Msg dyker efter powerpoppärlor - del 88 (26)

The Dream Syndicate är ett annat band jag aldrig ägt en platta av (Jo, möjligt möjligt att jag för 20 år sedan köpte nån sen rea-LP, som inte var så bra. Kvar finns den inte, hur som helst, men en svag minnesdust av ett mörkt omslag med blå text sveper förbi). 80-tal, Los Angeles, mycket Velvet och viktiga allvarsminer är det som gäller nu, hur som helst.

Låtval blir den covervänliga "That's What You Always Say" (jepp, hittade den tack vare The Baseball Projects version) och den är hypnotisk och vacker och man vill inte sluta lyssna. Svart kavaj-pop i sin finaste tappning.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 87 (26)

Jag måste genera er med min ostiga skivsamling, se bara: The Soft Boys har jag då rakt aldrig ägt något med. Ja, jag vet att "Underwater Moonlight" tillhör en av de där förhatliga måste-plattorna, och jag vet att Robyn Hitchcock är ett geni ("Aahh, Robyn Hitchcock", ska man säga med förnumstig röst, om man är äkta rockfan), men lik sjutton har jag aldrig varit sugen på Soft Boys. Ingen aning varför. Gjorde sällan läxorna i skolan heller (eller jo, det gjorde jag väl, men det märktes inte på betygen).

Så för mig är detta lika nytt som pinsamt. Har aldrig hört denna låt innan denna dag. Därav publicering av en skitbra powerpoplåt med en rätt känd garage/psych-grupp. The Soft Boys med "The Queen of Eyes".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 86 (26)

Birthday gifts to myself - del 2 (26).

Kanadas gosigaste leende sitter på Moe Berg. Inte undra på! Han sjunger och spelar sin powerpop så mästerligt och vackert att man baxnar ju! Ok, inte allt med TPOH håller kanske samma klass som mitt låtval, men fick jag komponera min egen Best of skulle det bli en fet LP, som skulle vara bland det bästa som getts ut i powerpopväg. Nedan följer "Young and in love", och nu snackar vi världsmästarpop:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 85 (26)

Birthday gifts to myself - del 1 (26).

Tråkig låt? What the hell, jag fyller ju år...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 84 (26)

Från Bristol till Bournmouth. En ocean av självförtroende skiljer. Ronnie Mayor vill inget hellre än att sommaren ska komma, medan bleka och olyckliga The Letters, från föregående post, bara vill att den ska vara över.

Lysande powerpop, även här! Jag är närapå orolig att dessa två Bristol vs Bournmouth-låtar tar ut varandra. Lyssna i lugn och ro på en i taget. Det är två otroligt bra låtar. Ronnie Mayor, som sagt, med sin "Can't wait till the summer comes":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 83 (26)

Exakt såna här låtar är det enda man behöver ibland och exakt såna här låtar var anledningen till hela powerpoppärleserien. Dryga två minuter av total briljans, 1980, känslan av att folk stirrar på en, Bristol, fish'chips, snorig med blöta strumpor och strul med morsan. Så jäkla hjärtknipande! The Letters med "Nobody Loves Me".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 82 (26)

Nytt. Svenskt. Och riktigt bra. Let's Say We Did från Stockholm fick jag höra talas om för något år sedan via två amerikanska bloggar. Författarna var djupt imponerade och nu vankas släpp för fullängdare varför stockholmarna åter börjar mp3-snurra. På amerikanska bloggar. Förmodligen slarvar jag, men än så länge har jag inte hört ett inhemskt ord om dem. Här är "Straight back to You", vars hook är något av de värsta plåster man hört.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 81 (26)

Den politiskt neutrala Msg-bloggen dyker idag, dagen till ära liksom, ner i ett svart hål. Brittiska post-punkarna The Sound, som aldrig riktigt nådde Joy Divisions genomslag och senare inte heller Echo and the Bunnymens eller Psychedelic Furs' framgångar. De låg i bakvattnet med sin taggiga post-punk/new wave och tvingades se på hur sämre band sålde mycket bättre.

Själv kom jag i kontakt med The Sound inför vad som skulle bli deras sista LP 1987. Jag hörde dem på radion och beställde vad som gick att leverera till Hedemora (2 st Lp) och jag föll verkligen för deras näst intill uppgivna ton i musiken, som ofta övergick till en mycket stark och vacker refrängmelodi. Sångaren Adrian Borland sjöng med klar stämma sina ambitiösa texter och allt var utomordentligt allvarligt. Men samtidigt kom hela brittiska gitarrvågen med hopp och med utvägar från det mörka, Wedding Present, McCarthy, Wolfhounds, ni vet, och man liksom självsanerade sig på depprock. Och tänkte inte mer på The Sound och Adrian Borland under de följande 20 åren.

Under tiden: Adrian Borland orkade inte leva med sin sjukdom, depression, och 1999 klev han ut framför ett tåg. Låtval blir "Barria Alta" från sista Lp:n. En fin sång, en dag som denna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 80 (26)

"Retro" är ett ord som säkerligen åsyftar olika saker gällande oss Msg:are och New Yorkpowerpopparna The Postelles, vi menar ju Beatles och sånt medan de menar Strokes. Coolt med mig, dock! Powerpop med smart slyngeluppsyn är aldrig fel och jag vill gärna bevisa det med "1 2 3 Stop" från nån form av debut-ep. The Postelles, som sagt. Nytt och kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 79 (26)

Då jag från början endast tänkte välja ut 26 powerpoppärlor undrar ni säkert om jag inte själv noterat att jag överstigit de 26 sångerna med mer än 50% bergis och det har jag såklart. En av de som inte hanns med under original-26:an var Princes of Peace enda släpp här i världen, den fantastiska powerpoprökaren "X-ray proved" från tidigt 80-tal. Så här kommer den! Hela vägen från Holland, via Little Hits, till Msg! Tar dessutom semester en vecka nu och kommer tillbaka ca 16 timmar innan The New Pornographers ställer sig på min kvartersscen (14/9). See you there!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 78 (26)

Tillbaka till Australien. Tillbaka till powerpopbasics. En kort och driven låt som kryddar ett enkelt verk till riktig mumma, tack vare snygga detaljer och bra sång. Pianot är super! Min fru säger alltid att hon älskar "Abba-piano" och jag tror det är något sånt vi hör här. Sången är nasal och småraspig, inte helt olik Matthew Sweet och faktum är att detta gott och väl är i samma klass som honom (eller varför inte Velvet Crush?!). Rudely Interrupted heter bandet, och inte minst videon till deras "Close My Eyes" visar ett väldigt speciellt powerpopgäng med känslan på exakt rätt ställe. Skitbra, kort sagt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 77 (26)

Avd skåpmat. Inte pga brist på annat, utan av heder. Publicerar man en powerpoplista utan Cheepskates är man ju helt dum i huvudet. Så mycket som Cheepskates betydde och så många kvällar, dagar, bilfärder och promenader man hade dem i öronen, vore det skamligt att inte göra värsta kramposten till deras ära.

Märkligt fakta. Alla poppers från Hedemora gillade Cheepskates. Var man popälskare och dessutom från Hedemora, gillade man Cheepskates. Kanske hade Cheepskates någon ton i sina låtar, någon bonnig liten detalj i deras melodier, som attraherade oss lantisar. De var ju gravt influerade av 60-talets garagescen, kanske var det något där som fick våra småstadshjärtan att börja dunka. Eller kanske var det något i harmonierna, något med Shane Fauberts nasalt vemodiga röst, som slog an så exakt hos oss. Men märkligt ändå...ett litet band från New York, som närapå blev en av Hörnstenarna.

Störst anledning, dock, till att Cheepskatesposten kommer just här och nu är att jag precis hittade Shane Fauberts egen blogg. Han skriver om sina barn och vad han gör om dagarna....nä, självfallet inte. Han publicerar poplistor. Shane går igenom hela sin skivsamling, en platta om dagen, och tar ut godbitarna från varje släpp. Som vilken vanlig pop-lantis som helst. Love you, man!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 76 (26)

Charmant och supernytt: Magic Kids' "Superball". Jag tycker låt, arrangemang, sång - va fan egentligen allt - är fantastiskt...men jag blir också lite stressad. Låten påminner om min son när han är kissnödig.

Förlåt min korta och orättvist kritiska kommentar till video. Är trött och tidigare idag förlorade Grekland mot Turkiet i basket-vm. Inget kul.