1980. Stort och viktigt år i rockhistorien. Den mörka geggan gjorde entré i våra skivhyllor. Closer kom och folk tog livet av sig. Sound Affects kom och folk klippte sig i stört fula frissor. Echo and the Bunnymen, P.I.L, Magazine och D.A.F härjade på listorna. Själv lirade jag luftgitarr till farsans kassett med The River. Kanske var "Cherry Darling" min favvo då, men nu när jag är äldre och klokare, visst sjutton är "The Ties That Bind" bäst ändå? Under hela förarbetet gnagde dock en obehaglig känsla i mitt bakhuvud gällande 1980. Jag hade problem. Saken var den att jag aldrig riktigt gillat Joy Division eller The Jam. Jag vet att de har haft stor betydelse för vad jag kommit att gilla, men precis som Velvet Underground: jag har kommit att gilla de grupper som är influerade av föregångarna, och inte alls intresserat mig för ledstjärnan.
Hittade en ohotad vinnare nästan längst bak i skivhyllan (och detta beror såklart på att de står i bokstavsordning) och är ärligt och glatt förundrad hur härligt fräsig den fortfarande låter, de 26 år den har på nacken till trots:
1981. Hjälp. The Cure. Vad gör man? De var stora favoriter under högstadiet, de var ganska tråkiga på gymnasiet och sedan dess har de placerats bland Gamla Godingarna, de som ibland åker fram på festerna för att det är rätt härligt att sjunga I would say I´m sorry if I thought that it would change your mind på fyllan. Att de nu under de senaste 15 åren gjort en skaplig samling med ljusa och sköna pop-låtar är bara bonus. 1981 släppte de Faith, det långsammaste och mörkaste de kanske gjort. Grejen med Faith var (är), att den till skillnad från den hemska Pornography (trummorna! HUGA!) och den till stora delar supermuggiga Seventeen Seconds faktiskt var rätt bra! Vackrast var (är) "All Cats Are Grey". Men å andra sidan så fanns ju OMD där också. Dessa ständiga, underbara, genialiska vesslor. Så ofantligt mycket bättre än Depeche och Human Leage och allt vad de hette. OMD kunde verkligen göra LÅTAR! Alltså, de där melodierna som var så perfekta att de lika gärna kunde framföras av ett tufft powerpop-band eller som värsta smörpopparsmäktaren ju. Förmodligen ligger "Joan of Arc" bäst till för cd-plats 1981. Det är en sån juvel!
1982. "Party Fears Two" kom då. Billy McKenzie och hans sanslösa röst. Tyvärr var den svår att hitta på Youtube, skulle så gärna vilja spela den för er. Följande video blev enda träffen...fan, visst var han lite lik Ljungberg?
Men 1982 var också Costello. Och "Ebony and Ivory". New Order. Och ett av tidernas bästa smäktar-album: Avalon med Roxy Music. "More than This" fick mitt hjärta brista första gången jag hörde den och plattan blev faktiskt den första jag köpte för egna veckopengen. Jag spelade den konstant i ett halvår, tror jag. "Take a Chance With Me" är mitt preliminära val för cd-platsen. Fler förslag?
7 kommentarer:
1981 - om OMDs Souvenir kom det året så kan du sluta leta redan nu. Den är ju en av de tio bästa låtar som någonsin har gjorts!
1982 - det året säger mig ingenting. Här måste du få hjälp av någon annan. Sorry.
Souvenir är 1981. Men Joan of Arc är bäst på den skivan. Fast jag skulle slänga in Electricity och Enola Gay på 1980-banan också.
1982 är ett sjukt bra år. Helt omöjligt att inte välja bort helt enorma låtar.
Redan nämnda Party fears two, och så Shipbuilding, Save a prayer, Jet set junta, Sweetest girl, Blister in the sun...
Jag röstar på Billy, trots allt.
Gör du?! Jeez...nu blev jag osäker, Roxys "Take a chance" som ligger mig så varmt om hjärtat...
Ang Costello: Har alltid tyckt "Shipbuilding" varit... bra...men lite trist...Elvis ska lira pop och inte jazz! Dessutom, Nick Lowe har alltid varit lite vassare!
Här kommer nu Henrys första inägg i debatten och överhuvud taget här i världen:
zc x' nvv b bnv gg b.zz c fffw bt v 6cvb c c ct
Det är ju skitsvårt att välja. Framför allt från just de där åren, då när man började köpa skivor och skaffa sig en riktig musiksmak.
Ska du gå efter det som satte sig djupt i hjärtat redan då, eller det som du älskar mest i dag fast du kanske inte upptäckte förrän år senare.
Skulle jag gå efter det första skulle mitt val för 1981 vara Dreaming of me och 1982 Save a prayer.
Klok fråga. Svaret är lite mitt emellan. Båda sakerna spelar in, men gällande låtarna med 5 - 30 år på nacken måste trots allt distansen väga tyngst. Annars skulle Duran Duran och Simple Minds och dylik dynga finnas med och det gör dem ju inte, tack gode gud. Jag utgår från vad som låter bäst nu och låter det där med hjärta och berusning endast agera vågmästare i särskilda fall. Exempelvis Roxy Music.
Skicka en kommentar