Avdelningen The Smiths och Morrissey-covers. Hur många bra har gjorts? I stort sett nada. Minns Matenee-samlingen Romantic and Square Is Hip and Aware, där det ena mediokra bidraget efter det andra torterade våra känsliga Smiths-öron. Fattar inte vad det är, men så fort det ska göras Smiths/Moz-covers blir artisten så bajsnödig och vågar aldrig göra något som...blommar. Allt blir bara samma version som originalet, fast sämre. Mer tafatt.
Nu har den alltid intressanta sajten The Music Slut gjort ett eget nytt försök till hyllning. Den är döpt till TMS Hearts Moz och är faktiskt ett steg framåt. Eller i alla fall bortåt. Versionerna känns lite mer konstnärliga på nåt vänsters. Som om Smiths/Moz inte är heliga kor. Och det är sååå skönt. Här är länk till smakprovssida. Och nedan ett par mp3-klickar:
Well well. Weddoes' Gedge har gått och blivit gammal. Ja jo, det händer alla rockers runt förtifem femtio, kavajen åker på och man börjar lira jazz, men ändå...jag är lite överraskad ändå.
Det roliga i klippet är att DG även anammat den där patenterade fingerknäppningen som endast existerar i storbandsjazzen. Den kommer automatiskt uppenbarligen. Så fort mässingen tjuter börjar man vifta och knäppa. Skit samma om man är en butter och blek indielirare.
Tyvärr går ej klippet att inbädda, varför jag ombeder er att klicka på länken nedan:
Världens finaste kiwis kommer till Stockholm. Säg någonting som är större, det går fan inte! Den andra juni kliver The Bats upp på en scen någonstans i stan. Då sluss-debban spontant känns lite för stort kanske det rentav kan bli Strand som gäller. Det är typ helt sjukt.
Fick senaste plattan, The Guilty Office, från bekanta på Nya Zealand för ett par veckor sedan och den är...helt ärligt, skitbra! Bifogar en av sångerna i youtube-format nedan.
Vår mest ödmjuka vän, Bossa, har fått storhetsvansinne. Ok, han har alltid haft en förkärlek att tala om sig själv i tredje person och ok, han har alltid varit väl medveten om hur duktig han är på fotboll, men det har liksom mest bara varit härligt. Men efter att med egna ögon sett den chockbild som nedan publiceras tvingas vi omvärdera vår kamrat. Vad har tagit åt karln?
Outfit idag: sandaler Forever 21, jeans Dr Denim, linne Sebastian Tellier collection by American apparel, kavaj second hand, solglasögon Urban Outfitters och väska Marc by Marc Jacobs. Men innan vi tar mark i Sverige mellanlandar vi ett par nätter i New York. Så det är när jag är där ni kommer höra från mig nästa gång om allt går som det ska.
/Cecilia
Ok, det var fina kläder i Dagens Outfit. Eftersom jag slaviskt läser denna blogg blev jag verkligen förvånad då Cecilia valt "linne Sebastian Tellier collection by American apparel". Sebastien, som stavas med e på slutet, samarbetar alltså med klädmärket American Apparel, nyheter för mig, kul för honom. Ok, jag hajar samarbetet till viss del. Han gör förvisso asbra låtar, men så särskilt stilig är han väl inte. "Joho, det är han visst det, han är rätt som ett smäck 2008/2009!", säger nu mina trendkännare till vänner. "Fett och långt hår, skägg och gubbdoftande skjorta is the shit!".
Okej, låt gå för det. Men har vi inte sett den stilen förut? Och har vi inte hört musiken förut? Självfallet har vi det. Alla minns väl den ungerske keyboardvirtuosen László Benkö, vars två soloplattor, under legendariska progressivebandet Omegas timeout, med tillhörande videor från 1982 och 1984 sannerligen satt måttstocken för hur cool en man kan vara. Kolla videon nedan. Musiken är en sjukt cool hybrid av Kraftverk och spionpop, miljön i videon är in i minsta detalj galet rätt, och Benkö själv...det finns inte ord. Stripigt hår. Ovårdat skägg. Vit smal skjorta, lagom slarvigt nermulad i ett par råtighta ljusblå jeans. Vita pjuck. Erkänn att han är snygg! Och erkänn att det är Tellier-klass på poppen!
Ful sluskgubbe som härmar 80-talsmusik = hur rätt som helst. Så när vi ändå är inne på ämnet: Jag måste erkänna att jag gillar flera låtar på Kleerups platta och så länge poppen är fin bryr jag mig inte hur artisten ser ut, men eftersom Kleerup fått papper på att han är jättesnygg trots att han, helt objektivt, inte alls är det, känner jag att det är lämpligt att vi tar upp honom också. Kleerup är en blandning mellan vår ungerske vän László Benkö och Giorgio Moroder, både till look och till sound. Moroder, mest känd för massa soundtrack och filmteman, är med sin trekilosmustasch och comondore-glasögon plötslig hur het som helst. När får vi se bild på Cecilia med ett par Giorgio Moroder-pantalonger? Och när publiceras första bilderna på nya kollektionen med László Benkö-örhängen? Kolla Moroder själva innan Cecilia hittar honom:
Inget viktigt, men ni har väl inte missat nya reklamfilmen med Torres? Det märks att det går bra för pojken när han får vara med i såna här blingbling-produktioner:
Han är en riktig läckerbit, spanske Fran Perea. Som en poppens Pablo Aimar, ni vet. Han spelade en av huvudrollerna i en mycket framgångsrik spansk såpa och hade parallellt en framgångsrik musikkarriär. Besynnerligt nog är han skitstor i Finland. En av hans allra största försäljningsframgångar låter såhär:
Bra va? Om någon upplever att något är bekant med låten är det nog bara inbillning. Vem är då upphovsman till denna trevliga poplåt. Jo, tittar man noga på singelbaksidan dyker namnet Mikel Erentxun upp. Hmm. Var inte det den långhårige, synnerligen Banderas-hunkige sångaren i det spanska rockbandet Duncan Duh?, frågar ni väl nu. Jojomensan, alldeles riktigt. Med svällande muskler under en fladdrande uppknäppt vit skjorta på en svart 750-kubikare fick ju denne hunkarnas hunk ett otal flickor och pojkar att få stora dåndimpen för några år sedan(17, om vi ska vara noga) i denna video:
Ujuj, sån kropp skulle man ha. Men låt nu inte hans blänkande muskler förblinda er. Ni noterar väl den känsliga själen bakom motorcykelstyret. Den osäkre pojken på skolgården. Det engelska regnet. Rädslan att vara annorlunda. Inte? Ok, här följer ytterligare en låt signerad Mikel Erentxun:
Därmed torde varenda tvivlare vara ...eh otvivlandes. Om att Mikel gillar indiepop. Nåväl, här tar detta inlägg slut. Helt utan mål och mening, förutom att jag måste bekänna att mitt utsparade hår har sin grund i en fåfäng förhoppning att till slut se ut såhär:
1984 uppträdde den tyska duon Masquerade land och rike med den månskensvackra "Guardian Angel". Jag satte på den hemma, ja- jag och min fru brukar dansa tryckare som lite torsdagsmys ni vet, men just innan vi började hångla frågade hon varför jag spelade just den här och inte Vangelis som brukligt. "Pja, jag gillar den", sa jag med en liten knyck och frågade henne på skoj om hon minns vilka det var som spelade. "Självklart, det är Nino De Angelo!", sa hon malligt. Och sen hajar ni ( "Nä" - "Jo" - "Nä" - "Jo"...) hur det slutade, frun kollade Antikrundan och jag youtubade efter Masquerade-bevis. Och då upptäckte jag något intressant:
1. Kolla på detta klipp från en dansk tv-show och notera hur spännande de två rösterna spelar mot varandra:
Vackert så det förslår! Låt oss nu jämföra med Nino De Angelo. Klippet är hämtat från en tv-show med en lagom engagerad Nino som försöker kväva sina gäspningar. Observera särskilt mannen i publiken längst ner till vänster efter ca 20 sekunder. Han tycker verkligen detta är helt sinnessjukt bra. Jag har aldrig sett nån digga så hårt till en tryckare:
Nå. Duktigt sjunget, Nino De Angelo. Du fixar både den inledande låga rösten och den i andra versen höga rösten. Även de tvåstämmiga mot slutet fixar du på egen hand. Inledningsvis trodde jag faktiskt att Nino helt enkelt mimade till Masquerade-versionen, men efter ett par lyssningar framgår det tydligt att detta torde vara Nino själv som sjunger på bandet. Den ljusa rösten i Masquerade har en liten tysk raspighet som Nino saknar. Här upplever jag att jag måste i aningen osäker ton klargöra ett par saker:
1. Männen i Masquerade-videon är skådespelare. Jag vet att detta kommer som en chock. I själva verket var Masquerade ett enmansprojekt signerat Drafi Deutscher (japp, samme Drafi som fanns i Mixed Emotions). Faktum är att det är Drafi som ligger bakom båda rösterna i "Guardian Angel".
2. Nino De Angelo var också tysk! Faktum är att hans stora stund här i livet var att se sitt namn som nr 1 på tyska topplistan med sin tyska version av "Guardian Angel", kallad "Jenseits von Eden". Samtidigt låg Drafi/Masquerade strax under med den engelska versionen.
3. Nino De Angelo är inte Nino D' Angelo. Den ene är tysk sångare och den andre är italienare. Vår italienske vän har under senare år lagt mer krut på film.
4. Ni rynkar på näsan. Ja, inte Dana såklart, men ni andra. Men låten ÄR fan bra! Kolla nästa klipp, det är från tysk julshow i tv, daterat 2007 och en synnerligen välbehållen Nino De Angelo framför sitt paradnummer. Inga syntar, inga stumma 80-talstrummor, men stråkar, cellon, flöjter och härliga mustascher i massor:
Var nu dessa versioner av "Guardian Angel" de enda som florerade på skivtallrikarna i Europa, eller fanns det fler? Jag ringde runt lite och fick några intressanta tips som jag kunde jobba efter. Franska versionen sjöngs av Vicky Leandros och blev otroligt kissnödig:
Tjeckiska versionen, framförd av, som alla ser, Hana Zagorová, Stanislav Hložek och Petr Kotvald. Troligen kommer klippet från nån hyllningsgala för tjeckiska postverket, av bakgrunden att döma:
Sådärja! Nu ropar ni alla "Den där låten vill jag också sjunga! - Kan nån lägga ut texten?". Lugn bara. Jag lät uppdraget gå till grundaren för hela Msg-sekten, "Jeppe" himself. Han spelade in musiken på datan och skrev ner texten parallellt och lät samtidigt publicera ett kollage av sina finaste bilder hemma. Resultatet blev mycket vackert och får figurera som en värdig avslutning på denna post. Tack för visat intresse.
I Hedemora snackas det inte så mycket. I alla fall inte i onödan. Denna film, från trakterna kring Blånäsas sommarnöje, visar tydligt på hur kommunikationen i bygden är uppbygd. Inget jävla tjafs. Har du bara några väl valda svordomar, några gutturala läten och en och annan inslängd vokal kommer du långt. Ja, du kan klara dig på bara vokaler om du bara väljer dem med omsorg. Notera att ingen mening i filmen innehåller fler än sex ord.
Nej, det är inte för de putslustiga dubbeltydigheterna "du pillar ju in den längre in i häcken ju" och "fy fan vad skitig min häck var". Nej, det är inte för den småsura slutkommentaren. Nej, det är inte för att de fått för sig att mobiltelefonen verkligen verkar vara mobil. Det är för sekunderna då det brister för tjejen. Då Jim och Nisse får sig en riktig Hedemorautstkällning. En sån som man får om man tränger sig i kön vid Torsans en lördagkväll.
Del 3 saknar all finess och all skicklighet de två första klippen bjöd på. Denna scen utspelar sig i Hedemoras stadspark, Sveaparken. Uppenbarligen är tre personer inblandade i dramat. Nr 1 håller i kameran och försöker filma person nr 2, som just skall till att utföra en utmaning. Han ska tydligen hoppa jämnfota upp på en liten scen i parken, ett hopp på ca tre decimeter i runda slängar. Vidare finns även en person nr 3 bakgrunden, förmodligen en kamrat som vill bevittna utmaningen. Det märkliga är att person nr 2 och person nr 3 är skitförbannade. Nr 2 skäller undantagslöst genom hela filmsekvensen. I rotvälskan kan man uttyda följande guldklimp: "Det är väl jag som ska hoppa och inte hans jävla kamera heller!". Därefter följer plötsligt ett par sekunders tystnad, som inför en simhoppares sista koncentrerade ögonblick innan tårna lättar från trampolinen. Hoppförsöket genomförs så och ytterligare någon sekund av total tystnad passerar. Sedan tar skällandet fart igen.
Rolig idé av Dana. Jag lämnar här det första av två bidrag. Denna film är ett mindre mästerverk. Den har tagit estetiken från 60-talets filmer från flygplatser, ni vet, där allt är rent och allt är elegant och männen har korta naglar och sjukt stiliga frissor och kvinnorna har identiska figurer, knälånga kjolar och hårband. Sval muzak flyter i atmosfären och en flygkapten ler artigt mot oss när vi möts. Hela denna eskapistiska känsla finns i filmen. Fast the Hedemora way.
Har själv åkt i rulltrappan två gånger. Gick bra båda tillfällena.
Julija heter nån tjej därute bland bloggarna. Hon är en sisådär 20 år och lever enligt mottot "Glöm igår, lev idag, be för imorgon". Här är hennes sida där hon blandar shoppingtips och festbilder med lite allvarligare ämnen. Nedan finns en kopia av ett inlägg där hon fått problem med att posta ett brev:
postade ett brev för några dagar sedan.... o idag får jag brevet in i brevlådan. Först trodde jag att den blev retuernerd för att den vägde för mycket för ett frimärke,,,, men sen såg jag att de faktiskt hade stämplat den o på allavr trodde att avsändaradressen står mitt i kuverter och mottagaren i ett hörn. Vad e d för ngn på hög pundarbrevbärare som inte känner till en så enkel sak... satte i alllafall på ett nytt frimärke o lite ledtrådar här o var... hoppas brevbäraren kan läsa svenska
Om Dana Internationals musiksmak vore en rock-kuk skulle den vid första ögonkastet vara en vän och mild liten krabat. Den skulle liksom ha en aura av manlig vänskap, trivsel och mysigt plirande. Den skulle dofta av fiskebåt och kolgruva, av myrar och highlands. Men finns där en ton av mättnad också? Att det mysiga gnuggar in huvudet i en krypande värk? Om Danas musiksmak vore en rock-kuk skulle den vara...skitvanlig. Helt perfekt alla dagar i veckan...tills man somnar. Och om detta är Lars Ulrich i Metallica lakoniskt medveten om.
Om Fredrik från Nasarets musiksmak vore en rock-kuk skulle den inte vara mycket att skriva hem om. Här är en som samlar på små och korta sånger, gärna med något vagt tema såsom att någons studier går dåligt och man glömt lämna tillbaka böcker på biblioteket typ. Att musiken ska vara från åren 86 - 92 gör ju inte det hela mycket mer aptitligare. Rock-kuken är alltså gammal, blek, tunn och ämlig. Steven Tyler i Aerosmiths kuk, med andra ord.
Om Stålis musiksmak vore en rock-kuk skulle det vara en väldigt kompromisslös pillefjong som halades fram. Inte en trendig, men ändå en kuk som står i främsta ledet. Inte en trevlig kuk, trots det en som alltid hamnar i centrum. Inte en långvarig kuk, men ändå en som lämnar tydliga avtryck. Ni fattar såklart att Stålis musiksmak är GG Allens rock-kuk.
För en slarver kan Fiskens musiksmak ge ett splittrat intryck, men en äkta Msg:are och/eller rock-kännare ser direkt vart hän det pekar. Oavsett om det är Streets, Baxter eller Knife, till syvende och sist pekar kuken ändå alltid snett mot Stones. Blöta Fiskens rock-kuk är därmed, stolt, härdad och profilstark. Men framför allt sned. Dvs Fleas från Chili Peppers.
Att sätta Housis musiksmak och en rock-kuk i samma sovsäck innebär två saker. Vi måste söka efter längd och vi måste söka efter nåt abstrakt vitt och snällt. Långa houseorgier och anemisk twee i samma kuk. Och en googling på föregående mening ger blott en träff: Om Housis musiksmak vore en rock-kuk skulle den vara Def Leppards (sedmera enarmade) trummis Rick Allens.
Japp, dags att grotta ner sig i berömda kukar. Om din musiksmak vore en rock-kuk, Bossa, skulle kuken vara precis så här: I grund och botten väldigt mjuk, men med en oefterhärmlig uppnosighet och kaxighet. Bossas musiksmak är med andra ord Ozzys kuk.
Eller så är det en safe länk...men jag skulle nog ändå inte klicka på länken om chefen stod bakom ryggen. Galet rolig, hur som helst! Inte nåt snusk fast ändå bara snusk. Av någon märklig anledning finner jag dragspelerskan roligast... klicka här
I morgon går jag till Konsum på Reimersholme för att hämta ut min julklapp från min sambo. Det blir även en liten julklapp till vår kära sekt. Ty denna skivspelare går nämligen att koppla in i en dator. Och så gör datorn fina mp3-or av de gamla vinylplattorna. Den kan även användas för att göra datafiler av gamla Maxell-c90:s osv. Så det gamla "men den finns ju bara på vinyl"-argumentet i listfunderingarna är snart ett minne blott.
Och så här funkar den på tyska.
Minns ni Danas vinyl-till-mp3-maskin? Blev lovad att få världens vackraste låt, Drugs "Daybreak" omvandlad, men sedan rann projektet ut i sanden lite. "Är inte riktigt hemma med det tekniska än", stånkade Dana och plirade över sina glasögon.
Men nu är äntligen apparaten i bruk! Dana har fått ordning på sladdar och reglage och här följer premiärturen, lämpligt nog förevigad genom videofunktionen på hans mobil:
Fuck Buttons, Holy Fuck eller Fuck? Fuck them, Rúnk is the shit. Supercharmerande pop från Island, massa gamla syntar, riktiga trummor, och ibland ett blås som lyfter låtarna upp som en sillgrissla i motvind. Ok, ibland blir det lite väl naivt, men wtf, en låt som "Atlavik 84" får mig att bli jönsigt glad. Och ja, hade det inte varit för namnet hade jag inte brytt mig i dem, men nu är det som det är. Och ja, en runk är en runk på isländska också.
Har nu kollat i 35 minuter av Janne Josefssons Kina-special. Har aldrig varit så nära att slänga ut tv:n genom fönstret. Har aldrig varit så nära att rusa till psykakuten. Ena sekunden ligger man och skrattar hysteriskt på golvet framför tv:n för att i nästa sitta med paniken sprutandes ut genom öronen. Detta program är redan klassiskt!
Vi kommer in i handlingen efter ca 20 minuter. Fram till denna stund har precis allt gått snett. Synkandet mellan ljud och bild har varit uselt, första tio minuterna diffade det - och jag skojar inte - 10 sekunder! Man såg en högröd Janne Josefsson peppra nån stackars kines med frågor men rösten som hördes var en kines från förra repliken. Därefter var det dags för de svenska tittarna att få ringa till programmet. Självfallet fungerade ingenting. Josefsson blev allt rödare. Panelen skruvade besvärat på sig. De sände ett förinspelat reportage för att lugna nerverna. Därefter funkade plötsligt synken. Och ordning på telefonlinjen hade man också fått. Då händer följande:
Duglas T Stewart of BMX Bandits accompanied by Gentleman Jim McEwan. August, 23 2008 at SOLO ACOUSTIC SET (and DJ set) at POSTCARDS FROM SCOTLAND CLUB Bonden Bar, Bondegatan 1c, Stockholm, Sweden 7pm-1am.
Kanske för sista gången publiceras dårar från internets mest tragikomiska smultronställe. Att jag älskat family.se från första stund har väl inte undgått någon, men som med allt kul känns det lite gjort liksom, nu när en tid har gått. Så, som en avskedskonsert med Broder Daniel (på tal om tragikomiskt w.t.) ulkar jag härmed ut min sista family.se-utställning.
Denna gång är inte fotona endast från förlovningsforumet. Jag har även botaniserat på "Tack", "Var är du nu?" och "Grattis". Nåväl:
Nr 1. Nån Andreas fyller 21. Han kommer inte få många brudar, den kraken.
Nr 2. En feeder. Fett och socker is the shit:
Nr 3. Vi äter vidare. Är det inte väldigt äckligt att se foton på folk som moffar? Man kan dessutom aldrig vara säker på att maten är på väg in...den kan ju faktiskt vara på väg upp och ut:
Nr 4. Welcome to the Twilight Zone!
Nr 5. Pja, tar med den här mest för gubbens fruktansvärt uttråkade min. Han hatar hunden, frun och räkor.
Nr 6. Nämen tjenare, Robert! Läget?
Nr 7. Varför i hela fridens namn har han stoppat in ett fruntimmer i skorstenen?!
Nr 8. W.t.-familj och att döma av den skräckslagna bäbisen, en ohyggligt ful fotograf:
Nr 9. W.t. i sitt esse! Blonderad brud på 18 vårar förlovar sig med han som kom på andra plats i castingen för Gollum. Och sen på med hela rosa bombademanget. Perfekt.
Nr 10 till sist. En bild som är fantastisk ur så många aspekter. Ungarnas kläder. Morsans dreglande ätande. Platsen. Och framför allt den förmanande texten på husväggen bakom.
Ibland händer det konstiga saker i pressen. Som i Sportbladet i måndags. Titta på bilderna. På den riktiga bilden av Emmas silvertagande finns ingen man i hockeyhjälm som jublar. Men det finns det när den går i tryck i Sportbladet. Vem är han? Har han slagit vad med polarna? Gör han sin sista dag på sommarjobbet? Har han fyllt 30?
På en betongpelare i mitt bostadsområde satt en nyuppsatt A4 igår. Normal brukar såna lappar behandla bortsprungna katter, men denna lapp var av en helt annan karaktär. En Anna hade undertecknat och efter att ha läst texten blev jag lite rädd. Bor jag i satansdyrkarkvarter?, tänkte jag häpet. Har norska death metal-scenens änkor flyttat hit? De som blev lämnade ensamma efter att deras män tagit livet av sig på scen/kyrkogård/vikingaskepp/grotta. En kall vindpust fick lappen att oroligt börja fladdra. Snabbt tog jag upp kameran och fyrade av ett par kort. När jag vände mig om stod sex stycken svarta hyenor bakom mig. En kyrklocka började slå galna slag. Mörka moln kastade sig framför solen. Det blev tyst.
Vad är det för galning som har foton på ett djurkadaver i sin väska? Tillsammans med en bröllopskorsett! Och den som snodde den, undrar vad den tyckte? Jag suddade ut lite av hennes telnr, för övrigt. Och nu vet jag att ni förmodligen är mer förundrade över att jag klarar något sånt på en dataapparat än vad Anna hade i sin dödskalleväska, men det tar vi en annan gång.
Det allra roligaste på internet i år måste vara lokal-tv från Malax. Del ett och två är redan publicerade och här följer youtubefilmer för del tre till fem. Obetalbart roligt!
Del 3. Innehåller bland annat det bästa rockreportaget som någonsin gjorts!
Jag fick nr 2 av Hutlöst - Gymnasieskolan i Hedemoras leda och värk i min hand under semestern. Vår ivrigaste murvel, Dana International har lämnat sina recensioner från nr 1 därhän och istället satsat på en roll som bitter krönikör. Betänk att detta är nedstämplat på skrivmaskin 1990.
MUSIK; MUSIK, MUSIK ?
Det går snabbt utför ! Snart kan man inte lyssna på radio eller gå in i en någotsånär hyfsad skivaffär utan att spy. När ska någon handelskraftig terrorist inse att han ska lägga av med att skjuta amerikaner på semester i Israel och istället rikta sin lilla kulsprutepistol mot Sverige och en viss skivstudio ? Vilken studio då undrar ni förstås, trogna Trackslyssnare. Jo, det ska jag tala om för er. Den studio i vilken Ola Håkansson, Tim Norell och Alexander Bard sitter och tillsammans med bottenskrapet av den svenska artistfloran producerar den ena hitlåten efter den andra. Och det är inte nog med att låtarna blir sämre och sämre de blir större och större hittar också. För några år sedan kunde en smörpoplåt ala Ankie Bagger möjligtvis bubbla nedanför listorna, men nu, nu då röstar alla små pojkar och flickor upp den till Top fem på tracks. USCH!!!!!!. På tal om Ankie Bagger så blev de tvugna att stryka hennes efternamn på den internationella utgåvan av "People..." då det påminde alltför mycket om det engelska ordet bugger och som vi alla vet så är det inte så intelligent att kalla sig för Ankie Rövknullare om man vill slå i det pryda Egland. En annan man som fick nyta namn var Alien (bortglömda Joey kopior med pudelliknande frisyrer från götet) s´nye sångare Petter, onanist betyder det och han fick heta Pete. Nej, tillbaka till musikscenen. Jag tror alltså att vi skulle kunna ha en ganska så intressant musikscen i Sverige om det inte vore för de vedervärdiga männen i Stockholm. Det finns nämligen så många excellenta duktiga, riktiga, brottartunga band i vårat avlånga land som nu får stå i skymundan för det slemmiga drägget à la Sha Boom (det är norges nationaldag i dag- använd Dag Finn som fyrverkeripjäs). Några band som kan vara värda att nämnas är: The Wannadies (ypperlig gitarrpop med fiol från Skellefteå), Happy Dead Men (årtiondets singel-Ruth 89), Willian (underbar flickpop med mycket lustiga texter från Göteborg) och Solar Lodge (Deppsvartrock från vår stolta huvesta). William kommer för övrigt på Dala Rocken. Heja Tonkällan. Kan inte Wannadies få komma också. Då lovar jag att inte försöka fixa friplåt- snälla Tonkälle pojkar och flickor kan de inte få komma!!!!! Summa sumarum- Spräng Ola Håkansson, Tim Norell, Alexander Bard, deras marionett dockeartister, Stoch Aitken Waterman och inte minst utan helst Sha BOOOOOOOM! (fniss)
Jag vill närapå ge Dana en kram efter detta! Vilket hjärta! Min egen insats i detta nummer begränsade sig till att klippa ur en Expert-annons för nån skiva med texten "Etta på plattoppen" och sätta den som rubrik för ett topplessfoto med min blivande svägerska. Någon dag, när jag har tillräckligt med cojones, ska jag publicera mina egna krönikor från nr 1.
...där vår Msg-hjälte förbereder sig för kvällens release. Åke, 16, filmar sin gamle farsa när han försöker få ordning på omslag och sax och fingrar och allt skit...
Dagens Aftonblad lyckas på nåt vänsters blanda in en hederlig runk i klimatdebatten:
Dra er på köttet och spara miljön
Ekologiskt odlad mat är inte alltid mer klimatsmart än konventionellt framtagna livsmedel.
Det konstateras i en rapport från Livsmedelsverket, som miljöanpassar sina kostråd till hösten.
I studien har olika livsmedel jämförts med nationella miljömål som giftfri miljö, rikt odlingslandskap samt rikt djur- och växtliv, skriver Göteborgs-Posten.
Vår djupast grävande internetmurvel, Blöta Fisken, publicerar här en torr och faktaspäckad artikel direkt klippt från Wikipedia behandlandes Roland Nilsson:
Nilsson var landslagets högerback under många år, från slutet av åttiotalet till år 2000, då Nilsson slutade sin karriär (dock kom han att göra inhopp i de klubbar han tränade därefter och han spelade för GAIS i det allsvenska kvalet mot Landskrona BoIS 2005) och gjorde senast ett inhopp i allsvenskans sista omgång 5 november 2006 då GAIS mötte Gefle IF borta (2-2).
Nilsson spelade under fyra perioder i England med tiden i Sheffield Wednesday under första halvan av nittiotalet som höjdpunkt.
Under tiden i Wednesday fick han smeknamnet "Radhusbetäckaren" då han, i det radhusområde han bodde i, var på allt med puls om maken inte var hemma. Detta är även förklaringen till att han flyttade hem relativt tidigt till Sverige då frugan var trött på detta beteende. Väl i Helsingborg så blev han tvungen att flytta igen efter att frugan upptäckt att Rolle hittat ett radhusområde även i Helsingborg som han dominerade i.
Många minns Nilsson som straffsumpare i IFK Göteborgs klassiska europacupmatch mot FC Barcelona 1986. Nilsson repade sig dock så småningom, slog in en straff för Sverige i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994 och var under slutet av karriären Helsingborgs IFs ordinarie straffläggare.
Nilsson vann Guldbollen år 1996 och är Sveriges genom tiderna näst meste landslagsspelare.Totalt gjorde han 116 matcher för A-landslaget.
Nilsson fick i Göteborg öknamnet Fet-Edward, en anspelning på hans skånska bakgrund.
Den 11 oktober offentliggjordes att Roland Nilsson inför säsongen 2008 tar över som tränare i allsvenska laget Malmö FF. Eftersom han då har ett år kvar hos GAIS köptes han loss för två miljoner kronor.
En soloartist som blandar gammalt och nytt är minsann Jesus Jones vars debut LP fått ett hyfsat mottagande av pressen. Han blandar rocklåtar med hiphop rytmer och får fram en ganska orginell mix. Plattan faller väl inte riktigt mig i smaken, men den är banbrytande och visar ganska bra vilken typ av musik som kommer att komma under 90-talet. Udda blandningar mellan musikstilar som ligger milsvida från varandra samt att det måste gå att dansa till det hela. Stone Roses, Jesus Jones och The Beloved är fina exempel på just detta nya blandande. Min favorit bland dessa är dock Stone Roses som iallafall på LPn håller sig borta från housen vilket uppskattas mycket av undertecknad. Stone Roses blev f.ö. arresterade av den engelska polisen i slutet på januari för att de hade sprutlackerat deras gamla skivbolags ägares bil utan att först ha konsulterat med denne man innan. När mannen i fråga märkte vad som höll på att ske med hans bil stormade denne och hans flickvän ut för att hindra Stone Roses, varpå gossarna riktade färgstrålen mot det utrusande paret och lackerade om dem som en liten extra bonus. Allt detta bara för att deras gamla skivbolag gett ut en tre år gammal demotape på skiva bara för att tjäna pengar på de nya stjärnorna. Nu ska väl inte bolagsägaren sörja sin nylackerade bil så hemskt mycket för bandets gitarrist John Squire är nämligen en mycket lovande konstnär (som f.ö. designar bandets skivomslag) så att han kan säkert sälja den för dyra pengar om några år då den gode John är världsberömd som såväl gitarrist som målare. För världsberömda det är det nog inget tvivel om att Stone Roses förr eller senare blir.
Saxat från tidningen Hutlöst - Gymnasieskolan Hedemora samlade leda och värk från typ 1990 eller 1991.
Vi saxar vidare ur skoltidningen Hutlöst - Gymnasieskolan Hedemora samlade leda och värk från typ 1990 eller 1991:
Kommer någon ihåg Stephen "Tintin" Duffy? Han som inte var tillräckligt lönnfet för att få vara kvar som sångare i Duran Duran och hade en hit 84 eller 85 med "Kiss me!" Han har iallafall nu under de tre senaste åren gjort sig av med fåniga smeknamnet och arbetat med sitt nya band The Lilac Time vars andra LP "Paradise Circus" som släpptes här i Svedala i början på februari. Han har även övergivit hit-popen för att ägna sig åt mjuk, melodisk, finstämd musik à la Prefab Sprout. Den nya plattan är mycket bra , naiva och förutsägbara melodier med mycket akustisk gitarr. Ett stort utropstecken för båda skivorna jag nämnt hittills är att de är långa (kring 45 min!). Jag tycker nästan att det är skamligt att ta 95 spänn för en dryg halvtimmes musik. Jag antar att det är bara för att man ska köpa CD´n istället som en LP´s speltid snart är nere i trettio minuter och knappt det i vissa fall. Skandal är det enda ordet som är passande i detta fall.
Jag gillar detta. Vår käre skribent och Msg-medlem försöker här övertyga Hedemoras gymnasieelever om Lilac Times förträfflighet. Mellansveriges motor- och fordonsmekka. Tomas Ledins bästa jaktmarker. Det är stort. Och jag tror att många kanske var tveksamma först, men efter att ha fått Prefab Sprout som referens slog de till på ett ex av finfina Paradise Circus.
Denna gång tänkte jag ta och rescensera ett par skivor som många av er ganska så säkert aldrig hört talas om men som enligt min mening (och faktiskt så finns det andra som tycker samma sak) är väl värda ett par rader i denna tidning.
Ett band som av många spås en lysande framtid är engelska The Stone Roses. Rubriker som 90-talets U2 och Detta årtiondes första nya supergrupp har haglat tätt i engelska poptidningar alltsedan deras debut LP "The Stone Roses" släpptes 89. Deras musik är mycket varierande man blandar influenser från psychedelian, punken, traditionell gitarrpop och nu på senaste singeln även house. Ibland låter de som Cure i några sekunder, ibland som tidiga U2 eller något rockband från -69. Det låter väldigt engelskt samtidigt som de går en helt egen väg. Det är inte bara musiken som är 60-tals präglad, gossarne i bandet ser verkligen ut som om de kom direkt från 1965 både kläd- och frisyrmässigt.
Saxat från tidningen Hutlöst - Gymnasieskolan Hedemora samlade leda och värk från typ 1990 eller 1991. Mer av denna vara vilken dag som helst. Pinsamhetsfaktorn är besinningslöst hög och jag är glad att det är jag som sitter på detta ex och inte någon annan.
Nyheten om MSG-medlemmen tillika fotbollsgeniet Jonas kommande titthålsoperation har nått längre än vi någonsin kunde ana. Senast i raden att uppmärksamma detta är David Gedge, hjärnan bakom den brittiska evighetsmaskinen The Wedding Present, som tagit steget fullt ut i sin hyllning och döpt bandets senaste alster efter det Hedemora-bördiga anfallsesset. Hur kommer Momus att toppa detta? Här på MSG-bloggen följer vi utvecklingen med spänning.
Inom populärkulturellt intresserade kretsar har under lång tid debatterats huruvida yngre män blir intresserade av popmusik därför att deras kvinnliga drag är mer utvecklade än genomsnittet, eller om det istället föreligger på det sättet att de kvinnliga dragen hos dessa män utvecklats just på grund av den myckna konsumtionen av och intresset för popmusik. Debatten har stundtals förts på en tämligen låg och onyanserad nivå, och har inte sällan färgats av ogrundade påhopp där hängivna popkonsumenter hånats såsom varandes ”nördar”, ”f*ttpojkar” eller ”anemiska jävla tweepopkillar”. Det har även förekommit antydningar om att det bland dessa popkonsumenter finns en onormalt hög andel personer vars sexuella preferenser närmast kan beskrivas som ambivalenta. Ingen har dock tidigare lyckats gå till botten i kärnfrågan, med dess inneboende ”hönan-eller-ägget-problematik”. Idag kan MSG dock, inte utan viss stolthet, ge ett på seriös forskning grundat svar på den eviga frågan:
- gillar man pop på grund av att man är mer kvinnlig än den genomsnittlige mannen, eller blir man mer kvinnlig för att man lyssnar på popmusik?
I dagens Metro presenteras den forskningsstudie som, tillsammans med ett antal allmänt erkända och vedertagna grundsatser, ligger till grund för MSG:s otvetydiga slutsatser. I det följande avser MSG att först åberopa och föredra de ovan nämnda grundsatserna, för att sedan redogöra för huvuddragen i den åberopade forskningsstudien. Därefter presenteras de oomkullrunkeliga slutsatser som blir följden av dessa åberopade fakta.
Grundsatser
Det är en allmänt vedertagen sanning att yngre män med ett stort intresse för popmusik ofta bär små tighta t-tröjor. Inte sällan är dessa små t-tröjor kulörta, och således inte svarta eller vita. Det är vanligt att bäraren av en dylik t-tröja svettas, eller att vätska oförhappandes hamnar på t-tröjan. Konnässörer av annan musik av hårdare karaktär har å sin sida en förkärlek för t-tröjor som sitter mycket lösare på kroppen, gärna svarta och försedda med tryck ur vilket den som så önskar exempelvis kan utläsa att Tool spelade på Nottingham Castle den 14 februari 1996. Av detta kan vi dra slutsatsen att popkonsumenternas kroppar oftare än andras kroppar kommer i mycket nära kontakt med kulört t-tröjematerial.
Vad säger forskningen?
Enligt en studie från Naturskyddsföreningen hittades i 16 av 17 testade t-tröjor ämnet nonylfenoletoxylat, som bryts ned till giftiga nonylfenoler. Värst i testet var en t-tröja från Cheap Monday. Nonylfenol är bland annat väldigt giftigt för vattenlevande organismer. Vad värre är att nonylfenol har hormoniella verkningar liknande östrogen, ett kvinnligt könshormon.
Slutsats
Unga män som är intresserade av och konsumerar en större mängd popmusik än den genomsnittlige mannen utsätts i högre grad än andra för ämnet nonylfenol. Detta medför hormoniella verkningar innebärandes att dessa män ackumulerar förhöjda halter av det kvinnliga könshormonet östrogen i sina kroppar. Således utvecklar dessa män, på grund av sitt stora intresse för popmusik, kvinnliga drag i sin personlighet och i förekommande fall till sitt yttre. Svaret på den förhandenvarande frågan är alltså att de kvinnliga dragen hos män utvecklats och förstärks på grund av stor konsumtion av och intresse för popmusik.
-B.F.
Uppdaterat: Även kvällspressen har nu snappat upp detta avslöjande.
Ni vet gruvfyllot som hela internet garvat åt i ett par år nu, han från denna film (tagen från Filip & Fredriks Hundra Höjdare-show). Han var inget fyllo. Han lider av nån motorisk åkomma plus att han kanske mest bor i sin egna lilla värld. Nu vet jag att detta gör minst en MSG-medlem oerhört upprörd, men jag är ledsen, Stålis, jag vet att världen går åt helvete när man inte längre kan lita på tv 5 ens, men nåt fyllo var han inte. Överbevisa mig gärna, men tills dess får 39-årige Yuri Tatarenkov vara en helt okej filur och inget elakt skämt.
Och nu skäller väl ni för att vet att jag inte kan ryska, men någon vänlig själ på englishrussia-forumet har översatt bakgrunden till detta reportage: (...) then there's was a rumor in the internet that Chumazik (övers, "smutsig") is dead because of alcoholism, so journalists from local TV channel checked it (...) His real name is Yura Tatarenkov. He lives with his mother. He has brain's disease since birth, problems with coordination, and often falls on the ground. That's why his face was in the mud. He can not talk, but understand what people are telling.
Santiago år 2000. Morrissey i Sydamerika för första gången någonsin. Som de hade väntat... Diktaturens pop-kids hade det inte lätt back in the days. Men så bjöds de på följande låtval. Visst är det välkomponerat? Jag var själv där, europeiskt blasé men ändå nöjd och glad efter konserten. Det är något speciellt med att lyssna på liveupptagningar från en tid som inte längre är och tänka på vad man tänkte då...musiken finns där, kommer alltid att finnas - men ingenting annat från sammanhanget. Allra minst sällskapet.
Till Jasmin.
01. Intro [John Barry - On Her Majesty's Secret Service] 02. Hairdresser On Fire 03. Alma Matters 04. Ouija Board, Ouija Board 05. Now My Heart Is Full 06. The Boy Racer 07. Is It Really So Strange? 08. The More You Ignore Me, The Closer I Get 09. I Am Hated For Loving 10. Speedway 11. Meat Is Murder 12. The Teachers Are Afraid Of The Pupils 13. Billy Budd 14. Half A Person 15. Break Up The Family 16. Tomorrow 17. Shoplifters Of The World Unite
Två best-of ur lokal-tv från nån avkrok i Finland. Eller Sverige. Tro mig, detta kan vara det bästa som någonsin legat på You Tube. Bland annat får vi uppleva en reporter vars intervjuteknik är rena Josefsson på syra då det gäller att könsbestämma sina intervjuoffer.
Kenneth & the Knutters är ett svenskt MC-band. Det grundades 1982 och spelar fortfarande (2005). Innehar sedan 1992 publikrekord i Kisa folkets park med 5072 betalande.
