Msg dyker efter powerpoppärlor - del 151 (26)

Nytt namn för mig: The Silver Seas. Nashville-killar, rent sound, melodiöst liksom. Och rätt ungdomligt, fast utan det jobbiga idéfyrverkeriet som jämt ungdomar håller på med. Detta verkar vara samlade killar. Strunt samma, varenda låt jag hört är väldigt väldigt bra! Nedan följer "Those Streets", från senaste LP:n. Mumma!

Frun har äntligen hittat en dator som passar med soffan hemma, för övrigt. Levereras inom halvsnar framtid.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 150 (26)

Att bli överraskad är aldrig fel. Jag (Dana) trodde jag lyssnat klart på Buffalo Tom när "Taillights fade"-refrängen tonat ut för sista gången på den där sista efterfesten hösten 1992 i Daniels källarlägenhet på Landsgatan i Hedemora.
Det hade jag inte. Föga överraskande egentligen har även de åldrats, och därmed anpassat sin musik efter min smak.
Bäst har de gjort det i den här: "She's not your thing".

Discolite!

Att gitarrbaserad janglig pop inte är dansmusik är väl något vi kan vara överens om att det är en myt.

Här är dessutom tre goda exempel på att den genre vi ömmar för här, faktiskt är väldigt väl anpassad för rörelser i takt till musik. Som om det inte vore nog är samtliga exempel hämtade ur Teenage Fanclubs repertoar.

Vi börjar med att konstatera att linedancing till "Baby Lee" börjar bli något av en fluga runt om i världen.



För det finns numera inte bara ett, utan två exempel på detta.



Och som det inte var nog med det har "Did I Say" gått och blivit den nya bröllopsvalsen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 149 (26)

Danas Faves on fridays

Som ni märker har jag fastnat i gränslandet mellan 70- och 80-tal.
Men det är inte bara det som är dagens tema.
Här finns också tre inledande tv-presentationer av dagens faves, som säger så mycket mer och sätter igång så många fler tankar än något jag skulle kunna skriva här.
Så jag håller mig kort, och låter presentatörerna och låtarna tala fritt.

De har hörts här. Deras skivomslag har synts här. Men nu får vi se dem också.
Stämsångare av rang, de här killarna från Tasmaninen.
Fredagens första fave är The Innocents med "Sooner or later"



Den här soffan i Monte Carlo flashar bara förbi i några sekunder.
Men den gör ändå att man under de första sekunderna av låten bara tänker på en sak.
Vad är det för vit fluffig sak som hoppar på ryggstödet där i mitten.
Sen hör man att fredagens andra fave är The Pop och "Waiting for the night"



Så här ska man sjunga frasen "I got your number". Så är det bara.
Därför kan vi konstatera att dagens tredje och sista fave är The Jags "Back of my hand"



Slutligen avslutar vi med en fave som inte har nånting med ovanstående introduktioner eller så.
Utan det är "Deeper and deeper" med Bo Donaldson & the Heywoods.
Det var för övrigt de som gjorde "Who do you think you are", som Saint Etienne gjorde sin version av på 90-talet. Originalet rekommenderas, men passar inte här.
Det gör däremot debutsingeln, som av nån outgrundlig anledning floppade.
Och på tal om covers: Som bonusspår efter Bo Donaldson-versionen följer ett klipp med det australiska bandet Chalice som spelade sin version av "Deeper and deeper" i en tv-serie 1977. Mycket nöje.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 148 (26)

Nästa låt är grymt bra! En vemodig powerpoppärla med 70-talets amerikanska folkrock som bas. Robin Lane & The Chartbusters heter låtskrivande sångerska respektive band och låten (som ni med tonårsbarn känner igen från en Adam Sandler-komedi, som heter Growing Up, eftersom den bergis gått på videobandspelaren hos er) heter "When Things Go Wrong". Ok.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 147 (26)

Lunchrastsnabbis: Författare numera, men på 70-talet spelade han bas i Blondie. Efter två plattor hoppade han av och gav, bland andra, ut sången nedan som soloartist. Lysande powerpop från Gary Valentine här i "The First One":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 146 (26)

Veckans raraste tant: Tracy! Haja, hon är tillbaka! Tillsammans med sina snubbar i The Primitives har hon spelat in en ny EP och här är superschyssta singeln (som, rent objektivt, är en riktigt riktigt bra låt, som man inte behöver skämmas över att gilla, även om man inte är helt bekväm med detta eviga återförenande, som många av våra gamla favoriter sysselsätter sig med dessa dagar - va fan, är det kul att göra musik med sina kompisar och att det dessutom blir bra - vad är problemet?):

The Primitives, som sagt, med "Rattle My Cage":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 145 (26)

Danas Faves on Fridays

Prickfria skidskytteguld håller väl ändå i sig en natt extra.
Så vi håller i det här med att smygstarta helgen redan på torsdagarna.

Trogna följare av den här bloggen vet det redan.
Men det tål att understrykas.
Powerpop är inte likställt med gitarrbaserat. Ett riff kan lika gärna framföras på ett piano, eller av nåt elektroniskt instrument, eller varför inte av en saxofon eller annat rörblåsinstrument.

Den bästa perioden för att hitta pärlor av ovan nämnda sammansättning är sent 70-tal, tidigt 80-tal.
Alltså på den tiden som bröderna Neil och Tim Finn spelade i samma band.
Nu kanske inte det egentligen är så mycket att rya om eftersom Neil alltid klarat sig bättre utan Tim.
Men just här, 1980, lyckades de faktiskt göra något fint tillsammans i familjen.

Fredagens första fave heter "I Got You" och framförs som ni kanske redan anat av Split Enz.



Att alla i bandet sjunger stämsång i refrängen, det är faktiskt ett ganska bra tecken på att det är just en powerpoppärla du hittat.
Den här pärlan framförs av en leadsångare som ser ut som att han underhåller sina kollegor på bankens firmafest. Men det gör han inte. Han får punk- och new wave ungdomar att dansa.

Bakom fave två döljer sig: The Motors med "Forget about you"



Okej, det blir kanske lite tematiskt i överkant här med en tredje video där sångaren dansar på ett sätt som inte känns helt bekvämt att titta på.
Det går dock inte att bortse från att den här låten dansar rätt snyggt på rätt sida om linjen mot den del av 70-talspopen som inte hade platsat här.

Men platsar som veckans tredje fave, gör helt klart Phil Seymour med sin "Precious to me".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 144 (26)

Ibland faller allt på plats: The Accidents, "Around The World In A Daze". Brittiskt band, gissningsvis början på 80-talet. Har inte fått fram någon vettig information alls. Men satan vilken bra låt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 143 (26)

Efter Danas ypperligt underhållande Faves on Fridays måste vi nog ta till en tryckare för att sansa läsarmassorna. I väntan på REMs nya skiva får Keene Brothers värma våra själar med den vackra och mjuka "Death of a Party". Keene Brothers är ett av Robert Pollards många sidoprojekt (Guided by Voices, utmärkta Boston Spaceships et al). Han spelar och sjunger tillsammans med Tommy Keene, mest känd från den amerikanska powerpopscenen under 80-talet. 2006 släpptes Keene Brothers Cd Blues and Boogie Shoes.

Åka bil-musik...eller Åka Bil Sent-musik. Nej, Åka Bil Sent Genom Stan-musik.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 142 (26)

Danas Faves on Fridays

Här tummar vi inte på traditionerna. Blir det skidmedalj, så kommer fredagen lite tidigare.

Tidernas andra Faves on fridays-lista handlar om förlåtelse.
Hur man går vidare efter att någon gjort något hemskt.
Något hemskt i stil med låtar som "Walking on sunshine", "Rock of life" och "74-75".

När det gäller våra första förlåtna är faktiskt låtskrivaren redan representerad här i bloggen. Nämligen i Del 87, där Kimberley Rews första band The Soft Boys dyker upp. Här är han med sitt andra band, som efter genombrottet skulle vandra i en evig dödsskuggedal skymda av genombrottslåten. Men på debuten fanns den här pärlan. Tänka sig, va?

Första faven första fredagen i mars är nämligen: Katrina & the Waves: "Do You Want Crying?"



Om man stått i hockeyfrilla bland brinnande lakan, med en sån där 80-talsgitarr utan kropp och skrikit ut en så motbjudande låt som "Rock of life", kan man verkligen då få vara med på en sån här lista? Jomenvisst. För på den tiden han helst hade hundar och inte skinnjacka på sina skivomslag, så gjorde han en hel del finfint.

Som ni förstår, den andra faven i dag är: Rick Springfield: "Love Is Alright Tonight"



Och till sist. Hoppas ni noterar att det finns ett genomgående tema till här i listan, nämligen de lite udda klädvalen artisterna gjort. Men även om storskjortornas decennieskifte 80/90 spökar här, så får de faktiskt till det riktigt bra. Då nöjer vi oss.

Därför avslutar vi härmed favoriserandet med The Connells: Stone Cold Yesterday

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 141 (26)

Bredbent pop från Australien härnäst. James Freud (som tyvärr inte längre lever) sjöng och gjorde låtar i The Models, ett band man kan hitta både en och två pärlor av på youtube, men här kommer en sololåt från 1990. Låten andas storhet och frihet. Vinden blåser mot oss, men tillsammans kan vi reda ut allt. Jag tycker den är riktigt bra faktiskt. Låten har en del The Church-klanger, lite OMD och ett kryddmått U2 (inte minst Bono-frisyren) och en uppbyggnad som aldrig sackar.

Sen när saxofonen bränner loss kan man passa på att sluta upp vid James Freuds sida och fälla ut armarna, som en örn, och segla med dithän vinden tar en. Som man gjorde 1990.

"One Fine Day":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 140 (26)

Mississippibandet The Windbreakers gav ut några plattor under första halvan av 80-talet och allt gick väl rätt bra, de fick spela ute och de fick vara med på radion och till slut kom självaste Mitch Easter och sen, efter nån Lp var det slut och skivorna hamnade i rea-backen. Men jäklar alltså (jag hade inte hört detta band innan jag började rota efter pärlor) - det är så bra! En del REM givetvis, men också en del Cheepskates-ackord (och då åsyftar jag Cheepskates sista skivor). Synnerligen värda att kolla upp!

Låtval: "Off and On".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 139 (26)

Danas Faves on Fridays

Danas första Faves on Fridays är redan här. För visst började helgen lite tidigare med sprintguld och allt den här veckan.
För att slå ordentligt på stort blir det en extra allt-premiär: Five Faves on Friday.

Jools Holland på bas? På allvar? Nej, det här är en powerpopprotest.
När Top of the pops förvägrade dagens första faves att spela denna topplistetvåa live, bytte medlemmarna helt sonika instrument med varandra för att visa sitt missnöje.

Alltså: Fredagens första fave är Squeeze med "Up the junction".



Jag blev nästan lite förvånad när jag förstod att det var sant. 140 pärlor och ännu ingen Paul. Dags att ändra på det.

Så: Fredagens andra fave är Paul McCartney & Wings med "Getting closer"



Jag älskar stämsång. Jag älskar när man går från ett rent durackord och bara lägger på en maj-sjua. Jag älskar synkoperade twangiga gitarrslingor i refränger. Jag älskar dubbelsolon.

Tredje fredagsfaven är därför: Bram Tchaikovskys "Girl of my dreams"



Brytpunkten där Nick Heyward tar steget från "vara hunk"-popen till "han kan inte älska dig som jag"-popen. I videon lever den där första självbilden kvar, men i låten hör man att han hittat sig själv. Och låten hade lika gärna kunnat skrivas 1964 eller 2009. Videon hade däremot bara kunnat göras då när den gjordes 1994. Det är väl det som säger allt som man säger.

Finemang: Fjärde fredagsfaven är: Nick Heyward: "He doesn't love you like I do"



Vi må inte alltid titta med blida ögon på deras skidlöpare i dessa tider. Men de här norrmännen kan man inte annat än älska.

Slutligen: Fredagens femte och sista fave är I Was a King "The Wylde Boys"

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 138 (26)

Avdelningen Perfekta Poplåtar. Från början av 80-talet, amerikanska småstadsbandet The Action (från Stowe i Ohio) och deras "She's got my heart ". Vilken pärla detta är! Otroligt vackert jangel och härlig stämsång. Om någon behöver hjälp med gitarrförstärkaren kan man kontakta sångaren/gitarristen Michael Purkhiser eftersom han efter avslutad powerpopkarriär (tre st singlar med The Action) försörjer sig som reparatör och konstruktör av dessa (jag googlade fram denna information, för övrigt).

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 137 (26)

Crewe-combon Any Trouble på tur. "Yesterday's Love" är en riktigt fin Costello-doftande pärla. Any Trouble hade absolut inga framgångar alls kommersiellt, trots storbolag och rikligt turnerande. Det slutade med att trummisen var med i Englands bidrag i melodifestivalen 1986.

Rumble In The Jangle (4b)

Så vackert och tingligt att snöflingorna gör kullerbyttor: Nya singeln från Low och som heter "Try to sleep".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 136 (26)

I datorlösa tider hemma får det bli korta jobbpostade pärlor. Jag är inte dummare än att jag begriper att ni undrar vad min fru sysslar, tar hon inte sin uppgift som IT-ansvarig på allvar därhemma? Svaret är "Nej", och jag skulle kunna komma med långa och invecklade beskrivningar över hur hon totalt negligerar mitt behov att powerpopblogga till förmån för skidträning, mat och resor.

Nå. Det var länge sedan vi hade något med Todd Rundgren. Idag tänkte jag vara så provocerande att jag ger mig in i hans absolut mest hemska period. Jag säger bara 80-tal och tillsammans med Utopia och jag vet att ni inte kommer att klicka nedan. "Play This Game" dock, från 1985, har en riktigt fin refräng. Må vara A-O-R så det sprutar ur öronen, men strunt samma. En fin Todd-refräng är en fin Todd-refräng.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 135 (26)

Hmm...The Like. Som med supersnygga retrovideor, klippta i retrofrisyrer, klädda i klänningar från 60-talet, lyckats få en bred publik och sälja massa (i powerpop mätt) plattor. Sångerskans pappa är Geffen Records huvudproducent, trummisens pappa är Costellos trummis, ni hör själva vilken räksmörgås The Like har åkt.

Eller inte. För de har stretat i nästan 10 med små klubbspelningar, de har släppt singlar som de sålt på spelningarna och det tog fem år innan de ens kunde göra sin första fullängdare (2005).

"Release Me" är bästa låten på senaste plattan, en helt underbar The Bangles/Tracey Ullman-pärla:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 134 (26)

Danas faves on Fridays!

På fredagar kommer Dana att bidra med glad powerpopmusik inför helgen. Här har han hittat en finfin powerpoppärla och skriver:

"Stephen Duffy skrev den uppenbarligen för Barenaked Ladies i början på 90-talet. Nu har nån rotat fram hans egen inspelning, och då blev ju låten riktigt riktigt fin."

"Jane" av Stephen Duffy!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 133 (26)

"Dear Angie". En tillbakalutad pärla från Badfingers debut som låter som en riktigt riktigt skön eftermiddag med John och Paul i en studio där solen slött skiner in genom gardinerna. Trots att låten är synnerligen välkomponerad med stämmor som sitter som smäck känns den...mest som en kul grej. Vilket är underbart!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 132 (26)

Med medlemmar från Wilco, Cheap Trick och The Mavericks bjuds här på några minuters härligt gubb-gung. Baseball, hamburgare...ICKE! Värsta poprökaren blir det! Trestämmigt, klockspel i refräng, stråkar och samtidigt en offensiv poplåt, som det spritter, beatlar och bubblar om. Swag heter bandet, "Louise" heter låten, en powerpoppärla till max:

Rumble In The Jangle (3c)

För några veckor sedan dök namnet Mick Karn upp i DN-notis efter 25 år (25 år! Herregud!) av glömska. Men när jag var 14 bast älskade jag bandet Japan och sen när man blev 15, 16, 17 år gammal så kom eran av pretto och David Sylvian's soloskivor gick runt hemma på Lencon. Mick Karn spelade bas i bandet Japan och i Sylvian's kompband, men han gav också ut skivor solo. De lät precis som Sylvian, såklart, förutom att de, om möjligt, var än mer arty. Mest tillgänglig var låten "Bouy". Den gick till och med på P3 och fastnade på ett band hemma och jag har bergis hört denna låt hundra gånger, men ändå var det fantastiskt härligt att nu igen lyssna på den. Efter 25 år.

Mick Karn dog i cancer. Därav DN-notis.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 131 (26)

What's he got that I aint got?
He's got You.
That's what he's got.
That's what he's got.
Hey!

Det är poesi, det.
Det är precis vad det är, det.
Hej!



Framfört av The Producers, Atlanta-killar, som ni ser är det 80-tal, slog aldrig, men kom i alla fall upp sig tillräckligt för att vara förband åt Cheap Trick. Bra ju!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 130 (26)

Nytt från finfina bolaget Rainbow Quartz: Asteroid # 4 släpper i dagarna ny platta! De balanserar ju rent musikaliskt ofta mot blues-psych i sina låtar (de är väl egentligen mest kända som förbandet till Brian Jonestown Massacre), men glimrar ibland till med rena lyckorus till poplåtar. Från förra plattan, These Flowers of Ours (2008) hämtar vi kalashärliga "Let It Go":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 129 (26)

Snabbpost: Vackert, vackert från reunionaktuella Archers Of Loaf. Från första plattan (1994?), "Slow Worm".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 128 (26)

Det var länge sedan vi var i Australien, eller hur? Tillbaka till tidigt 80-tal, Perth, och bandet The Prefects. Nedan följer deras utmärkta(!) debutsingel "Wait Until Midnight", där sångaren Douglas Allmark bestämt och helt utan självkritik gör upp ett löpschema för kvällen och natten. Han glömde dock mankemanget att få ner trummisen från sitt absurt höga podium, varför hans malliga uppsyn torde få sig en törn så snart videon är över:

Rumble In The Jangle (4a)

Ååh, jag är ju så svag för såna här tingligt vackra poplåtar. Kommer säkerligen att hamna på 2011s topp 10-lista, man hör ju inte så här fina låtar så många gånger om året; Deerhunter och "Helicopter":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 127 (26)

När jag sökte upp videon nedan på youtube noterade jag att i förslagsspalten till höger på skärmen låg "Break it up" med Carl Lewis. Och eftersom "Break it up" är en grymt skön indiepowerpoptjottablängare med lite Pixies och lite Jesus and Mary Chain och lite John Lennon, PRECIS som Howler's låt nedan, "I Told You Once", tänker jag inte ägna någon mer tid åt att kommentera det, men kanske ändå, efter viss betänketid, hellre spela Howler och trumma med pennor på kaffekoppar på skrivbordet och se besynnerligt morgonpigg ut:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 126 (26)

Nästa bidrag får ses som en popfrågesport. Hur många klassiska poplåtar hittas i vers, refräng och brygga? Zombies of the Stratosphere heter bandet (bara en sån sak), New York-snubbar, låten heter "Love song 99" och är charmig till tusen. Från 2010.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 125 (26)

Grymt fynd av Dana: Lolas med "We're Going Down To The Boathouse". Beatles-Byrds-jangel-powerpop med ett fantastiskt fint, 55 sekunder långt, parti mitt i låten helt utan sång! Låten bara lyfter och svävar iväg och det blir grymt snyggt!

Lolas är helt nya för mig och jag tvingas googla: Låten är från 2004, de är från USA och de har gjort en låt som heter “Dana The Chromiun Girl”. Hmm...

Rumble In The Jangle (3b)

Kaputt nyss var RITJ 3a och här följer 3b. För tjugofyra år sedan gav holländarna Amri ut mästerverket nedan, en sång som delar saxofoner och solnedgångskänslan med Destoyer och som dessutom är bländande vacker. Och sen vet jag inte om det är bra eller dåligt för kredden, men jisses vad denna låt är bortglömd och obskyr! Amri med "All your words".

Rumble In The Jangle (3a)

Vi stannar kvar i Kanada (från förra RITJ-posten, dvs) och njuter av supernya singeln från indierockbandet Destoyer och den singeln, den heter "Kaputt", den. Detta är verkligen verkligen fin musik. Saxofoner och grejer.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 124 (26)

Kort, men naggande god, post. Nytt band, ny singel: The Parting Gifts med "Keep Walkin". Detta är en riktigt fin garagedängare med en överraskande effektiv refräng. Skulle man bara lyssna på refrängen, helt utan sammanhang, skulle man nog säkert tycka att den var fantasilös och besk. Men här, tillsammans med det jangliga gitarrtuggandet i versen fungerar den märkligt fint. Som Rieslingen till den dillångade gösen, om man får använda några slitna powerpopmetaforer. Here we go:

Rumble In The Jangle (2)

Hoho, del två redan nu av nagelbitarposterna betitlade Rumble In The Jangle! Skutan vänds mot Kanada och där finner vi unge herr Sean Nicholas Savage tämligen snabbt. Tyvärr inget vidare youtube-klipp (låten börjar efter 17 sekunder, stäng inte av direkt!), men på spotify finns hans plattor elegant uppradade. Ni ska där klicka på hans senaste Lp, "Movin' Up In Society", innan ni undersöker hans tidigare alster (som inte alls är lika fantastiska).

Nå. Hur låter Sean Nicholas Savage då? Det är folkpop. Han låter som Jens Lekman på 45 varv. Med uppsyn som Divine Comedy på högstadiet. På en kinesisk sjömansteater. Med Scarlet's Well som låtskrivare. Med The Clientele som producenter. Ungefär. Min fru, som borde fixa med datorn istället för att sitta och anmärka på musikval hemma, avskyr detta. Jag älskar det och jag trrrooor Bossa kommer att gilla det. Örtis osäker, jo - kanske. Övriga kommer att avsky Sean Nicholas Savage. Som pesten!

Hehe.

Rumble In The Jangle (1)

Yes, äntligen premiär för Rumble In The Jangle! Om livet vid sidan av powerpoppen. Och vi inleder med en hyllning till Neil Hannon:

The Divine Comedy är i mitt liv på den nivån att jag med säkerhet vet på vilka skivaffärer jag köpt samtliga deras plattor. Bitvis är musiken fullständigt betagande, bitvis häpnadsväckande skicklig och bitvis galet vacker. När jag nyligen hörde versionen av "Your Daddy's Car", den med blott Neil och ett piano, blev jag helt knäckt. Han sjunger så otroligt bra! Och i denna avskalade version höjs låtens briljans ett snäpp ytterligare. Makalöst bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 123 (26)

Powerpoplegenden Paul Chastain härnäst, med en inspelning från 1985, pre Choo Choo Train, Springfields, Velvet Crush och allt. Väldigt fin bit!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 122 (26)

1. Succén i bloggosfären fortsätter! Inte nog med att powerpoppärlorna kommer att fortsätta glittra under 2011, ytterligare teman kommer dessutom att komplettera nuvarande gitarrparad. Saken är den, att jag, via "nätet", upptäckt flera spännande popgenrer och snart kommer första posten under rubriken Rumble In The Jangle.

2. Datatekniken hemma är fortfarande helt kaputt. Jag önskar frun fick tummen ur någon gång och fixade med det där. Under tiden blir det korta jobbpublicerade poster.

3. Kort jobbpublicerad post: Ett mirakel av powerpop är melodin “Show & Tell the World” med duon Jamie Hoover och Bill Lloyd. Jag har i stort sett ingen ytterligare information att delge (jodå, jag har googlat, den är från 2004 och hämtad från ett album som heter Paparazzi). Mest bara att den är ett mirakel av powerpop.

Powerpoppärlorna - nu på Spotify!

Nedan spotifylänk till, i runda slängar, hälften av powerpoppärlorna. Ett fåtal låtar har blivit ersatta med andra, mer lättfunna, alster. Nick Lowe har exempelvis fått utstå den behandlingen.

En lista perfekt att ha i bakgrunden till när ni pluggar, eller för myskvällen hemma. Eller varför inte när ni är på semester med familjen!

Pärlor!

Notera de två extralåtarna längst ner på listan! Popgodis i pärlpåsen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 121 (26)

Jag läste en recension, internetledes, gällande ett band som spelar "Hook laden, pitch-perfect harmonies...a great big perfect slice of Scottish indie pop!" och tänkte därefter tyst för mig själv: "Hmm, normalt är detta något som borde passa min smak bra, så kör i vind - jag ger dem en chans!". Helt crazy var jag.

Här följer därmed min sista post på några veckor, (nu får någon annan ta ansvar för powerpopjulpärlorna): Weather Barn med en b-sida, "Cinnamon Hill", från debutsingeln Park Hands.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 120 (26)

The Pains Of Being Pure At Heart. Hur gör de? Hur mycket bra musik kan en grupp göra? Och helt utan att tumma på kvalitén. En perfekt LP, singlar runt den med b-sidor, allt helt sjukt bra och nu en ny singel, "Heart In Your Heartbreak" , som bräcker allt och alla, just like that. Hur bär de sig åt? De går balansgång på en lina, men de faller aldrig. De faller inte ner i twee-träsket åt ena hållet och de faller inte ner i AD/HD-distade ny-indie-träsket. De klarar allt och de gör de så bra! The Pains är fan bäst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 119 (26)

Vi fortsätter. Finnarna Delay Trees med "Cassette 2012" är så fin så fin så fin:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 118 (26)

Ok, powerpoppärlorna kanske mer luktar indiepop än powerpop, men ni vet hur det är när man städar. Meeting Of Important People - "They Love Me In The City". En ganska allvarlig låt, som jag verkligen fastnade för.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 117 (26)

Jahapp, som ni märker städar jag i 2010-mappen på jobbdatorn och hittar guldkorn efter guldkorn. Härnäst, supergruppen (dvs två halvkända indie-artister som gör en skiva ihop) Bad Books och deras lika glada som härliga "You Wouldn't Have To Ask":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 116 (26)

Mer 2010 i backspegeln i och med finfina The Fresh and Only’s och deras "Waterfall".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 115 (26)

Året närmar sig sitt slut och inget nytt har hänt med dataapparaten hemma. Kort post och kort tillbakablick från sensommaren 2010: Ceremonys "Marianne". Vilket underbart oljud! Och varför finns det bara bra låtar med namnet "Marianne" i titeln?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 114 (26)

Ett par saker. Dataapparaturen hemma har pajat. Frun har börjat kolla efter ny Mac. Därför är detta något så unikt som en jobbpublicerad låt. Aussie-gänget Matt Purcell & The Blessed Curse med "Hollywood". Och därmed är detta den andra låten jag hör 2010 som heter "Hollywood" och samtidig är jättebra. Den första var "Hollywood" med Marina and the Diamonds. Denna "Hollywood", med Matt Purcell & The Blessed Curse, den har ett gitarrintro som får mungipor att fara högt högt upp, som om de satt i en vacker luftballong.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 113 (26)

Och han som sjöng och så i The 77's var Michael Roe och 1995 gav han ut låten "Ache Beautiful" sololedes. Detta är en stunds andakt. Förmodligen idiotiskt tråkigt, men jag är inte roligare än såhär idag.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 112 (26)

Sådär ja, nu kör vi en låt med 80-talsbandet The 77's. De var från Kalifornien och bolagskompisar med bland andra U2, som just var i färd med Joshua Tree-skivan. Många 77's-fans tycks vara sjukt bittra över hur bortglömda deras favoritband blev, just på grund av Island Records Joshua Tree-satsning, men frågan är om inte Island trots allt satsade på rätt häst. Med det inte sagt att The 77's var kassa. Tvärt om, de verkar helt okej. Har lyssnat på en platta plus lite annat på youtube och en del grejer är faktiskt bra. Rätt viktig och duktig ton, förvisso, så var det ju på 80-talet, men på det stora hela hygglig powerpop/rem-pop. "The Lust, The Flesh, The Eyes and The Pride Of Life" är bästa låten:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 111 (26)

Jag blev lite tom efter förra pärlan, Falkner-låten. Den är en av de bästa låtarna genom hela listan, tycker jag, refrängen är så fullständigt fenomenal och jag...får svårt att bara gå vidare. På blandbandstiden var en tryckare bra val efter en sån mörsare. Jag upprepar taktiken:

Robyn Hitchcock igen. Denna gång utan Soft Boys, men med sina Egyptians. Och! Lyssna på de små fina smekande hummandena i bakgrunden. Michael Stipe! Och Peter Buck är där också med sitt mest känsliga jangel. 1991 var året och tryckaren heter "She doesn't exist anymore". Ack ja, så vackert.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 110 (26)

Jason Falkner är närapå för stor och legendarisk för att tas upp i detta forum, men har man gjort en refräng som i sången nedan är medverkan här oundviklig. Gud, så fin pop! "This Time", 2007:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 109 (26)

Nå. En smygande men ljuv sång härnäst av semi-prog/psych-karaktär med finfin melodi. Cleveland-bandet The Mirrors med sin pärla "Shirley" från 1977. Jäklar vad The Chills måste ha diggat detta!



Varför blir låtar bra så fort namnet "Shirley" förekommer, förresten?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 108 (26)

Ååh, billig parfym, discoljus, snurrande prickar på väggar och golv, ciggdoft, alkoholfritt, bultande bultande hjärtan. En fantastisk låt här:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 107 (26)

Ett par tre minuters helt underbar briljans från Guided By Voices: "Echos Myron".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 106 (26)

Vissa perioder orkar man inte bry sig. Mobil på ljudlös i jackfickan efter hemkomst och datorn avstängd. Som en vit vecka, liksom, och jäklar vad det är skönt. Bra powerpoplåt så länge: Landa nånstans mellan Lennon och Petty så kommer Dwight Twilley Band med "Looking For The Magic" pluppa fram. Bra ju!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 105 (26)

Vår idoga granskning av Rainbow Quartz fortsätter med att åter ömsint omfamna alla världens egensinniga popgenier där ute. Matthew Smith är personen bakom Detriot-bandet Outrageous Cherry. Och namnet Outrageous Cherry känns väl igen från reabacken på skivbörsen med sitt snirkliga Poptones-omslag, någon kanske rentav köpte plattan, just för att det var en Poptones/Alan McGee. Outrageous Cherry hade innan Poptones flera släpp och lika många efter, jag måste erkänna att det är en fet lucka i skivhyllan här, men efter att granskandet av deras nuvarande bolag, Rainbow Quartz, har vänt på mången sten har äntligen deras grymt ljuva toner blivit en del av mitt liv. Ikväll. Musiken så. Underbara melodislott! Mängder av harmonier. Och bank-bank-bank på en trumma. Det är verkligen så härligt, detta, tro mig:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 104 (26)

Granskningen av Rainbow Quartz går vidare och vissa spår leder till Sverige. Låt oss förflytta oss fem år bakåt i tiden, till Östersund, där The Marmalade Souls huserade. De gav tyvärr blott ut en enda fullängdare, "In Stereo", innan de beslutade att lägga ner, men den är ett fin-fint verk. Precis som Wondermints och Splitsville, två klassiska powerpopband, kan man spåra otroligt mycket roliga referenser i alla låtar. Inte stölder...men rejäla flirtar. Gällande Marmalade Souls: ohyggliga mängder Cavern-Beatles, men också löjligt mycket annat kul. Lyssna bara på musikexemplet nedan, där man kan spåra såväl Abbas "Happy New Year" och Roger Nichols and a Small Circle of Friends dunderhärliga "The Drifter" i melodin. Popgodis ju! Och att döma av antalet visningar på youtube för Marmalade Souls "Daydreams" är jag inte ensam om att digga detta.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 103 (26)

Dags att återuppta Msg:s granskande av saker och ting. Närmsta dagarna blir det hårdgranskning av amerikanska skivbolaget Rainbow Quartz. Uppmärksamma läsare noterade givetvis att granskningen tjuvstartade lite för några veckor sedan i och med det exemplariska powerpoppärlebidraget från East Midlands finaste rockers i The Contrast. Idag har turen kommit till enmansbandet The Capstan Shafts. I sann Rainbow Quartz-anda briljerar bandet, dvs Dean Wells, med ljuv lo-fi-psych runt en otroligt fin melodislinga. Han påminner lite om The Bevis Frond, och inte bara musikaliskt. Två pop-stofiler som sitter i hembyggda studior och pepprar ut kassetter innan nån talar om för ett bolag vilka genier de är. The Capstan Shafts, som sagt, här med ett litet litet mästerverk, "She makes amazing look stupid":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 102 (26)

Äntligen dags för den viktiga etthundraandraposten. Svensk igen! Och riktigt bra är också! Stockholmarna The Genuine Fakes presenterar här nya singeln "I Don't Want It" och den är något så märkligt som en tvättäkta powerpoplåt. Ända ut i fingerspetsarna! Så jäkla kul och så jäkla svängigt:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 101 (26)

Här kommer stackars Mega City Four, som var så fina men aldrig riktigt kom fram. Jag tycker dock att det är en fin födelsedagshälsning till gamle "J" i London.

Kram kram!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 100 (26)

Nu följer något som är så bra att det närapå är gripande. Som nån dokumentär man ramlar på runt midnatt när man sitter i kalsingarna och zappar medan man borstar tänderna. Timmen senare under eftertexterna sitter man fortfarande med tandborsten i munnen och är helt knäckt.

The Higher Elevations från Stockholm. Det första jag tänkte när jag hörde dem var Drug. Ni minns, det legendariska Vadstena-bandet, som kan vara det bästa popbandet någonsin från Sverige (Abba? Ok, men...ok). The Higher Elevations' sångare har samma uttryck som Drugs Westling, nåt rakt och klart, och musikaliskt finns likheter också. Det kala soundet, som the Bats också har, men även melodierna. Vackra och rena. Men när Drug (och för den delen band som The Bats och The Go-Betweens) drog mot det sorgliga, drar THE stundom mot kraftigare uttryck som verkligen andas...en jäkligt bra konsert. Faktiskt.

Jag måste bifoga myspace-länk här. Klicka och lyssna på Streetlights exempelvis. Knäckande bra. På youtube var det dock inte särskilt enkelt att hitta något. En låt blott. Och eftersom den är otroligt bra, blundar vi och kör:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 99 (26)

Två gånger tidigare under pärljakten har det fuskats med fisket, nya låtar med superetablerade artister har publicerats, vilket givetvis inte är syftet här. Men va fan. Släpper Teenage Fanclub och Nada Surf helt sjukt bra singlar måste man väl få tänja på reglerna. Och idag en till: The Posies och deras "Licenses to Hide" från pinfärska Lp:n Blood/Candy.

"Licenses to Hide" har en Abba-spelar-umpa-bumpa-refräng och runt den cirkulerar otroligt fina partier (verser, bryggor, you name it...mostly because I cant come up with more music terms) som andas Jellyfish och Supertramp och allt däremellan (dvs ingenting).

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 98 (26)

Ett av dessa oerhört betydelsefulla rockband, vars musik influerat massor av andra till att göra mycket bättre musik än vad de själva gjorde: The Feelies. Har ett par tre LP med dem själv och tycker ingen är särskilt bra. Nåt finns där, men inget som griper. De höll på under hela 80-talet och lade ner '91 och på sista skivan hittas äntligen en riktig pärla, "Doin' it again":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 97 (26)

Shy Nobleman! Powerpop från Tel Aviv! Avskyr att använda ord som "charm" bara för att det kommer från udda bakgrund, Shy Nobleman gör skolbokspowerpop och han gör det förbannat bra. Låtval, "Girlfriend" från 2005 och det är bara att hålla i hatten hårt nu:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 96 (26)

70 bast. John Lennon. Så med det i baktanke, här är Cotton Mather. Låt efter låt på youtube baxnar man inför. Underbara melodier, mycket Beatles såklart men också en del sköna typiska Teenage Fanclub-ackord. "April's Fool" (1994), nedan, grym låt, med en del "Starsign"-vibbar. I love this!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 95 (26)

Det är bäst att fjäska lite för Holland inför tisdagen: Moss, med "The Comfort" (2009). Det är en låt med ett långt Beach Boys-intro och man väntar och väntar på att låten ska komma igång på riktigt, vilket den gör vid ca 1:10 och då får man äntligen reda på hur den låter. Introt, med den vokala uppbyggnaden, ger lyssnaren 12 olika alternativ hur låten kommer att te sig och svaret blev nr 8.

Hur det än går på tisdag, grattis till fin powerpop, Holland.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 94 (26)

Det är egentligen "Queen of Hearts" som jag alltid älskat med Dave Edmunds. Inget annat, bara den. Jag har till och med haft svårt för Rockpile, trots Nick Lowe, just bara på grund av Edmunds. Han har alltid varit och är fortfarande en träig pilsnerrockare. Men...fanken vilken hit detta är: "Girls Talk" med Rockpile. Och de ser så sjukt coola ut! Främst Lowe såklart, men jag måste erkänna att Edmunds fått till det riktigt bra också och dessutom sjunger han riktigt bra här. Och de har så dåliga tänder! Fantastiskt!

Men det hörs så väl att det är Lowe som gjort låten! Den är så skönt trixig och knepig i små detaljer. Typiskt Lowe! Lyssna på kören, som kommer in en halvtakt före Edmunds vid exempelvis 0:56 ("Right here!") och vid 2:24 ("I hear!"). Sånt snyggt pill sysslar ju typ bara Lowe med. Trodde jag. Men så googlade jag och så var det Costello som gjort låten. Och det är väl också coolt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 93 (26)

Hoodoo Gurus' "Waking Up Tired" har sån klass. Den är som en svartvit pop-schlager av Sandie Shaw eller Dusty Springfield. Samma gester, samma vers, samma eleganta små danssteg, samma brygga. Underbart!



Videon finns i flera versioner på youtube, jag valde den med bäst ljud. Märkligt nog börjar låten om när den egentligen borde vara slut, och där fick ni svar på varför den är uppe och tassar på dryga fem minuter. Dessutom innehåller videon sjukt fula australiska frisyrer, men det är en annan historia. Fast ändå, varför ser alla ut sådär i australiska powerpopvideor?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 92 (26)

Bah...har haft så mycket (om mycket är sju åtta låtar) nytt kul i lurarna senaste dagarna, som jag önskat lägga ut här. Har inte hitat nånting på youtube!

- The Candles' fina vuxenpop exempelvis. Ett band som passar lika fint i vita jeans som i skägg. Hittar bara klipp med skitljud.

- NYC Ufos skitbra "Any other time" exempelvis. Finns inte.

- Felt Tips nya, "Dear mr Morrissey" stryks också av anledningen att det helt enkelt inte är powerpop. Dock är texten bland det roligaste jag hört. Den är förvisso helt ohumoristisk, snarare sorgsen och fin, men ändå - man skrattar.

- TV Girl med "On Land". Finns int'.

- Paul Collins med "Big Pop Song". Skitljud.

Men! Så blev jag glad igen. När inget går ens väg finns alltid lite Ringo att ta till. "Photograph", som han gjorde tillsammans med George (1973) är så bra. Klippet är dock halvnytt och maffigt och Ringo är glad och alla har skägg och alla skrattar när de sjunger.

Den är så bra! Den är så bra så bra så bra så bra så bra.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 91 (26)

Äntligen: Orange Humble Band. Vilken line-up de hade: Låtskrivare var Darryl Mather, ena halvan av The Someloves. Medmusikanter var Ken Stringfellow och Mitch Easter. Wow! Och jäklar vilket resultat! Från 2001 kommer här "Down in Your Dreams" och det är en såndär låt som man bara kapitulerar för.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 90 (26)

Lyssna på denna. Jämför med denna. Hoppsan, Thirsty Merc...

Bandet från första videon, The Sinceros, var ett Londonbaserat band, som gav ut tre plattor 79-82. De nådde ingen större framgång, men fick cred, och efter The Sinceros uppbrott spred sig medlemmarna åt olika håll, nån gick med i Squeeze och nån annan började hänga med Nick Lowe och så. Man kan egentligen välja vilken youtubevideo som helst med The Sinceros, alla är bra låtar, men jag har en förkärlek för tinglande popsmäktare och i "Disappearing " torde jag inte göra någon besviken:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 89 (26)

Ytterligare exempel på ny bekanskap följer: The Contrast, från Peterborough i England, vars powerpop/modspop varit Little Stevens favvisar under flera år (på Underground Garage radio show). Bra sångare!

De ger ut en platta i höst, men låtexemplet är några år gammalt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 88 (26)

The Dream Syndicate är ett annat band jag aldrig ägt en platta av (Jo, möjligt möjligt att jag för 20 år sedan köpte nån sen rea-LP, som inte var så bra. Kvar finns den inte, hur som helst, men en svag minnesdust av ett mörkt omslag med blå text sveper förbi). 80-tal, Los Angeles, mycket Velvet och viktiga allvarsminer är det som gäller nu, hur som helst.

Låtval blir den covervänliga "That's What You Always Say" (jepp, hittade den tack vare The Baseball Projects version) och den är hypnotisk och vacker och man vill inte sluta lyssna. Svart kavaj-pop i sin finaste tappning.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 87 (26)

Jag måste genera er med min ostiga skivsamling, se bara: The Soft Boys har jag då rakt aldrig ägt något med. Ja, jag vet att "Underwater Moonlight" tillhör en av de där förhatliga måste-plattorna, och jag vet att Robyn Hitchcock är ett geni ("Aahh, Robyn Hitchcock", ska man säga med förnumstig röst, om man är äkta rockfan), men lik sjutton har jag aldrig varit sugen på Soft Boys. Ingen aning varför. Gjorde sällan läxorna i skolan heller (eller jo, det gjorde jag väl, men det märktes inte på betygen).

Så för mig är detta lika nytt som pinsamt. Har aldrig hört denna låt innan denna dag. Därav publicering av en skitbra powerpoplåt med en rätt känd garage/psych-grupp. The Soft Boys med "The Queen of Eyes".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 86 (26)

Birthday gifts to myself - del 2 (26).

Kanadas gosigaste leende sitter på Moe Berg. Inte undra på! Han sjunger och spelar sin powerpop så mästerligt och vackert att man baxnar ju! Ok, inte allt med TPOH håller kanske samma klass som mitt låtval, men fick jag komponera min egen Best of skulle det bli en fet LP, som skulle vara bland det bästa som getts ut i powerpopväg. Nedan följer "Young and in love", och nu snackar vi världsmästarpop:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 85 (26)

Birthday gifts to myself - del 1 (26).

Tråkig låt? What the hell, jag fyller ju år...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 84 (26)

Från Bristol till Bournmouth. En ocean av självförtroende skiljer. Ronnie Mayor vill inget hellre än att sommaren ska komma, medan bleka och olyckliga The Letters, från föregående post, bara vill att den ska vara över.

Lysande powerpop, även här! Jag är närapå orolig att dessa två Bristol vs Bournmouth-låtar tar ut varandra. Lyssna i lugn och ro på en i taget. Det är två otroligt bra låtar. Ronnie Mayor, som sagt, med sin "Can't wait till the summer comes":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 83 (26)

Exakt såna här låtar är det enda man behöver ibland och exakt såna här låtar var anledningen till hela powerpoppärleserien. Dryga två minuter av total briljans, 1980, känslan av att folk stirrar på en, Bristol, fish'chips, snorig med blöta strumpor och strul med morsan. Så jäkla hjärtknipande! The Letters med "Nobody Loves Me".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 82 (26)

Nytt. Svenskt. Och riktigt bra. Let's Say We Did från Stockholm fick jag höra talas om för något år sedan via två amerikanska bloggar. Författarna var djupt imponerade och nu vankas släpp för fullängdare varför stockholmarna åter börjar mp3-snurra. På amerikanska bloggar. Förmodligen slarvar jag, men än så länge har jag inte hört ett inhemskt ord om dem. Här är "Straight back to You", vars hook är något av de värsta plåster man hört.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 81 (26)

Den politiskt neutrala Msg-bloggen dyker idag, dagen till ära liksom, ner i ett svart hål. Brittiska post-punkarna The Sound, som aldrig riktigt nådde Joy Divisions genomslag och senare inte heller Echo and the Bunnymens eller Psychedelic Furs' framgångar. De låg i bakvattnet med sin taggiga post-punk/new wave och tvingades se på hur sämre band sålde mycket bättre.

Själv kom jag i kontakt med The Sound inför vad som skulle bli deras sista LP 1987. Jag hörde dem på radion och beställde vad som gick att leverera till Hedemora (2 st Lp) och jag föll verkligen för deras näst intill uppgivna ton i musiken, som ofta övergick till en mycket stark och vacker refrängmelodi. Sångaren Adrian Borland sjöng med klar stämma sina ambitiösa texter och allt var utomordentligt allvarligt. Men samtidigt kom hela brittiska gitarrvågen med hopp och med utvägar från det mörka, Wedding Present, McCarthy, Wolfhounds, ni vet, och man liksom självsanerade sig på depprock. Och tänkte inte mer på The Sound och Adrian Borland under de följande 20 åren.

Under tiden: Adrian Borland orkade inte leva med sin sjukdom, depression, och 1999 klev han ut framför ett tåg. Låtval blir "Barria Alta" från sista Lp:n. En fin sång, en dag som denna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 80 (26)

"Retro" är ett ord som säkerligen åsyftar olika saker gällande oss Msg:are och New Yorkpowerpopparna The Postelles, vi menar ju Beatles och sånt medan de menar Strokes. Coolt med mig, dock! Powerpop med smart slyngeluppsyn är aldrig fel och jag vill gärna bevisa det med "1 2 3 Stop" från nån form av debut-ep. The Postelles, som sagt. Nytt och kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 79 (26)

Då jag från början endast tänkte välja ut 26 powerpoppärlor undrar ni säkert om jag inte själv noterat att jag överstigit de 26 sångerna med mer än 50% bergis och det har jag såklart. En av de som inte hanns med under original-26:an var Princes of Peace enda släpp här i världen, den fantastiska powerpoprökaren "X-ray proved" från tidigt 80-tal. Så här kommer den! Hela vägen från Holland, via Little Hits, till Msg! Tar dessutom semester en vecka nu och kommer tillbaka ca 16 timmar innan The New Pornographers ställer sig på min kvartersscen (14/9). See you there!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 78 (26)

Tillbaka till Australien. Tillbaka till powerpopbasics. En kort och driven låt som kryddar ett enkelt verk till riktig mumma, tack vare snygga detaljer och bra sång. Pianot är super! Min fru säger alltid att hon älskar "Abba-piano" och jag tror det är något sånt vi hör här. Sången är nasal och småraspig, inte helt olik Matthew Sweet och faktum är att detta gott och väl är i samma klass som honom (eller varför inte Velvet Crush?!). Rudely Interrupted heter bandet, och inte minst videon till deras "Close My Eyes" visar ett väldigt speciellt powerpopgäng med känslan på exakt rätt ställe. Skitbra, kort sagt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 77 (26)

Avd skåpmat. Inte pga brist på annat, utan av heder. Publicerar man en powerpoplista utan Cheepskates är man ju helt dum i huvudet. Så mycket som Cheepskates betydde och så många kvällar, dagar, bilfärder och promenader man hade dem i öronen, vore det skamligt att inte göra värsta kramposten till deras ära.

Märkligt fakta. Alla poppers från Hedemora gillade Cheepskates. Var man popälskare och dessutom från Hedemora, gillade man Cheepskates. Kanske hade Cheepskates någon ton i sina låtar, någon bonnig liten detalj i deras melodier, som attraherade oss lantisar. De var ju gravt influerade av 60-talets garagescen, kanske var det något där som fick våra småstadshjärtan att börja dunka. Eller kanske var det något i harmonierna, något med Shane Fauberts nasalt vemodiga röst, som slog an så exakt hos oss. Men märkligt ändå...ett litet band från New York, som närapå blev en av Hörnstenarna.

Störst anledning, dock, till att Cheepskatesposten kommer just här och nu är att jag precis hittade Shane Fauberts egen blogg. Han skriver om sina barn och vad han gör om dagarna....nä, självfallet inte. Han publicerar poplistor. Shane går igenom hela sin skivsamling, en platta om dagen, och tar ut godbitarna från varje släpp. Som vilken vanlig pop-lantis som helst. Love you, man!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 76 (26)

Charmant och supernytt: Magic Kids' "Superball". Jag tycker låt, arrangemang, sång - va fan egentligen allt - är fantastiskt...men jag blir också lite stressad. Låten påminner om min son när han är kissnödig.

Förlåt min korta och orättvist kritiska kommentar till video. Är trött och tidigare idag förlorade Grekland mot Turkiet i basket-vm. Inget kul.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 75 (26)

Då några av gratisätarna klagat över hur snålt det varit på refrängfatet i samband med post nr 74 erbjuds härmed en sån maffig gräddbulle av hej-och-håande skottar, stråkar, klockspel, tonartshöjningar och rim på "over" och "October" att ni kommer att tänka er noga för innan ni kritiserar nästa gång. Överdos! Ni ska få överdos!

Men det är väl bara att erkänna, den är faktiskt närapå helt oemotståndlig, Attic Lights' "Wendy".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 74 (26)

Tack för kommentar ändå borta från London! Som tack bjuds på en skön stunds London-pop, även om jag kunde sätta mina målvaktshandskar på att de var amerikaner först. Svårt att sätta fingret på vad det är, refrängmelodin kanske, eller sångarens mjuka konsonanter.

Nytt och fint från Semion, vars singel "The Contender" har en riktigt bra refräng. Ingen sista-refrängen-i-livet-så-jag-står-vid-randen-på-ett-stup-och-gastar-refräng, utan snarare en mer jordnära. Får för mig att Dana kommer att gilla den, i alla fall.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 73 (26)

Jag stannade kvar hos Little Hits och kollade upp en låtar via youtube och då hittade jag ett band som bara nämndes i en bisats till en helt annan grupp. The Keys med låten "I don't wanna cry". Ursäkta, men borde inte den här låten vara väldigt mycket mer känd? Eller har jag missat nåt? Hit-faktorn är ju absurt hög! Ok, den kom just mellan punk och synt, 1981, den är väldigt melodiös och harmonirik, den var väl helt enkelt totalt felplacerad i pophistorien bland allt svart och taggigt, men ändå...den är ju fantastisk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 72 (26)

När legendariska bloggen Little Hits var aktiv satt undertecknad och pluggade powerpopnamn som Lennart A Juhlin pluggar friidrottsstatistik och några namn återkom ständigt. Ett sådant var Dan Sarka. Han var en stor Minneapolispowerpopscenprofil och var/är verksam i ett pärlband av fina popgrupper, så som The Sparrows (vars låt "Hey Kari G" alla som åkt min V40 tvingats lyssna sig trötta på), The Vandalias och Stingray Green. Han har en grymt skön röst, tycker jag, med den där vemodiga undertonen i det ljusa, som så ofta är hela skillnaden.

Låtval: The Vandalias, som faktiskt var ett cartoon-band, precis som The Archies, med den otroligt fina "Julie Come Around". Det här är mumma!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 71 (26)

En ny låt från ett tämligen nytt Pittsburgh-band, Satin Gum - "Hip Shake Heartbreak". Rejäl nostalgifaktor, men ändå med en smula bångstyrig motvallskänsla som är så härlig. Jag gillar detta i alla fall:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 70 (26)

En liten avstickare till psych-folk-prog-landet. 1971 är vi i och bandet heter Heron, engelsmän givetvis, låten heter "The Devil" och är hämtad från dubbel-lp:n "Twice As Nice & Half The Price". Skivan är givetvis inspelad utomhus på landsbygden och soundet är som en mild hallonkräm en sommarlovsmorgon. Tänk John Denver blandat med Byrds-stämmor och vi har Heron (och även Teenage Fanclub, förresten...AHA! Där kom powerpopkopplingen! Jag förstod att jag förr eller senare skulle ro detta i land).

Strunt samma. Nedan följer världens bästa låt någonsin. Tro mig.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 69 (26)

När hypen kring Oasis nått sin peak och ersättare behövdes utsåg engelsk press Kula Shaker, av alla, till nya indierockvärldsmästare. De var verkligen störst där ett tag och kungakronan fick de behålla...ett halvår? Typ, i alla fall. Sen tillbaka in under stenen.

Undertecknad var aldrig ett fan av Oasis, Blur, Kula Shaker et al och det är ren slump att jag såg att de just släppt en ny skiva. Hurvida de har återförenats eller om de faktiskt varit aktiva hela tiden sedan man senast hörde talas om dem, 1996, får vi kolla upp på internet, men nedan följer en låt från nya skivan, som heter "Ruby".

Och den är så jäkla bra! Nästan så man inte tror det är sant och nästan så man måste få ta en paus och hämta andan.

Kula Shaker, av alla, med en tvättäkta femetta!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 68 (26)

Är man från ett ställe som heter så fint som Eau Claire i Wisconsin och spelar i ett band som närapå låter lite som Wheat (e.i. Wheats första LP) ligger man ohyggligt bra till för att hamna på powerpoppärlelistan här. Så sitter Blånäsan där med den berömda klumpen i halsen och trycker på repeat-knappen så fort låten tonar ut:



Meridene låter inte som ovan hela tiden. Från senaste skivan, "Something Like Blood", har jag hört låtar med ett betydligt mer snitsigt pop-sound. Snygga refränger, bra sång. Kålla åpp! Kålla åpp!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 67 (26)

Ingen har väl kunnat undgå det tragiska drama som utspelades under finalen i årets bastu-vm. Den något komiska sporten blev plötsligt en kamp på liv och död och först garvade jag åt eländet, som alla andra, men sen blev jag märkligt berörd. Inte för att jag gärna bastar själv, denna sport har inget med njutning att göra. De sitter i el-bastu, grundvärmen är 110 grader och en halv liter vatten öses varje halvminut. Ok, 110 grader är inget problem, jag har suttit flera gånger själv i den värmen. Det är underbart och en smula andäktigt. Men då är det i en vedeldad bastus mjuka värme och absolut utan vattenös. Bastun i vm måste vara som att ligga i frätande skräck typ.

Nåväl. Vm. Final. Sex man på startlinjen. Men allt fokus låg på två personer. Den femfaldiga världsmästaren Timo Kaukonen, med blond hårman och bred bringa mot den betydligt äldre och senige ryssen Vladimir Ladyzhensky. Ett år tidigare gick inget ryssens väg i finalen, han kom in i fel andning och vidrigt bitter tvingades han lämna bastun som bronstagare. Kort därefter störtade även nästa gubbe ut och kvar satt en brett leende Timo och vinkade. I 20 sekunder ytterligare.

Vladimir hade hellre önskat sin familj dödad än att se finnens flin igen och inför årets final hade han bestämt sig. Inget, absolut inget, kommer få ut mig från bastun före finnen denna gång. Och här kommer vi till det hjärtknipande i denna historia. Timo måste ha vetat detta innan de klev in i finalbastun. Han visste att Vladimir kommer att stanna. Han visste att minst en kommer att dö. Och sen vinkade alla till publiken och så gick de in. Det är så hårt och så sorgligt. Ett litet litet mästerskap, typ som vm i yxkastning eller plöjning. Men med två av de skithårdaste och envisaste människorna i världen på startlinjen. 2009 var segertiden ca 3:40. I år bar de ut de två kvarvarande efter 6:20 ca. Varken Timo eller Vladimir var kontaktbara, men Timo höll sig krampaktigt i sin bänk och vägrade resa sig. Vladimir dog.

Jag hittade en kvartslång dokumentär om Timo Kaukonen från 2009. Sweat heter den givetvis. Den har sina komiska poänger, särskilt i fråga om kläder och heminredning, men är på det hela taget en rätt fin betraktelse om en man och hans besatthet. Länk.

Sjävklart powerpopbidrag till detta:



Och jäklar vad detta är bra! Inget, absolut inget, ska få mig att sluta älska Poverty Stinks. Jag skiter i att de blev nåt jäkla soundtrack till den period av livet där allt var taskiga fyllor, snåla kompisar, misslyckade kvällar, sunkiga fik och en jäkligt unken och instängd Blånäsa som inte var så nöjd med sig själv, den perioden, ni vet, man var 19-20-21 och klamrade sig fast i nåt som samtidigt fick en att rysa av obehag, där av alla ställen, i den perioden av livet, där snurrade Poverty Stinks på skivtallriken, dag och natt. Och med en envishet värdig Timo Kaukonen hävdar jag, än i dag, att musiken är fullständigt makalös.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 66 (26)

Självfallet måste vi ha med The Three O'Clock på vår lista. 80-tal så det förslår i produktion, men Michael Quercio's låtskrivartalang är tidlös. Vi har faktiskt haft med honom tidigare på listan också, men då i Game Theory, ett band han spelade i efter Three's bestämt sig för nedläggning (1989 eller så). Låtval: Tar en sen låt, stick i stäv med powerpoptemat här. Mike Hedges-produktion och rätt syntigt därmed, vilket jag håller som ett utomordentligt alternativ, om de prompt ville överge tidigare sound (vilket närmast tangerade skinny-tie/garagepowerpop).

Så...1985...härliga tider:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 65 (26)

Justin Kline från Tennessee, ändå borta i Amerika, kan sin pophistoria. Dessutom kan han sjunga asbra och göra fina låtar. Han är precis i tagen att släppa en uppföljare till sin sexspårsdebut ("Triangle" heter uppföljaren och debuten, sexspårsplattan, ni vet, den heter "Six Songs", men tro inte att uppföljaren blott innehåller tre låtar pga titeln, nejdå, ni kan vara lugna, det är en fyrspårs). Från "Six Songs" följer här utmärkta "All I Need".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 64 (26)

Back again. Yak. Ingen vidare powerpopsommar heller, en kväljande varm vecka och sen två veckor med laber vind och tunga moln. Bäst på tv var den härliga serien 70´s. Halvtimmeslånga avsnitt innan Mördare Okänd och hittills har alla avsnitt varit lysande. Underbara klipp från den ofattbart fina låtskatt sjuttiotalet bjöd på. Vilka melodikonstnärer det fanns!

Gilbert O'Sullivan blev intervjuad för två veckor sedan och där satt man och svettades. Vilket geni! Dock inte den enklaste artist att sammankoppla med powerpop men i "Get Down" finns det inga hinder. Stil, sväng och en grym vers.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 63 (26)

Det finaste sättet att vinka adjö. Jag tar semester nu och far till underbara kebaber, bryggkaffe och vitvinsdunken.

Kom gärna gärna gärna och hälsa på!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 62 (26)

Semester om två dagar. Helt logiskt följer ytterligare exempel på sommarpop ("Huh?", tänker ni nu, "Då ska väl låtar heta nåt med Summer eller Sun eller sånt?" Men lyssna vid 1:53 och ni har sommarens sound i ett nötskal). Otroligt snygga ackord i såväl vers som refräng här: The Zombies med "Tell Her No".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 61 (26)

Riktigt nära semester nu. Här följer några minuters prunkande sommarpop från The db's frontman Chris Stamey: