 70-talet.
Mer amerikaner. The Pleasers.
Mer stämsång. "Don't Go Breaking My Heart".



Och slutligen. 80-tal som låter 70-tal.
Namnet avslöjar ursprunget.
Yanks: "I Don't See Her Anymore".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 172 (26)

När man får frågan vad man gillar för musik på mingelpartyn* av nån som man ser inte gillar musik, men gillar Kent, så svarar man ju oftast rätt och slätt "pop" och lägger sedan till, lite vingligt, "du vet, allt från The Smiths till Dinosaur Jr" och hoppas att den som frågar gärna frågar vidare och vill ha tips mm, men nåt sånt händer ju aldrig.

Här följer ett band som låter precis som The Smiths OCH Dinosar Jr. Så på nästa mingel vet nu alla vad man svarar: "Musik? Ja, det är ju Royal Chant, serrö!".



*Mingelpartyn = Lägenhetsfester, under den första timmen av förhållandevis nyktert småprat. Eller tomsnacket med ointressant bordsdam man aldrig hört talas om på bröllop. Typ så.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 171 (26)

Danas faves on fridays

Slut på mesandet. Nu riffar vi till det. Med några gamla fina bitar, som nästan passerar gränsen för det tillåtna.

Det finns två gränser åt det hållet som ett powerpopband kan riskera att glida över, och försvinna ut i tassemarker vi helst inte vill att de ska försvinna ut i.
Starjets från Irland höll på med detta lindansande mot punkhållet och hårdrockshållet när de 1979 spelade in "Any danger love".
Och visst borde sångaren fatta att han inte ska skrika ur sig verserna på det där sättet, men refrängen förlåter det. Tycker jag i alla fall.



På andra sidan irländska sjön vid samma tid gjorde Donkeys en liknande balansakt i "No way". Den fantastiskt simpla men ack så effektiva refrängen är även i detta exempel det som skuggar över det gräsliga breaket och det alldeles för punkiga riffavslutet på refrängen.



Över ett annat hav. Atlanten. Samma år. I New York försökte The Speedies sjunga powerpop med nån form av brittisk punkdialekt i verserna på "No substitute". Och i versen släppte de lös nån gitarrvirtuos utan känsla för rätt och fel.
Men sen satte de sig och gjorde stämsång till refrängen. Och så bra det blev. Hör här:



The Scruffs gör egentligen inte speciellt många fel i "My mind", från 1977. Den har ju både helt fantastiska gitarrer och perfekt stämsång. Men de syndade, oj vad de syndade, i andra låtar. På tok för muskulöst. Huvva.



Till sist: Alla rätt. Sorrows i sin 1981-dänga "Christabelle". Reverbet på körerna i den andra delen av refrängen är ljuvligt. Och gitarrylandet är så perfekt avvägt. Klass.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 170 (26)

För oss som gillar ordvitsar har den här artisten en speciell plats i hjärtat. Greg Kihn och hans band Greg Kihn Band har döpt album till sånt som ”Next Of Kihn”, ”Rockihnroll”, ”Kihntinued”, ”Kihnspiracy”, ”Kihntagious” och ”Citizen Kihn”. Kihn't get enough of that, som vi säger.
Hur som helst. De fick en hit med den här 1981. Men det är inte den klatschiga ”Uh uh-uh uh-uh-uh-uh uh”-versen som ger platsen här. Det är slutrefrängerna där gitarren och trummorna drar fram varandra med det där ”Dang-dang-dang Rakatakataktak Dang-dang-dang Rakatakataktak”.



Mer Kihn. Bruce Springsteen tjänar på att nån annan tar hand om hans låtar, ställer benen lite närmare varandra och harklar sig lite innan de börjar sjunga. Greg Kihn har gjort följande välgörenhetsprojekt av ”For You”. Lika lyckat som när The Byrds tog hand om Bob Dylan på sin tid.