En julklapp till MSG

I morgon går jag till Konsum på Reimersholme för att hämta ut min julklapp från min sambo.
Det blir även en liten julklapp till vår kära sekt.
Ty denna skivspelare går nämligen att koppla in i en dator. Och så gör datorn fina mp3-or av de gamla vinylplattorna. Den kan även användas för att göra datafiler av gamla Maxell-c90:s osv.
Så det gamla "men den finns ju bara på vinyl"-argumentet i listfunderingarna är snart ett minne blott.


Och så här funkar den på tyska.

Blånäsans Delikatesser

Det var väl en härlig rubrik! Under mitt botaniserande på Youtube i samband med det förhatliga monsterproblemet har jag gång efter annan sprungit på helt fantastiska filmupptagningar från händelser som jag inte visste fanns. Jag skulle gärna vilja dela med mig av denna härliga chokladask av ljuv pop och vill inleda med följande klipp:

Blånäsans monsterproblem - epilog

Fredag 22/12 2006 går projektet in i cd-brännaren*. Sanningen är att projektet redan besökt detta ställe en gång. Jag gjorde en första version just innan jag publicerade problemet på vår blogg. Någonting stämde inte, det var en känsla av att jag gjort fel någonstans och den gnagde som ett skoskav. Nu har jag fått många goda råd bland kommentarerna och jag har dessutom hjälpt mig själv genom att sätta problemen svart på vitt. Nu har jag funderat färdigt. Så här blev det:


1976 - 1:a versionen: Chicago, "If You Leave Me Now".
Slutversion: Chicago, "If You Leave Me Now".

1977 - 1:a versionen: Beach Boys, "I Wanna Pick You Up".
Slutversionen: Beach Boys, "I Wanna Pick You Up".

1978 - 1:a versionen: Chris Bell, "You and Your Sister".
Slutversionen: Chris Bell, "You and Your Sister".

1979 - 1:a versionen: Roxy Music, "Still Falls the Rain".
Slutversionen: Nick Lowe, "Cruel To Be Kind".

1980 - 1:a versionen: XTC, "Respectable Street".
Slutversionen: XTC, "Respectable Street".

1981 - 1:a versionen: The Cure, "All cats Are Grey".
Slutversionen: OMD, "Joan of Arc".

1982 - 1:a versionen: Roxy Music, "Take A Chance With Me".
Slutversionen: The Associates, "Party Fears Two".

1983 - 1:a versionen: Tracey Ullman, "They Don´t Know".
Slutversionen: Tracey Ullman, "They Don´t Know".

1984 - 1: versionen: The Go-Betweens, "Unkind Unwise".
Slutversionen: Lloyd Cole and the Commotions, "Patience".

1985 - 1:a versionen: Prefab Sprout, "Bonny".
Slutversionen: Prefab Sprout, "Bonny".

1986 - 1:a versionen: The Smiths, "There Is a Light That Never Goes Out".
Slutversionen: The Smiths, "There Is a Light That Never Goes Out".

1987 - 1:a versionen: McCarthy, "An M.P. Speaks".
Slutversionen: McCarthy, "An M.P. Speaks".

1988 - 1:a versionen: My Bloody Valentine, "Feed Me With Your Kiss".
Slutversionen: Go-Betweens, "Clouds".

1989 - 1:a versionen: Field Mice, "Couldnt Feel Safer".
Slutversion: Field Mice, "Couldnt Feel Safer".

1990 - 1:a versionen: The Pixies, "Velouria".
Slutversionen: The Pixies, "Velouria". **

1991 - 1:a versionen: Wedding Present, "Dalliance".
Slutversionen: Wedding Present, "Dalliance". ***

1992 - 1:a versionen: REM, "Find the River".
Slutversionen: REM, "Find the River".

1993 - 1:a versionen: BMX Bandits, "Cats and Dogs".
Slutversionen: BMX bandits, "Cats and Dogs".

1994 - 1:a versionen: Weezer, "Only In Dreams".
Slutversionen: The Divine Comedy, "Tonight We Fly".****

1995 - 1:a versionen: Teenage Fanclub, "Going Places".
Slutversionen: Teenage Fanclub, "Going Places".

1996 - 1:a versionen: Trembling Blue Stars, "Do People Ever".
Slutversionen: Trembling Blue Stars, "Do People Ever".

1997 - 1:a versionen: Teenage Fanclub, "Winter".
Slutversionen: Teenage Fanclub, "I Dont Want Control Of You".

1998 - 1:a versionen: Superstar, "And When the Morning Comes".
Slutversionen: Superstar, "And When the Mornning Comes".

1999 - 1:a versionen: Wheat, "Dont I Hold You".
Slutversionen: Wheat, "Dont I Hold You".

2000 - 1:a versionen: Cinerama, "Wow".
Slutversionen: Cinerama, "Wow".

2001 - 1:a versionen: The Shins, "New Slang".
Slutversionen: Trembling Blue Stars, "Here All Day".

2002 - 1:a versionen: Reindeer Section, "Your Sweet Voice".
Slutversionen: Reindeer Section, "Your Sweet Voice".

2003 - 1:a versionen: Teenage Fanclub, "Did I say".
Slutversionen: Teenage Fanclub, "Did I Say".

2004 - 1:a versionen: Finn Brothers, "Wont Give In"
Slutversionen: Sebastien Tellier, "La Ritournelle".

2005 - 1:a versionen: Loney, Dear, "I Call You lover Again".
Slutversionen: Loney, Dear, "I Call You Lover Again".

2006 - 1:a versionen: The Divine Comedy, "The Light Of Day".
Slutversionen: The Divine Comedy, The Light Of Day".

* På grund av sjukdom har jag inte haft tillgång till den dator där jag har all musik samlad. Därför har deadline flyttats fram på obestämd framtid. Troligen överlämnas skivan första veckan av januari.

** 1990. Jag har inte inkluderat "Silent Sigh City" med Happy Dead Men i mina kommentarer. Mitt misstag. Efter att kommit på detta är jag perplex. Närapå apatisk. Vet inte längre hur jag ska förhålla mig till listan och vet inte hur jag ska förhålla mig till mig själv.

*** 1991. Jag har inte inkluderat "Daybreak" med Drug på listan. Om någon har en mp3:a av den kan den gott och väl ersätta "Dalliance". Själv har jag bara den på en fruktansvärt sönderspelad sjua.

**** 1994. Pallar inte längre. Att inte inkludera "Tonight..." med D.C. är ett brott värre än att fuska på travet. Självklart självklart självklart ska den vara cd-bidrag.




Ett sista ord angående detta projekt innan jag för evigt lämnar det:

Fruktansvärt.

Gör ett återbesök

Upptäckte just att vår gamla bloggvän uppdaterats.

2005 och 2006 - Blånäsans monsterproblem

De sista två åren på listan. Svåra år, i och med allt nedladdande och mp3:ande har man inte skivorna i skivhyllan utan i massa arkivlådor under stereon. Omslag finns i princip aldrig utan det enda som finns är en printning från ginzas låtlista. Parallellt kom även Myspace in i mitt liv och vips förvandlades de där små och okända grupperna till giganter. Hur ofta har man inte på middagssittningar sagt till sin bordsdam "ja, jo, jag är jätteintresserad av musik... vad jag gillar? ...tja, det är mest små okända engelska band, jag tror inte du hört talas om...". Nu plötsligt är Close Lobsters, Sea Urchins och Stars of Heaven stora...de har ju t.o.m gett ut riktiga plattor. Men jag gillar verkligen Myspace. Har upptäck det ena efter det andra fyndet och det bara växer. Superkul, visst?

2005. Toppenfin platta från gamla Weddoes. Bitvis suverän. "Queen Anne" är en riktigt riktigt bra låt, "Always the Quiet One" likaså. The Young Tradition debuterade också med sin fina Heavy Blinkers/The Fairways-pop. "California Morning" har ni hört och ni vet hur förtjust jag är i sånt. 2005 upptäckte jag Nom också. Plattan är jämn och välgjord, men stundtals (nu när den första berusningen lagt sig) blir den lite kall i sin målsättning att vara ...tja, slickad och själfull. Men på ungefär hälften av spåren kommer Joe McAlinden fram till fullo och då är det fantastiskt. "Open Door" är magisk. Ett krux bara. den kom ut i Tyskland 2004 och i resten av världen 2005. Vad gör man, det är en 2004 va?

Förälskelse nr 1 fick jag från DN. De skrev lyriskt om en Loney, Dear och när jag kollade upp dem såg jag att de gett ut 4 st hemgjorda plattor redan. Nu har jag rubbet, två köpta och två på datan och det är så förbannat jäkla bra att det är helt sinnessjukt att de inte är superstora. Loney, Dear gör helt sanslöst bra musik, så spröd och allvarlig, blandat med det mest ömma och känsliga man kan höra. Från den svarta skivan Loney, Noir kommer 2005 års största stund, "I will call you lover again".

2006. Svårt att vara sansad när man just upptäckt göteborgarna The Days. Men på nåt sätt under det månader jag funderat på denna lista har alltid The Divine Comedy funnits där, med den så värdiga och ståtliga "The Light Of Day" . Otroligt knepigt dock med 2006, man har liksom inte hunnit samla intrycken ännu.

2003 och 2004 - Blånäsans monsterproblem

Jäkla tur vissa har egentligen. Ta Reindeer Section till exempel. Här har de krånglat med att ringa ihop folk till studion, rigga allting, fixa omslag och micklat med massa som bergis varit superjobbigt och sen när väl allt och alla är på plats så spelar man "Your Sweet Voice" så klockorna stannar och så gör jävla Fanclub "Did I Say" samma år och så höll det på att bli pannkaka av cd-plats för Reindeers. Som tur var gav inte Fannies ut Diddan förrän 2003 och därmed var saken biff.

2003 års spikade bidrag är således "Did I Say", men några andra låtar detta fina år förtjänar att omnämnas, annars kommer jag aldrig att kunna sova igen:

Stars! Kanadicker som gjorde en kanonplatta detta år. Från Heart kan man hämta flera kandidater, men jag tror "Elevator Love Letter" och msg-bekanta "Romantic Comedy toppar. Lyssna på underbara "Elevator", är det inte pop i sitt esse?!



Fler msg-bidrag från annan toppenplatta: The Magic Whispers helt galet charmiga Yin Yang med underbara "Examine the Insects and Hit Them", "Cast a Stone" och "I´m So Glad That You Found Me". Och det var tre av fjorton guldkorn. Så ett musikaliskt lappkast: "Run" med Snow Patrol. Lysande episk slow motion-scen-i-starkt-ögonblick-i-City Akuten-pop. Nytt lappkast, nytt msg-bidrag: High Llamas, "Leaf and Lime". Och sen vill jag avsluta med The Pearlfishers. Sky Meadows är en lysande platta, kanske inte lika flirtig som de föregående, men hujhujhuj vilka låtar! Titelspåret såklart, men också "Todd Is God", "Pantohorse" (med D.T. Stewart, bmxb) och "I Cant Believe You Met Nancy". Hujhujhuj.

2004: Här tänker jag vara så fräck att jag inleder med The Zillions. Deras "Dont Waste Your Tears On Me" var en såndär underbar old school-indie-dänga som sopade tillbaka en gammal man till luftgitarr-framför-spegel-stadiet och det kändes...alldeles utmärkt! Och innan tre stora elefanter vill jag också nämna Johan Borgerts "Då Skulle Kärleken Vara Blind", en helt suverän popballad från Faluns hetaste indie-hunk.

Ok, elefant nr 1, om än i remix:



elefant nr 2 hittar jag ingen video till: Divine Comedy, "Sticks and Stones"...

och elefant nr 3:



Tre riktigt ambitiösa verk, som ni ser. Massor av stråkar, harmonier och otroligt snygga arrangemang. Må vara att rockers avskyr detta, men jag är ingen sån, jag. Jag tycker så mycket om sånt här!

2002 - Blånäsans monsterproblem

2002. Nu börjar det hända grejor i ens popliv. Det där med nedladdning börjar gripa tag rejält i mig och det är förvisso stöld, men jäklar vad roligt det är också! Tyvärr sjönk ju ens skivaffärsbesök med typ 90% här och jag plågas fortfarande i mitt hjärta varenda gång jag passerar Beat Goes On med väskan full med hembrända plattor och nanon full med mp3. Vidare trampar det ambitiösa MSG-projektet igång, något som faktiskt inte bara hållit popintressenäsan ovanför vattenytan på en 30-plussare utan närapå hela kroppen! Tack tack och kram kram för det kära vänner!

2002 års bidrag blir Reindeer Sections bedårande "Your Sweet Voice".

1999, 2000 och 2001 - Blånäsans monsterproblem

1999. A-Ba-Ni-Bi A-Ba-Ne-Be, popresan fortsätter. High Llamas är svåra. Skivorna är som en stekpanna fylld med nyplockade kantareller. Små ljuva skapelser som knäpper härligt där i smöret och sprider en ljuv doft av välbehag. Jämför med..tja, Teenage Fanclubs Grand Prix. Den är ju som en kastrull med popcorn. Det smäller hela tiden och det är suveränt gott, men det bara kommer mer och mer och mer och man tappar nästan kontrollen och det blir för svårt att välja och man blir närapå helt färdig av allt poppande...High Llamas dock, ååh så stilla. Så lugnt och skönt. "Bach Zé" är väl så nära en pophit man kan komma och jag älskar den. Jag vill dricka kaffe i kalsongerna en morgon i mjukt ljus. Den mår bra, den låten, och man märker att den gör en gott. Den kommer nog inte med på skivan, men den förtjänade lite raljerande, om ni ursäktar. Hurvida High Llamas uräktar mig efter att blivit jämförda med stekt svamp ska vi dock låta vara osagt. Så till kandidaterna. Rättså ofta, säkert tre fyra gånger per år, tycker jag att The Pearlfishers är världens bästa band. Deras plattor är av ypperlig kvalitet och det går knappt att finna något överflöd eller övermod. Det är snyggt, men inte påklistrat, det är skickligt, men inte kukrunkning och det är flirtande med äldre popartister, men det är inte Håkan. "You Justify My Life" är en mästares verk. En fullkomligt ljuvlig låt. Och ändå är den inte spikad som cd-bidrag för jag kollade på MTV och där kysstes folk så härligt och jag bara satt och tittade och njöt och kliade mig i huvudet...det var fan vilken låt, tänkte jag. Nu när typ sju år gått sitter jag fortfarande med samma förundrade min och tänker mitt i hjärtklappningen att den här låten...ujujuj, vad den är vacker:




2000. Låt oss inleda med lite reklam från våra sponsorer:



Dåså, reportaget fortsätter. 2000, som sagt. Day One gjorde en tämligen bedrövligt hashig triphop-platta och lät inkludera "I´m In Your Life" på den, vilket är fantastiskt ologiskt och fantastiskt trevligt. Och på samma ö-grupp kom trestämmig gitarrpop i Cosmic Rough Riders regi. "The Pain Inside" är en såndär vanlig låt som man så sällan hör. Mid-tempo, trevlig och vän i takt och ton. Och sen släppte Cinerama nytt och den långa versionen av "Wow" är den som ligger närmast cd-plats. Jag smälter när jag hör de där mörka ångvältspartierna av Wedding Present-mangel, det är så starkt och det är så fint! "Galletas" från reklamen ovan då? Kanske. Kanske inte.


2001. "New Slang" med The Shins, tror jag. Förvisso upptäckte jag de bedårande kanadickerna i The Heavy Blinkers detta år. "Far As You Are" har ni hört och ni känner mig, jag är så såld på sånt här. Prefab Sprout släppte här The Gunman-plattan också, en synnerligen sorgligt bortgömd pärla. "Love Will Find Someone For You" är pop på extremt hög nivå. Och till sist, en jäkligt bra platta som kom detta år är Trembling Blue Stars´ Alive To Every Smile. Den är mörkare än deras övriga, mer doft av The Cure än av...ja, nåt fint och skört. "With Every Story" är en av flera riktigt fina låtar. Hm...har jag glömt Ron Sexsmith nu? har haft en gnagande känsla flera gånger under mitt skrivande att jag borde nämna honom. Fan.

1996, 1997 och 1998 - Blånäsans monsterproblem

1996. Divine Comedy fortsätter släppa utomordentligt delikat pop på Casanova. Låtar "Frog Princess" och "Something for the Weekend" får det att vattnas i munnen för en hungrig chamberpoppare, visst?! Mer engelsk konfekt: St Etienne, "He´s on the Phone". Stereolab släppte fin-fina Emperor Tomato Ketchup och Wedding Present gav ut massor med skivor, Saturnalia med toppenlåtar som "Big Boots och "Hula Doll", Mini med dito låtar som "Mercury" och Mini Plus med fräsiga "Jet Girl". Trembling Blue Stars debuterade också och som vi grät..."Do People Ever" är en av de största snyftklassiker som gjort och jag är ju en stor älskare av snyftare så, helt ärligt, den ligger bra till...

1997. Innan jag börjar rabbla låtar från Songs From Northern Britain vill jag i alla fall för samvetets skull nämna Sarah Cracknells "Ready or Not" eftersom det är riktigt riktigt hög klass på den låten. Och vidare, Superstar gav ut fina 18 Carat. Nåväl, nu återvänder vi till Fannies. Eller så skiter vi i det, jag kan ändå inte bestämma mig för vilken låt jag ska välja.

1998. Cinerama debuterar med en kaskad av härlig stråkpop på Va Va Voom. "Barefoot in the Park" är min favorit. För att den är mest Wedding Present. Skämt å sido, det är en jäkligt fin skiva. Och så har vi ju Freewheel! Hur bra som helst! Vidare Blueboys kanske bästa låt "Love Yourself" från ojämna Bank of England. Superstar igen med smäktare igen, "Palm Tree" eller den ljuva "And When the Morning Comes". Joe i Superstar gör det som så få vågar, han verkligen törs vända ut och in på sig själv och bli riktigt jäkla smörigt sentimental. Ändå finns de vassa gitarrerna där hela tiden, men jösses som han kan...gråta. Initialt står det mellan ovanstående låtar. Fler förslag?

1993, 1994 och 1995 - Blånäsans monsterproblem

1993. Skulle gärna vilja veta vilken låt som skulle kuna bräcka "Cats and Dogs" med BMX Bandits. Superspik. Eller?

1994. Problem nu dock. Weezers superklassiska blå album släpps. Weddoes underskattade Watusi släpps, där vi hittar "Click Click", en låt jag tycker är så bra att jag faktiskt var ihop med den ett tag. Divine Comedy har den genialiska galopp-poplåten "Tonight We Fly" och Superstar ger ut "I Dont Wanna Die", ett av många exempel på Joe McAlindens unika förmåga att vrida ur hjärtat som en trasa. Mäster Louis Philippe smeker oss med "L´hivers te va Bien" (eller hur det nu stavas), Eggstone ger ut "Desdemona", på Morrisseys Vauxhall-platta finns fina "Lifeguard Sleeping, Girl Drowning" och Blueboy släpper Unisex. Ärligt talat, shit pommes frites asså, det var ett jäkligt fint år det där...

1995. Ett knippe fina låtar kom, Chris Isaaks bästa låt "Somebody´s Crying" och en grabbnäve från The High Llamas fina Gideon Gaye. Men seriöst, jag tror inte några kan ge Fannies en match här. Grand Prix är en sån sjuk samling helt strålande bra låtar att det inte är klokt. Men vilken väljer man? "Verisimilitude"? "Sparkys Dream"? "Discolite"?

Fan, skum video, förresten...

1990, 1991 och 1992 - Blånäsans monsterproblem

De värsta och svåraste åren är förbi. Jag hade hoppats att det skulle vara med lättnad jag lämnade 1987, 1988 och 1989 men massor av frågor är fortfarande obesvarade. Hur sjutton ska man kunna utesluta så många topplåtar? Låt oss ändå vända blad. Jag orkar inte med de föregående åren just nu, jag måste få luft och de nästkommande åren känns otroligt mycket lättare. Har för övrigt gjort ett ytterst viktigt tillägg på 1989.

1990. Vi har inte nämnt The Waterboys tidigare. Detta år släppte de plattan Room to Roam med många härliga trudelutter. Absolut finast är den episka och smått psykedeliska "Something That Is Gone". Har alltid varit sjukt kär i denna låt och det vore härligt om den kunde få en cd-plats. Men "Veloria" kom ju också. The Pixies var så jävulskt bra under dessa år. Både Debaser och Bossa Nova är två 5 av 5-plattor och det vore omöjligt att bortse från dem. Kanske får Field Mice med fina Canada och Teenage Fanclub med "Everything Flows" stå tillbaka här. Men vad gör man med The Lightning Seeds regnbågspopklassiker "Pure"? Det finns experter som hävdar att det är "ren perfektion och lycka intryckt i samma poplåt". Nu ställer jag mig frågan, ska den också får stå tillbaka för Waterboys alternativt The Pixies? Eller...och nu jäklar: för den låt som var i högtalarna första gången jag klev ner för trapporna till Hannas Källare:



1991. Åter står det mellan två helt galet bra låtar. Och åter mellan en soft mainstream och en mer alternativ och kraftfull. Innan jag avslöjar de två toppfavoriterna måste jag bara nämna Teenage Fanclub igen. Bandwagonesque. "The Concept", "December", "Metal Baby", "Star Sign"...hehe..helt okej platta... Och kanske måste jag nämna Massive Attacks "Unfinished Sympathy" också. Otroligt vacker. Men men, vad är väl dessa mot "Dalliance"? Världshistoriens bittraste, vackraste och mest hjärtskärande poplåt. Men den stora frågan är hurvida världshistoriens bittraste, vackraste och mest hjärtskärande poplåt kan mäta sig mot en av de mest suveräna stunderna i pophistorien, ni vet...när allt liksom blir exakt perfekt:



1992. Twisterella la la Twisterella... och Eggstone! "Wrong Heaven"! Blueboys "Fearon" från Popkiss-singeln...uj uj uj. Klassiker! Men 1992 var också året då REM gav ut Automatic For the People och även om den, precis som alla REM-plattor, bitvis är lite trist finns det moment under den som är helt magiska. Ååh, vad jag tycker om Michael Stipe! Han verkar vara så snäll och konstig. Personlig favorit plattan och tämligen spikad till cd:n:

1988 och 1989 - Blånäsans monsterproblem

1988. Huj huj huj. I mångt och mycket samma svårhetsdignetet som 1987. Indiepoppen var helt etablerad i mitt liv och jag kastade mig över varenda litet släpp från Creation och Flying Nun med lysten blick. Vilken rolig tid det var ändå, denna period i livet. Allt var så nytt på nåt sätt och man var helt säker på att man var först med att gilla allting och ingen annan hade bättre musiksmak eller bättre koll än vad man själv hade. Så vilka blev då de nykomlingar i skivhyllsfamiljen som satte de där djupa och viktiga spåren? House of Loves debutplatta såklart. Gillade kanske inte "Christine" så jättehårt, men "Hope"...wow...och senare samma år denna magiska 12-tummare:



Vidare från Creation släpptes Razorcuts Storyteller (inte 87, som tidigare uppgivits), en fullkomligt fantastisk LP! Cheepskates släpper It Wings Above som fick det högsta betyget i Sound Affects historia (100/5) med klassiker som "Someday", "Puffin" och den sanlöst vackra "When the Morning Comes". Den sistnämnda är ruskigt nära en cd-plats. Sen då? The Brilliant Corners, Momus, Choo Choo Train? Mjaae. Men Morrissey kanske?! Han solodebuterade och på LP:n finns finfina "Break Up the Family", en av hans bästa låtar, tycker jag. Cd-plats? Mjaae... Til Tuesday då? "Rip in Heaven" är ju så fin? Och "Clouds" med Go-Betweens! 16 Lovers Lane är så himla himla bra. Well...det är nämligen ett litet problem här. Sarah Records satte igång skivpressarna i Bristol och först av allt pluppade "Pristine Christine" ut. Vilken jäkla klassiker! Vidare släppte Field Mice en rad fina singlar. På b-sidan av "Emmas House" finns "Last Letter" och jag vet inte om pop kan bli bättre än så.

Ett krux ytterligare bara avslutningsvis. Den här låten släpptes och första gången man hörde den var det som att stoppa huvudet i en jävla centrifug full med lyckomjölk...




1989. Vill gärna nämna "Distractions" här, detta lilla guldkorn från McCartneys samarbete med Costello på Flowers in the Dirt. Beatles-klass! Men samma år kommer saker som "The Last to Know", Lilac Times finaste låt och The Orchids dito, "Something For The Longing". Och på tal om Sarah, Field Mice släpper Snowball med "Couldn't Feel Safer"... Och i Amerika gjordes sån här musik:



Och i Manchester släpper Stone Roses "Waterfall" bland annat från första plattan. Rysligt fin skiva, den där.

1987 - Blånäsans monsterproblem

1987. Okej, mina vänner, nu snackar vi problem. Fett med problem. Ettan på gymnasiet, köpte mitt första nummer av Sound Affect - nr1, lämpligt nog - och blev så hungrig. De skrev om exakt de där magiska stunderna man ibland fick uppleva på Bommen. De skrev om Wolfhounds ("Anti-Midas Touch" släpptes förvisso 86´), de skrev om McCarthy och de skrev om Wedding Present. De skapade en bibel för oss c86-älskare och anorak-poppare. Det hela började egentligen med att Aldman spelade McCarthys "Red Sleeping Beauty". Jag minns så väl hur jag bara satt där med tårar i ögonen och bara flämtade "vad i helvete var det där?!". Sen drog han på "Anti-Midas" och därefter "Anyone can make a mistake" med Weddoes och jag visste formligen inte vart jag skulle ta vägen. Tugga ett hål i taket, böja sängen till en liten papperssvala eller slicka upp dörren till pojkrummet i brygga...det var det mest knäckande vackra jag någonsin hört! På måndagen den ringde jag nervöst till Gamla Stans Skivhandel och någon vecka senare, på jullovet var det, kom postbilen med ett paket. I´m a Wallet, George Best och Mayflower plus första Sound Affect låg där och det kan ha varit mitt livs bästa jullov (även om jag saknade Dan och gänget förtvivlat). Recensionerna i Sound Affect måste ha varit höjdpunkten. Jag vet inte hur många gånger jag läste dem, jag kan fortfarande citera delar ur flera, och plötsligt kändes det som om livet fick mening (melodramatisk? jag?).

Så låt oss titta lite då på mina förslag på 1987 års finaste och sen vore det toppen om man fick lite andra förslag också. Det är sjukt lätt att glömma något och haja vilken monumental katastrof det vore.

- Vi har först "Half a Person", en av The Smiths vackraste låtar. De gav även ut Strangeways där vi hittar klassiker som "Girlfriend In A Coma" och "Paint A Vulgar Picture".
- Vi har The Bats första fullängdare med mästerverk som "Treason", "Block of Wood" och "Mid City Team".
- Vi har The Beloved med bl. a. "If Pennies Came From Heaven, Could Karl Marx Have Been Mistaken".
- Vi har det helt otroligt fina garagebandet The Cheepskates med "Slip Away" från fina Remember.

Men sen sinar det...not!

- Vad sägs om "In a Jar" med Dinosaur Jr Eller den så vackra "The Lung"? Kolla klippet! Det är tämligen nytt och J är underbar. Träningsoverall, glasögon och en grå jäkla risbuske på huvudet. Obetbart. Men framför allt väldigt fint på nåt sätt.



- Eller "Right Here" eller "Bye Bye Pride" med Go-Betweens?
- Eller varför inte Microdisney, som släppte fina Crooked Mile ("My hometown"!).
- Eller Pet Shop Boys, om det inte vore för det faktum att de mest bara softade och nöjde sig med singlarna "Its a Sin", "What Have I Done To Deserve This?", "Rent" och "Always on My Mind".
- Eller de så absurt underskattade Hurrah! med exempelvis "If Love Could Kill" eller kanonlåten "Sweet Sanity"? Kolla det här fina liveklippet och minns det ljuva 1987:



- Back in US släpper Bruce "Tougher Than the Rest" och fina "One Step Up",
- I Nya Zeeland släpper The Verlaines episka Bird Dog, med guldkorn som "Makes No Difference" och "Only Dream Left".
- Några stenkast därifrån spelar The Chills in Brave Words där det porlande pianot i "Rain" knäcker vuxna karlar.

Och som sagt, Wedding Present debuterar i fullängdsformat med George Best, precis som McCarthy med marxistklassikern I´m A Wallet.

1986 - Blånäsans monsterproblem

1983, 1984 och 1985 - Blånäsans monsterproblem

1983. Inte mycket att orda om. Kirstys "They Don´t Know" i Traceys regi är en spik. En av århundradets bästa poplåtar (som nu helt plötsligt var och varannan mer eller mindre omdömeslös artist gör cover på). Observera Maccas lilla inhopp i videon!



Och inte gör det saken sämre av att hon var så överjävligt söt också!


1984. Nu börjar det bli knepigt. Den alternativa poppen blir mer och mer lättillgänglig och gränserna mellan vad som är alternativ pop och mainstream börjar äntligen suddas ut. Det börjar bli okej för allvarliga unga musikanter att våga spela vanlig pop. R.E.M släpper helt suveräna låtar här, Lloyd Cole debuterar och leder min musiksmak in i en underbar fålla (I´m 4-ever Yours, Lloydan!), Aztec Camera ger ut den bisarrt svängiga "Still on Fire", "Each and Everyone" med EBTG kommer, Prefab Sprout släpper den fullkomligt fantastiska Swoon och Go-Betweens får ordning på ALLT och ger bland annat ut "Unkind & Unwise". I Manchester sitter The Smiths och knåpar ihop Hatful of Hollow samtidigt som Bruce släpper den lysande Born In The USA . HJÄÄÄÄÄÄLP! 1984 är ett sjujäkla bra år.

1985. Just nu, i skrivande stund, är The Nashville Ramblers "The Trains" världens bästa låt. Jag vet att jag borde besinna mig, men jag vet inte om jag vill. Är inte just denna känsla EXAKT vad pop ska handla om? Ruset, kärleken och lyckan! Vad finns på mina anteckningar då? Meat is Murder släpps där min favvo är fina "Well I Wonder", fina och underskattade Microdisney släpper The Clock-plattan och New Order hänger ut Low Life för allmän beskådan. Och världens finaste Paddy låter sina Prefabs linda in oss i den finaste pop-ull jorden skådat. Och nu var detta ytans skum som vi la tungan mot. Jösses...

Avslutningsvis bifogar jag ytterligare en video, den hör till 1984 och är en stilla klump-i-halsen-stund.



Vila i frid.

1980, 1981 och 1982 - Blånäsans monsterproblem

1980. Stort och viktigt år i rockhistorien. Den mörka geggan gjorde entré i våra skivhyllor. Closer kom och folk tog livet av sig. Sound Affects kom och folk klippte sig i stört fula frissor. Echo and the Bunnymen, P.I.L, Magazine och D.A.F härjade på listorna. Själv lirade jag luftgitarr till farsans kassett med The River. Kanske var "Cherry Darling" min favvo då, men nu när jag är äldre och klokare, visst sjutton är "The Ties That Bind" bäst ändå? Under hela förarbetet gnagde dock en obehaglig känsla i mitt bakhuvud gällande 1980. Jag hade problem. Saken var den att jag aldrig riktigt gillat Joy Division eller The Jam. Jag vet att de har haft stor betydelse för vad jag kommit att gilla, men precis som Velvet Underground: jag har kommit att gilla de grupper som är influerade av föregångarna, och inte alls intresserat mig för ledstjärnan.

Hittade en ohotad vinnare nästan längst bak i skivhyllan (och detta beror såklart på att de står i bokstavsordning) och är ärligt och glatt förundrad hur härligt fräsig den fortfarande låter, de 26 år den har på nacken till trots:



1981. Hjälp. The Cure. Vad gör man? De var stora favoriter under högstadiet, de var ganska tråkiga på gymnasiet och sedan dess har de placerats bland Gamla Godingarna, de som ibland åker fram på festerna för att det är rätt härligt att sjunga I would say I´m sorry if I thought that it would change your mind på fyllan. Att de nu under de senaste 15 åren gjort en skaplig samling med ljusa och sköna pop-låtar är bara bonus. 1981 släppte de Faith, det långsammaste och mörkaste de kanske gjort. Grejen med Faith var (är), att den till skillnad från den hemska Pornography (trummorna! HUGA!) och den till stora delar supermuggiga Seventeen Seconds faktiskt var rätt bra! Vackrast var (är) "All Cats Are Grey". Men å andra sidan så fanns ju OMD där också. Dessa ständiga, underbara, genialiska vesslor. Så ofantligt mycket bättre än Depeche och Human Leage och allt vad de hette. OMD kunde verkligen göra LÅTAR! Alltså, de där melodierna som var så perfekta att de lika gärna kunde framföras av ett tufft powerpop-band eller som värsta smörpopparsmäktaren ju. Förmodligen ligger "Joan of Arc" bäst till för cd-plats 1981. Det är en sån juvel!

1982. "Party Fears Two" kom då. Billy McKenzie och hans sanslösa röst. Tyvärr var den svår att hitta på Youtube, skulle så gärna vilja spela den för er. Följande video blev enda träffen...fan, visst var han lite lik Ljungberg?



Men 1982 var också Costello. Och "Ebony and Ivory". New Order. Och ett av tidernas bästa smäktar-album: Avalon med Roxy Music. "More than This" fick mitt hjärta brista första gången jag hörde den och plattan blev faktiskt den första jag köpte för egna veckopengen. Jag spelade den konstant i ett halvår, tror jag. "Take a Chance With Me" är mitt preliminära val för cd-platsen. Fler förslag?

1977, 1978 och 1979 - Blånäsans monsterproblem

1977. Inga större problem för min del. Var under en kort stund inne på ELO:s "Mister Blue Sky"(jäkla massa skön barndom med heltäckningsmattor och orange fladdermusfåtölj), men lyssnade till mitt hjärta och valde det enda rimliga. Nej, inte The Clash. Jodå, jag tycker The Clash bitvis var en alldeles utmärkt popgrupp, men i gudars närvaro når de inte riktigt fram. Bowie? Nope, helt ointresserad. Pistols? Brrr...

Mitt spikade val: Beach Boys, "I Wanna Pick You Up".


1978: Fruktansvärda kval. Antingen Chris Bells underbara "You and Your Sister", ni vet den som This Mortal Coil gjorde en helt okej cover av nångång under Bommen-åren, minns så väl hur Aldman älskade den. Och vem gjorde inte det? Chris orginal är en mycket mer känslig och öm historia, önskar jag kan bifoga en mp3:a senare på den.

Eller så blir det den här, en av mina äldsta favvolåtar, framförd av min största idol. Lysande video, för övrigt. Sällan man ser såna fullträffar:



1979: Otroligt svårt igen! Buzzcocks! Vilka sånger de gjorde! Men Roxy Music då? Fantastiska Manifesto är ju från 1979! "Still Falls the Rain" borde vara given. Unknown Pleasures då? Inte min kopp te. London Calling? Jättebra! Ligger bra till...vilket också XTC gör, Drums & Wires kom ju ut då ju...Hjälp!

Just nu ligger denna bäst till och det är helt sjukt...men jag älskar den! Och dessutom, han är en av de snyggaste popsångare historien frambringat. Och det säger jag med en kraftig fotnedsättning:

1976 - Blånäsans monsterproblem

Ok, redan det första året, 1976, tornar problemen upp sig. Jag har två låtar i främsta ledet, antingen bidrag nr 1 eller bidrag nr 2 - båda finns att skåda nedan via Youtube. Jag kommer omöjligtvis kunna redovisa alla mina funderingar och alternativ via mp3 eller video, men i möjligaste mån kan man ju försöka. Om inte annat för att det är så ofantligt snygga grejor man kan hitta (se bidrag 1 nedan!!!) och för att det är lite trevligt, helt enkelt... Jag har efter visst övervägande inga fler alternativ än dessa två bidrag.

Kommentar till bidrag 1: Ja, jag vet att den är jäkligt corny, men jag tycker ändå det är ett mästerverk. Och frågan är om inte smetkanaler på radion och mer eller mindre fåniga reklamfilmer på tv:n gjort den så corny som den nu betraktas som. Men ett blånäst faktum kvarstår, låten har ett underbart bra intro, sången är fantastisk, blåset är otroligt snyggt avmätt och själva melodin sitter som en härlig gräddbulle på kafferepet. När jag hör den infinner sig ett väldigt behagligt välbefinnande och sköna fragment av en harmonisk barndomstund smeker mitt sinne och såna stunder hade i alla fall jag inte så gott om, även om nära och kära gjorde vad de kunde. Msg:isk credfaktor 1/10, emotionellt värde 8/10.

Kommentar till bidrag 2: Betydligt sämre Youtube-video, men låten är fasen så bra. Har den i flera versioner på olika skivor, däribland en suverän bossa-smäktare från typ 1989. Men den kom ut 1976 för första gången och den är ett mästerligt popskrädderi av eleganta harmonier och tjusig instrumentskicklighet av en av poppens stora män.

Bidrag nr 1:

Bidrag nr 2:

Blånäsan - en monsterpost med ett monsterproblem

"I födelsedagspresent?...mjä, jag vet inte, ni behöver inte köpa nåt fint...ja, jag vet att jag fyller 30, men ändå...en middag kanske?". Sa Ellen - the svägerska inför hennes födelsedag i maj. Allt lugnt så ända till hennes lilla tillägg: "Men av Fredrik vill jag ha en bland-cd!". Huj huj, jobbigt, fast rätt kul, tänkte jag väl medveten om hur ambitiös jag jämt blir med mina bland-skivor...det var bara ett problem, Ellen var inte klar med sin önskning: "Jag vill att du ska välja ut en låt per levnadsår för min del, dvs skivan skall bestå av dina favoritlåtar mellan 1976 och 2006, en låt per år". Jag vet att hon inte tänkte på hur bisarrt mycket jobb hon tvingade på mig där och jag förlåter henne. Nu har jag jobbat med skivan sedan höstterminens början, initialt gick jag igenom varenda LP och CD hemma - jag antecknade varenda intressant låt, sållade, gav listan second thoughts, skrev dit nya låtar, strök och renskrev. Därefter samma procedur med mina 20gb musik på datan. Därefter inleddes jobbet med impulserna. Under augusti, september och oktober lyssnade jag mycket på soft-rock jämte min ständiga harmoni-pop, nu under november har jag nästan uteslutande lyssnat på power-pop, gärna från 80-talet! Hur värderar man det man hade valt under tidiga hösten mot det man nog hellre skulle välja nu? Mycket jobb, mina väner, både rent praktiskt och nästan än mer, på det mentala planet, som ni förstår.

Varför delger jag då detta för er? Jo, jag behöver er nu. Jag behöver någon som säger "Bra beslut!" eller någon som säger "Apapap, nu glömmer du allt Stars of Heaven (1988)". Jag behöver någon att luta mig mot och jag behöver någon som lutar mig mot bättre saker än vad jag lutar mig mot nu. Okej? Detta ersätter den där gamla regeln som tvingar alla kompisar att hjälpa till med flytten, nu är det lag på att hjälpa kompis med bland-cd istället. Jag gör separata poster där jag delar in projektet i lagom stora munsbitar. Jag skriver ner mina förslag, betonar spikarna, och knäpper mina händer och ber en bön om hjälp för mina osäkra kort. Detta är tänkt som en julklapp, vi har alltså blott två veckor på oss, då julfirandet med Ellen et al har tidigarelagts lite.

Er Blånäsa på jorden.