MSGRP 8/2 !

Kanske är det bara en fas man går genom i min 35-årsålder, men fasen vad jag blir uppretad på folk numera. Negativa människor, löften som inte hålls, avtal som bryts. Folk som snäser, som vår nya granne idag, som klagar på Johanna över att vår barnvagn skitar ner hennes hallmatta (Va?!, sa min käraste, "jo, när jag går ut i trapphuset till sopnedkastet får jag grus under mina tofflor, grus som er barnvagn dragit in utifrån"). Eller han på Hemköp som trängde sig före mig av anledningen att jag inte lade mina tre varor på bandet utan höll dem i handen hela vägen fram. För några år sedan var jag mycket mer förlåtande, jag kunde vända en otrevlig situation till ett skämt. Idag skrek jag. Kassörskan stirrade. Andra kunder stirrade. Mannen som trängde sig böt besvärat kö. Förra veckan skällde jag ut en tant i telefon, ett brf-ärende. En vanlig expeditionstant som ville hålla sig till reglerna, men som var infantilt oresonlig i ett ärende som var en bagatell. Jag skrek. Är så trött på folk. Flyttfirman vi anlitade tog mer än 100 % mer betalt än vad de från början sa notan skulle gå på. Jag har ringt två gånger, jag vägrar betala. Förut kunde man resonera att det inte var värt besväret att höja rösten och att det var bäst att i alla fall själv uppföra sig, om inte andra kan göra det. Men nu...va fan, jag är 35! Folk ska behandla mig som en 35-åring och inte tro att jag är en snorig fjortis som inte hajar nåt. Vad är det med folk? Varför sköter de sig inte? Hantverkaren som fick uppdrag för ett och ett halvt år sedan att fixa en murken grundstock. Ett och ett halvt år! Jag har ringt så många gånger, undanflykter varenda gång. Jag vet att han ljuger. Varför uppför han sig så? Har inte jag samma männioskovärde som honom? Är jag en krake så lågt nere i det feodala samhället att det är helt okej att skita i mig? Eller ta butiker som inte har barnvagnsramp uppför de tio trappstegen in i butiken (ex HiFi Butiken, Fridhemsplan). Va i helvete! Eller när man besöker en kakelbutik och expediten inte kommer fram och frågar om han/hon kan hjälpa till. Är jag inte värdig den butiken? Ser jag så jäkla dassig ut att jag aldrig aldrig ändå skulle ha råd med deras varor? "Vem fan har släppt in den där clownen i affären...äh, han drar nog snart... ". Fan, jag behöver en öl och några snälla vänner...kan vi inte ha en release snart?

Dana: Nu är det fanimig dags

Nu kör vi. Jag har laddat allt som lämnats, minus lite borttappad novemberlista från Blånäsa och en decemberlåt från samme medlem.
Onsdag eller torsdag de kommande två veckorna (alltså inte denna) är kvällar som funkar för mig.
/Dana

Nu kan alla hitta hit

Vi är numera med i världsalltet. Google hittar oss.
Framför allt kommer vi högt på listan om man googlar orden "bajsiga fingrar" och "undulatsex".

Gott nytt MSG-år!

Det har varit ett spännande MSG-år. MSG gick in i YouTube- och MySpace-eran. Skivorna lyckades komma ut nästan lika regelbundet som året innan, och fortsatte att vara fyllda med enbart kreddig alternativpop och –rock, trots en medlem i Nicaragua.

Att MSG:s medlem i Nicaragua klarade det, var enbart tack vare en fantastiskt fin ipod som han fick i födelsedagspresent av övriga (förmodligen duktigt nervösa) MSG-medlemmar, och inte alls, som man skulle kunna tro, genom de nya fiffiga uppfinningarna MySpace och YouTube. I själva verket upptäckte han dessa nya påhitt på senhösten och har fortfarande svårt att ta till sig hur de ska användas. Han skulle kunna skylla alltihop på sin u-landsuppkoppling, men i själva verket är Bossa extremt rädd för att klicka på saker och länkar som han inte exakt vet vad de innehåller. Detta har inte enbart hindrat honom från att förstå och ta del av internetporrvärlden utan också gjort att han missat hela nedladdningseran och därmed sjuhelsikes mycket bra musik.

Kanske handlar det hela om en begränsad fantasi hos vår käre Bossa, såsom följande bildsvit pekar på (där han pinsamt nog, i sitt försök att skapa novemberomslaget 2006, endast får till en tafflig kopia av Blånäsas klassiska omslag från ett par år sedan – för att inte tala om att han endast lyckas få med några kvadratmeter av den kilometerlånga öde stranden!):






Hur som helst, MySpace gör Bossa nervös. Han vill ju bara få lite tips om ny bra musik och i stället kommer det förfrågningar från 19-åriga modellen Andressa (som gillar yoga och Paolo Coelhos böcker), 55-årige Hank (som gillar brudar och är musikalisk allätare) och 20-åriga kinesiskan FeiFei (mer vet inte Bossa om henne, eftersom hon var först ut och Bossa klickade bort henne i panik med svetten drypande) om han skulle kunna tänkas bli vän med dem? (Dessutom vill inte Bossa ha nya vänner, han vill samma gamla vanliga, och han vill dricka öl med dem på MSGRP)

Och när Bossa väl lyckas hitta en grupp att lyssna på, så måste han först låta låten gå en gång eftersom första gången hackar det så mycket att det inte går att lyssna. Det betyder att det tar lite mer än tio minuter för Bossa att lyssna på en låt som är runt fyra minuter lång. Hittills har Bossa lyssnat på någonstans mellan 12 och 15 låtar genom MySpace.

Värst av allt är väl att det inte finns så mycket andra sätt att få del av ny musik i Nicaragua. Det ryktas om att det finns en skivaffär på Mercado Oriental (där ett rån sker i snitt var sjunde minut) i Managua, men den har han fortfarande inte besökt. Bossas kollegas pojkvän har en kompis som är skivaffärsinnehavare i Malmö och han ska besöka Nicaragua i februari för att leta skivor. Kollegans pojkvän och kompis ska besöka Mercado Oriental och kolla i skivbackarna.

Men hur står det egentligen till på skivfronten i Nicaragua? Existerar vinylskivor? Från och med 1979 och fram till CD-skivornas övertagande på 90-talet lär ingen haft tid eller råd att spela vinylskivor. Förvisso kan man ju tänka sig att de få rika knösar som fanns under diktatorn Somozas tid hade råd att skaffa grammofonspelare. Så det var säkert några som gjorde det. Men rika godsägande fascister, hur pass musikintresserade brukar de vara? Vilka album skulle ha ståtat i hyllan? Vilka toner skulle ha hörts över kullarna? Inte så mycket progg, pop, jazz och world music från åren 1970-74 i alla fall, den enda musik som duger för Bossas kollegas pojkvän och skivaffärskompis.

Den senaste tiden har Bossa hörts gnällandes om att han lyssnat klart på de fyra gigabyte musik han har i sin ägo. Vi vet att fina MSG-killar som Dana har gjort försök att förse honom med ny musik, men utan framgång. Det här är givetvis något som borde oroa hela MSG-gruppen. Vi har sett hur det gått tidigare när MSG-medlemmar har begett sig till Latinamerika utan tillräckligt med fräsch pop och rock på fickan. Nu har till och med pålitliga källor gjort gällande att Bossa på allvar funderar på att ge sig in i det tidiga sjuttiotalets world music-, progg- och frijazzträsk. Så sent som i förra veckan sågs han dricka mängder av Flor de Caña och lyssna på Soft Machine hemma hos sin kollegas pojkvän, samtidigt som han vid flertalet tillfällen utstötte: ”Det här är bra… det här är jävligt bra, faktiskt”.

Men er berättare har tappat tråden… Det jag ville säga var ju bara att det har varit ett spännande MSG-år och jag vill passa på att önska hela MSG-gänget ett gott nytt musikår!

Kramar/
Klas

Dana upptagen på MSGRP 2048

...ja, jag vet, min kommentar i anslutning till förra posten var en smula tvetydig, gällande Danas förehavanden. Faktum är dock att han fortsatt sjunga i kör och även lockat med sig Johanna. Såväl kör som våra skönsjungande vänner röner stor succé med sina indiestandardards och Dana fick till detta nummer tillsammans med Johanna förtroendet att sjunga lead-sången:

Förhandstitt på MSGRP år 2048

Japp, här sitter vi och gaggar under lummig grönska år 2048. Borta är den sunkiga TF-källaren och borta är ciggen, snusen och biran. Johan håller hov i vanlig ordning, men till slut får äntligen Housis en syl i vädret:

Blånäsans Delikatesser

Fler delikatesser, denna gång i mp3-format. Thirteen Moons var från Stockholm och blev under slutet på 80-talet spelade på P3 i program som Änubah och Rockdepartementet. Av någon anledning har jag fyra plattor med dem, deras tre utgivna lp-skivor plus en dublett till Johanna (dublett, dubblett yadi yadi). Jag tyckte deras musik var fantastiskt annorlunda, både djup och obegriplig, vilket var en härlig ego-boost under dessa nådens dagar på 80-talet. Sen när det blev 90-tal gav de ut ytterligare en skiva, men då var det spännande över, svendomen hade rykt och man behövde inte spela så jäkla olycklig och fransk längre, nu kunde man softa omkring i godan ro och vara packad på helgen helt utan risk att sabba en massa. Lite så verkar Thirteen Moons ha känt också, "A moment in time" var mysig 1990 och den är 17 år senare förvånansvärt trevlig fortfarande.

Kuriosa: En av musikanterna i Thirteen Moons hade en het natt med ett ex till en fd jobbarkompis till mig. På morgonen glufsade hon i sig en rejäl frukost innan hon skulle gå hem och sen puss och vi kanske hörs-skiten och avslutningsvis sa han "Du förresten...du har inte lite pengar för frukosten du åt?".

Ni och era gitarrbröst

Ååh, så koola och malliga vissa msg:are var efter en, enligt insideuppgifter, bedröööövlig atp-festival i England. Vart man än gick och vart man än loggade in fick man ta del små interna nodge-nodgande flin och fniss. Till en början gittes jag inte fråga, eller kanske ville jag inte störa, men till slut fipplade jag ur mig dumstrutsfrågan "Hörni...de där gitarrbrösten...vad var det om egentligen?". Givetvis möttes frågan av blickar som vuxna ger barn när vuxna talar om vuxensaker, typ att "det där förstår du när du blir lite äldre", med en omedveten hånfullhet i den grötiga rösten. Jag har fortfarande inte fått klarhet i vad de där brösten stod för eller vilkens det var eller hur de kom till känna, men ni ska veta att jag minsann också har mina egna gitarrbröst! Och mina är finare än era, fast det är inte det viktiga. Jag delar nämligen med mig av mina! Nedan följer tre ypperligt härliga nummer av bröstförsedda gitarrister.



Vilken jäkla bra låt! Men okej okej...jag vet vad ni kommer att klaga på...men nästa då?



Låten ovan är rätt ofta den näst bästa poplåten som någonsin gjorts, men den torde väl bara bemötas av Päähh:n eftersom inga c-kupor fanns i bild. Okej, ett sista försök och säger ni ett ont ord nu då jäklar...



Okej, jag inser att vi ägnar oss till 99% åt s.k. kredd-pop (och okreddiga låtar förvandlas illa kvickt till kredd så fort någon av oss får smak för det - haja vilken makt vi har!). Och av alla kreddiga kvinnliga popsångerskor måste Susie vara den finaste pinglan, visst? Hon och Nick Lowe, vilket jäkla über-par det vore.

Blånäsans Delikatesser

Jag älskar det där nya de börjat med i England när nån fotbollsprofil dött. I stället för tyst minut blir den av pinn avtrillade bolltrollaren hyllad med en lång och varm applåd. Det är fasen starkare ju.

Så att...