Msg dyker efter powerpoppärlor - del 311 (26)

Är man skottar och har ett bandnamn som Bubblegum Lemonade och ligger på Matinee Recrdings och sätter pastellfärgade cirklar på skivomslag ligger man jäkligt risigt till att bli nermölade i Sverkers soptunna för hemsk twee. Men jag måste säga att "She's Got A Gun" från 2010 är en sjujäkla klämmig powerindiepoplåt!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 310 (26)

Cricket-pop från 2009 med ytterst välbekanta harmonier och röster. Fantastisk låt! Dana, det här kommer du att gilla, irländska The Duckworth Lewis Method med "Gentlemen and players":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 309 (26)

Efter avslutat verk som The Jesus and Mary Chains basgitarrist låter Mark Crozer så här (som något Teenage Fanclub spelar på personalfestens stereo, där de sitter och trivselnickar och dricker öl och har sig) sjukt (shit, jag vill bara skriva "trevligt" för låten är så trevlig, men det skulle sabba så mycket för låten med ett sånt omdöme...) retrogitarrpoppigt härlig på nya cd:n:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 308 (26)

Danas faves on fridays (wednesday edition)

Mitt första inlägg i powerpopmaratonet här i bloggen hade ett norskt inslag.
I Was A King har varit ett av mina absoluta favoritband sedan jag hörde "Step aside" från den självbetitlade skivan som kom 2009.
Hittade dem genom norsk kille som skriver en massa i forumet på Teenage Fanclubs hemsida. Att jag lyssnade berodde givetvis också på min fixering vid just Teenage Fanclub. En av låtarna på albumet heter nämligen "Norman Bleik".
Så här sluts flera cirklar.
När det nu vankas en ny skiva med I Was A King, så är den producerad av Norman Blake, i samarbete med Robyn Hitchcock.
Och utvecklingen för bandet går också helt enligt den Teenage fanclubska utvecklingskurvan, även om det här går mycket fortare fram. Där "Step aside" är "Bandwagonesque" är vi här redan framme vid "Shadows". 20 år på tre år alltså.
Här är "Frozen Disease". Årets bästa låt hittills.



Sen hänger jag ju som mediagubbe alldeles för mycket på twitter också. Men bland allt tjafs och tjäbbel så dyker det ju upp en och annan länk till finfin musik.
Som i dag när just ovan nämnda I Was a King retweetade ett skivtips från en recensent på norska P3. Han spådde att Chris Cohens kommande album "Overgrown path" ska bli en av höstens höjdpunkter.
Han kan ha rätt. För "Optimist high" här har en helt fantastisk melodi.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 307 (26)

I en kombination av 80-talarna Big Country's säckpipegitarrslingor och 90-talets The Poises varma harmonier blir Fang Islands' senaste singel, "Sisterly", en blandning av sött och salt och det är inte helt självklart att gilla den, trots dess omedelbara apparition. Men jag gör det!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 306 (26)

Fyra stycken 18-åriga killar från Leeds. Så jäkla häftiga! Marsicans med "Imbroglio":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 305 (26)

Dags att granska ELO-Jellyfish-Elton John-inspirerad isländsk powerpop i och med det trehundrafemte powerpoppärlebidraget och i spets finner vi naturligtvis genrens starkast lysande stjärna Kjarr och hans fina sång "Quantum Leap":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 304 (26)

Från pålitliga powerpopskivbolaget Futureman Records har vi hämtat musik förr genom powerpoppärleåren tillsammans, exempelvis The Lolas och...ja, The Lolas i alla fall. Ytterligare exempel på utmärkt melodistinn powerpop får vi från Phenomenal Cat, som kopierar Wedding Presents besynnerliga En-Singel-I-Månaden-Idé. Första singelns A-sida är en låt som heter "Letters Home from Nazi-Occupied France" och den låten, den är fin-fin, den!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 303 (26)

Hurra! A.C. Newman har släppt ny singelskiva:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 302 (26)

Danas faves on fridays

När Victoria Kent öppnade sitt Yeti Café i centrala Kitchener i Ontario, Kanada, hade hon en liten premiärfest.
På den var Norman Blake dj.
Den här låten spelade han då. Och det gjorde han ju alldeles rätt i.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 301 (26)

Det här rör vid en ack så öm punkt hos mig. The Long Winters med "Pushover" från deras Lp Putting the Days to Bed från 2006 (och gillas denna låt måste ni kolla vidare på övrig Long Winter-katalog; nivån är så hööög). De spelar i samma liga som exempelvis nordamerikanska kollegorna i The New Pornographers eller i The Weakerthans. Vuxet, visst, men ändå med en väldigt exakt känsla för rödblossig romantik. Musik för fans av filmklassikern Beautiful Girls!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 300 (26)

Om man ger en låt omdömet "skön" börjar många varningsklockor ringa i Msg:s sovrum, men jag chansar: Här följer amerikanska The Artful Dodger (till slut!) med...ehum... deras härligt Rod Stewart/Faces-svängiga "A Girl (La La La)" och det är ju bara att kolla tjejerna på scenen i videon som komp-dansar för att inse att denna låt är just skön. I synnerhet bevisar brunetten i ljusbruna (rentav beige) manchesterjeans att 1980 var det perfekta powerpopåret för svängiga päronrumpor! Tyvärr går inte livevideon att bädda in, varför den nedan följer i stillbildsformat, men klicka på ordet "videon" ovan för manchesterbyxrumpa. Riktigt bra låt, detta.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 299 (26)

Danas faves on fridays (tuesday olympic edition)
Kör en lätt uppvärmning, joggar igenom försöket med tre bästa albumen just nu.

Nya Zeeland har vi ju gärna med här. Och även om Opossom kanske är lite väl psychpoppiga sett till helheten, så är refrängen på "Getaway tonight" något som räcker in hit.



Redd Kross har av givna anledningar redan presenterats här, men nu när de har en ny skiva ute efter en herrans massa år utan en sådan, så är det läge igen. Förstasingeln "Stay away fron downtown" har en vers som inte alls går av för hackor.



Joe McAlinden har också givetvis varit med här förr, men inte med nya projektet Linden. Ett soloalbum helt enkelt. Tyvärr ingen Youtube-fil än på albumets bästa låt "I just want to be here (when I'm somewhere else)", men singeln "Brown bird singing" duger gott.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 298 (26)

Oooh, som det regnade denna semester! Bästa låten på P3 (och således min Sommarhit 2012) var oemotståndliga "To Be Like I" med China Rats (även om jag också är väldigt förtjust i Agnes-låten som spelas i parti och minut, "One Last Time"!):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 297 (26)

En fin sång från 2012. Chicago-bandet California Wives spelar mainstream-indie eller tvärs om, de ser rättså alternativa ut med rutiga skjortor och krulligt hår och så. Men soundet är överraskande strömlinjeformat, lite som The Feeling kanske, på deras första (fina!) LP. Två saker får mig på kroken gällande låten nedan:

1. Keyboard-trudelutten á la typ Nick Kershaw (och kanske i kombination med hela produktionen, med ekande trummor och allt).

2. Att låten heter "Marianne". Finns det någon låt med namnet Marianne i titeln som inte är bra? Så fort jag ser en Marianne-låt på youtube vet jag att den är bra. Man behöver inte ens lyssna.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 296 (26)

Alltså, tvåhundranittiosexan är egentligen inte så mycket att skriva hem om, men jag publicerar ändå. Vi ska för första och sista gången lyssna på Swansea-kvartetten The Adelines. De spelar indiepop som låter som indiepop har låtit sedan 1989, men det kanske är just det som tilltalar mig, att det finns en mossighet som ändå andas viss stolthet. Jag vet inte. Men låten, "Little Games", är baske mig fin!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 295 (26)

Semester inom några dagar bara! Nedan en uppsnacksvideo inför BEACH 2012! Musiken, för övrigt, är hämtad från en ny singelskiva av ett powerpopband från London som heter Exlovers och deras sång heter "This Love Will Lead You On".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 294 (26)

Powerpop är en milsvid sommaräng av toner och instrument. Givetvis kvalar Stars (sjukt bra) sprojlans nya singel "The Theory Of Relativity" in i vår kära powerpopflora:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 293 (26)

Blott ett par år på nacken har låten "Michael Jordan Saved My Life" med Brooklynbaserade duon Slingshot Dakota. Den är oemotståndlig! Vacker och sorglig, nervig och krispig. Love it!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 292 (26)

Danas faves on fridays

Egentligen är det inte bra att låtar handlar om bandets musikaliska förebilder.
Speciellt inte när de börjar påminna om och namedroppa de där Beach Boys-låtarna som man själv försöker hålla lite avstånd till. Som "Barbara Ann", "Sloop John B" och "Little Deuce Coupe".
Men nånstans i harmonierna, melodierna och gitarrjanglet glömmer jag det och förlåter The Hormones för "Mr Wilson".
Bandet gjord en platta 98. Sen splittrade frontmannen Marc Carroll dem för att börja göra soloskivor. Än så länge har jag inte hittat en sololåt som är bättre än detta. Kan ha varit ett grymt felval alltså.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 291 (26)

Danas faves on fridays

Med en så fin leadin som Stomachmouths, så blev det dags att plocka fram den här pärlan ur lagret.
The Early Hours och "The girl I haven't met.
Släppte ett album, 2007. En av låtarna hette "Big Star". Ja, ni förstår.



Sen har vi en gammal favorit som kommer tillbaka. Gary Charlson. Hans "Real life saver" har vi redan bjudit på. Nu vänder vi på singeln och vad hittar vi väl där. Jo, "Not the way it seems".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 290 (26)

Vi firar nationaldagen med gamla fina The Stomachmouths! Jajemen, finfin svensk 80-talsgarage med så jäkla grym energi och attityd. Inte på Hives-sättet, utan på riktigt. Hurra hurra för Sverige!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 289 (26)

Danas faves on fridays
Känner viss revanschlusta från dublettfadäsen i förra posten, så här gäller det att få till det. Och ja, Flashing Lights med "Highschool" får till det.
För här är hela kitet. Moppfrisyr. Rickenbacker. Popskjorta. Udda danssteg med knäna ihop. Sångtext som blickar tillbaka till tonåren. Massa stämmor. Enkel men effektiv melodi.
Mall 1A.
Så bra.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 288 (26)

Danas faves on fridays

Hade tänkt få in några till här, men har fått lägga abnormt mycket tid på att få fram info om det första bandet jag ville uppmärksamma.
Tweed heter de och kommer från Frankrike.
Hopplöst band att googla. Speciellt när det jag ska kombinera ordet Tweed med är låttiteln "Fashion". Ja, ni fattar. Helt totalt jävla hopplöst att hitta powerpopnålen i modeblogghöstacken.
De kommer från Rouen och singeln är från 1982. Så är det.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 287(26)

Vi sänder en tanke till alla powerpopvänner i jordbävningsdrabbade Italien idag med denna för deras del inhemska pärla. Italienskt alltså. Inte var dag, ska erkännas. Men jäklar jäklar jäklar vilken pärla bandet The Temponauts är. Alltså, jäklar jäklar jäklar! Debut ca 2008 och sedan dess gett ut ytterligare två (eller en) fullängdare. De kör egentligen standard A-1 powerpop, mycket Beatles, Teenage Fanclub, jangel och slängande luggar, men det får till det nåt så in i bängen bra. Lyssna exempelvis nedan på den groteskt snygga "(She's an) Animal":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 286 (26)

Det uppstår stundom långa luckor mellan australienska powerpopbidrag på denna blogg. Dessa luckor är inget annat än ett otyg och jag tror hela redaktionen är väl medvetna hur det påverkar besökarstatistiken negativt. Nåväl, nedan följer sjukt ny powerpop från Australien, nämligen The Stanleys. Bandet flirtar hejvilt med modskulturen i fråga om bandnamn (The Stanleys), T-shirt på sångaren och den där orgeln som dyker upp ibland i låten...ja, typ så. Men soundet i denna debutsingel har inte mycket med modsrock att göra. Det är fläskigt och röjigt och charmant och jäkligt medryckande. Och det är inte fläskigt och röjigt och tråkigt. Och om ni finner fläsket och röjet tråkigt uppmanar jag er att lyssna åter, ty då framträder det charmanta och det medryckande i låten som en kristen himmel om sommarkvällen. The Stanleys från Australien med debutsingeln "Always". Endast på Msg-bloggen!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 285 (26)

Walter Clevenger and the Dairy Kings gillar jangel. Inte nog med att Walters gitarr är überjanglig, kompgitarren är lika janglig också. Liksom basen. Till och med trummorna är jangliga. Och när refrängen kommer drar ta mig sjutton producenten upp janglet ytterligare en dimension. Men hur är låten ("Yesterday Come Back") då i allt jangel? Jovars. Den är fantastisk!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 284 (26)

Danas faves on fridays (sunday late edition) New Jersey, tidigt 80-tal. The Modulators släpper ett gäng singlar och spelar på mindre klubbar. De gör också en video. Med alla effekter de kunde komma på som kunde kopplas till titeln på låten. "Spin me around".



I grannstaten New York, vid samma tid, fanns de lite coolare och lite mer hårfärgade Speedies. "Let me take your photo" var bandets största framgång. Men jag gillar den här som är lite mer buzzcocksig. "Time".



Ibland ser band verkligen bara ut som vanligt folk som spelar tillsammans. Sugar Stems är ett sånt band. Milwaukee-band är de. Fast varför de spelar inne i en jättelik mun övergår mitt förstånd.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 283 (26)

Nästa låt är hämtad från en LP med lokala band från Aylesbury. Och då begriper ju varenda kotte att det vankas Clumsy och deras mega-hit "Help Yourself" från... eeh.. 1978?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 282 (26)

Från Windsor kom geniala bandet The Onlookers och de peakade ca 1982 i samband med deras enda singelsläpp (och att de var geniala kan jag med bestämdhet hävda då jag lyssnat på i stort sett hela deras katalog). De spelade powerpop med närmast galet snygga stämmor ovan ett gudasänt jangel. Hopplöst otrendigt 1982, dvs. Men jisses så vackert det låter, lyssna och njut i följande tämigen absurda klipp hämtat från ett barnprogram:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 281 (26)

Hallå där, nattredaktören, det ser fortfarande inte klokt ut när man ämnar publicera powerpoppärlor och jag får därmed svårt att utan punkter och med korthuggna ordalag slå skriftliga frivolter över dagen video, vars oerhört sköna tuggiga gung och supersnygga ackord förtjänar mer än bara några få ord, men jag ber om förlåtelse, kära The Sweat, jag älskar er "Isn't Anything Sacred", men min kärlek blir kvävd, gömd och begraven av nattredaktören!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 280 (26)

Little Hits skrev och tipsade om The Dangtrippers (80-tal troligtvis) och sångaren har gett ut sologrejor och en väldigt bra låt med honom är "You Have a Way" och hans namn är Devin Hill:

Sorry, layouten ser helt kokobello ut plötsligt, varför jag endast törs skriva outsvävande och humorlösa enmeningsinlägg. Men låten ovan är fin som snus! Ok...hur publicerar man skiten nu då...?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 279 (26)

Jag har inte tröttnat på powerpop bara för att det är april. Men ni vet hur det är, knoppar ska brista och man har jämt göra.

Här är, hur som helst, Sheffieldbandet Kartica och deras "Dont't You Think So". Att döma av kläder, kroppspråk och frisyrer i musikvideon är de stora fans av Oasis, men låten tycker jag har massor med skön kött och potatis som Oasis inte alls hade. Riktigt okej debut (...de kanske gett ut tre plattor innan, det där med "debut" är helt gripet ur luften och var bara nåt jag sa eftersom jag aldrig hört talas om Kartica innan)!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 278 (26)

Hur kunde ett sådant litet land och under så begränsad tid generera den närmast absurda mängd fullständigt fantastisk pop som Nya Zeeland gjorde under några år? När Flying Nun-fanan vajade som bäst mellan kanske 1984 och 1990 fanns det ju faktiskt inget liknande. Och inte kan jag komma på något som kan likna epoken heller. Det är lite som Holland och fotboll. Sånt litet land, så mycket fotbollskunskap.

Gällande Flying Nun-banden har jag aldrig riktigt kunna sätta fingret på vad som är så unikt. Jag har ej heller kunnat peka på något alldeles speciellt favoritband. Kanske The Bats med sitt vemod. Eller The Verlaines med sin svindel. Eller The Chills med sin undervattensvärld. Eller så var det kanske trots allt The Sneaky Feelings. De gjorde så kloka och vackra låtar. Och i sången nedan kommer klumpen i halsen. En tämligen annorlunda Sneaky Feelings-låt, "Not to take side", som med sitt ringande och janglande Byrds-sound tar deras normalt vardagsnära pop till en enorm himmel av ljus och värme.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 277 (26)

Danas faves on fridays (saturday early edition)

Han gör visst allt själv på skivan - spelar, sjunger, skriver låtarna, producerar - Clovis Roblaine.
Eller Dennis Meehan, som han egentligen heter. Artistnamnet tog han efter den förste mannen i Frankrike som genomgick en hjärttransplantation.
"My heart" heter denna refrängpärla.
Det var också väldigt viktigt för Dennis att visa att han kan spela gitarr med instrumentet bakom nacken.



Ron Flynt är en av de där gamla powerpopgubbarna som finns borta i USA. 20/20 hette hans gamla 70-talsband och "Yellow pills" är låten som finns med på samlingar och så.
Här är ett betydligt nyare Ron-band. Ron Flynt & Bluehearts och låten "I see blue".



Slutligen blir det en singel som släpps först 23 april.
Bandet Exlovers kommer från London och släpper debutalbum i sommar.
Det här är första försmaken, och det är väldigt bra. "This love will lead you on".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 276 (26)

Danas faves on fridays

Det här är Tony Jacksun med "Come again". Den är från 1978. Mer än så går det fasiken inte att få fram.
Men galoppgitarren som driver fram låten är ju bara så smittande. Och Obladi-oblada-slingan i början. Och den där ringklockan som inleder allt. Topp!



Australiensarna i The Zimmermen fick en liten indiehit på hemmaplan 1986 med låten "Don't go to Sydney". Den är helt okej i sig, men den här från debutalbumet från samma år har en klart bättre refräng. "Happy heart" har vi här.



Det jag främst gillar med brittiska Squares och deras "No fear" från 1978 är att sångaren verkligen sjunger. Paul McCartney-sjunger. Något som inte är så vanligt från powerpopbanden från den här tiden, framför allt inte bland de som har den här stilen som är lite åt det pubrockspunkigare hållet av genren.
Leeds är de från, för övrigt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 275 (26)

Danas faves on fridays (sunday edition)

Ursäkta förseningen, men här kommer veckans tre faves.

Känns som jag har flyt i jakten just nu.
Hittade precis den här. En sån där Nick Lowe-låt som inte är en Nick Lowe-låt, men som ändå gör en lika lycklig som en bra Nick Lowe-låt.
The Yankees heter bandet och gjorde 1978 "Take it like a man".
Vad kan vi säga om Yankees då? Bakom bandet ligger Jon Tiven, en tidigare musikjournalist som blev musiker och låtskrivare. Efter Yankees samarbetade han dessutom lite med Tommy Hoehn, känd från pärla 201.
Nog sagt, dags att lyssna.



Vi fortsätter tio år framåt, vilket kläderna i videon smärtsamt visar. Det är sannolikt nytt bloggrekord i axelvaddar här i australiensiska Panic Poets video till singeln "Let's go".
Frontmannen Roni Francois var bland annat med i Teardrop Explodes tidigare.



Till sist en låt som hade kunnat hämtats direkt från ett av de tre blandband med indiepopmusik som Ffn spelad in till mig på gymnasiet och som kom att prägla mitt lyssnande i år framöver.
Honeybunch från Providence, Rhode Island, var aktiva i slutet av åttiotalet och början på nittiotalet. Sångaren Jeffrey Borchardt blev senare medlem i Velvet Crush.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 274 (26)

Vi tar en ytterligare pärla innan läggdags. Åter blir det en powerpoptryckare och åter blir det på annat språk än engelska. Jag trodde vid första lyssning det var hebreiska de sjöng på, bandet heter Ail Symudiad och språket är lika obegripligt som vackert. Efter kort sökning framkom dock att Ail Symudiad var från Wales och de var uttalat hemkära och fann det helt obegripligt att man skulle sjunga på något annat än sin hembys dialekt. Typ.

Gällande låtvalet har jag en kväll av new wave-doftande kärlekssmäktare. Men oj oj oj vilka bra låtar detta band gjort. Materialet som fins på youtube är häpnadsväckande jämnt och starkt. Påminner lite om tidiga The Verlaines och kanske...jag törs nästan inte säga det...The Smiths. Inte rent musikaliskt (gällande liknelsen med The Smiths), men att våga trycka ut bröstet och sjunga högt och känslosamt. Som även The Verlaines alltid framförde sin musik på. Farligt nära gränsen. Ail Symudiad blir aldrig larviga, det är snarare oemotståndligt vackert, i synnerhet i "Fel China Bell":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 273 (26)

Långt långt innan spanska snuttepopvågen, 20 år ca, lyste helmånen över den katalanska stäppen och runt en eld, tusen mil från gatuljus och bilar satt Los Auténticos med gitarrer och stämmor och sjöng så vackert att prärievargarna tystnade. Los Auténticos håller i denna låt ren The Bats-klass (NZ). Normalt var de aningen mer powerpoppigare och det som finns på youtube är väl värt att avsätta en kvart eller två på. Men här följer "Hoy la luna brilla más" och jäklar vilken fin låt detta är!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 272 (26)

Och så plötsligt dök den upp. En av de bästa låtar jag hört på evigheter, från ett band som får sägas vara rätt sporadiska bloggare. En uppdatering 2006 och en 2008…
Nåväl, Charleston-bandet The Explorers Club, låter för det mesta väldigt mycket som Beach Boys. Men här är det soulig klasspop. Dessutom till en väldigt bra gjort fanvideo. Här är "Run, run, run".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 271 (26)

Som ni sett på bilder och i videoklipp här i dryga 270 exempel, så är det inte så värst gott om sockersöta frontmän i den här genren. Taylor Hanson och Nick Heyward är väl rätt ensamma.
Men nu fyller vi på. Sen var nog utseendet det som gjorde att The Paley Brothers inte fick den karriär de borde ha haft.
Andy och Jonathan skulle lanseras som nån sorts flickidoler 1978 och skickades på turné med Shaun Cassidy. Men de lät fel för det. Lyssna på "Ecstacy" här så förstår ni. Arrangemanget är något av det bästa jag hört på länge.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 270 (26)

En sak som det här med internet förstört är ju det här med hur mycket pengar man kunde tänka sig att lägga på att få höra en skiva (600 spänn för första plattan Meta Roos & Nippe Sylwéns band, den med "Here we are falling in love", är mitt rekord). Hela det tankesättet är utrotningshotat nu när det räcker med att hitta en gammal Rapidfire-uppladdning efter en kvarts googlande.
Att jag kom att fundera på det här beror på att amerikanska The Cryers debutalbum uppenbarligen är något av en samlarklenod. Jag har än så länge bara hört den här, "(It's gonna be a) Heartbreaker", men hade det inte varit för en sån där Rapidfire-länk, så hade jag nog kunnat lägga en hundring eller två för att få resten. Gitarrslingan och refrängkörerna, när de möts där alltså. Finfint.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 269 (26)

Förvånansvärt ofta döljer det sig bra pop bakom det som etiketterats som punk, när banden det handlar om kommer från Belfast. The Tinopeners är ett sånt band. De gjorde bara en singel när det begav sig. Underligt nog med tanke på hur bra och fuzzig "Set me free" är. B-sidan är med här också, men den kan förbises.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 268 (26)

Danas faves on fridays

Härlig ny torsdagstradition. Se manchesterlag torska mot grönvitt motstånd på tv och lägga ut faves.

Jag blir alltid lite extra glad när jag hittar klipp från australiensiska tv-programmet "Countdown". De håller ofta lite extra klass. Främst om de är från skiftet 70-/80-tal. Som Sunnyboys "Alone with you" från 1980. Till vardags är jag inte den som hetsar upp mig över gitarrsolon, men här är det ett som av nån anledning bara är så bra. Och så trummisen. Som håller i trumpinnarna så där nonchigt lätt så att det bara ser ut som att han duttar på trummorna.



I Charlotte, North Carolina finns bandet Crisis, sedan 1996. 2008 släpptes ett av bandets hittils fem album. På det fanns den här rickenbackerpärlan - "Pretend".



Frisbie har faktiskt inte tokat till stavningen, utan tagit sitt namn från sångaren Steve Frisbie. Chicago kommer de ifrån. Och från egenutgivna debutalbumet kommer "Booksong", som ju låter väldigt mycket som Crowded House när de var som bäst.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 267 (26)

I serien Fullständigt Geniala Popstofiler (se Bevis Frond et al) vänder vi oss nu mot Kaliforniens prunkande gräskullar och ni ska få en sång som andas "Therre She Goes" med La's eller "Hey Girl" med The Delays. Oerhört kärleksfull musik, det vill säga. Anton Barbeau med "Dig my Pig" från 2000. Vad ska man säga? Fullkomligt fantastiskt?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 266 (26)

Efter Danas riktigt bra Friday Fave tycker jag det passar att fortsätta i samma positiva vår-anda. Vi tumlar vidare bland åren som gått och landar 1998 i Greenwich Village, närmare bestämt i en liten liten skrubb där Mark Johnssons enmansband satt och spelade in powerpopklassiker-Lp:n "12 in a Room". Från denna platta hämtar vi "I Like the World", som är...en låt man antingen avskyr eller älskar. Den är svår, men inte på grund av aviga ackord och svart text. Problemet ligger snarare i att låten är så jäkla (betona "jäkla" lite där) omedelbar. Den är närapå riktigt banal...men också helt underbar! Lyssna:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 265 (26)

Danas faves on fridays

När vi firar valborg och kungens 66-årsdag här i Sverige passar Londonbandet Fanzine också på att fira. Sista april släpps nämligen deras finfina singel "L.A.". Bara på vinyl.



Sen kan jag ju inte hålla mig från att hoppa tillbaka till de där vanliga åren. 1981. Dublinbandet The Blades, här i en liveversion av deras "Downmarket", inspelad för irländsk radio

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 264 (26)

Om man köper John Boracks Power Pop Guide, som vi flyktigt skrev om i förra pärlinlägget, får man en cd på köpet och på den skivan finns bland andra powerpopesset Chris Von Sneidern! Jag hörde honom första gången i samband med min systematiska genomgång av ALLT som Little Hits-bloggen tog upp och sparade mp3:an av fina "Annalisa". Här är en annan låt, den sublima "Change Her Way", med en melodi som är...lite mystisk och spännande....och väldigt vacker. Den är så vacker att den ende som kommenterat klippet på youtube blev närapå överdrivet entusiastisk:

"the only good song this guy has. it disappointed me."

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 263 (26)

John M. Borack verkar vara en grymt skön snubbe. Han jobbar som rockkolumnist artikelförfattare på tidningar, han har skrivit ett par böcker, bland andra Shake Some Action: The Ultimate Power Pop Guide, plus att är powerpoptrummis. Han har trummat för diverse band genom åren och han har även ett eget powerpopband, The Popdudes. Antalet medlemmar i The Popdudes är okänt. Är man en äkta powerpoppare och är i krokarna är med. Uppsättningarna är oräkneliga. Men som exempel på vilken klass bandet håller kan det periodvis stoltsera med ingen mindre än Mike Jarvis på sång och gitarr. Han från Blow Pops, ni vet. Som också har powerpoppärlebekantingarna The Lackloves. Nåväl, här är The Popdudes med "Neglected". Sjukt bra powerpop in i minsta detalj!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 262 (26)

Oooh, det finns knappt någon info alls på hela internet om engelska bandet Advertising. 1977 är vi under. Och låten nedan, "Suspender Fun", är en underbar och humoristisk pärla, som ett Queen men på ett positivt sätt helt utan all form av musikalisk och estetisk extravagans. Och till det poplyrik i Squeeze-anda: Vardagsabsurdism, typ som att sätta på Benny Hill-signaturen i lurarna och titta ut över kontoret. Underbart bra!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 261 (26)

Sure, det är inte så powerpoppigt. Men att Gerard Love nu är klar med sitt efterlängtade sidoprojekt Lightships gör det givetvis möjligt att tumma lite på reglerna. Två låtar ute hittills. Här är de:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 260 (26)

Ok, vi fortsätter granska 2011! Seth Swirsky, ni vet (se post typ 250 och 191), powerpopesset med så många bollar i luften, han gav ut denna härliga pärla med sitt band The Red Button; "Caught In The Middle".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 259 (26)

Den ljuvt vackra Katy Goodman, mest känd från halvbra Vivian Girls, lät under 2011 sitt sidoprojekt La Sera debutera med en Lp full av härliga melodier. Detta är för bra för att blunda för, nedan följer La Sera med deras "I Promise You".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 258 (26)

En repris. En halv i alla fall. Tommy Keene var med i post 143 som ena halvan av The Keene Brothers.
Här är han ensam. Från en av väldigt många skivor han gjort som är värda att kolla in. Den senaste skivan faktiskt, från förra året.
"Deep six saturday" är sån där janglig amerikansk sentnittiotalspowerpop som jag har så otroligt lätt för att falla för.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 257 (26)

Åh, finns det nåt härligare än popstofiler? Hel- eller halvknasiga människor som lever ensamma i stugor och spenderar dagarna nakna (förutom en hög hatt, givetvis) i lummig trädgård och äter tre jordnötter och dricker en kopp te till middag. Excentriker, som mellan varven knåpar ihop helt sinnessjukt ljuvliga popunderverk. Vi har haft några, Bevis Frond, några från Rainbow Quartz-stallet m.fl. och nu följer en ytterligare: Captain Sensible! Han heter eg Raymond Burns och är mest känd som medlem och medgrundare till legendariska punkorkestern The Damned, men har under alla år också gett ut eget. Och det är så jäkla bra och jäkla skruvat och så jäkla genialiskt! Här följer ett helt fantastiskt exempel på exakt hur underbart det kan vara med pop: "Getting To Me" från 1993. Allt är bra! Rösten! Dialekten! Texten! Melodin! Det är fullständigt briljant pop! Nu är Fredrik från Nasaret glad igen, ni hör det på mig, va?

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 256 (26)

Trots en del ny musik och några kryddmått halvny dito under de senaste posterna måste väl ändå den genomsnittliga bandpresentationen här i powerpoppärlorna lyda: " ... och de var aktiva mellan 1977 och 79." Gällande grupp som framför bidrag nummer tvåhundrafemtiosex i vårt skummande på ytan av powerpopöltunnan, brittiska The Jetz, stämmer detta tämligen exakt ungefär. För ett år sedan gavs en samling ut med deras finaste bitar (The Anthology 1977-1979, heter den) och av de fem sånger jag lyssnat på gillar jag låten "Don't answer" allra bäst. Den är faktiskt överraskande välkomponerad. Snygga introackord, följs upp av riktigt fina harmonier i vers och brygga och därefter kommer en refräng som inte finns. De sjunger bara "Don't answer me, don't answer" och sen var den över. Förmodligen är den bara där i informativt syfte för radiopratare ity sångtiteln är, som nyss nämnts, just "Don't answer". Men som sagt, introt och versen och bryggan är fasiken klasspop!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 255 (26)

Band med ordet Teen nånstans i namnet. Hyllade i Spin. Hört det förut?
Jämförelsen haltar eftersom de inte låter speciellt lika varandra.
Men catchy som attan är det här ändå.
Imperial Teen med "Runaway". Släpptes i går. Skäms nästan för att gilla nåt som är så nytt.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 254 (26)

Det är på tiden att vi tar med en låt med New York-popparna The Mommyheads nu. Jag har blott en halvtidig platta hemma (som verkligen verkligen har sina stunder!), från 1997 och sedan dess har de splittrats och återförenats och släppt vidare skivor och turnerat, men inget av detta har fått mig på kroken igen riktigt. Ty de är ytterst duktiga musiker och sångare och de tenderar stundom bli väl psykedeliska på ett tråkigt jazzigt sätt. Men när de håller sig till McCartney/Crowded House-skolan är The Mommyheads så jäkla bra. Här är en i msg-mått mätt superny låt, 2011, som heter "Give Me A Reason" och ojojoj vilken fin smäktare detta är. Sjukt bra sång och svidande vacker refräng:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 253 (26)

Jag vet inte om det går att fuska sig in på den här bloggen, men om man har varit med i Teenage Fanclub och BMX Bandits - och sen gör en låt som är så nära en plankning av nåt från "16 lovers lane" som det bara går, ja då har man i alla fall jävligt lätt att få vara med.
Finlay McDonald heter karln vi pratar om. Nya bandet Lenzie Moss börjar få rätt mycket välförtjänt uppmärksamhet hemma i Skottland. "Kelvin British Summertime" heter låten som fixat det.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 252 (26)

Dags att rufsa håret och dra upp jeansen till naveln, vi är äntligen tillbaka i Australien! Skeleton Staff ska det bli, ett band som hämtar musikalisk idé från ELO (och ni vet ju hur bra jag tycker om ELO), ABBA (och jag älskar ABBA, ju!) och Queen (well...inte egentligen, men nån låt är väl bra) å ena sidan, men också från de inte lika pompösa XTC (som ju var hur grymma som helst) och The Divine Comedy (till vars kärlek jag knappt kan beskriva) och andra barock-poppare. Här med en riktigt ny och fin sång som heter "Gateway to the Stars" med nyss nämnda Skeleton Staff. Från Australien.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 251 (26)

Danas faves on fridays

Ska ju bort i morrn ju, så det blir tjuvstart.

Först två minuter som inleds med ett av de bästa - och enklaste - intron jag hört på länge. Bara två ackord som växlar, och så till slut ett tredje. Men med det där fantastiska distade men ändå klara gitarrljudet räcker det.
International Broadcasters heter bandet. Från Oklahoma. Gjorde en EP 1980 där "Tears for two" var huvudnumret.



"Now we're through" med Richard and the Taxmen från 1980 kan inlednigsvis låta som en helt vanlig bagatell från gränstrakterna mot punk från den tiden. Men det jag faller för här är hur de går all in i refrängen. Ekot på "Now", den massiva stämsången och den superhöga överstämman i slutet på refrängen. Klass! Rotherham i England är hemorten.



Det är lite samma här med Protex "A place in your heart" från 1978. Men det otroligt envisa nötandet av refrängen gör att sen bara sitter där. Belfast är de från, förresten. Skickar med en bonus också, nyinspelningen från 1980 av samma låt. En sån där typisk inspelning ett band som inte slagit igenom gör för att försöka haka på nån ny svängning i musiken. Lyckas sällan.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 250 (26)

"Tell it to my heart, tell me I'm the only one...", minns ni den? Taylor Dayne's ofantligt 80-taliga hit från 80-talet. Så fort ni får höra den kommer ni att minnas. Mannen bakom den är amerikan och heter Seth Swirsky. Han har passerat 50 bast nu och han har skrivit musik åt tusen artister (Rufus Wainwright, Al Green, Four Tops med flera). Vid sidan av sitt musikskrivande åt andra artister är han familjefar, författare, filmmakare, politisk skribent och vid sidan av allt detta är han en av världens mest inbitna samlare av värdefulla baseballgrejor, ni vet signerade bollar och skit. Och vid sidan av det lyckas Seth Swirsky klämma ur sig egna plattor också, hela två stycken har det blivit under hans 30 aktiva år. Den senaste kom 2010 och den heter Watercolor Day och är en formidabel uppvisning i pophantverk! Massor av ELO (och detta sagt som något positivt, ffs!), massor av Wings, massor av George Harrison och även en smula Roger Nichols (å andra sidan hör jag Roger Nichols i allt, jag är närmast psykotiskt paranoid när det kommer till eventuella spår av honom). 70-talspop med andra ord! Titelmelodin följer till denna essä, som ett saltdoftande vykort på posten (borde det inte heta "från posten", förresten?):

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 249 (26)

Vi avslutar julfirandet tre dagar post-tjugondag Knut med en sprojlans ny och alldeles bedårande poplåt från Guided By Voices' senaste (och typ 16:e) lp. Nedan följer "Doughnut For A Snowman" och visst visar Ohio-kvartetten storform?! Till och med REM-form?!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 248 (26)

Danas faves on fridays

Ursäkta frånvaron. Ska försöka hålla i det här nu. I dag är temat Clive.

Tänk, ibland räcker det med att stämmorna sitter och att organisten är flink i handlederna.
Clive Culbertson, irländare. Sent 70-tal. "Time to Kill".



När han senare bildade The Sweat, så försvann tyvärr orgeln. Men å andra sidan är inte det talade partiet cirka 1.45 in i låten så där lagom 80-talsskämmigt, så där lagom så att det faktiskt är charmigt. The Sweat här alltså med "Do You Wanna Break My Heart"

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 247 (26)

Hej! Nu kör vi igång 2012 med en norsk powerpoppärla från 1981. Det är dags att sätta Norge på kartan nu och med denna "Som havet ligger blankt"-doftande låt från Babij Jar tycker jag vi fått en riktigt god start. Sångaren Paul Værlien har en härligt uppriktig ton och låten har ett frestande driv. Nedan följer således "Ice Age" med Babij Jar!

God Jul och Gott Nytt År!

Nedan följer tre timmars musikalisk mumma att läska sig med.





http://open.spotify.com/user/bl%c3%a5n%c3%a4san/playlist/4euqigE7CovKthDfyLRWzO

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 246 (26)

Kort post pga av informationsbrist. Eller brist på ro att ta reda på saker. Och detta får The Neighbors lida för, bandet som är föremål för kvällen ytterst bristfälliga granskning. Roliga harmonier bjuds vi på! Några vanliga ackord blandat med några inte helt självklara (gitarrist kan väl reda ut och förtydliga, om det nu skulle vara viktigt för vederbörande) och till detta trevlig sång, förmodligen på amerikansk engelska, definitivt med småraspig powerpop-röst. 80-tal med oemotståndlig LP-titel: Power Pop Art!

The Neighburs med "Everybody's Got One":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 245 (26)

Sarka del 2, här följer också en låt med det tecknade bandet The Vandalias, eftersom inget kan vara mer pop än ett tecknat band, och det är underbart bra Rasperries/Big Star-pop i "Got to know you":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 244 (26)

Vi har behandlat Dan Sarka förut, detta powerpopgeni från Minneapolis (vilket plejs Minneapolis verkar vara, därifrån är väl The Hang Ups också? Har jag berättat om hur bra The Hang Ups är? Om inte måste jag snarast göra det) och här följer mer Sarka-pop. En av de finaste powerpoplåtarna Little Hits-bloggen skänkte, "Hey Kary G" med The Sparrows, följer nedan, och det var tack vare Little Hits jag fick idén med hela denna powerpoppärlekavalkad, alla de där sångerna som finns som är så bra, men så undanskuffade...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 243 (26)

Och en till såndär liten fantastisk pärla som absolut aldrig kommer att komma över 1000 visningar på youtube, men inte är desto mindre bedårande: Adam Schmitt och hans "Speed Kills".

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 242 (26)

Wally Bryson och Opie O'Brien hade ett band som hette Wallop för kanske 30 år sedan i USA och så här lät en av deras låtar:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 241 (26)

Vi avslutar november med en låt från The Hang Ups fjärde och senaste Lp, "The Hang Ups" från 2003. Brian Tighe, med sin otroligt vänliga röst spelar här en pianobaserad poplåt (jag har alltid kallat såna här låtar, eller sån här musik, för basket-pop, det är så otroligt medelklassamerikanskt sound, garageuppfart, högt uppdragna basketstrumpor, Supertramp...och sen eftermiddagssol..) som heter "One of these days". Detaljerad, snygg och harmonirik guldpop åter med andra ord. The Hang Ups:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 240 (26)

Msg kan inte slita sig från The Hang Ups! De är ju så otroligt bra! Första fullängdaren, "He's after me", från tidigt 90-tal är, precis som sina uppföljare, tämligen oemotståndlig, även om den bitvis är kraftigt märkt av sin ålder. Eller snarare att den är just från 93. Vissa låtar är otroligt tidstypiska i produktion och idé och man anar ett tämligen naivt Hang Ups i studion glatt nickandes åt alla producentens nycker. Men så har Lp:n också stunder av pur briljans. Vi har tidigare lyssnat på "Jump Start" och nu följer "Smiley":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 239 (26)

Msg dyker efter ytterligare häpnadsväckande bra powerpoppärlor i The Hang Ups katalog. Lyssna nedan till klanger av ren Art Garfunkel-klass under den svindlande vackra refrängen i "Maroon" från Lp:n Second Story.

Jag kan inte sluta lyssna på det här. Det är så bra att jag blir kristen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 238 (26)

Sista powerpoppärlan och jämte Nashville Ramblers den bästa. Den sista låten för att finare poplåt än så här kan jag inte hitta. Sista låten för att den är så vemodig och vacker och är sånt värdigt avslut. Sista låten för att det är denna låt jag vill att folk ska minnas från pärlorna.

Nu kommer givetvis powerpoppärlorna fortsätta publiceras, tjenare att man kan hålla sig från att inte pluppa in nån gammal muggig video man just upptäckt med tre ackord och ett sjujäkla grymt stick (eller nåt) på bloggen, men när vi väl tröttnar, då är detta - powerpoppärlan nr 238 - den sista dansen. Så måste det få bli.

Nå, vad har vi då? Det är en sång jag första gången någonsin hörde 2008-12-03 klockan 14.52 (ca). Jag fann den på en popbloggs blandband (minns tyvärr inte namnet på bloggen, den la ner något år senare, det var något med "rain" och "clouds" har jag för mig) och jag kollade på skoj idag hårddisken när jag laddade ner och sparade den, därav exakta uppgifter. Den hamnade såklart på min egen blandserie på cd (Åka i din bil nr 5 intill "Foggy" med BMX Bandits) och jag har aldrig lyckats spela den blandskivan från första till sista låt utan att stanna och repetera min låt minst en gång.

Den är perfekt in i minsta detalj. Melodin är vacker och mjuk. Sången är otrolig. Ledsången är så ren och klar och samtidigt märkligt vänlig, men framför allt är stämmorna fullkomligt gripande perfekta. Tersen kommer in så exakt under verserna att det går helt enkelt inte att få det mer perfekt. Det är så ödsligt, så suckande, så vemodigt, men ändå med en varm varm horisont i fjärran.

Jag hade tappat hoppet om den lite, denna sång. Jag var orolig att den aldrig skulle hitta ut på Youtube. År efter år har jag kollat, månad efter månad. Helt tomt. På Spotify precis lika ödsligt. På nätet har de hemsida och de finns även på Wiki. "The Hang Ups are an indie pop rock band from Minneapolis, Minnesota, United States, formed in 1990 and fronted by vocalist and guitarist Brian Tighe", står det. Så för något år sedan dök plötsligt några låtar upp på Youtube och jag publicerade hysteriskt lycklig "Jump Start". The Hang Ups slog verkligen aldrig i Europa. Jag tycker jag har hyggligt bra koll på band mellan åren 1986 och, säg, 1999 och jag har fasiken aldrig hört talas om dem. I USA tycks det gått hyggligt för Hang Ups, recensionerna har varit fantastiska (med all all all rätt), men något som inte verkar undgå någon är hur ofattbart förbisedda de blev. Hur kunde en hel popvärld missa en sån diamant som The Hang Ups?

I oktober 2011 lade till sist en användare från Brasilien upp The Hang Ups besinningslöst fina skiva "So We Go" på Youtube. Jag upptäckte den igår och jag är chockad över vilken helgjuten platta det är. Den är alltså från 1996! Vilka enorma melodier och harmonier detta band hade! Jag lägger ut min älskade "Greyhound Bus", men ni måste också lyssna på mästerliga sånger som "Clouds" och "So We Go" och...ja...resten. "Cornerstone". "Sittin in My Room". Resten.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 237 (26)

En sjutton år gammal kanadensisk snyftare med Sloan är precis precis precis vad den här kvällen behöver. Jag är väldigt svag för "Aaahhh"-kören bakom verssången. Ett annat band som också gjorde så var saliga r.e.m. Och som vanligt när vi kommer till kanadicker och deras powerpop, de lyckas slå an en närmast unikt vemodig ton i gitarr och sång som når oss svenskar så precist att man baxnar.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 236 (26)

Oooohh, vilket powerpopgodis härnäst. Kalifornska The Last med "She don't know why I'm here", hämtat från en helt sjukt knäckande bra debut, 1979-plattan L.A. Explotion. The Last drevs av brödratrion Nolte och genom åren gav de ut sju plattor. Låtexempel nedan är en helt delikat uppvisning av trestämmigt ovan ringande psychackord med en vansinnigt härligt driven melodi. Och hela debutplattan är av samma höga kvalitet! Rusa till närmsta skivbörs!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 235 (26)

"Monique, Monique", sjunger nästa orkester och låter lite oförstående och trevande. Som amerikaner som flirtar med europeiska tjejer, ungefär. Green hette bandet, de var aktiva slutet 80-talet och en bit in på 90-talet. De kom i kläm rent musikaliskt mellan pop och grunge, de lirade ju pop först, men så fanns plötsligt alla pengar i grungen och Green försökte ändra kurs lite, men fan vet om det blev så bra. Nåväl. Nedan följer en sång som är 100% ursnygg pop och 0% grunge, en läcker pärla från plattan White Noise från 89.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 234 (26)

Rialto var ett av de där britpopbanden som absolut ingen brydde sig i. De kom fem år för sent, de lät som...vad hette alla nu, Embrace? Gene? Fast lite sämre. Pärlan hittar man, för man hittar alltid pärlor, på en b-sida. Här följer en riktigt habil poplåt, "Lipstick Letters".

Med Rialto.

Av alla.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 233 (26)

November inleds med vackert sparkande i löven och en inblick hur det var att vara olyckligt kär kille 1979. Powerpoplegenderna i The Shoes med en av deras finaste sånger, "Your very eyes", och notera vad fint denna låt passar framför en Three O' Clock-låt på ett blandband.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 232 (26)

Vet inte om någon minns sången med Richard Davies jag hade med här för ett par månader sedan. Han spelade tillsammans med Eric Matthews i bandet Cardinal i början på 90-talet och det var kring Cardinal jag orerade och påstod att skivan inte var så bra egentligen och så. Hmm, nu lyssnar jag på den igen och den är ju riktigt fin bitvis. Orkestrerad pop, mycket Love och en del...typ Curt Boettcher kanske. Smakprov, fin-fina stämmor och försiktig och nervig melodi i "Last Poems":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 231 (26)

Oktober. Riktigt stiltje på powerpopfynden och jag vet, jag har skyllt på wordfeud, men sista veckan kan jag inte ens göra det. Apatiskt har jag blivit helt nerhöstad och dyngsur. Satt mobilen på ljudlös och låtit den ligga kvar i jackan om kvällarna. Kollat på Criminal Minds. Lyssnat på Deportees. Damn...

Och nu, när jag äntligen (och ordet "äntligen" är riktat till mig själv, jag inser givetvis att en majoritet av rocksverige inte kollar så ofta på denna blogg) ämnar powerpopblogga så publicerar jag inte ens en powerpoplåt. Men! Det är en låt som BMX Bandits skulle göra en ypperlig cover av om de visste av den (och som alla läsare vet är detta ett fullt godkänt kriterium för att en låt ska gå under epitetet "powerpoppärla"). Hur är det, är Douglas McFrancis O´Flathery McDonald eller vad de nu heter underrättade? Här följer en brandgul höstlönn av gosiga ackord från 70-talsduon Batdorf and Rodney och "One day" är titeln på pärlan.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 230 (26)

Enköping är Sveriges närmaste stad och Göteborg är Lilla London. Oxford i England kallas The city of dreaming spires. Det har med arkitektur att göra. Men nu också om powerpop. För The Dreaming Spires har tagit sitt namn från hemstadens smeknamn.
Två bröder ligger bakom. Robin och Joe Bennett. 2001 gjorde deras förra band, Goldrush, en grym debutsingel ("Same Picture"), men det blev inte så mycket mer av det.
Förra året kom debutsingeln "Everything All the Time" med The Dreaming Spires. Lovar gott den här gången också.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 229 (26)

I väntan på nästa wordfeudspel från pärlkollegan FfN: Dum Dum Girls. I rakt nedstigande led från The Primitives.



Update: Medan detta skrevs kom spelet. Lo. 63 jävla poäng.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 228 (26)

Jag vet att vi totalt förbisett musikscenen i norska Halden under slutet av 70-talet och början av 80-talet, det är olyckligt, men jag ber om förståelse. Det har varit svårt att hitta bra material och det har varit mycket annat som snurrat i vardagen ett tag nu. Inget dåligt eller dumt eller sånt, det har bara varit körigt (läs: wordfeud).

Halden, hur som helst: The Young Lords fanns bara under nåt år, 80-81 sådär, de hette The Ice Cream Band lite innan och Saturday Cowboys lite efter The Young Lords och han som gjorde låtarna hette Henning och...Henning måste vara norra Europas mest talangfulla låtskrivare någonsin! Lyssna bara på den genomgeniala "Big Burden":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 227 (26)

När vi ändå vandrat ner på Paul Collins-stigen, så måste vi ju till slut hamna här.
Nämligen i posten där även The Nerves-kollegorna Jack Lee och Peter Case får synas och höras.
Jack körde solo direkt. Hans greatest hit-skiva kan ha ett av de snyggaste omslag som nånsin gjorts. På den finns "Come back and stay", som Jack tjänade bra med pengar på när Paul Young gjorde cover på 80-talet. Här givetvis i originalversionen. Utan sån där jävla bandlös bas som förstörde så mycket musik 1983-1992.
Peter Case bildade The Plimsouls, som här gör "Great big world". Nu är han en sån där rootsgubbe med massa cred. Kul, men bättre förr.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 226 (26)

Elvis Costellos kompis från Australien, Jo Jo Zep, ni vet, härnäst med en enastående korkad video. Dock måste jag säga att låten, "All I Want To Do" från 1980 är en riktigt medryckande pärla. "Määäh, det är ju Olivers Army for fuck sake!", häver säkert närmsta powerpoppare ur sig direkt efter introt, och...japp, visst sjutton är det Olivers Army. Men å andra sidan gjorde Costello egna versioner av Jo Jo Zep-låtar och han var med på hörn under denna inspelning också (producerade, viskade någon). Glatt och trevligt är det hur som helst!

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 225 (26)

Vi kan höra diskussionerna som Paul Collins hade med Larry Whitman i replokalen.
- Men du, här i The Beat spelar vi powerpop, inte rock. Du får inte göra så där med kroppen när du kör solot.
- Mäh, jag måste ju. Ett gitarrsolo kräver sina poser.
- Nej.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
Och där stannade de. I en outtalad kompromiss. Som märks så väl när Larry gör solot här i "Don't wait up for me" 1979.
Fantastiskt bra låt för övrigt. Refränger som gör ett stopp för att accentuera hooken är bra refränger.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 224 (26)

Men, det är ju hon från Milos Formans filmatisering av musikalen "Hair" ju, tänker du säkert.
Eller sannolikt inte.
Hur som helst. När det här klippet spelades in för fransk tv 1979 så var det de inspelningarna som Alice Golden i The Shirts egentligen höll på med. Den franska intervjuerskan i slutet av detta klipp försöker ta sig in på ämnet, men får inte riktigt till det.
Bra låt, dock. Mycket bra till och med.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 223 (26)

Alejandro Escovedo är inte bara Sheila E:s farbror. En av hans låtar fanns också med på listan när vita huset avslöjade vad George W Bush hade i sin iPod.
Men långt innan denna senare incident var han och brorsan Javier (som inte är far till Sheila, det är Peter som är det) med i bandet True Believers.
De gjorde ett album, som mest är typ country med lite punkstänk. Men i "The Rebel Kind" fick de till det. Först störde jag mig på att de stökade till det i arrangemanget halvvägs in i låten. Men nu är det ju det som får den att bli något annat än ytterligare en sån där vanlig Byrdspastisch.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 222 (26)

Många i Msg:s redaktion, undertecknad inkluderad, är hockeytokiga. Vilken sorglig vecka vi har haft. Förlusten av Stefan Liv i ryska flygplansolyckan har färgat isarna sotsvarta av sorg. Våra tankar är givetvis hos Stefans familj...två små killar hade han...fy sjutton.

Och jag vet inte varför jag tycker det passar så bra: Bredbent, pianobaserad rock med sentimentala ackord. Jag älskar sånt. Supertramp. The Posies. Jason Faulkner. Jellyfish. Och inte minst Ben Folds:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 221 (26)

Kalla oss jäviga, men nog fan platsar det här.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 220 (26)

The Crackers. Nej, inte Camper van Beethoven-fortsättningen. De hette ju som Robbie Coltrane-deckaren. Cracker.
Här pratar vi en sminkad ung Boris Becker i hockeyfrilla, statister som gör nån klart underlig handklappskoreografi i en bar, amerikanska tv-profiler i cameos. Vi börjar närma oss videoklassen från de första faveposterna här.
Och visst, refrängen är lite ostig. Men versen. Vilken vers. Framför allt den andra. Där stämmorna kommer in.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 219 (26)

I Seattle har det inte bara grungeats. Det har gjorts pubdoftande powerpop också.
The Heaters fick 1978 döpa om sig till The Heats.
Så det är det de kallar sig när de då spelar in "I don't like your face".
Boogiegitarrerna är grejen.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 218 (26)

Varför man skulle döpa sitt band till Quincy förstår jag inte.
Men de här fem New Jersey-musikerna tyckte det var en bra idé i slutet av 70-talet.
Costellokänslan i rösten och harmonierna i refrängen däremot, där var de rätt ute.
"Turn the other way around" var bandets första rockvideo, som det hette på den tiden. 1980 var den tiden.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 217 (26)

Om möjligt ytterligare ett steg mot punken. The Carpettes körde punk från starten 1977, men hade lite för mycket smarta popmelodier och lite för mycket kärlekstexter och sakta gled de mot powerpopfacket med åren. 1980 kom låten "Nothing Ever Changes" och jäklar vilken live-mörsare! Handklappet! One-two-three:andet i refrängen! Och till det, den sjukt riffiga gitarren! Man kan riktigt tänka sig hur det var på spelningarna, fasiken va härligt och vara full och gasta rakt ut i en trång konsertlokal. Och detta sagt som något positivt!

Jahapp, till England så:

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 216 (26)

Inte helt lätt att få något vettigt ur internet gällande det Österrikiska bandet The Vouge. Man gör nog bäst i att lyssna på singeln "Pill Girl" från 1981. Efter två minuters överraskningar (texten såklart men också stoppet just i början och senare, de svarande andetagen...för att inte tala om det urtjusiga mellanspelet vid 1:30, vilka harmonier!) är man fullmatad med fakta! Eller ja...man begriper att man har med genier att göra i alla fall...

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 215 (26)

Haha, grym Supergrass-pop från britterna The Names härnäst. Låten heter "Too cool to dance" och är från 1979 och exakt där tar all fakta slut och det enda som återstår är att digga den här ashäftiga poplåten på coolast möjliga sätt utan att dansa.

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 214 (26)

Tvåhundrafjortonde pärlan trodde jag var svensk först. Den var så vemodig i tonen under versen, man kunde riktigt se en ung uttråkad slyngel stå och vänta på en buss på landsbygden, totalt omringad av grå upplöjda åkrar. Men The Go var visst amerikaner, från Yonkers, och jag vet inte om de släppte så mycket mer än en ep, men den ep:n är jätte-jätte-jättefin. Inledningsspåret "Don't take her away":

Msg dyker efter powerpoppärlor - del 213 (26)

Sååå mycket talang. Så otroligt med energi. Sån fantastisk slyngelfaktor. Så jäkla bra. Supergrass live med "Caught by the Fuzz". Magi!