Msg dyker efter powerpoppärlor - del 342 (26)

På 90-talet gillade jag Ride och MBV och alla liknande och hade rejäl koll på det mesta, men australienska bandet Swirl gick mig helt förbi. Inget särskilt med Swirl, de låter egentligen exakt som man kan föreställa sig, men i låten "Strangelands" finns en viss angenäm touch av The Posies platta "Dear 23". Den som var lite mer atmosfärisk, med stora ballader och tända ljus och så. Åh, vad jag gillar den skivan! Således, härligt att vara tillbaka i Australien, härligt att höra några minuters "Dear 23"-pop, och hyggligt härligt, i alla fall, att lyssna på gammal indie från 90-talet.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 341 (26)

Underbara Martin Newell igen. "Popular Girl" denna gång. Kommentarer är i princip överfödiga. Låt baxnandet tala! Eller en kommentar, förresten. Kolla vilken rolig slogan som presenteras efter två minuter på en Martin Newell-bild. Let's Kiosk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 340 (26)

Nu är jag lite osäker över om vi redan behandlat Beat Rodeo tidigare under åren. New York-duo var verksam under 80-talet och spelade het frankt country-rock enligt wiki, men nog gränsar det väl både mot Nick Lowe-pop och mot mindre bra new age-blask. Hur som helst, följande låt är svinbra, den heter "Mimi", sympatiskt nog, och innehåller trevlig melodi, bra sång och fett najs jangel:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 339 (26)

Vill börja med att be, framför allt förstebloggaren om ursäkt för min frånvaro.
Den kan inte förklaras med annat än bristande engagemang och att jag lyssnat oförsvarligt mycket på musik som inte riktigt funkar här.
En länk på twitter nu för tio minuter sedan vred mig på rätt kurs igen.
The Grapes of Wrath. Hade aldrig hört talas om dem, men de är tydligen ett kanadensiskt band som inte gjort en skiva på 22 år, förrän de i höstas släppte en singelsamling och förberedde att släppa ett nytt album.
"Good to see you" var den nya låten på samlingen. Bilden på bandet som illustrerar låten är från 1985.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 338 (26)

The Leatherwoods nu. En amerikansk småstadsduo med amerikanskt småstadsduosound och herregud vad jag är förtjust i sånt. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är (i alla fall inte utan att riskera låta som en gymnasial psuedo-Knausgård) som får mig att bli så knäsvag för detta, är det den sorgset raspiga sången eller den ödsliga och vackra melodislingan? Eller den helvetiskt fina fördjupandet av ljudbilden ju längre låten lider? Eller hur han nästan går upp i falsett på sista ordet i versmeningarna? Det de gav ut går att finna via toppbolaget Bus Stop (tillsammans med massor av popmumma så som Allen Clapp mm) och efter The Leatherwoods fortsatte en av killarna ut i tomheten och den andra blev trummis i The Jayhawks. Nåväl, här är årets finaste upptäckt hittills, även om låten har 22 år på nacken, The Leatherwoods med "Happy Ain't Comin' Home":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 337 (26)

Åh, det är ren Hüsker Dü-klass på nästa låt. Boston, 1986, Moving Targets med sången "The Other Side". Moving Targets var på sin höjd semi-stora under 80-talet och toppade kanske som förband till Buffalo Tom.