Msg dyker efter powerpoppärlor - del 171 (26)

Danas faves on fridays

Slut på mesandet. Nu riffar vi till det. Med några gamla fina bitar, som nästan passerar gränsen för det tillåtna.

Det finns två gränser åt det hållet som ett powerpopband kan riskera att glida över, och försvinna ut i tassemarker vi helst inte vill att de ska försvinna ut i.
Starjets från Irland höll på med detta lindansande mot punkhållet och hårdrockshållet när de 1979 spelade in "Any danger love".
Och visst borde sångaren fatta att han inte ska skrika ur sig verserna på det där sättet, men refrängen förlåter det. Tycker jag i alla fall.



På andra sidan irländska sjön vid samma tid gjorde Donkeys en liknande balansakt i "No way". Den fantastiskt simpla men ack så effektiva refrängen är även i detta exempel det som skuggar över det gräsliga breaket och det alldeles för punkiga riffavslutet på refrängen.



Över ett annat hav. Atlanten. Samma år. I New York försökte The Speedies sjunga powerpop med nån form av brittisk punkdialekt i verserna på "No substitute". Och i versen släppte de lös nån gitarrvirtuos utan känsla för rätt och fel.
Men sen satte de sig och gjorde stämsång till refrängen. Och så bra det blev. Hör här:



The Scruffs gör egentligen inte speciellt många fel i "My mind", från 1977. Den har ju både helt fantastiska gitarrer och perfekt stämsång. Men de syndade, oj vad de syndade, i andra låtar. På tok för muskulöst. Huvva.



Till sist: Alla rätt. Sorrows i sin 1981-dänga "Christabelle". Reverbet på körerna i den andra delen av refrängen är ljuvligt. Och gitarrylandet är så perfekt avvägt. Klass.