Msg dyker efter powerpoppärlor - del 34 (26)

Ok, listans första powerpoppärla från Tasmanien presenteras härmed. Jag är inte helt hundra på att det blir fler, men denna Raspberries-doftande låt räcker långt. The Innocents heter bandet, låten är från 2006 och gitarrerna är grymma bakom stämsången. Kuriosa: Från början hette bandet Beathoven och var så poppis hemma i Tasmanien att ambulanser var parkerade utanför konserterna. Hysteri rådde och framgången ledde till att flyttbåt bokades med destination Australien. Tror de fortfarande håller på, med fin kritik i ryggen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 33 (26)

Iställer för att avsluta powerpoppärlorna tänker jag starta ett parallelltema. Ibland postas en powerpoppärla, men lika ofta kan en annan sorts pärla dyka upp. Eftersom denna uppgörelse med mitt förflutna sammanvävt med det jag samtidigt gick miste om under dessa år innefattar fler än ett musikaliskt spår upplever jag att (i alla fall) ett ytterligare tema kan få dimmorna att skingras på ett tillfredställande sätt.

Nåväl. Powerpoppärla nr 33: Best ever. Ingen powerpoplåt är bättre än denna. Närapå ingen låt, alla kategorier, är bättre än denna. Den är absolut fullkomlig. Och vid "She..." efter exakt 2:18 in i klippet blir det mer än fullkomligt. Total magi är vad det är och jag kan inte förklara mer, har inte kunskap om orden att redogöra ytterligare för hur kär denna låt är mig. The Nashville Ramblers med "The Trains":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 32 (26)

Alltså. Det finns så många pärlor, men senaste veckan har en vag liten dust av något vissnat blåst över min entusiasm, som när man som liten pojk genomskådade en vuxen som inte tog leken på allvar. Något rinner av en och det gör litet ont i hjärtat.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 31 (26)

Och han, som sjunger så fint i The New Pornographers, heter A.C. Newman. En av mina favvisar från 2009 var denna låt:



Danny Boy, A.C. har även gjort en version av "Take on Me"!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 30 (26)

The New Pornographers är närapå R.E.M-stora i Kanada, men här i Sverige är de väl mest ett namn som passerar någon gång ibland i någon blogg eller i någon referens sådär. Tre CD för 100 spänn-lådan, kan hända (f.d. "reabacken"). Bra som fan är de, hur som helst! De har hållt på i 13 år och jag väljer en väldigt random låt från youtube (eller random och random, jag gillar den väldigt väldigt mycket och det påverkade säkerligen valet en aning, utan att veckla in sig alltför djupt i läran om det undermedvetna...och vad är faktorn som gör att just den här låten, av alla, fastnat? - jo, ackordet exakt efter orden "Spanish Techno" i refrängen...något i melodin där får mig att bli väldigt glad):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 29 (26)

Med näsan kvar i skivhyllan publiceras härmed ytterligare en klassiker från 80-talet. Hurrah! med "If Love Could Kill". Köpte LP:n för en tia på Konsums skivrea och tyckte den väl var okej. Men så rotade jag bland tidningarna hemma efter recension och i en Slitz (detta är alltså hämtat från när Slitz fortfarande var en musiktidning)hittade jag en trea i betyg. Och det måste ju betyda att den är bättre än vad jag tror, tänkte jag, varpå den åkte på Lencon igen. Och sen låg den kvar och snurrade varenda dag en halv gymnasietermin. För att understryka: Det var denna Newcastle-trio som satt med foto i mitt skåp på gymnasiet och inte Morrissey. Så allvarlig var jag i min kärlek. Nåväl, "If Love Could Kill", en bitterljuv powerpoptryckare med ett flertal finfina detaljer. Efter ca 1:38 förväntar man sig ett hjärtskärande gitarrsolo, eftersom det är dags för ett hjärtskärande gitarrsolo just där i såna här låtar, men istället tar ett utomordentligt sublimt jangelparti vid. Som en uppgiven suck istället för att kasta tallrikar i väggen. Låten blir plötsligt en division mer seriös. Shit, tänker man, han menar allvar ju!. Vidare, det långa långa superfina outrot, med ringande gitarrer och "Elizabeth, you killing me" upprepandes om och om igen ("Elisabeth", källa: youtube-kommentar...ehum...kan stämma). Knäckande fint! Undrar förresten vem som var trummis i Hurrah! ? På alla bilder står de med varsin gitarr och i videon nedan ges heller inga svar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 28 (26)

En janglig pärla från 1990. The Hummingbirds från Australien spelar "Alimony", en alldeles för bortglömd godbit i skivhyllan. Superfint driv, solstinna gitarrer men ändå ett litet vemodigt tema som kontrast. Typiskt Australien, säg.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 27 (26)

De flesta tappade intresset i samband med släppet av deras andra platta. Under slutet av 2009 släppte Weezer sin sjunde. Raditude heter den och har varit upphov till viss meningsskiljaktlighet hemma, då frun inte gillar soundet, medan undertecknad tycker det är rätt bra. Det är just där problemet med Weezer ligger. Vissa (e.i. de allra, allra flesta) vill bara ha magin från första skivan. Allt efter ses som dåliga försök och veka upprepningar. Men är det så? Själv, när jag lyssnar på Weezer hör jag skiva efter skiva med utomordentligt kompetent powerpop. Inget coolt, inget nytt, men en samling riktigt bra låtar. Och en bra powerpoplåt är en bra powerpoplåt. Nedan följer min favoritlåt från senaste skivan, "Put Me Back Together". Vi får se vad som händer med Weezer i framtiden, Raditude var sista plattan på skivbolagskontraktet.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 26 (26)

Klaatu. Powerpop? Varför inte? Eller 70-talsprog. Fast med en del E.L.O och lite Gilbert O'Sullivan. Lite Todd Rundgren kanske också. Och The Beatles. Faktum var att när Klaatu släppte sitt debutalbum 1976 började ett rykte i pressen florera att Klaatu i själva verket var The Beatles. Man spelade låtar baklänges och hittade ledtrådar, man läste texter och fann spår av ordlekar som kunde relateras till Beatles, till och med Billboard hängde på och det blev helt hysteriskt i Beatles-kretsarna. Och plattan sålde som smör! Men så uppdagades sanningen. Klaatu var bara en kanadensisk trio beståendes av några never heard ofs och närapå all försäljning stannade av och trots tre ytterligare släpp de följande åren sålde de knappt så de fick blodpudding och sen ruttnade de och lade ner. Tryckaren "Dear, Christine" från deras tredje platta är så jäkla bra! En riktigt tvättäkta 70-talare med massor av kramar och näsan djupt borrad i en krullig timotejdoftande kalufs.



Visste ni, förresten, att det var Klaatu som var upphovsmän till Carpenters-klassikern "Calling Occupants of Interplanetary Craft"? Det var väl kul?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 25 (26)

Dags att en gång för alla sätta Milwaukee på kartan. The Shivvers slog sina första ackord 1978 och fanns under fyra fem år framåt. Trots enorm uppmuntran från självaste Eric Carmen slog de aldrig utanför Wisconsin, något som måste ses som sorgligt orättvist. Framgång eller ej, ingen kan ta ifrån dem deras fantastiskt smittande poplåtar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 24 (26)

Fyra lads från New York City, som förmodligen kommer bli världens största popband genom tiderna. "Men...om man är från New York ska man väl vara som The Strokes, cool och arrogant och så, fast mer introvert eftersom Strokes tangerar sell-out och dessutom är läderpaj sååå 2009...", spekulerar läsarna nu. Pja. Man kan också låta som Beatles.

Vilka sångare denna poporkester har! Leadsångaren sjunger sådär sjukt hest-snyggt, precis som Lennon gjorde. Och de andra...när de mot slutet sjunger "Sha-la-la-la" och Lennon-killen sjunger mot dem...man bara ger upp för att det är så snyggt. Man blir kräksjuk, fast tvärsom liksom. Så bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 23 (26)

En pärla ytterligare från Little Hits! Springfield-bandet Fool's Face gav ut tre plattor under deras aktiva period mellan 78-84 och tack vare Little Hits började jag youtuba deras karriär. Bra låtar, faktiskt. Fint drag och skickliga harmonier genomsyrar låtarna och jag vill verkligen rekomendera alla att lyssna på fler låtar. Notera den genomklassiska powerpopdansen-med-gitarr hos de tre fronfigurerna. Stil och klass!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 22 (26)

Härnäst det formidabla bandet Nada Surf med den lika formidabla sången "I like what You say".

"Hey, babe...I only wanna make You happy". En otroligt fin låt, detta. Faktiskt en av mina absoluta favoritlåtar som givits ut de senaste tre åren. Väljer bort rockvideoversionen till förmån för en videoupptagning från Benicassìm 2008. Notera den alldeles vansinnigt fina orgelslingan, som har tillkommit live.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 21 (26)

Att döma av alla reaktioner Msg fått i kommentarsfälten under denna popresa rasar läsarna över urvalet av powerpop. "Det går ju inte att ta detta på allvar", skriver folk, "Var finns The Who? Flamin' Groovies? Buzzcocks? Hallå, liksom, nu får Msg allt ta och vässa sig!". Vi tar givetvis kritiken på stort allvar och väljer omedelbart att publicera en av de stora elefanterna.

The Raspberries. De höll på under första delen av 70-talet och pruducerade ett ypperligt pärlband av powerpoprökare. Eller rökare och rökare. Ofta lät låtarna initialt som rökare. Ett riktigt tuggigt riff som intro och man tänker att nu jäklar blir det drag, men så kommer första versen och låten förvandlas till en halsbrytande smäktare med lager på lager av stämmor och harmonier. Sången stod Eric Carmen för (jepp, han med "All by-yyy my-yy see-eelf") och satan i gatan så grannt han sjunger!

Låtval. "Let's pretend". Inga riff, bara smäktare. Jag är ju så förtjust i sånt, trots allt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 20 (26)

Jag skulle kunna orera till ni gäspar käkarna åt helvete om hur bra "Mess Around" med Redd Kross är. Men om jag bara fick använda två ord...Bulls eye!

Väljer det youtubeklipp med bäst ljud, en liveupptagning från återföreningsturnén 2007. De har hållt på länge, Redd Kross, 30 år typ, och särskilt superbra har de aldrig varit. Men i "Mess Around" satt allt perfekt!



Minns någon förresten Popcirkus, som gick på TV för nåt år sedan. Folk som klagar på grishanteringen i Sverige har ingen aning vad ondska innebär. Den slakt "Mess Around" utsattes för av David Sandström och Sahara Hotnights inför publiken överstiger all begriplig sans.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 19 (26)

Ibland behöver man någon som bestämmer åt en. Någon som kommer in med en helt ny infallsvinkel. Little Hits exempelvis. Från sin skivaffär i Staterna (glömt orten, Chicago månne?) spred de sin enorma kärlek för de små guldkornen bland alla miljoner låtar som finns. Gärna från reabackarna. En dag dök en gammal svensk samlingsplatta upp och i samband med den kunde man läsa:

Ah...pathos. Where would pop music be without it? And the only thing better than pathos is pathos with loud guitars. Here's a stupid story about a guy who is such an ineffectual dweeb that he loses his girlfriend to a horse. But the singer totally sells it, lumpy English and all; the moment before the last chorus where all the instruments drop out behind the vocals is heart-stopping. I first heard this on a sampler CD of various Swedish bands, then picked up the cheekily-titled Rubber Soul CD via Not Lame (whose CEO, Bruce Brodeen was the chief US champion of Swedish pop acts like TPD, Beagle, The Wannadies and Eggstone that emerged in the 90s), but the former is ugly and the latter has gone lost so no picture, just perfect pop.

Här har vi alltså en amerikansk powerpopfantast som för första gången (2005 är vi i nu) får höra gamla svenska swindiebandet This Perfect Day. Och karln tycker det är skitbra. Intressant värre! Kan det vara så att muggig gammal svensk 90-tals-indie har legat och grott till sig i källaren under de senaste femton sjutton åren? Bland dammråttor och gamla böcker har musiken förädlats till högklassig powerpop? Kan det stämma? Vi kollar med en annan TPD (eftersom Little Hits låt, "She's got a horse of her own" aldrig var särskilt kul):



Hur bra som helst ju! Dags att rota fram A Shrine och The Simpkins nu.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 18 (26)

Ett av de band med mest tight sound under slutet 70-talet och första åren på 80-talet inom powerpopkategorin var Detroits finfina The Romantics. De hade enhetlig klädsel, ascoola omslag och hade lärt sig se grymt tuffa ut med elgitarrer. Låtarna hade ett riffbaserat tugg med riktigt catchy popmelodi. De var snygga, kort sagt. Men slog gjorde de inte. I Europa hade ingen hört talas om dem och i USA nådde de runt 50-strecket på listorna med singlarna. Sen kom "Talking in Your Sleep". Vips blev soundet mer betonat på new wave med syntar och synttrummor och singeln skördade enorma framgångar.

Som tack för kaffet hittar man numera The Romantics endast på One-Hit-Wonder-plattor jämte Chesney Hawkes och Men Without Hats, vilket är djup synd och skam. De var verkligen ett av de mest kompetenta powerpopbanden som fanns under några år.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 17 (26)

Spontanpost. Slank in på Mickes (varför "slinker" man alltid in på skivaffärer?) innan dagishämt och kom ut lika fort med The Thermals nya. Hade innan köpet blott hört en låt med detta Portland-baserade band och eftersom jag i skrivande stund inte hunnit lyssna något på några övriga låtar på skivan får det bli den då. En riktig mörsare är det, hojtar-refräng och hopp- och studs däremellan och den är riktigt riktigt kul. Och det är väl bra så då. Bra powerpop är bra powerpop är bra powerpop.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 16 (26)

Utan Mitch Easter hade den moderna nordamerikanska powerpopscenen inte varit...eh...så Mitch Easter-dominerad som den varit senaste 25 åren. Hm...det där lät inte odelat positivt, vilket rakt inte var meningen. Karln är ju fantastisk! Förvisso rockar han själv, men sina främsta insatser har han gjort under sitt arbete som producent. Listan är otrolig: REM bästa plattor, Velvet Cruch, Choo Choo Train, Posies, Ken Stringfellow m.fl. Hur som helst, denna korta hyllning till Mitch måste toppas av något och då väljer jag en låt från en Let's Active-platta. Let's Active var hans egen grupp och de gjorde ett par tre släpp under slutet av 80-talet. Måste erkänna att jag bara har (och har hört) en platta, men den är riktigt fin, vilket inte minst bevisas i youtubeklippet nedan. Massor med härliga och inte helt okomplicerade harmonier omgivna av sköna powerpopgitarrer i "Writing The Book Of Last Pages".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 15 (26)

En grupp som är alldeles för bra för att inte inkludera i denna lista är The Swimmers. Jag har tjatat och skickat länkar, jag vet, och nu fortsätter jag med en dåres envishet att flagga: Hör upp! The Swimmers är briljanta!

De är från Philadelfia, vår kvartett, och har nyligen släppt sin andra fullängdare. Deras första skiva tangerar ett ganska McCartneyskt sound, givetvis stöpt i collegerocktradition, medan uppföljaren är lite mer mörk och elektronisk. Här kommer en tidig låt i en hemma-hos-session och det är så fint att klockorna stannar: