De värsta och svåraste åren är förbi. Jag hade hoppats att det skulle vara med lättnad jag lämnade 1987, 1988 och 1989 men massor av frågor är fortfarande obesvarade. Hur sjutton ska man kunna utesluta så många topplåtar? Låt oss ändå vända blad. Jag orkar inte med de föregående åren just nu, jag måste få luft och de nästkommande åren känns otroligt mycket lättare. Har för övrigt gjort ett ytterst viktigt tillägg på 1989.
1990. Vi har inte nämnt The Waterboys tidigare. Detta år släppte de plattan Room to Roam med många härliga trudelutter. Absolut finast är den episka och smått psykedeliska "Something That Is Gone". Har alltid varit sjukt kär i denna låt och det vore härligt om den kunde få en cd-plats. Men "Veloria" kom ju också. The Pixies var så jävulskt bra under dessa år. Både Debaser och Bossa Nova är två 5 av 5-plattor och det vore omöjligt att bortse från dem. Kanske får Field Mice med fina Canada och Teenage Fanclub med "Everything Flows" stå tillbaka här. Men vad gör man med The Lightning Seeds regnbågspopklassiker "Pure"? Det finns experter som hävdar att det är "ren perfektion och lycka intryckt i samma poplåt". Nu ställer jag mig frågan, ska den också får stå tillbaka för Waterboys alternativt The Pixies? Eller...och nu jäklar: för den låt som var i högtalarna första gången jag klev ner för trapporna till Hannas Källare:
1991. Åter står det mellan två helt galet bra låtar. Och åter mellan en soft mainstream och en mer alternativ och kraftfull. Innan jag avslöjar de två toppfavoriterna måste jag bara nämna Teenage Fanclub igen. Bandwagonesque. "The Concept", "December", "Metal Baby", "Star Sign"...hehe..helt okej platta... Och kanske måste jag nämna Massive Attacks "Unfinished Sympathy" också. Otroligt vacker. Men men, vad är väl dessa mot "Dalliance"? Världshistoriens bittraste, vackraste och mest hjärtskärande poplåt. Men den stora frågan är hurvida världshistoriens bittraste, vackraste och mest hjärtskärande poplåt kan mäta sig mot en av de mest suveräna stunderna i pophistorien, ni vet...när allt liksom blir exakt perfekt:
1992. Twisterella la la Twisterella... och Eggstone! "Wrong Heaven"! Blueboys "Fearon" från Popkiss-singeln...uj uj uj. Klassiker! Men 1992 var också året då REM gav ut Automatic For the People och även om den, precis som alla REM-plattor, bitvis är lite trist finns det moment under den som är helt magiska. Ååh, vad jag tycker om Michael Stipe! Han verkar vara så snäll och konstig. Personlig favorit plattan och tämligen spikad till cd:n:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar