De sista två åren på listan. Svåra år, i och med allt nedladdande och mp3:ande har man inte skivorna i skivhyllan utan i massa arkivlådor under stereon. Omslag finns i princip aldrig utan det enda som finns är en printning från ginzas låtlista. Parallellt kom även Myspace in i mitt liv och vips förvandlades de där små och okända grupperna till giganter. Hur ofta har man inte på middagssittningar sagt till sin bordsdam "ja, jo, jag är jätteintresserad av musik... vad jag gillar? ...tja, det är mest små okända engelska band, jag tror inte du hört talas om...". Nu plötsligt är Close Lobsters, Sea Urchins och Stars of Heaven stora...de har ju t.o.m gett ut riktiga plattor. Men jag gillar verkligen Myspace. Har upptäck det ena efter det andra fyndet och det bara växer. Superkul, visst?
2005. Toppenfin platta från gamla Weddoes. Bitvis suverän. "Queen Anne" är en riktigt riktigt bra låt, "Always the Quiet One" likaså. The Young Tradition debuterade också med sin fina Heavy Blinkers/The Fairways-pop. "California Morning" har ni hört och ni vet hur förtjust jag är i sånt. 2005 upptäckte jag Nom också. Plattan är jämn och välgjord, men stundtals (nu när den första berusningen lagt sig) blir den lite kall i sin målsättning att vara ...tja, slickad och själfull. Men på ungefär hälften av spåren kommer Joe McAlinden fram till fullo och då är det fantastiskt. "Open Door" är magisk. Ett krux bara. den kom ut i Tyskland 2004 och i resten av världen 2005. Vad gör man, det är en 2004 va?
Förälskelse nr 1 fick jag från DN. De skrev lyriskt om en Loney, Dear och när jag kollade upp dem såg jag att de gett ut 4 st hemgjorda plattor redan. Nu har jag rubbet, två köpta och två på datan och det är så förbannat jäkla bra att det är helt sinnessjukt att de inte är superstora. Loney, Dear gör helt sanslöst bra musik, så spröd och allvarlig, blandat med det mest ömma och känsliga man kan höra. Från den svarta skivan Loney, Noir kommer 2005 års största stund, "I will call you lover again".
2006. Svårt att vara sansad när man just upptäckt göteborgarna The Days. Men på nåt sätt under det månader jag funderat på denna lista har alltid The Divine Comedy funnits där, med den så värdiga och ståtliga "The Light Of Day" . Otroligt knepigt dock med 2006, man har liksom inte hunnit samla intrycken ännu.
1 kommentar:
Vet inte hur de dök upp i mitt huvud, kanske för att jag var på väg in i köket och muttrade "hmm, det här är tredje gången den här morgonen som jag måste...", men plötsligt satt låten i min skalle, för första gången på jag vet inte hur många år: "The third time I opened the capsule" med Kitchens of Distinction. En för mig mycket blånäst grupp.
Skicka en kommentar