Msg dyker efter powerpoppärlor - del 19 (26)

Ibland behöver man någon som bestämmer åt en. Någon som kommer in med en helt ny infallsvinkel. Little Hits exempelvis. Från sin skivaffär i Staterna (glömt orten, Chicago månne?) spred de sin enorma kärlek för de små guldkornen bland alla miljoner låtar som finns. Gärna från reabackarna. En dag dök en gammal svensk samlingsplatta upp och i samband med den kunde man läsa:

Ah...pathos. Where would pop music be without it? And the only thing better than pathos is pathos with loud guitars. Here's a stupid story about a guy who is such an ineffectual dweeb that he loses his girlfriend to a horse. But the singer totally sells it, lumpy English and all; the moment before the last chorus where all the instruments drop out behind the vocals is heart-stopping. I first heard this on a sampler CD of various Swedish bands, then picked up the cheekily-titled Rubber Soul CD via Not Lame (whose CEO, Bruce Brodeen was the chief US champion of Swedish pop acts like TPD, Beagle, The Wannadies and Eggstone that emerged in the 90s), but the former is ugly and the latter has gone lost so no picture, just perfect pop.

Här har vi alltså en amerikansk powerpopfantast som för första gången (2005 är vi i nu) får höra gamla svenska swindiebandet This Perfect Day. Och karln tycker det är skitbra. Intressant värre! Kan det vara så att muggig gammal svensk 90-tals-indie har legat och grott till sig i källaren under de senaste femton sjutton åren? Bland dammråttor och gamla böcker har musiken förädlats till högklassig powerpop? Kan det stämma? Vi kollar med en annan TPD (eftersom Little Hits låt, "She's got a horse of her own" aldrig var särskilt kul):



Hur bra som helst ju! Dags att rota fram A Shrine och The Simpkins nu.