Händelse: Killen måste kränga sin gröna fuskbrasa med inbyggd bar på Blocket. Bakgrund: Klart som fan att killen har blivit sambo. I lägenheten han bott i på egen hand. Motivering: "Fattaruväl att du inte kan ha kvar den. När du öppnar baren går det ju inte att öppna dörren ju."
Dags för en kalasbra låt! Engelsmannen Luke Jackson utrycker med all önskvärd tydlighet att han är till fullo nöjd med sin flytt till Kanada från London. Själv börjar jag bara längta när jag ser videon och hör texten. Fattar inte vad det är som är så magiskt med den där stan, det räcker med att se en tegelvägg för att man ska börja tråna...
Ok, listans första powerpoppärla från Tasmanien presenteras härmed. Jag är inte helt hundra på att det blir fler, men denna Raspberries-doftande låt räcker långt. The Innocents heter bandet, låten är från 2006 och gitarrerna är grymma bakom stämsången. Kuriosa: Från början hette bandet Beathoven och var så poppis hemma i Tasmanien att ambulanser var parkerade utanför konserterna. Hysteri rådde och framgången ledde till att flyttbåt bokades med destination Australien. Tror de fortfarande håller på, med fin kritik i ryggen.
Iställer för att avsluta powerpoppärlorna tänker jag starta ett parallelltema. Ibland postas en powerpoppärla, men lika ofta kan en annan sorts pärla dyka upp. Eftersom denna uppgörelse med mitt förflutna sammanvävt med det jag samtidigt gick miste om under dessa år innefattar fler än ett musikaliskt spår upplever jag att (i alla fall) ett ytterligare tema kan få dimmorna att skingras på ett tillfredställande sätt.
Nåväl. Powerpoppärla nr 33: Best ever. Ingen powerpoplåt är bättre än denna. Närapå ingen låt, alla kategorier, är bättre än denna. Den är absolut fullkomlig. Och vid "She..." efter exakt 2:18 in i klippet blir det mer än fullkomligt. Total magi är vad det är och jag kan inte förklara mer, har inte kunskap om orden att redogöra ytterligare för hur kär denna låt är mig. The Nashville Ramblers med "The Trains":
Alltså. Det finns så många pärlor, men senaste veckan har en vag liten dust av något vissnat blåst över min entusiasm, som när man som liten pojk genomskådade en vuxen som inte tog leken på allvar. Något rinner av en och det gör litet ont i hjärtat.
The New Pornographers är närapå R.E.M-stora i Kanada, men här i Sverige är de väl mest ett namn som passerar någon gång ibland i någon blogg eller i någon referens sådär. Tre CD för 100 spänn-lådan, kan hända (f.d. "reabacken"). Bra som fan är de, hur som helst! De har hållt på i 13 år och jag väljer en väldigt random låt från youtube (eller random och random, jag gillar den väldigt väldigt mycket och det påverkade säkerligen valet en aning, utan att veckla in sig alltför djupt i läran om det undermedvetna...och vad är faktorn som gör att just den här låten, av alla, fastnat? - jo, ackordet exakt efter orden "Spanish Techno" i refrängen...något i melodin där får mig att bli väldigt glad):
Med näsan kvar i skivhyllan publiceras härmed ytterligare en klassiker från 80-talet. Hurrah! med "If Love Could Kill". Köpte LP:n för en tia på Konsums skivrea och tyckte den väl var okej. Men så rotade jag bland tidningarna hemma efter recension och i en Slitz (detta är alltså hämtat från när Slitz fortfarande var en musiktidning)hittade jag en trea i betyg. Och det måste ju betyda att den är bättre än vad jag tror, tänkte jag, varpå den åkte på Lencon igen. Och sen låg den kvar och snurrade varenda dag en halv gymnasietermin. För att understryka: Det var denna Newcastle-trio som satt med foto i mitt skåp på gymnasiet och inte Morrissey. Så allvarlig var jag i min kärlek. Nåväl, "If Love Could Kill", en bitterljuv powerpoptryckare med ett flertal finfina detaljer. Efter ca 1:38 förväntar man sig ett hjärtskärande gitarrsolo, eftersom det är dags för ett hjärtskärande gitarrsolo just där i såna här låtar, men istället tar ett utomordentligt sublimt jangelparti vid. Som en uppgiven suck istället för att kasta tallrikar i väggen. Låten blir plötsligt en division mer seriös. Shit, tänker man, han menar allvar ju!. Vidare, det långa långa superfina outrot, med ringande gitarrer och "Elizabeth, you killing me" upprepandes om och om igen ("Elisabeth", källa: youtube-kommentar...ehum...kan stämma). Knäckande fint! Undrar förresten vem som var trummis i Hurrah! ? På alla bilder står de med varsin gitarr och i videon nedan ges heller inga svar.
