Sista powerpoppärlan och jämte Nashville Ramblers den bästa. Den sista låten för att finare poplåt än så här kan jag inte hitta. Sista låten för att den är så vemodig och vacker och är sånt värdigt avslut. Sista låten för att det är denna låt jag vill att folk ska minnas från pärlorna.
Nu kommer givetvis powerpoppärlorna fortsätta publiceras, tjenare att man kan hålla sig från att inte pluppa in nån gammal muggig video man just upptäckt med tre ackord och ett sjujäkla grymt stick (eller nåt) på bloggen, men när vi väl tröttnar, då är detta - powerpoppärlan nr 238 - den sista dansen. Så måste det få bli.
Nå, vad har vi då? Det är en sång jag första gången någonsin hörde 2008-12-03 klockan 14.52 (ca). Jag fann den på en popbloggs blandband (minns tyvärr inte namnet på bloggen, den la ner något år senare, det var något med "rain" och "clouds" har jag för mig) och jag kollade på skoj idag hårddisken när jag laddade ner och sparade den, därav exakta uppgifter. Den hamnade såklart på min egen blandserie på cd (Åka i din bil nr 5 intill "Foggy" med BMX Bandits) och jag har aldrig lyckats spela den blandskivan från första till sista låt utan att stanna och repetera min låt minst en gång.
Den är perfekt in i minsta detalj. Melodin är vacker och mjuk. Sången är otrolig. Ledsången är så ren och klar och samtidigt märkligt vänlig, men framför allt är stämmorna fullkomligt gripande perfekta. Tersen kommer in så exakt under verserna att det går helt enkelt inte att få det mer perfekt. Det är så ödsligt, så suckande, så vemodigt, men ändå med en varm varm horisont i fjärran.
Jag hade tappat hoppet om den lite, denna sång. Jag var orolig att den aldrig skulle hitta ut på Youtube. År efter år har jag kollat, månad efter månad. Helt tomt. På Spotify precis lika ödsligt. På nätet har de hemsida och de finns även på Wiki. "The Hang Ups are an indie pop rock band from Minneapolis, Minnesota, United States, formed in 1990 and fronted by vocalist and guitarist Brian Tighe", står det. Så för något år sedan dök plötsligt några låtar upp på Youtube och jag publicerade hysteriskt lycklig "Jump Start". The Hang Ups slog verkligen aldrig i Europa. Jag tycker jag har hyggligt bra koll på band mellan åren 1986 och, säg, 1999 och jag har fasiken aldrig hört talas om dem. I USA tycks det gått hyggligt för Hang Ups, recensionerna har varit fantastiska (med all all all rätt), men något som inte verkar undgå någon är hur ofattbart förbisedda de blev. Hur kunde en hel popvärld missa en sån diamant som The Hang Ups?
I oktober 2011 lade till sist en användare från Brasilien upp The Hang Ups besinningslöst fina skiva "So We Go" på Youtube. Jag upptäckte den igår och jag är chockad över vilken helgjuten platta det är. Den är alltså från 1996! Vilka enorma melodier och harmonier detta band hade! Jag lägger ut min älskade "Greyhound Bus", men ni måste också lyssna på mästerliga sånger som "Clouds" och "So We Go" och...ja...resten. "Cornerstone". "Sittin in My Room". Resten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar