Msg dyker efter powerpoppärlor - del 241 (26)

Vi avslutar november med en låt från The Hang Ups fjärde och senaste Lp, "The Hang Ups" från 2003. Brian Tighe, med sin otroligt vänliga röst spelar här en pianobaserad poplåt (jag har alltid kallat såna här låtar, eller sån här musik, för basket-pop, det är så otroligt medelklassamerikanskt sound, garageuppfart, högt uppdragna basketstrumpor, Supertramp...och sen eftermiddagssol..) som heter "One of these days". Detaljerad, snygg och harmonirik guldpop åter med andra ord. The Hang Ups:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 240 (26)

Msg kan inte slita sig från The Hang Ups! De är ju så otroligt bra! Första fullängdaren, "He's after me", från tidigt 90-tal är, precis som sina uppföljare, tämligen oemotståndlig, även om den bitvis är kraftigt märkt av sin ålder. Eller snarare att den är just från 93. Vissa låtar är otroligt tidstypiska i produktion och idé och man anar ett tämligen naivt Hang Ups i studion glatt nickandes åt alla producentens nycker. Men så har Lp:n också stunder av pur briljans. Vi har tidigare lyssnat på "Jump Start" och nu följer "Smiley":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 239 (26)

Msg dyker efter ytterligare häpnadsväckande bra powerpoppärlor i The Hang Ups katalog. Lyssna nedan till klanger av ren Art Garfunkel-klass under den svindlande vackra refrängen i "Maroon" från Lp:n Second Story.

Jag kan inte sluta lyssna på det här. Det är så bra att jag blir kristen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 238 (26)

Sista powerpoppärlan och jämte Nashville Ramblers den bästa. Den sista låten för att finare poplåt än så här kan jag inte hitta. Sista låten för att den är så vemodig och vacker och är sånt värdigt avslut. Sista låten för att det är denna låt jag vill att folk ska minnas från pärlorna.

Nu kommer givetvis powerpoppärlorna fortsätta publiceras, tjenare att man kan hålla sig från att inte pluppa in nån gammal muggig video man just upptäckt med tre ackord och ett sjujäkla grymt stick (eller nåt) på bloggen, men när vi väl tröttnar, då är detta - powerpoppärlan nr 238 - den sista dansen. Så måste det få bli.

Nå, vad har vi då? Det är en sång jag första gången någonsin hörde 2008-12-03 klockan 14.52 (ca). Jag fann den på en popbloggs blandband (minns tyvärr inte namnet på bloggen, den la ner något år senare, det var något med "rain" och "clouds" har jag för mig) och jag kollade på skoj idag hårddisken när jag laddade ner och sparade den, därav exakta uppgifter. Den hamnade såklart på min egen blandserie på cd (Åka i din bil nr 5 intill "Foggy" med BMX Bandits) och jag har aldrig lyckats spela den blandskivan från första till sista låt utan att stanna och repetera min låt minst en gång.

Den är perfekt in i minsta detalj. Melodin är vacker och mjuk. Sången är otrolig. Ledsången är så ren och klar och samtidigt märkligt vänlig, men framför allt är stämmorna fullkomligt gripande perfekta. Tersen kommer in så exakt under verserna att det går helt enkelt inte att få det mer perfekt. Det är så ödsligt, så suckande, så vemodigt, men ändå med en varm varm horisont i fjärran.

Jag hade tappat hoppet om den lite, denna sång. Jag var orolig att den aldrig skulle hitta ut på Youtube. År efter år har jag kollat, månad efter månad. Helt tomt. På Spotify precis lika ödsligt. På nätet har de hemsida och de finns även på Wiki. "The Hang Ups are an indie pop rock band from Minneapolis, Minnesota, United States, formed in 1990 and fronted by vocalist and guitarist Brian Tighe", står det. Så för något år sedan dök plötsligt några låtar upp på Youtube och jag publicerade hysteriskt lycklig "Jump Start". The Hang Ups slog verkligen aldrig i Europa. Jag tycker jag har hyggligt bra koll på band mellan åren 1986 och, säg, 1999 och jag har fasiken aldrig hört talas om dem. I USA tycks det gått hyggligt för Hang Ups, recensionerna har varit fantastiska (med all all all rätt), men något som inte verkar undgå någon är hur ofattbart förbisedda de blev. Hur kunde en hel popvärld missa en sån diamant som The Hang Ups?

I oktober 2011 lade till sist en användare från Brasilien upp The Hang Ups besinningslöst fina skiva "So We Go" på Youtube. Jag upptäckte den igår och jag är chockad över vilken helgjuten platta det är. Den är alltså från 1996! Vilka enorma melodier och harmonier detta band hade! Jag lägger ut min älskade "Greyhound Bus", men ni måste också lyssna på mästerliga sånger som "Clouds" och "So We Go" och...ja...resten. "Cornerstone". "Sittin in My Room". Resten.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 237 (26)

En sjutton år gammal kanadensisk snyftare med Sloan är precis precis precis vad den här kvällen behöver. Jag är väldigt svag för "Aaahhh"-kören bakom verssången. Ett annat band som också gjorde så var saliga r.e.m. Och som vanligt när vi kommer till kanadicker och deras powerpop, de lyckas slå an en närmast unikt vemodig ton i gitarr och sång som når oss svenskar så precist att man baxnar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 236 (26)

Oooohh, vilket powerpopgodis härnäst. Kalifornska The Last med "She don't know why I'm here", hämtat från en helt sjukt knäckande bra debut, 1979-plattan L.A. Explotion. The Last drevs av brödratrion Nolte och genom åren gav de ut sju plattor. Låtexempel nedan är en helt delikat uppvisning av trestämmigt ovan ringande psychackord med en vansinnigt härligt driven melodi. Och hela debutplattan är av samma höga kvalitet! Rusa till närmsta skivbörs!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 235 (26)

"Monique, Monique", sjunger nästa orkester och låter lite oförstående och trevande. Som amerikaner som flirtar med europeiska tjejer, ungefär. Green hette bandet, de var aktiva slutet 80-talet och en bit in på 90-talet. De kom i kläm rent musikaliskt mellan pop och grunge, de lirade ju pop först, men så fanns plötsligt alla pengar i grungen och Green försökte ändra kurs lite, men fan vet om det blev så bra. Nåväl. Nedan följer en sång som är 100% ursnygg pop och 0% grunge, en läcker pärla från plattan White Noise från 89.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 234 (26)

Rialto var ett av de där britpopbanden som absolut ingen brydde sig i. De kom fem år för sent, de lät som...vad hette alla nu, Embrace? Gene? Fast lite sämre. Pärlan hittar man, för man hittar alltid pärlor, på en b-sida. Här följer en riktigt habil poplåt, "Lipstick Letters".

Med Rialto.

Av alla.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 233 (26)

November inleds med vackert sparkande i löven och en inblick hur det var att vara olyckligt kär kille 1979. Powerpoplegenderna i The Shoes med en av deras finaste sånger, "Your very eyes", och notera vad fint denna låt passar framför en Three O' Clock-låt på ett blandband.