Nu så! Dags för en välförtjänt återblick på charmigt svajiga Elephant 6. 90-tal således och det är ju grymt bra årtionde, i synnerhet för band med förkärlek för 60-talspop. På E6 gillade man 60-talets psych-pop särskilt mycket. Beatles å Beach Boys såklart, men än tydligare Zombies och Syd Barrett och dylika knasbollsgenier (eller inte vet jag gällande Syd Barrett...vad har han gjort egentligen? Ibland begriper jag inte hur vissa personer får sin musikaliska kultstatus. Syd Barrett, vad hade han, tre riktiga låtar? Resten obegripligt dravel. Samma sak med Jim Morrison, vad gjorde egentligen han förutom att sjunga Light my Fire och skita på sig varenda kväll? Jag förstår att de blir kultpersoner tack vare eller på grund av sina livsöden med mentala ohälsa och absurt drogande med mera. Men musikaliskt? Upplys mig gärna). Charmigt svajigt, som sagt. Exempel: The Minders. Vissa låtar är grumligt famlande, andra är skisser. Men "Yeah yeah yeah" är inget annat än två minuter av glasklart popmirakel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar