Ååh, så koola och malliga vissa msg:are var efter en, enligt insideuppgifter, bedröööövlig atp-festival i England. Vart man än gick och vart man än loggade in fick man ta del små interna nodge-nodgande flin och fniss. Till en början gittes jag inte fråga, eller kanske ville jag inte störa, men till slut fipplade jag ur mig dumstrutsfrågan "Hörni...de där gitarrbrösten...vad var det om egentligen?". Givetvis möttes frågan av blickar som vuxna ger barn när vuxna talar om vuxensaker, typ att "det där förstår du när du blir lite äldre", med en omedveten hånfullhet i den grötiga rösten. Jag har fortfarande inte fått klarhet i vad de där brösten stod för eller vilkens det var eller hur de kom till känna, men ni ska veta att jag minsann också har mina egna gitarrbröst! Och mina är finare än era, fast det är inte det viktiga. Jag delar nämligen med mig av mina! Nedan följer tre ypperligt härliga nummer av bröstförsedda gitarrister.
Vilken jäkla bra låt! Men okej okej...jag vet vad ni kommer att klaga på...men nästa då?
Låten ovan är rätt ofta den näst bästa poplåten som någonsin gjorts, men den torde väl bara bemötas av Päähh:n eftersom inga c-kupor fanns i bild. Okej, ett sista försök och säger ni ett ont ord nu då jäklar...
Okej, jag inser att vi ägnar oss till 99% åt s.k. kredd-pop (och okreddiga låtar förvandlas illa kvickt till kredd så fort någon av oss får smak för det - haja vilken makt vi har!). Och av alla kreddiga kvinnliga popsångerskor måste Susie vara den finaste pinglan, visst? Hon och Nick Lowe, vilket jäkla über-par det vore.
2 kommentarer:
vänta nu, blånäsa, rätt ska vara rätt! den där engelska festivalen var bedrövligt dålig, men kul var det ändå, och det blir alltid små saker som man går och fnissar åt i efterhand och den som inte var med blir alltid utanför och det känns för djävligt trots att ingen vill att det ska vara så. men!, gitarrbrösten, så vitt jag vet, hade inget att göra med atp. om det fnissades och nudge nudge-ades om gitarrbröst efter atp så var jag lika utanför och ovetande som du. i själva verket kom gitarrbrösten in i mitt liv då electrelane spelade på benicassim för halvåret senare. gitarristen, som ser rätt söt och sexig ut (på konsertavstånd i alla fall) hade en bylsig stor tröja och hade fantastiskt nog lagt axelremmen mellan sina två bröst och eftersom hon är väldigt aktiv på scen och framför allt hoppar väldigt mycket så fick det den effekten att det inte gick att sluta kolla. det var annorlunda, det var mycket märkligt, och det var väldigt sexigt på något vis. dessa är de enda gitarrbröst jag känner till och de enda som existerar för mig. jag har aldrig sett några andra förr eller senare och om jag har tisslat och tasslat och fnissat och haft mig om dessa så måste det vara med martin och andreas som var de två som delade denna unika händelse med mig.
aha!
det känns faktiskt lite bättre efter förklaring, ärligt talat.
Skicka en kommentar