måndag, april 23, 2007

MSG granskar lista med de 50 sämsta poplåtarna någonsin

Jojomen, Blender, en internetmusiksajt, har gjort det jobbet man inte skulle vilja utsätta sin värsta fiende för, nämligen listat de 50 mest bedrövliga sångerna någonsin. Även om jag inte håller med är det tvivels utan underhållande lektyr:

Listan lyder som följer:


50
CÉLINE DION
“My Heart Will Go On” 1998

And on and on and on…

Lop off all but the first 20 seconds of this monster ballad, and it still merits a slot on this list for the unconscionable crime of adding pan-flute solos to the pop lexicon. But it doesn’t stop there: With a voice full of ornamental quivers and trembles, Canadian dynamo Céline Dion pushes arena-size schmaltz into the red, first cutting her syllables preciously short, then strangling each one out. Never has a song about all-consuming love sounded so trivial and been so inescapable — it powered the Titanic soundtrack to a year-topping 10 million copies sold, and made millions more pray that an iceberg would somehow hit Dion.

Worst Moment The third chorus, where she goes from soft to eye-bleedingly loud.

49
RIGHT SAID FRED
“I’m Too Sexy” 1992

The answer to Spinal Tap’s question “What’s wrong with being sexy?”

Right Said Fred were horrible, bald novelty Brits whose one claim to fame was a song that announced that they were “too sexy” for most things, from “New York” to “my cat.” Alas, singer Richard Fairbrass resembled Midnight Oil’s Peter Garrett, and was therefore “too sexy” for precisely nothing. The song spawned a welter of grating catchphrases starting with “I’m too sexy” repeated endlessly by annoying people: “I’m too sexy for my tractor,” etc. Disturbingly, the Freds, as nobody calls them, are still going.

Worst Moment The so-called chorus, in which, instead of mumbling, Fairbrass tries to sing. Stop it. Stop it now!

48
THE BEATLES
“Ob-La-Di, Ob-La-Da” 1968

You can practically hear them gritting their teeth

The Beatles proved conclusively that there were two things they could not do: play reggae and feign enjoyment. “Ob-La-Di, Ob-La-Da” was a ska track recorded at a point during the White Album sessions when the Beatles would happily have beaten one another to death if only they had had some clubs on hand. As a result, this sounds less like reggae than the desperately chirpy songs Cockneys used to sing to keep their spirits up while the Luftwaffe rained death on them during the Blitz.

Worst Moment The woefully unconvincing laughter in the final line: “If you want some fun — heh-heh-heh-heh! — take ob-la-di-bla-da!”

47
BRYAN ADAMS
“The Only Thing That Looks Good on Me Is You” 1996

It’s Great-Uncle Disgusting — from Canada!

When Adams chose to do sexy after 15 years of chaste, aw-shucks rockin’, even his fans were stunned — as if they’d just seen a stag film starring Richie Cunningham. “I don’t look good in no Armani suits,” he leered in the song’s only believable moment, before suggesting he’d rather “wear” the song’s female protagonist over a blues riff like someone explaining ZZ Top to an accountant. This wasn’t the creepiest track off his album 18 Til I Die; that accolade goes to a song called “(I Wanna Be) Your Underwear.”

Worst Moment “…There’s only one thing that fits me like it should.” Ick.

46
NEW KIDS ON THE BLOCK
“Hangin’ Tough” 1989

Boy-band blueprint!

It sucked the Swing out of New Jack, bleached the Blues out of Rhythm &, and featured white boys calling themselves “funky” despite some very unfunky denim vests. This Boston quintet triggered a hormonal rush among 13-year-old girls and intense confusion among their boyfriends, and paved the way for megaselling boy bands who ran low on talent and high on dumb hats. This 1988 hit was all crossed arms and scowls, but the tuff-guy routine didn’t gel: These nancy boys make the Sharks and Jets look like G-Unit.

Worst Moment The boys warn: “Don’t cross our path or you’re gonna get stomped!” Scary!

45
JA RULE FEAT. ASHANTI
“Mesmerize” 2002

The most hated man in hip-hop — for good reason!

Many rappers sing poorly, but none as irritatingly as Jeffrey Atkins. In 2001, he went from a raise-da-roof club grunter who treated women like car doors to a tone-deaf warbler who swore he worshiped them — and cried in his videos to prove it. On this 2002 duet with the reliably transparent Ashanti, he can’t contain his horny side, repeating a cracked-voiced mantra about “Your lips/Your smile/Your hips/Those thighs” and admitting his “fetish for fucking you with your skirt on.” Gains points for honesty; loses many more for coming off like an ogling doofus.

Worst Moment The two-note chorus, which is a laundry list of female body parts.

44
MEAT LOAF
“I’d Do Anything for Love (But I Won’t Do That)” 1993

Bitch-titted balladeer seeks dictionary

Forget that this song comes from Bat Out of Hell II: Back Into Hell and that pop albums can’t really have sequels. Forget that it’s 12 minutes — and crammed with pianos, choirs and every over-the-top adornment that producer Jim Steinman could get his hands on, it feels twice that length. No, this epic chunk of histrionics’ worst offense is that it doesn’t make any sense. You wouldn’t do what, exactly? It’s OK for rock songs to be dumb. But not stupid.

Worst Moment Shamelessly aping “Paradise by the Dashboard Light,” the boy-girl duet kicks in at around the nine-minute mark.

43
UNCLE KRACKER
“Follow Me” 2000

Sleaze-rap DJ goes solo, blows like Hootie

Breaking out on his own, the leading light of Kid Rock’s “Detroit playas” reneges on his boss’s promise to “cause chaos” and “rock like Amadeus.” He does, however, cause nausea and rock like Muzak with his nobody-saw-it-coming lite-FM stylings, hummin’, strummin’ and practically promisin’ to tuck you in at night. The unexpected bonus? It gives hope to everyone awaiting the Terminator X collection of Air Supply covers.

Worst Moment Knowing every rhyme before it happens — the first time you hear the song.

42
SIMON & GARFUNKEL
“The Sounds of Silence” 1965

If Frasier Crane were a song, he would sound like this

From the terrible opening line, in which darkness is addressed as “my old friend,” the lyrics of “The Sounds of Silence” sound like a vicious parody of a pompous and pretentious mid-’60s folk singer. But it’s no joke: While a rock band twangs aimlessly in the middle distance, Simon & Garfunkel thunder away in voices that suggest they’re scowling and wagging their fingers as they sing. The overall experience is like being lectured on the meaning of life by a jumped-up freshman.

Worst Moment “Hear my words that I might teach you”: Officially the most self-important line in rock history!

41
BILLY JOEL
“We Didn’t Start the Fire” 1989

Can you fit a cultural history of the twentieth century into four minutes? Uh, no

Despite its bombastic production, “We Didn’t Start the Fire” resembles a term paper scribbled the night before it’s due. As the song progresses, Joel audibly realizes he can’t cram it all in: The ’70s get four bellowed words amid the widdly-woo guitars and meet-thy-maker drums. The chorus denies responsibility for any events mentioned, clearing up the common misconception that Billy Joel developed the H-bomb.

Worst Moment “China’s under martial law, rock & roller cola wars!”: No way does conflating Tiananmen Square with Michael Jackson selling Pepsi trivialize a massacre.

40
COLOR ME BADD
“I Wanna Sex You Up” 1991

Small-penis alert!

These Oklahoma R&B smoothies looked like rejects from a Benetton ad and sounded like flunkies from the Keith Sweat School of Horny Jamz. This is one long string of fake falsetto moans — there’s more heat in an Herbal Essences commercial — and the imagery ranges from perplexing (“We can do it till we both wake up”) to downright unpleasant (“Makin’ love until we drown”). Not recommended for the bedroom, unless your bedroom also features leopard-print picture frames, mirrored ceilings and a five-gallon tub of Astroglide from Costco.

Worst Moment Toward the end, la-la-la’s creep in under whispered phrases like “Lay back and enjoy the ride.”

39
RICKY MARTIN
“She Bangs” 2000

La vida proves not to be so loca after all

The arrangers of Ricky Martin’s follow-up to “La Vida Loca” worked with the fevered desperation of men who had been driven to the desert and made to dig their own graves at gunpoint: first with the hooting 180-piece horn section, then the percussion played by a crateful of ADD-afflicted chimpanzees, and — finally, in a last-ditch effort at the fade — a male chorus as numerous and frenzied as the Red Army Choir let loose in a Cuban whorehouse. The ingredients of its epic predecessor are all here — but it’s all wrong, and worse still, unintentionally hilarious.

Worst Moment “She looks like a flower but she stings like a bee/Like every girl in his-to-ry!”

38
REDNEX
“Cotton Eye Joe” 1995

Just what the world needed: a Swedish techno-bluegrass crossover

Novelty European techno is not a genre noted for its multitude of artistic high points, but “Cotton Eye Joe” may well be its nadir. A Country & Western record made by people who evidently hate C&W music with every fiber of their being, it layers a thumping beat with every hillbilly cliché known to man — twanging Jew’s harp, people shouting “yee-haw!”, bluegrass banjo, horses neighing — and then tops it off with a vocalist singing in what may be the most risible American accent ever committed to tape.

Worst Moment Rednex have spent more weeks at number 1 in Germany than any other artist of the last 25 years.

37
GERARDO
“Rico Suave” 1991

He was Vanilla Ice for the Telemundo set

Long before Ricky Martin lived la vida loca, another fleet-footed, sexually ambiguous Latino star crossed over to pop-chart glory by turning an otherwise forgettable dance-pop tune into a ubiquitous and dreaded catchphrase. In the verses, this Don Juan in a bandanna boasted about his insatiable libido over a cheesy Casiotone beat, but it’s the chorus that really sticks in our cabeza: Reeeeeeeco. Suuaaaaaave. No es bueno.

Worst Moment Nothing brings a dance floor to a screeching halt like the line “I’m used to good ol’-fashioned homestyle Spanish cooking/If I try that, I’ll be puking.”

36
MASTER P FEAT. SILKK, FIEND, MIA-X AND MYSTIKAL
“Make Em Say Uhh!” 1998

Cristal meets constipation!

A lot of ideas occur to people in the shower, but the hook for this Dirty South smash sounds as though someone thought it up on the toilet during a strenuous bowel movement: Master P and a small army of cronies groan “Unnngghhh” no fewer than 25 (!) times here. Rapping, P mumbles, falls behind an already wooden beat and is generally trounced by the phenomenally speedy Mystikal, who tries to pump some crunk back into the sinking ship with an eleventh-hour guest verse.

Worst Moment Each hook, which sounds like the “before” section of an Ex-Lax ad.

35
R.E.M.
“Shiny Happy People” 1991

What were they thinking?

It’s difficult to imagine the circumstances that led R.E.M. — intelligent, literate, subtle even when rocking out — to record this. Not only is “Shiny Happy People” an annoying song, but you also get the distinct sense that it’s going out of its way to annoy you. What other explanation is there for its riff — which sounds like a cellphone ring tone chosen by a sociopath — or its lyrics, which resemble something you would force children to learn as a punishment, or the backing vocals of B-52 Kate Pierson, which defy rational description?

Worst Moment “Throw your love around, take it into town, put it in the ground, where the flowers grow.”

34
DAN FOGELBERG
“Longer” 1979

Dear Mr. Fogelberg: Why not consider a stage name?

Having trouble placing this song? Imagine you’re in a dentist’s chair with a 10-inch steel drill about to bore into your molars when this Muzak classic pipes in through the office speakers. The singer sounds like he could be your patchouli-scented sixth-grade history teacher, whispering politely about being in love with you longer than there have been fish in the ocean, higher than any bird ever flew. Then the violins kick in. Then you pray for the sweet, sweet relief of the drill.

Worst Moment Any musician who uses the phrase forest primeval with a straight face must be stopped.

33
AQUA
“Barbie Girl” 1997

Scandi-wegian pedo-pop alert! Erk!

Brilliant idea: Take a child’s toy, turn it into a twisted sexual fantasy (“Kiss me here, touch me there”), set it to teeth-rotting synth-pop like a robot pony kicking children to death and hawk it like Happy Meals to the under-13s. Perhaps the gambit sounded acceptable in helium-huffing singer Lene Nystrøm’s native Norwegian, but in English it’s just plain wrong. Barbie manufacturer Mattel sued, but that didn’t stop “Barbie Girl” from casting a blight on 1997. One question sprang to mind if you were unlucky enough to catch the video: Weren’t they a little old to be doing this?

Worst Moment “Rapper” René Dif’s basso profundo “Come on, Barbie, let’s go party.”

32
WILL SMITH
“Will 2K” 1999

On New Year’s Eve, the Fresh Prince drops the ball

In 1999, the incoming millennium sent most rappers into doomsday mode, but not Will Smith. He was writing a celebration jam so wildly dorky it makes your local bar mitzvah DJ look like a member of the Strokes. Having jumped from ’hood to Hollywood, Smith can’t make the return trip: His overearnest, G-rated rhymes about fun bob along to an unlikely “Rock the Casbah” sample — you can practically see Joe Strummer wondering if he came to the right party and inching toward the exit.

Worst Moment In the running for the Worst Pun Ever award, Smith raps, “The new millennium — excuse me, Will-ennium.”

31
CRASH TEST DUMMIES
“Mmm Mmm Mmm Mmm” 1994

The worst hum in music ever

You know that jerk at your office who can burp the alphabet? That’s the way Brad Roberts sings. On this 1994 single, his voice is a ludicrously bassy croak as he narrates supposed “slice-of-life” stories that land with a dull thud: A car hits one kid and turns his hair white; another’s covered in birthmarks; the last has genuflecting, churchgoing parents. Sure, white hair’s weird and evangelicals are weirder, but why are you telling us this? Moreover, why do you insist on humming the chorus? You sound like E.T. crossed with Barry White, dude!

Worst Moment Any time Roberts sings a vowel.

30
WHITNEY HOUSTON
“Greatest Love Of All” 1986

“Sexual chocolate!”

Immortalized by Eddie Murphy’s lascivious funk band in Coming to America, this heartrending über-ballad is still best known as Whitney Houston’s career zenith, before the marriage and the drugs took hold. Backed by a piano and what may or may not be a high-school symphony, Whit is at her proto-Mariah overexuding best, belting out platitudes about the joys of loving oneself above all others. Truly an anthem for the ’80s.

Worst Moment Picture a whacked-out Whitney and Bobby staggering through Israel in his-n’-hers prayer robes, then listen to the climactic line, “They can’t take away my dignity.”

29
DEEP BLUE SOMETHING
“Breakfast At Tiffany’s” 1995

So bland, you can actually forget you’re listening to music while it’s playing

Less a song than an experiment to see how mundane college rock can become before it ceases to exist altogether. Texas’s Deep Blue Something matched frantic acoustic guitars to a perky melody and a lyric that re-creates the experience of being cornered at a party by a stranger who insists on telling you his romantic problems in excruciating detail: “So I said.…She said.…And I said.…”

Worst Moment Has there ever been a more boring line in a song than “And as I recall, I think we both kinda liked it?”

28
JOHN MAYER
“Your Body is a Wonderland” 2001

Get this man a cold shower

“Ohhh,” the women of the world sigh, “why can’t I just find a nice guy — you know, someone who’ll compare my breasts to a theme park?” Yearn no more, ladies! Drool never sounded as sweet as it does on this slow-stirred ode to daytime sex — but even from the otherwise charming Mayer, it’s still drool. What’s more, sunny acoustic guitars belie some creepy undertones: When Mayer rasps “Discover me discovering you” and “I’ll use my hands,” it sounds as though he’s sitting in a dark room, playing pocket pool to a camera he planted in the women’s lavatory.

Worst Moment Mayer describes the “deep sea of blankets” on his bed. Ewww!


27

EUROPE
“The Final Countdown” 1987

The worst thing to come from both the band and the continent itself

Eschewing such traditional hair-metal concerns as girl-chasing and “steel horse”–riding, this Rocky 4 theme from the poodle-permed Swedes found frontman Joey Tempest announcing that he was off to Venus, “ ’cause maybe they’ve seen us!” — proof that English lyrics are best written by people with a working knowledge of the language. Tempest’s nonsensical caterwauling was backed by music that somehow managed to be fascist in its bombast yet also coma-inducingly dull.

Worst Moment The synth trills remind us that before they were a crappy metal band, Europe were a crappy prog-rock band.


26

THE DOORS
“The End” 1967

The most pretentious rock star’s most pretentious song

Bombastic? Lugubrious? Sounds like it was recorded in a large metal shipping container and mixed by drunks? It must be a Doors song! Painful in so many ways, “The End,” for starters, has none. (OK, it’s 11 minutes and 45 seconds long.) Over anemic jazz noodling, Jim Morrison intones lyrics that would make the kid wearing the pentagram T-shirt in the back row of homeroom blush with shame. For example: “Father…I want to kill you/Mother…I want to unh-grblgrauauauauaugh!”

Worst Moment According to online lyrics guides, that last vocal eruption actually contains the words that constitute the most appropriate response to the song: Fuck you.

25
PUFF DADDY FEAT. FAITH EVANS AND 112
“I’ll Be Missing You” 1997

…and your platinum-selling albums. Sob!

A little over three months after the tragic shooting of his best friend, the Notorious B.I.G., a distraught Puffy Combs channeled his grief into “I’ll Be Missing You,” a nauseating brew of gloopy sentimentality and strategic-marketing mawkishness. Opportunistic? Perhaps. But how very therapeutic it must have been for Puffy to have this memorial to his departed chum spend 11 weeks at number 1.

Worst Moment The mumbling insincerity of the spoken-word intro: “I saw your son today.…He looked just like you.”


24

FIVE FOR FIGHTING
“Superman” 2000

Musical kryptonite

In the chaotic days following 9/11, people were grasping at whatever they could find for comfort. But perhaps nothing shows how out of sorts America was than the ascendance of this turgid ballad by once-and-future-unknown John Ondrasik as this grieving nation’s unofficial anthem. Maybe it was the sensitive-guy lyrics (“Even heroes have the right to bleed”) delivered over Billy Joel–lite piano noodling that soothed America’s frazzled nerves. But if this man is allowed to continue recording, then surely the terrorists have won.

Worst Moment Those falsetto notes in the chorus are enough to bring Osama bin Laden and Lex Luthor to their knees.


23

COREY HART
“Sunglasses At Night” 1984

If you look up one-hit wonder in the dictionary, this is what you’ll find

Over a keyboard riff that sounds more than a little like that of “Sweet Dreams (Are Made of This),” the brooding Quebecois Hart mugged worse than Derek Zoolander as he extolled the virtues of going incognito. With its lack of anything resembling a human being playing an instrument, this is disposable synth-pop at its most bubblegum.

Worst Moment The chorus, in which Hart warns, “Don’t switch a blade on the guy in shades, oh, no,” was an attempt at tough-guy posing, but it made him sound like the musical equivalent of Judd Nelson in The Breakfast Club. That is, not very tough at all.

22
TOBY KEITH
“Courtesy of the Red, White and Blue (The Angry American)” 2002

Oklahoma redneck runs for office on Hate ticket

Outraged by the 9/11 terrorist attacks, Toby Keith enlisted in the Air Force — no, sorry, he wrote a fight anthem so vengeful, it makes “The Star-Spangled Banner” sound like “Give Peace a Chance.” Though right-wing radio hosts and politicians called him a hero, Keith (who hadn’t had a hit in years) moaned, “It sucks ass that I have to defend myself for being patriotic.” Wrong. You have to defend yourself for celebrating violence and bloodlust.

Worst Moment“We’ll put a boot in your ass; it’s the American way,” Keith sings, mistaking revenge for ideals of liberty.

21
SPIN DOCTORS
“Two Princes” 1992

This is what happens when jam bands go pop

It’s obviously unfair to dislike a song because of the appearance of the band that recorded it. Yet the very sound of “Two Princes” evokes the way the Spin Doctors looked. With its riff repeated long past endurance, dopey lyrics and abominable vocal scatting, it could only have been the work of scrabbly beared, questionably hatted, red-eyed stoners staggering out of the rehearsal room convinced they have discovered the missing link between grunge, the Grateful Dead and Jamiroquai — blissfully unaware that no one in his right mind was looking for that in the first place.

Worst Moment “Dit-dit-dit! Dit-dit-dit-a-dobba-dobba-dobba dobba!”

20
LIONEL RICHIE
“Dancing On The Ceiling” 1986

The world’s least convincing party song

Sounding suspiciously as if it was written in order to fit a video treatment rather than the other way around, this dispiritingly unfunky celebration appears literally to be about dancing on a ceiling — “People starting to climb the walls.…The only thing we want to do tonight is go round and round and turn upside down.” Even more troubling is the thought that in the ’80s, this rancidly thin stew of AOR dynamics and curiously Rick Wakeman–ish keyboards was Motown’s idea of a hot party record.

Worst Moment The fake party ambience, clearly the work of bored studio employees forced to whoop and cheer.

19
MR. MISTER
“Broken Wings” 1985

The thoroughly nasty sound of yuppie angst

“Broken Wings” is primarily annoying not for its anodyne mid-’80s production, nor for its lyrics, which make its central protagonist sound like someone you would seek a restraining order against (“You’re half of the flesh, and blood makes me whole,” he sings, reaching for the duct tape and the nail gun). It’s primarily annoying because it’s a four-minute intro with no song attached. When the booming drums finally kick in, they announce the arrival not of a fantastic chorus or an epic finale, but the greatest anticlimax in pop, featuring what can only be described as a synth bass solo.

Worst Moment The synth bass solo.

18
CHICAGO
“You’re the Inspiration” 1984

And you thought the Cubs were the biggest losers in this town? Wrong!

It’s hard to believe, but at one point Chicago were a fairly well-respected rock band. Then Peter Cetera joined, and they jettisoned any remaining street cred in favor of soft-rock ballads your grandmother would deem harmless. In this, their most egregious offense, Cetera’s gratingly affected and overmodulated vocals float over 1984 standard-issue electric piano, and a nation of greasy, awkward seventh graders slow-danced for the very first time.

Worst Moment That power-rock drum fill before the second verse, apparently designed to mollify hatas who thought the band had lost its edge.

17
HAMMER
“Pumps and a Bump” 1994

Next stop: bankruptcy court!

It takes a special kind of awful to destroy a career. This song is that kind of awful. Four years after winning our hearts with his Rick James samples, deft footwork and baggy pants, Hammer (né MC Hammer) took an ill-advised stab at gangsta rap. Over third-rate Dre beats and high-pitched synth samples, the former Saturday-morning cartoon star freestyled about his love of women with gigantic asses. Soon after it nosedived off the charts, Hammer gave up chubby-chasing and devoted his life to Jesus.

Worst Moment The line “You wiggity-wiggity wack if you ain’t got biggity back” must have been found on Sir Mix-a-Lot’s cutting-room floor.

16
4 NON BLONDES
“What’s Up?” 1993


To grunge what “I’d Like to Teach the World to Sing” was to the Woodstock Generation Whenever a new genre comes along, one thing is guaranteed: Sooner or later someone will reduce its values to platitudes, then set them to music so trite you could use it to sell soft drinks. “What’s Up?” stapled grunge angst to the AOR that grunge was supposed to stamp out, then added the remarkable vocals of Linda Perry, a woman so tormented by what she referred to as her “lahf” — which she had apparently spent trying to climb that “heeyuhl of howp” — that she had invented her own accent.

Worst Moment The first chorus, in which Perry unleashes the one thing ’90s rock had lacked to that point: yodeling.

15
THE REMBRANDTS
“I’ll Be There For You” 1995

With friends like these…

Like a support group crammed into a pop ditty, this theme song–turned–radio hit is crushingly sunny, cheaply “empathetic” and unsparingly upbeat. The Beatles-adoring duo harmonize about romantic travails, dead-end jobs and the overwhelming power of — you guessed it — friendship. The only way it could be more irritating is if they repeated “Turn that frown upside down” for three minutes and 10 seconds. It is a powerfully appropriate theme, as it’s impossible to hear a note and not think of Rachel’s haircut, Chandler’s grin, Ross’s whimper.

Worst Moment Four handclaps punctuate the song’s first line, all mimed peppiness and overprescribed Prozac.

14
BETTE MIDLER
“From a Distance” 1990

Satanic ballad depicts the Lord as neglectful oaf

Ignoring an entire century of existentialism and science that declared God dead, bawdy bathhouse babe Bette Midler keeps a straight face throughout liberal homilies, stiff rhymes and more sound F/X than a Mel Gibson movie. Sure, war and famine suck, but Midler assures us that “God is watching us, from a distance.” In other words, the Almighty is some kind of heavenly grandfather, loving and caring, but too doddering and distracted to really get involved. Thanks, God!

Worst Moment The drum machine. If God exists, He probably hates drum machines.

13
GENESIS
“Illegal Alien” 1983

Did nobody ever suggest that this song might be considered a teensy bit…offensive?

The ’80s was the decade when rock superstars like Genesis discovered their social conscience. What better way to draw attention to the plight of illegal Hispanic immigrant workers than by adopting a Speedy Gonzales accent and singing a jaunty AOR track depicting Mexicans as freeloading degenerates? Perhaps fearing that the song’s subtle ethnic humor might be missed by some listeners, Phil Collins sported a Zapata mustache and a sombrero in the video.

Worst Moment The middle eight, featuring hilariously accented shouting of the arriba! and eh, greeengo! variety.

12
THE BEACH BOYS
“Kokomo” 1988

They might as well have just pissed in Brian’s sandbox

The Boys’ Cocktail soundtrack single was their first number 1 since “Good Vibrations” 18 years earlier. But chart position is all the songs have in common. “Good Vibrations” is a glorious slice of Brian Wilson–penned pop perfection; “Kokomo” is a gloopy mess of faux-Carribean musical stylings cowritten by Mike Love. It’s all anodyne harmonizing and forced rhymes (“To Martinique, that Montserrat mystique!”) that would have driven Brian totally nuts had he not been totally nuts already.

Worst Moment The most diabolical rhyme is saved for, um, first: “Aruba, Jamaica, ooh, I wanna take ya!”

11
CLAY AIKEN
“Invisible” 2003

Bad haircut. Worse song!

It’s not just the schmaltzy play for loser pity (“If I was invisible — wait, I already am”). It’s not just the ridiculously purple lyrics. And it’s not just the thought of Aiken’s eternally asymmetrical porcupine ’do quivering as he soars into a high note. It’s the whole hey-girl-I-want-to-watch-you-while-you-think-you’re-alone-in-your-bedroom thing that transforms this song from a merely mediocre ballad to a disturbing voyeur fantasy, filling your head with images of Aiken downloading porn and thinking bad things about that girl from homeroom. What lurks in the hearts of lonely geeks? Clay Aiken knows, and it’s not pretty.

Worst Moment “I wish you could touch me with the colors of your life.”

10
PAUL McCARTNEY AND STEVIE WONDER
“Ebony and Ivory” 1982

Racial-harmony dreck

See, it’s a metaphor: “Side by side on my piano/Keyboard/Oh, Lord/Why don’t we?” McCartney and Wonder want the races to get along as peacefully as the white and black keys on a piano — which seems unlikely, since the white keys didn’t enslave the black keys for hundreds of years. The anguished idealism inspired a Saturday Night Live duet between Eddie Murphy and Joe Piscopo: “I am dark and you are light/You are blind as a bat and I have sight.”

Worst Moment The repeated chorus at the end — where the song gets even chirpier.

9
MADONNA
“American Life” 2003

Desperately seeking…contemporary relevance

On which Madonna updates the “Material Girl”–era satire of commercialism and spiritual emptiness — but this time, she does it with what is hands-down the most embarrassing rap ever recorded. Nervous and choppy, she makes Debbie Harry sound as smooth as Jay-Z. The only thing worse than shouting “soy latte”? Rhyming it with “double shot-ay.” The rhymes don’t kick in for a full three minutes, but the song — propelled by a constipated digital beat and some bungled musings on celebrity culture — stinks the whole way through.

Worst Moment After rapping, Madonna sings, “Nothing is what it seeeems” in a manner drained of all profundity.

8
EDDIE MURPHY
“Party All the Time” 1985

Beverly Hills Cop commits felony pop

Now, it might seem like a cruel satire: Leather-suited comedian teams up with Jheri-curled Superfreak to craft hit record. But no — in 1985, Eddie Murphy and Rick James really did get to number 2 with this catatonic checklist of funk clichés: the witlessly parping synthesizers, electro-totalitarian drums that are practically ready to invade Poland on their own, production mimicking karaoke night in an abandoned pet-food factory and…falsetto singing!

Worst Moment James oozes, “She-likes-to-paaarty — all — the — tiiiime,” leaving us in no doubt about what kind of “party” he has in mind. Relax, ladies: He was on crack.

7
BOBBY McFERRIN
“Don’t Worry Be Happy” 1988

Oh, great — a bumper sticker set to music

Just as there are few things more depressing than being told to cheer up, it’s difficult to think of a song more likely to plunge you into suicidal despondency than this. The finger-clicking rhythm, the Sesame Street backing and McFerrin’s various accents — all different, all patronizing — are an object lesson in trying too hard. The lyrics are appalling, too: If your landlord is indeed threatening you with legal action, you should not under any circumstances follow McFerrin’s advice, which seems to involve chuckling at him and saying “Look at me, I’m ’appy” in a comical Jamaican voice.

Worst Moment The whole wretched thing.

6
HUEY LEWIS AND THE NEWS
“The Heart Of Rock & Roll” 1984

A celebration of rock music …by a band seemingly intent on destroying it

Less a song than a craven attempt to curry favor from drunken arena crowds trained to roar on cue when they hear their city’s name mentioned. Coming off more like one of your dad’s golf buddies than a rock star, Lewis rattles off a list of American cities in a monotone so bland that subbing in “Bakersfield” for “San Antone” would drive the fans wild, and hopefully distract them from the fact that the bar band–caliber music suuuuucked.

Worst Moment The second verse, when that cheeky Huey almost uses the word ass. Ah, 1984 — such a simple time.

5
VANILLA ICE
“Ice Ice Baby” 1990

When hip-hop stopped being the “black CNN”

Making fellow early-’90s pop-rap pioneer MC Hammer look cutting-edge by comparison, the chart-topping “Ice Ice Baby” was mindless white rap for mindless white people, set to the plodding bass line from Queen’s “Under Pressure” for easy move-busting. Lyrically, the Iceman recounts a trip to Palm Beach, where he is forced to reach for his “nine” by some moody dope fiends. It later emerged that this nice suburban boy fabricated his tough past and would probably soil himself at the sight of a real gun.

Worst Moment “To the extreme I rock a mic like a vandal/Light up the stage and wax a chump like a candle.” None of this was remotely true.

4
LIMPBIZKIT
“Rollin’” 2000

In which nü-metal veers from disaffected rage to “Will this do?”

Sounding like a middle-aged man trying to fight his way out of his son’s frat party using only random words of youth slang and an unconvincingly gruff tone of voice, Fred Durst dictates a light aerobic workout (“Hands up, now hands down.…Breathe in, now breathe out”) against a background of histrionic metal noise. The song is meaningless and embarrassing in equal measure.

Worst Moment Being addressed as both “partner” and “baby” in Durst’s drawling intro, shortly before being told, bafflingly, “You know what time it is.”

3
WANG CHUNG
“Everybody Have Fun Tonight” 1986

If this song was a party, you’d lock yourself in the bathroom and cry

Initially called Huang Chung, but in no way Chinese, London-based funk tools Wang Chung changed their name to make it easier for whitey to pronounce, thus patronizing Asia and Europe in one stroke. Musically one of history’s least convivial party songs, “Everybody Have Fun Tonight” was both lyrically preposterous (“On the edge of oblivion/All the world is Babylon”) and sung by Jack Hues as though he would turn to sulphur at the very thought of “fun.”

Worst Moment That chorus: “Everybody have fun tonight/Everybody Wang Chung tonight.”

2
BILLY RAY CYRUS
“Achy Breaky Heart” 1992

At least the haircut never caught on. Oh, wait…

Country, but not as we know it. Written by Vietnam vet Don “Pickle Puss” Von Tress in the style of a brain-dead “Blue Suede Shoes,” “Achy Breaky Heart” represented every prejudice non-believers have about country: It was trite, it was inane, it was big in trailer parks and it was thoroughly enjoyed by the obese. Strangely, it was covered by Bruce Springsteen, with slightly less irony than you might imagine; still, this does not make it good.

Worst Moment An instrumental break that single-handedly rejuvenated the line-dancing fad.

1
STARSHIP
“We Built This City” 1985

The truly horrible sound of a band taking the corporate dollar while sneering at those who take the corporate dollar

The lyrics of “We Built This City” appear to restate the importance of the band once known as Jefferson Airplane within San Francisco’s ’60s rock scene. Not so, says former leader Grace Slick, who by 1985 had handed her band to singer Mickey Thomas and a shadowy team of outside songwriters.

“Everybody thought we were talking about San Francisco. We weren’t,” Slick says. “It was written by an Englishman, Bernie Taupin, about Los Angeles in the early ’70s. Nobody was telling the truth!”

Certainly not Starship, who spend the song carrying on as if they invented rock & roll rebellion, while churning out music that encapsulates all that was wrong with rock in the ’80s: Sexless and corporate, it sounds less like a song than something built in a lab by a team of record-company executives.

The result was so awful that years afterward, it seems to bring on a personality disorder in the woman who sang it. “This is not me,” Slick remarks when reminded of the 1985 chart-topper. “Now you’re an actor. It’s the same as Meryl Streep playing Joan of Arc.”

Worst Moment “Who cares, they’re always changing corporation names,” sneers Slick — whose band had changed its name three times.

MSG: Säffle??

torsdag, april 19, 2007

MSG bryter tystnaden

Dags att säga något. Till exempel att vi kanske borde prata lite om var och hur vi ska fira att vi gjort flera nya skivor sen senast vi sågs och att vår latinokille hälsar på.
På tal om skivor. Brännarcentralen behöver repriser på samtliga listor som lämnats sen sist, eftersom automatrensningen av mailen slagit till och fipplat bort dem.

onsdag, mars 28, 2007

MSG tackar det svenska fotbollslandslaget för en trevlig onsdag

Nordirland - Sverige 2 - 1

Här följer betyg på de svenska spelarna:

Fem: Ingen

Fyra: Elmander

Trea: Edman

Två: Andersson, Svensson, Alexandersson

Ett: Isaksson, Mellberg, Hansson, Nilsson, Ljungberg, Ibrahimovic, Källström, Wilhelmsson.


Jävla fähundar.

måndag, mars 26, 2007

MSG längtar till 14 maj


Ja, för då släpps den här skivan. Men för den som vill lyssna lite i förväg finns det nu några låtar på Myspace.

torsdag, mars 22, 2007

MSG på saxparty


Då var det konsertdags igen då.
Stockholms poliskör featuring Johan Stengård bjuder på "Saxat ur vår repertoar" på Nybrokajen 11 den 25 april klockan 19.00
Biljetter finns här eller direkt från MSG:s representant i kören.

MSG i Tradera-drama


MSG-favoriterna Meta och Nippe (av vissa kanske mest ihågkomna som Mutta och Nuppe) krängs just nu i vinylformat på Tradera.
MSG är givetvis med i matchen, och har i skrivande stund vinnande bud. För den som vill följa dramat, så finns den här länken. På söndag vid lunch är det avgjort.
Objektet ser för övrigt ut så här:

onsdag, mars 21, 2007

MSG skrattar och ler

Det var dåligt med inlägg nu på bloggen. Jag har inget särskilt att förtälja, men jag vill gärna delge Dana följande länk ...

...och denna är till Bossa.

Jahapps, det var väl det då.

torsdag, mars 15, 2007

MSG tipsar om bloggar

Not rock on - har gamla él-samlingar, sarah-samlingar och annat.
Gabba - massa musik

onsdag, mars 14, 2007

MSG konstaterar att DN skriver om Sophie Zelmani igen

Det är som ett vårtecken, även om det kan hända när som helst under året. Helt plötsligt kommer den bara, artikeln om Sophie Zelmani i DN. Jag gillar förvisso att DN skriver om små band och så och inte bara ägnar sig åt Kent, men jag vet inte vad jag tycker om deras vurm för Sophie Zelmani. Personligen tycker jag hon är som exorcism. Man känner igen ordet och man vet ungerfär vad det är men man vet inte om det är verkligt. Finns Sopie Zelmani? Vet ni någon som någonsin hört henne? Har någon sett en skiva med henne? Nix. Därav min kritik mot de så normalt nyktra och torra DN-reportrarna, de brukar ju inte nedlåta sig att kommentera alla små new age-falanger, små naturreligioner och små politiska knaspartier, men jäklar vad de är hooked på Sophie Zelmani.

MSG konstaterar att sångaren i Boston är död

Som sagt var, sångaren i Boston är död.

tisdag, mars 06, 2007

Msg inblandat i voyeurdrama!

Varför låter plötsligt alla bloggrubriker som charaduppdrag i Gäster med Gester? Det är nästan som man förväntar sig att Inga Gill skall komma tultandes in bakom datorn och göra nåt. Hur som helst: Jag, Blånäsan, är ofta pappaledig och spenderar gärna denna tid utomhus. Henry sover gott i vagnen och jag är en vän av promenader så efter lunch klär vi oss och rullar iväg. Idag var det nästan torrt på backen så Conversen åkte på och även om det är lite tidigt, visst sjutton är det aningen vår i luften. Dagens promenad var i vanlig ordning helt utan mål och mening, (heter det inte "att vångla" när man håller på så? Jag och mentalsjuka är stora fans.) men jag satte Ringen och Skivfönstret som mål. Men så var det ju så skönt att gå så jag fortsatte mot Vitabergsparken och passerade därmed Katarina skola. Skolgården var full med ungar som strök omkring och gjorde jävulskap men så var det ett gäng också som spelade fotboll. Det såg otroligt roligt ut, de var väl tio elva bast kanske och matchen var på allvar. Jag gick vidare på trottoaren och stannade så nära fotbollsplanen jag kunde, endast ett träd och ett staket skiljde mig från matchen. Jag kände hur jag log brett. Ungarnas dojor sladdade i gruset och jag fick otroliga minnen från min egen skolgård - vilka fighter man hade, och jäklar vad kul det var! Salig av detta härliga vårtecken beslöt jag mig för att knalla vidare och jag slet motvilligt min blick från spelet. Eller slet och slet, jag zoomade ut igen, snarare. Bara för att upptäcka att ca två meter - precis mitt framför mig (och mitt emellan mig och fotbollen) står en tjej och en kille och pussas. De hade väl gått undan och ställt sig i skydd av trädet för att slippa få skit av hela plugget, de var ju på sin höjd bara elva år kanske. Absurt! Det unga paret tittade avvaktande på mig. Jag hade inte märkt dem alls, jag såg ju bara fotbollsplanen, men de stod alltså mitt framför mig! Pinsamt, pinsamt, tänkte jag och satte fart. Men så slog det mig , nä...de var ju bara ungar, inte sjutton höll man på och hånglade i den där åldern. Jag vände mig om för att dubbelkolla. Paret stod fortfarande med armarna om varandra och de stirrade fortfarande efter mig. När jag var utom synhåll slog det mig, undrar hur störda de blev på mig? Här vill man bara långrasthångla lite och så kommer det en jävla farsa och ställer sig mitt framför en och råstirrar! I en jävla halvminut! Jävla gubbjävel. Vi hämtar majjen!

Jag gick vidare och på hemvägen passerade jag Pet Sounds skylfönster. High Llamas nya hade kommit, men jag hade inte råd med den. Jävla ungar. Hålla på och hångla så där! Jag som bara ville ta en vårpromenad.

måndag, mars 05, 2007

MSG försöker skicka textmeddelanden via mobiltelefon

Jag, Blånäsan, hade en sjujäkla bra mobiltelefon men så tappade jag den i Henrys badbalja när jag skulle knäppa kort på honom och efter någon veckas tjat hit och tjat dit fick jag låna en Nokia som kan vara fem år gammal kanske. För det första är jag ju van med Ericssons telefon, jag kunde skicka textmeddelanden utan att ens titta vad jag gjorde och därför var förlusten av den djupt plågsam. Sedan Nokian kom in i mitt liv tar varje textmeddelande plågsamt lång tid att skriva. Jag gör fel hela tiden och råkar ringa den första personen under A i telefonboken osv osv. Nåväl, i söndags spelade West Ham mot Tottenham och eftersom Hammers spelade propagandafotboll första 35 minutrarna skickade jag "En skalp på gång, månne" till Ölme. Han svarade optimistiskt och segerrusigt omedelbart. Matchen fortgick utan vidare utbyte av textmeddelanden. När ca fem minuter återstod var ställningen två lika och West Ham, som tappat en två noll-ledning, heroiskt kämpande spelare till trots, pressade för ett vinstmål. Zamora byts in, och hör och häpna, han nickar in tre två omedelbart. Och nu utspelar sig följande i Blånäsans snurrfåtölj.

- Ett textmeddelande anländer från Ölme; "That´s Zamora, som Dean Martin sjöng", stod det lyckligt.

- Blånäsan, som är en vänlig själ, börjar omedelbart skriva ett gratulationstextmeddelande, men just innan han ska sända får Spurs frispark utanför straffområdet och han låter telefonen vila i handen med tummen på sänd-knappen.

- Tottenham stänker in 3-3.

- Blånäsan raderar gratulationen.

- Börjar istället snabbt, innan något nytt hinner hända, tumma igång ett "Aj sjutton, men en pinne är okej också...." men blir avbruten av att det skriks på tv:n. West Ham är centimeter från att göra ett segermål i femte övertidsminuten.

- Textmeddelande färdigskrivet och så sänd ... eller ... Spurs kontrar... och gör mål! Absurt! 4 - 3!

- Blånäsan raderar textmeddelandet igen.

- Skriver ett nytt, "Jag beklagar". Men äh... tror inte Ölmes mobil finns kvar. Den ligger ca 63 meter ut i Kronobergsparken. Tillsammans med fjärren.

- Blånäsan raderar och byter kanal.

söndag, mars 04, 2007

Msg lämnar Sapporo...

...med svansen mellan benen. Det blev ett sorgligt världsmästerskap för oss. Vi hade otrolig otur. Otur med vallan, otur med vurpor, otur med form och otur med förberedelser. Vi har haft otur med återväxten och vi har ofantlig otur med norrmännen. Juh.

Till Gunde: Helvetes jävla skit vad jag saknar dig. Jag saknar din dårskap och jag saknar din kompromisslöshet. När du vurpade i en backe och bröt hela armen åkte du ändå vidare. Okej, du kom en kvart efter näst siste man, men att bryta ett lopp - aldrig. Jag minns hur sportspegelreportern bara ruskade på huvudet och frågade dig: "Men Gunde, VARFÖR?" Och hur du nästan inte vill svara...du tittade ner och muttrade "Ja, men Sixten bröt aldrig ett lopp". Det är EXAKT denna attityd man måste ha om man ska komma någonstans inom längskidåkning. Man kan inte äta Big Mac och hysta runt en sprinttävling och tro att man är någon. Man måste vägra ta emot SVD:s bragdmedalj "för att Sven-Åke inte fick den förra året och hans insats är lika mycket värd som min" (Wassberg såklart). Men så länge man inte har denna dårskap och tjurskallighet i själen har vi ingen framtid som längdnation. Så lyssna på en gammal man, kära ungdomar:

Till alla svenska ungdomar: Sök till mediagymnasiet. Spela innebandy. Lita på er själva, man behöver inte ett antal hundår för att komma någonvart, det löser sig ändå. Åk inte skidor, det är tråkigt. Strunta i att läsa och skriva, ägna er åt bild och ljud. Gå inte på äldre personers, de som är över 30 år, livslögn, den där om "att hårt arbete lönar sig". Befängt. Sök enkla alternativ, sök genvägar. Knarka. Ljug.

tisdag, februari 27, 2007

Härliga gamla godingar

Sideroom 7" Singles Blog.

Ok, vem har skvallrat?


Som bekant byter jag arbetslag i dagarna. När mina gamla kollegor skulle säga farväl, traditionsenligt med en löpsedel, blev det så här. Trots att mitt MSG-alterego hållts okänt för dem i alla år... Så, var är läckan? Har Fisken några kontakter som kan utreda?

MSG huttrar i Sapporo


Har ni sett skymningen i Sapporo? Från det bleka ljuset tar det bara några minuter innan allt förvandlas till ett stumt hot. Molnen är som hämtade från någon dokumentär från Hiroshima, filmad tre dagar efter bomben. När de sveper in över skidstadion är det som om man stänger en bur, det är slut på friden och nu väntar en natt av otrygg och sömnlös vånda. Atmosfären blir stum. Inget ljud vill komma ända fram. Reportrarna sneglar oroligt uppåt och avslutar dagens intervjuer, funktionärer hastar omkring i bakgrunden. Alla vill gå in.


Några timmar innan: Underbart, Kallas! Inser ni att det vi upplever med Charlotte, det är i paritet med Gunde Svan? Jag tror faktiskt att hon kommer att hålla hela vägen fram och om ett par år så har vi en ny dominant i skidspåren. Mycket trevligt!


Och om några dagar: Masstart. När ska denna parodi stoppas? Vi måste gå samman och försöka få internationella skidförbundet att inte tänka på tv-pengarna hela tiden. De förstör hela idén med skidor. Korta lopp, visst, kör ikapp, det blir roligt, taktiskt och tv-vänligt. Men när vi kommer till långa lopp och det ett rent jävulskap att använda sig av masstart. 4, 8 mils fiskörande och sen SPURTA SOM FAN! Det är en våldtäkt på alla skidåkare som verkligen försöker visa vem som har den bästa fysiken och vem som är den benhårdast och galensegaste människan i universum. Please.

måndag, februari 26, 2007

Uppföljning

Vilodag i Sapporo. Låt oss ta några kliv tillbaka längs tidens slingrande stig och följa upp ett par tre fyra ärenden vi tidigare behandlat här på bloggen.

1 a. Blånäsans flyttfirmehustlers: De gick efter tre telefonsamtal med på att sänka notan till 5400 kr istället för 7200 kr.

1 b. Blånäsans högtalare. Ytterligare tre samtal, fick en kreditnota på 500 kr. Vilket var ett rejält nederlag, de var fin-fina, de där Dali-bjässarna.

2. Danas science fiction-apparat, som förvandlar riktiga låtar till mp3. Vad händer?

3. MSG 5 år-tråden. När kommer del 2? Kan bli hur kul som helst, den där följetongen.

4. Någon som har något att säga om senaste plattorna?

torsdag, februari 22, 2007

MSG bevakar Sapporo

Vad är det med det skimmer av snygg-pop som ligger och glittrar över begreppet "vintersport". Man tänker sig en härlig dag i solen i de där snygga smala skidoverallerna från tidigt 70-tal, man tänker frisksport och man skrattar hela backen fram.
När solen går ner samlas man och minglar i en elegant bar och sorlet ligger i samma tonläge som brasans sprak. Det hela omgärdas av en bacharachskt eskapistisk känsla och man mår som en prins. Titta på den eleganta affischen från 72! Kall och stilistisk, som ett exakt slaget pianoackord. Flagga, snöflinga, ringar, geografisk och kronologisk information och längst ner ett iskallt skidspår - eller om man vill - en spotlight över en rink.

Snyggt!





Efter dagens tävlingar tycker jag mest att det smakar snor i munnen. Bedrövlig inledning på mästerskapen. Ett silver, visst, helt okej, men samtidigt måste man begära mer av valla-teamet. Antingen inget glid alls för vissa, eller så motsatsen. Hur många svenskar dog inte i uppförslutet? Björn Lind, vad hände? Sedan när har Svartedal varit ett hot? Nåväl, stort silver-grattis Mats Larsson, du gjorde en väl godkänd insats! Och vad att säga om 2007 års affisch? Blå, orange och röda ... skidspår? Flaggor? Snor? Vet inte. Jag tror tyvärr detta VM endast kommer att innebära bedrövelser för svensk del. Som affischen.

Releasedatum

Vi skulle kunna ta en release den 26 april. Frågan är hur vi ska göra med aprilplattan i så fall, om vi ska lämna listor tidigare eller helt enkelt nöja oss med januari, februari och mars? Annars kan vi ju vänta en vecka till för att hinna få med april. Det kanske även skulle göra det lite mindre stressigt för mig. I och för sig kan jag ju alltid grunda på planet, men eftersom jag landar på Arlanda kl. 17.15 så kan jag nog inte vara på plats förrän tidigast 18.30. Vad säger ni?
/Bossa

tisdag, februari 20, 2007

Twee-debatten fortsätter

Som ni märker har gamle blånäsan svårigheter att helt luta sig tillbaka i twee-gungstolen och slappna av. Jag hittade just en parallelldebatt på en annan blogg, där författaren verkligen lyckas pricka rätt:

http://xpqwrtz.blogspot.com/2007/02/now-im-really-getting-angry.html

och

http://xpqwrtz.blogspot.com/2007/02/now-im-getting-angry-postscript.html

Bra blogg förresten, xpqwrtz

måndag, februari 19, 2007

Bloggrannar

En msg:ares forna idrottskarriär uppmärksammas här.
/DGI

söndag, februari 18, 2007

Paddy


Bilden i sig räcker, men jag slänker med en länk till Sproutnet också. Fanns en herrans massa bra rariteter, demos och annat där.
/DGI

fredag, februari 16, 2007

The Trouble with Twee...

...är att nio av tio låtar suger hundpenis. Kobent pageklippt indiebrud (från Värnersborg ofta) sjunger falskt till medioker C, G, Em och A7-pop. Men ändå måste jag försvara denna hemska avart av musik, ty den tionde låten, den som inte suger, den är ofta så bra att man blir svettig i knävecken. Därför kunde jag inte börja bråka med lille Erik i lördags då han, lite så där lagomt nedvärderande, sa att "och du är ju mespoppare, du". Nä, det är jag inte, ville jag svara, jag gillar snäll och harmonirik pop vissa dagar, men så orkade jag inte börja harva och allt dog.

Tweebloggar och tweesajter hyllar alltid helt urskiljningslöst allt som är nuttigt nog för att vara tweepop. De mest kadaverusla musikanter kan få precis samma superlativ som, låt säga, Louis Philippe får. Ingen gräns dras. Så därför är det närapå lite motvilligt jag nu publicerar följande bloggar. Jag står inte för dem. Jag kan stå för någon enstaka låt dock. Man får helt enkelt leta på rutin.

Den första innehåller rätt mycket myspace-länkar, men den står också bakom min absoluta februariälsklingspopgrupptipps. Rätt kul läsning också, om man orkar läsa.

Den andra är mer omfattande. Många kassa låtar och några få fina. Dock kul ändå, man blir gärna kvar i bloggen och klickar runt på massa länkar och minns sina ungdomsår.

Tredje bloggen ut: Jättetrevlig svenskt hantverk. Rolig läsning, bra låtar (!) och fin atmosfär. Inte bara twee, skönt nog. Här kan alla msg-entusiaster ha en fin stund.

Den fjärde: Världens minsta blogg. Och samtidigt sån jäkla överkurs i snuttepop. Värd att kolla upp för den gravt insnöade.

Dagens sista: Nedlagt projekt. Dock väl värd ett nostalgiskt besök. Allt ifrån twee till gammal skostirrsindie. Portugisisk.

Blånäsan

torsdag, februari 15, 2007

Fler länkar till bloggar och sånt

Hype Machine
Bloggenerator med massa gratis musik.
Och så två torrentsajter med livegrejer.
Dimeadozen
Trader's den

Msg 5 år - del 1

Det här är vår grundare och anledningen till det namn han fick i MSG.

tisdag, februari 13, 2007

Klåfingrig Blånäsa ställer till det för MSG:s bloggare

Jorasåatt...jag trodde det skulle innebära något bra att ha ett Google Account, men så blev det mest en obegriplig pannkaka...

Hursomhelst, jag lyckas inte få bort det där och få det som det var innan, så om ingen vet hur man kan göra det så gäller följande nyheter:

Vi har numera en egen 1gb hotmailadress: manadens@hotmail.com
Där kan vi skicka låtar till varandra vid behov. Lösen är densamma som den vi känner från bloggen.

Samma sak gäller vid inloggning på I Love MSG-bloggen. Dan, du kan glömma mitt sms, jag har ändrat allt. Okej.

Sen vet jag inte, men kanske kan Stålis som är en superkunnig och snygg datakille, tala om för en gammal man vad det är som är så bra med Google Account och i samband med detta ha den nya versionen av bloggen?

Några fler mp3-sajter

Kanske mer Stålis/Housis, och kanske mer för podcastentusiaster, men den är inte oäven, den här.

Samma här egentligen, Motel de Moka , men blandningen är rolig och det finns fynd für alles. Plus att den är jäkligt snygg också, sajten.

Måste även bifoga detta helt underbara projekt: Pet Song blogg, en underbar idé från en portugis som sträckte sig över ett år. En låt om dagen, 365 låtar som han älskade. Enorm blandning, otroligt roligt och väldigt spännande. Börja från början och klicka er fram, många helt underbara låtar kommer att korsa er väg!.

fredag, februari 09, 2007

Ännu fler bloggar

16 oz - Krafs och sånt
Little Hits - Pop. Den här länken fick jag av Blånäsa.
Elbows - Typ en sökmotor för musik på bloggar. Toppen för att hitta nytt.
Discobelle - Mer krafs. Och lite pop.

torsdag, februari 08, 2007

Fler bloggar

Pop will eat my blog
Free indie
Indie MP3

Sarah ger med sig

Vi kom ju på under kvällen att vi skulle lägga ut fina blogglänkar här. Så här finns den första. Scrolla ner en bit så hittar ni massa fina Sarah-demos och liveupptagningar.

Dana får Dagens puss!


Dagens puss på lilla nästippen har Dana G International gjort sig förtjänt av efter otroligt fint jobb med nedladdningen inför kvällens msgrp.

Vi är dig så tacksam, DGI

söndag, februari 04, 2007

MSGRP 8/2 - Tre saker

1. Vet Fisken av det här?

2. Stället, ska vi ta ett ställe som mest bara är ganska trevligt för isopande av fem stark och ge upp det där med att spela skivorna?

3. Omslag, kan Daddy Dana publicera en kort och informativ lista där månne? Och om han har allt i ordning och reda rentav via kringla c och kringla v bifoga låtlistor också? Jag, blånäsan, har förvisso massa listor sparade, men inget är i ordning...

...och ett p.s...Ölme, du ligger nåt omslag back, kom ihåg det! Dags att trampa igång stencilapparaturen med andra ord (Gud, jag tröttnar aldrig på att skämta om det där).

tisdag, januari 30, 2007

MSGRP 8/2 !

Kanske är det bara en fas man går genom i min 35-årsålder, men fasen vad jag blir uppretad på folk numera. Negativa människor, löften som inte hålls, avtal som bryts. Folk som snäser, som vår nya granne idag, som klagar på Johanna över att vår barnvagn skitar ner hennes hallmatta (Va?!, sa min käraste, "jo, när jag går ut i trapphuset till sopnedkastet får jag grus under mina tofflor, grus som er barnvagn dragit in utifrån"). Eller han på Hemköp som trängde sig före mig av anledningen att jag inte lade mina tre varor på bandet utan höll dem i handen hela vägen fram. För några år sedan var jag mycket mer förlåtande, jag kunde vända en otrevlig situation till ett skämt. Idag skrek jag. Kassörskan stirrade. Andra kunder stirrade. Mannen som trängde sig böt besvärat kö. Förra veckan skällde jag ut en tant i telefon, ett brf-ärende. En vanlig expeditionstant som ville hålla sig till reglerna, men som var infantilt oresonlig i ett ärende som var en bagatell. Jag skrek. Är så trött på folk. Flyttfirman vi anlitade tog mer än 100 % mer betalt än vad de från början sa notan skulle gå på. Jag har ringt två gånger, jag vägrar betala. Förut kunde man resonera att det inte var värt besväret att höja rösten och att det var bäst att i alla fall själv uppföra sig, om inte andra kan göra det. Men nu...va fan, jag är 35! Folk ska behandla mig som en 35-åring och inte tro att jag är en snorig fjortis som inte hajar nåt. Vad är det med folk? Varför sköter de sig inte? Hantverkaren som fick uppdrag för ett och ett halvt år sedan att fixa en murken grundstock. Ett och ett halvt år! Jag har ringt så många gånger, undanflykter varenda gång. Jag vet att han ljuger. Varför uppför han sig så? Har inte jag samma männioskovärde som honom? Är jag en krake så lågt nere i det feodala samhället att det är helt okej att skita i mig? Eller ta butiker som inte har barnvagnsramp uppför de tio trappstegen in i butiken (ex HiFi Butiken, Fridhemsplan). Va i helvete! Eller när man besöker en kakelbutik och expediten inte kommer fram och frågar om han/hon kan hjälpa till. Är jag inte värdig den butiken? Ser jag så jäkla dassig ut att jag aldrig aldrig ändå skulle ha råd med deras varor? "Vem fan har släppt in den där clownen i affären...äh, han drar nog snart... ". Fan, jag behöver en öl och några snälla vänner...kan vi inte ha en release snart?

måndag, januari 22, 2007

Dana: Nu är det fanimig dags

Nu kör vi. Jag har laddat allt som lämnats, minus lite borttappad novemberlista från Blånäsa och en decemberlåt från samme medlem.
Onsdag eller torsdag de kommande två veckorna (alltså inte denna) är kvällar som funkar för mig.
/Dana

Nu kan alla hitta hit

Vi är numera med i världsalltet. Google hittar oss.
Framför allt kommer vi högt på listan om man googlar orden "bajsiga fingrar" och "undulatsex".

fredag, januari 19, 2007

Gott nytt MSG-år!

Det har varit ett spännande MSG-år. MSG gick in i YouTube- och MySpace-eran. Skivorna lyckades komma ut nästan lika regelbundet som året innan, och fortsatte att vara fyllda med enbart kreddig alternativpop och –rock, trots en medlem i Nicaragua.

Att MSG:s medlem i Nicaragua klarade det, var enbart tack vare en fantastiskt fin ipod som han fick i födelsedagspresent av övriga (förmodligen duktigt nervösa) MSG-medlemmar, och inte alls, som man skulle kunna tro, genom de nya fiffiga uppfinningarna MySpace och YouTube. I själva verket upptäckte han dessa nya påhitt på senhösten och har fortfarande svårt att ta till sig hur de ska användas. Han skulle kunna skylla alltihop på sin u-landsuppkoppling, men i själva verket är Bossa extremt rädd för att klicka på saker och länkar som han inte exakt vet vad de innehåller. Detta har inte enbart hindrat honom från att förstå och ta del av internetporrvärlden utan också gjort att han missat hela nedladdningseran och därmed sjuhelsikes mycket bra musik.

Kanske handlar det hela om en begränsad fantasi hos vår käre Bossa, såsom följande bildsvit pekar på (där han pinsamt nog, i sitt försök att skapa novemberomslaget 2006, endast får till en tafflig kopia av Blånäsas klassiska omslag från ett par år sedan – för att inte tala om att han endast lyckas få med några kvadratmeter av den kilometerlånga öde stranden!):






Hur som helst, MySpace gör Bossa nervös. Han vill ju bara få lite tips om ny bra musik och i stället kommer det förfrågningar från 19-åriga modellen Andressa (som gillar yoga och Paolo Coelhos böcker), 55-årige Hank (som gillar brudar och är musikalisk allätare) och 20-åriga kinesiskan FeiFei (mer vet inte Bossa om henne, eftersom hon var först ut och Bossa klickade bort henne i panik med svetten drypande) om han skulle kunna tänkas bli vän med dem? (Dessutom vill inte Bossa ha nya vänner, han vill samma gamla vanliga, och han vill dricka öl med dem på MSGRP)

Och när Bossa väl lyckas hitta en grupp att lyssna på, så måste han först låta låten gå en gång eftersom första gången hackar det så mycket att det inte går att lyssna. Det betyder att det tar lite mer än tio minuter för Bossa att lyssna på en låt som är runt fyra minuter lång. Hittills har Bossa lyssnat på någonstans mellan 12 och 15 låtar genom MySpace.

Värst av allt är väl att det inte finns så mycket andra sätt att få del av ny musik i Nicaragua. Det ryktas om att det finns en skivaffär på Mercado Oriental (där ett rån sker i snitt var sjunde minut) i Managua, men den har han fortfarande inte besökt. Bossas kollegas pojkvän har en kompis som är skivaffärsinnehavare i Malmö och han ska besöka Nicaragua i februari för att leta skivor. Kollegans pojkvän och kompis ska besöka Mercado Oriental och kolla i skivbackarna.

Men hur står det egentligen till på skivfronten i Nicaragua? Existerar vinylskivor? Från och med 1979 och fram till CD-skivornas övertagande på 90-talet lär ingen haft tid eller råd att spela vinylskivor. Förvisso kan man ju tänka sig att de få rika knösar som fanns under diktatorn Somozas tid hade råd att skaffa grammofonspelare. Så det var säkert några som gjorde det. Men rika godsägande fascister, hur pass musikintresserade brukar de vara? Vilka album skulle ha ståtat i hyllan? Vilka toner skulle ha hörts över kullarna? Inte så mycket progg, pop, jazz och world music från åren 1970-74 i alla fall, den enda musik som duger för Bossas kollegas pojkvän och skivaffärskompis.

Den senaste tiden har Bossa hörts gnällandes om att han lyssnat klart på de fyra gigabyte musik han har i sin ägo. Vi vet att fina MSG-killar som Dana har gjort försök att förse honom med ny musik, men utan framgång. Det här är givetvis något som borde oroa hela MSG-gruppen. Vi har sett hur det gått tidigare när MSG-medlemmar har begett sig till Latinamerika utan tillräckligt med fräsch pop och rock på fickan. Nu har till och med pålitliga källor gjort gällande att Bossa på allvar funderar på att ge sig in i det tidiga sjuttiotalets world music-, progg- och frijazzträsk. Så sent som i förra veckan sågs han dricka mängder av Flor de Caña och lyssna på Soft Machine hemma hos sin kollegas pojkvän, samtidigt som han vid flertalet tillfällen utstötte: ”Det här är bra… det här är jävligt bra, faktiskt”.

Men er berättare har tappat tråden… Det jag ville säga var ju bara att det har varit ett spännande MSG-år och jag vill passa på att önska hela MSG-gänget ett gott nytt musikår!

Kramar/
Klas

torsdag, januari 18, 2007

Dana upptagen på MSGRP 2048

...ja, jag vet, min kommentar i anslutning till förra posten var en smula tvetydig, gällande Danas förehavanden. Faktum är dock att han fortsatt sjunga i kör och även lockat med sig Johanna. Såväl kör som våra skönsjungande vänner röner stor succé med sina indiestandardards och Dana fick till detta nummer tillsammans med Johanna förtroendet att sjunga lead-sången:

onsdag, januari 17, 2007

Förhandstitt på MSGRP år 2048

Japp, här sitter vi och gaggar under lummig grönska år 2048. Borta är den sunkiga TF-källaren och borta är ciggen, snusen och biran. Johan håller hov i vanlig ordning, men till slut får äntligen Housis en syl i vädret:

måndag, januari 08, 2007

Blånäsans Delikatesser

Fler delikatesser, denna gång i mp3-format. Thirteen Moons var från Stockholm och blev under slutet på 80-talet spelade på P3 i program som Änubah och Rockdepartementet. Av någon anledning har jag fyra plattor med dem, deras tre utgivna lp-skivor plus en dublett till Johanna (dublett, dubblett yadi yadi). Jag tyckte deras musik var fantastiskt annorlunda, både djup och obegriplig, vilket var en härlig ego-boost under dessa nådens dagar på 80-talet. Sen när det blev 90-tal gav de ut ytterligare en skiva, men då var det spännande över, svendomen hade rykt och man behövde inte spela så jäkla olycklig och fransk längre, nu kunde man softa omkring i godan ro och vara packad på helgen helt utan risk att sabba en massa. Lite så verkar Thirteen Moons ha känt också, "A moment in time" var mysig 1990 och den är 17 år senare förvånansvärt trevlig fortfarande.

Kuriosa: En av musikanterna i Thirteen Moons hade en het natt med ett ex till en fd jobbarkompis till mig. På morgonen glufsade hon i sig en rejäl frukost innan hon skulle gå hem och sen puss och vi kanske hörs-skiten och avslutningsvis sa han "Du förresten...du har inte lite pengar för frukosten du åt?".

fredag, januari 05, 2007

Ni och era gitarrbröst

Ååh, så koola och malliga vissa msg:are var efter en, enligt insideuppgifter, bedröööövlig atp-festival i England. Vart man än gick och vart man än loggade in fick man ta del små interna nodge-nodgande flin och fniss. Till en början gittes jag inte fråga, eller kanske ville jag inte störa, men till slut fipplade jag ur mig dumstrutsfrågan "Hörni...de där gitarrbrösten...vad var det om egentligen?". Givetvis möttes frågan av blickar som vuxna ger barn när vuxna talar om vuxensaker, typ att "det där förstår du när du blir lite äldre", med en omedveten hånfullhet i den grötiga rösten. Jag har fortfarande inte fått klarhet i vad de där brösten stod för eller vilkens det var eller hur de kom till känna, men ni ska veta att jag minsann också har mina egna gitarrbröst! Och mina är finare än era, fast det är inte det viktiga. Jag delar nämligen med mig av mina! Nedan följer tre ypperligt härliga nummer av bröstförsedda gitarrister.



Vilken jäkla bra låt! Men okej okej...jag vet vad ni kommer att klaga på...men nästa då?



Låten ovan är rätt ofta den näst bästa poplåten som någonsin gjorts, men den torde väl bara bemötas av Päähh:n eftersom inga c-kupor fanns i bild. Okej, ett sista försök och säger ni ett ont ord nu då jäklar...



Okej, jag inser att vi ägnar oss till 99% åt s.k. kredd-pop (och okreddiga låtar förvandlas illa kvickt till kredd så fort någon av oss får smak för det - haja vilken makt vi har!). Och av alla kreddiga kvinnliga popsångerskor måste Susie vara den finaste pinglan, visst? Hon och Nick Lowe, vilket jäkla über-par det vore.

onsdag, januari 03, 2007

Blånäsans Delikatesser

Jag älskar det där nya de börjat med i England när nån fotbollsprofil dött. I stället för tyst minut blir den av pinn avtrillade bolltrollaren hyllad med en lång och varm applåd. Det är fasen starkare ju.

Så att...

torsdag, december 28, 2006

En julklapp till MSG

I morgon går jag till Konsum på Reimersholme för att hämta ut min julklapp från min sambo.
Det blir även en liten julklapp till vår kära sekt.
Ty denna skivspelare går nämligen att koppla in i en dator. Och så gör datorn fina mp3-or av de gamla vinylplattorna. Den kan även användas för att göra datafiler av gamla Maxell-c90:s osv.
Så det gamla "men den finns ju bara på vinyl"-argumentet i listfunderingarna är snart ett minne blott.


Och så här funkar den på tyska.

fredag, december 22, 2006

Blånäsans Delikatesser

Det var väl en härlig rubrik! Under mitt botaniserande på Youtube i samband med det förhatliga monsterproblemet har jag gång efter annan sprungit på helt fantastiska filmupptagningar från händelser som jag inte visste fanns. Jag skulle gärna vilja dela med mig av denna härliga chokladask av ljuv pop och vill inleda med följande klipp:

Blånäsans monsterproblem - epilog

Fredag 22/12 2006 går projektet in i cd-brännaren*. Sanningen är att projektet redan besökt detta ställe en gång. Jag gjorde en första version just innan jag publicerade problemet på vår blogg. Någonting stämde inte, det var en känsla av att jag gjort fel någonstans och den gnagde som ett skoskav. Nu har jag fått många goda råd bland kommentarerna och jag har dessutom hjälpt mig själv genom att sätta problemen svart på vitt. Nu har jag funderat färdigt. Så här blev det:


1976 - 1:a versionen: Chicago, "If You Leave Me Now".
Slutversion: Chicago, "If You Leave Me Now".

1977 - 1:a versionen: Beach Boys, "I Wanna Pick You Up".
Slutversionen: Beach Boys, "I Wanna Pick You Up".

1978 - 1:a versionen: Chris Bell, "You and Your Sister".
Slutversionen: Chris Bell, "You and Your Sister".

1979 - 1:a versionen: Roxy Music, "Still Falls the Rain".
Slutversionen: Nick Lowe, "Cruel To Be Kind".

1980 - 1:a versionen: XTC, "Respectable Street".
Slutversionen: XTC, "Respectable Street".

1981 - 1:a versionen: The Cure, "All cats Are Grey".
Slutversionen: OMD, "Joan of Arc".

1982 - 1:a versionen: Roxy Music, "Take A Chance With Me".
Slutversionen: The Associates, "Party Fears Two".

1983 - 1:a versionen: Tracey Ullman, "They Don´t Know".
Slutversionen: Tracey Ullman, "They Don´t Know".

1984 - 1: versionen: The Go-Betweens, "Unkind Unwise".
Slutversionen: Lloyd Cole and the Commotions, "Patience".

1985 - 1:a versionen: Prefab Sprout, "Bonny".
Slutversionen: Prefab Sprout, "Bonny".

1986 - 1:a versionen: The Smiths, "There Is a Light That Never Goes Out".
Slutversionen: The Smiths, "There Is a Light That Never Goes Out".

1987 - 1:a versionen: McCarthy, "An M.P. Speaks".
Slutversionen: McCarthy, "An M.P. Speaks".

1988 - 1:a versionen: My Bloody Valentine, "Feed Me With Your Kiss".
Slutversionen: Go-Betweens, "Clouds".

1989 - 1:a versionen: Field Mice, "Couldnt Feel Safer".
Slutversion: Field Mice, "Couldnt Feel Safer".

1990 - 1:a versionen: The Pixies, "Velouria".
Slutversionen: The Pixies, "Velouria". **

1991 - 1:a versionen: Wedding Present, "Dalliance".
Slutversionen: Wedding Present, "Dalliance". ***

1992 - 1:a versionen: REM, "Find the River".
Slutversionen: REM, "Find the River".

1993 - 1:a versionen: BMX Bandits, "Cats and Dogs".
Slutversionen: BMX bandits, "Cats and Dogs".

1994 - 1:a versionen: Weezer, "Only In Dreams".
Slutversionen: The Divine Comedy, "Tonight We Fly".****

1995 - 1:a versionen: Teenage Fanclub, "Going Places".
Slutversionen: Teenage Fanclub, "Going Places".

1996 - 1:a versionen: Trembling Blue Stars, "Do People Ever".
Slutversionen: Trembling Blue Stars, "Do People Ever".

1997 - 1:a versionen: Teenage Fanclub, "Winter".
Slutversionen: Teenage Fanclub, "I Dont Want Control Of You".

1998 - 1:a versionen: Superstar, "And When the Morning Comes".
Slutversionen: Superstar, "And When the Mornning Comes".

1999 - 1:a versionen: Wheat, "Dont I Hold You".
Slutversionen: Wheat, "Dont I Hold You".

2000 - 1:a versionen: Cinerama, "Wow".
Slutversionen: Cinerama, "Wow".

2001 - 1:a versionen: The Shins, "New Slang".
Slutversionen: Trembling Blue Stars, "Here All Day".

2002 - 1:a versionen: Reindeer Section, "Your Sweet Voice".
Slutversionen: Reindeer Section, "Your Sweet Voice".

2003 - 1:a versionen: Teenage Fanclub, "Did I say".
Slutversionen: Teenage Fanclub, "Did I Say".

2004 - 1:a versionen: Finn Brothers, "Wont Give In"
Slutversionen: Sebastien Tellier, "La Ritournelle".

2005 - 1:a versionen: Loney, Dear, "I Call You lover Again".
Slutversionen: Loney, Dear, "I Call You Lover Again".

2006 - 1:a versionen: The Divine Comedy, "The Light Of Day".
Slutversionen: The Divine Comedy, The Light Of Day".

* På grund av sjukdom har jag inte haft tillgång till den dator där jag har all musik samlad. Därför har deadline flyttats fram på obestämd framtid. Troligen överlämnas skivan första veckan av januari.

** 1990. Jag har inte inkluderat "Silent Sigh City" med Happy Dead Men i mina kommentarer. Mitt misstag. Efter att kommit på detta är jag perplex. Närapå apatisk. Vet inte längre hur jag ska förhålla mig till listan och vet inte hur jag ska förhålla mig till mig själv.

*** 1991. Jag har inte inkluderat "Daybreak" med Drug på listan. Om någon har en mp3:a av den kan den gott och väl ersätta "Dalliance". Själv har jag bara den på en fruktansvärt sönderspelad sjua.

**** 1994. Pallar inte längre. Att inte inkludera "Tonight..." med D.C. är ett brott värre än att fuska på travet. Självklart självklart självklart ska den vara cd-bidrag.




Ett sista ord angående detta projekt innan jag för evigt lämnar det:

Fruktansvärt.

onsdag, december 20, 2006

Gör ett återbesök

Upptäckte just att vår gamla bloggvän uppdaterats.

2005 och 2006 - Blånäsans monsterproblem

De sista två åren på listan. Svåra år, i och med allt nedladdande och mp3:ande har man inte skivorna i skivhyllan utan i massa arkivlådor under stereon. Omslag finns i princip aldrig utan det enda som finns är en printning från ginzas låtlista. Parallellt kom även Myspace in i mitt liv och vips förvandlades de där små och okända grupperna till giganter. Hur ofta har man inte på middagssittningar sagt till sin bordsdam "ja, jo, jag är jätteintresserad av musik... vad jag gillar? ...tja, det är mest små okända engelska band, jag tror inte du hört talas om...". Nu plötsligt är Close Lobsters, Sea Urchins och Stars of Heaven stora...de har ju t.o.m gett ut riktiga plattor. Men jag gillar verkligen Myspace. Har upptäck det ena efter det andra fyndet och det bara växer. Superkul, visst?

2005. Toppenfin platta från gamla Weddoes. Bitvis suverän. "Queen Anne" är en riktigt riktigt bra låt, "Always the Quiet One" likaså. The Young Tradition debuterade också med sin fina Heavy Blinkers/The Fairways-pop. "California Morning" har ni hört och ni vet hur förtjust jag är i sånt. 2005 upptäckte jag Nom också. Plattan är jämn och välgjord, men stundtals (nu när den första berusningen lagt sig) blir den lite kall i sin målsättning att vara ...tja, slickad och själfull. Men på ungefär hälften av spåren kommer Joe McAlinden fram till fullo och då är det fantastiskt. "Open Door" är magisk. Ett krux bara. den kom ut i Tyskland 2004 och i resten av världen 2005. Vad gör man, det är en 2004 va?

Förälskelse nr 1 fick jag från DN. De skrev lyriskt om en Loney, Dear och när jag kollade upp dem såg jag att de gett ut 4 st hemgjorda plattor redan. Nu har jag rubbet, två köpta och två på datan och det är så förbannat jäkla bra att det är helt sinnessjukt att de inte är superstora. Loney, Dear gör helt sanslöst bra musik, så spröd och allvarlig, blandat med det mest ömma och känsliga man kan höra. Från den svarta skivan Loney, Noir kommer 2005 års största stund, "I will call you lover again".

2006. Svårt att vara sansad när man just upptäckt göteborgarna The Days. Men på nåt sätt under det månader jag funderat på denna lista har alltid The Divine Comedy funnits där, med den så värdiga och ståtliga "The Light Of Day" . Otroligt knepigt dock med 2006, man har liksom inte hunnit samla intrycken ännu.

måndag, december 18, 2006

2003 och 2004 - Blånäsans monsterproblem

Jäkla tur vissa har egentligen. Ta Reindeer Section till exempel. Här har de krånglat med att ringa ihop folk till studion, rigga allting, fixa omslag och micklat med massa som bergis varit superjobbigt och sen när väl allt och alla är på plats så spelar man "Your Sweet Voice" så klockorna stannar och så gör jävla Fanclub "Did I Say" samma år och så höll det på att bli pannkaka av cd-plats för Reindeers. Som tur var gav inte Fannies ut Diddan förrän 2003 och därmed var saken biff.

2003 års spikade bidrag är således "Did I Say", men några andra låtar detta fina år förtjänar att omnämnas, annars kommer jag aldrig att kunna sova igen:

Stars! Kanadicker som gjorde en kanonplatta detta år. Från Heart kan man hämta flera kandidater, men jag tror "Elevator Love Letter" och msg-bekanta "Romantic Comedy toppar. Lyssna på underbara "Elevator", är det inte pop i sitt esse?!



Fler msg-bidrag från annan toppenplatta: The Magic Whispers helt galet charmiga Yin Yang med underbara "Examine the Insects and Hit Them", "Cast a Stone" och "I´m So Glad That You Found Me". Och det var tre av fjorton guldkorn. Så ett musikaliskt lappkast: "Run" med Snow Patrol. Lysande episk slow motion-scen-i-starkt-ögonblick-i-City Akuten-pop. Nytt lappkast, nytt msg-bidrag: High Llamas, "Leaf and Lime". Och sen vill jag avsluta med The Pearlfishers. Sky Meadows är en lysande platta, kanske inte lika flirtig som de föregående, men hujhujhuj vilka låtar! Titelspåret såklart, men också "Todd Is God", "Pantohorse" (med D.T. Stewart, bmxb) och "I Cant Believe You Met Nancy". Hujhujhuj.

2004: Här tänker jag vara så fräck att jag inleder med The Zillions. Deras "Dont Waste Your Tears On Me" var en såndär underbar old school-indie-dänga som sopade tillbaka en gammal man till luftgitarr-framför-spegel-stadiet och det kändes...alldeles utmärkt! Och innan tre stora elefanter vill jag också nämna Johan Borgerts "Då Skulle Kärleken Vara Blind", en helt suverän popballad från Faluns hetaste indie-hunk.

Ok, elefant nr 1, om än i remix:



elefant nr 2 hittar jag ingen video till: Divine Comedy, "Sticks and Stones"...

och elefant nr 3:



Tre riktigt ambitiösa verk, som ni ser. Massor av stråkar, harmonier och otroligt snygga arrangemang. Må vara att rockers avskyr detta, men jag är ingen sån, jag. Jag tycker så mycket om sånt här!

fredag, december 15, 2006

2002 - Blånäsans monsterproblem

2002. Nu börjar det hända grejor i ens popliv. Det där med nedladdning börjar gripa tag rejält i mig och det är förvisso stöld, men jäklar vad roligt det är också! Tyvärr sjönk ju ens skivaffärsbesök med typ 90% här och jag plågas fortfarande i mitt hjärta varenda gång jag passerar Beat Goes On med väskan full med hembrända plattor och nanon full med mp3. Vidare trampar det ambitiösa MSG-projektet igång, något som faktiskt inte bara hållit popintressenäsan ovanför vattenytan på en 30-plussare utan närapå hela kroppen! Tack tack och kram kram för det kära vänner!

2002 års bidrag blir Reindeer Sections bedårande "Your Sweet Voice".

torsdag, december 14, 2006

1999, 2000 och 2001 - Blånäsans monsterproblem

1999. A-Ba-Ni-Bi A-Ba-Ne-Be, popresan fortsätter. High Llamas är svåra. Skivorna är som en stekpanna fylld med nyplockade kantareller. Små ljuva skapelser som knäpper härligt där i smöret och sprider en ljuv doft av välbehag. Jämför med..tja, Teenage Fanclubs Grand Prix. Den är ju som en kastrull med popcorn. Det smäller hela tiden och det är suveränt gott, men det bara kommer mer och mer och mer och man tappar nästan kontrollen och det blir för svårt att välja och man blir närapå helt färdig av allt poppande...High Llamas dock, ååh så stilla. Så lugnt och skönt. "Bach Zé" är väl så nära en pophit man kan komma och jag älskar den. Jag vill dricka kaffe i kalsongerna en morgon i mjukt ljus. Den mår bra, den låten, och man märker att den gör en gott. Den kommer nog inte med på skivan, men den förtjänade lite raljerande, om ni ursäktar. Hurvida High Llamas uräktar mig efter att blivit jämförda med stekt svamp ska vi dock låta vara osagt. Så till kandidaterna. Rättså ofta, säkert tre fyra gånger per år, tycker jag att The Pearlfishers är världens bästa band. Deras plattor är av ypperlig kvalitet och det går knappt att finna något överflöd eller övermod. Det är snyggt, men inte påklistrat, det är skickligt, men inte kukrunkning och det är flirtande med äldre popartister, men det är inte Håkan. "You Justify My Life" är en mästares verk. En fullkomligt ljuvlig låt. Och ändå är den inte spikad som cd-bidrag för jag kollade på MTV och där kysstes folk så härligt och jag bara satt och tittade och njöt och kliade mig i huvudet...det var fan vilken låt, tänkte jag. Nu när typ sju år gått sitter jag fortfarande med samma förundrade min och tänker mitt i hjärtklappningen att den här låten...ujujuj, vad den är vacker:




2000. Låt oss inleda med lite reklam från våra sponsorer:



Dåså, reportaget fortsätter. 2000, som sagt. Day One gjorde en tämligen bedrövligt hashig triphop-platta och lät inkludera "I´m In Your Life" på den, vilket är fantastiskt ologiskt och fantastiskt trevligt. Och på samma ö-grupp kom trestämmig gitarrpop i Cosmic Rough Riders regi. "The Pain Inside" är en såndär vanlig låt som man så sällan hör. Mid-tempo, trevlig och vän i takt och ton. Och sen släppte Cinerama nytt och den långa versionen av "Wow" är den som ligger närmast cd-plats. Jag smälter när jag hör de där mörka ångvältspartierna av Wedding Present-mangel, det är så starkt och det är så fint! "Galletas" från reklamen ovan då? Kanske. Kanske inte.


2001. "New Slang" med The Shins, tror jag. Förvisso upptäckte jag de bedårande kanadickerna i The Heavy Blinkers detta år. "Far As You Are" har ni hört och ni känner mig, jag är så såld på sånt här. Prefab Sprout släppte här The Gunman-plattan också, en synnerligen sorgligt bortgömd pärla. "Love Will Find Someone For You" är pop på extremt hög nivå. Och till sist, en jäkligt bra platta som kom detta år är Trembling Blue Stars´ Alive To Every Smile. Den är mörkare än deras övriga, mer doft av The Cure än av...ja, nåt fint och skört. "With Every Story" är en av flera riktigt fina låtar. Hm...har jag glömt Ron Sexsmith nu? har haft en gnagande känsla flera gånger under mitt skrivande att jag borde nämna honom. Fan.

onsdag, december 13, 2006

1996, 1997 och 1998 - Blånäsans monsterproblem

1996. Divine Comedy fortsätter släppa utomordentligt delikat pop på Casanova. Låtar "Frog Princess" och "Something for the Weekend" får det att vattnas i munnen för en hungrig chamberpoppare, visst?! Mer engelsk konfekt: St Etienne, "He´s on the Phone". Stereolab släppte fin-fina Emperor Tomato Ketchup och Wedding Present gav ut massor med skivor, Saturnalia med toppenlåtar som "Big Boots och "Hula Doll", Mini med dito låtar som "Mercury" och Mini Plus med fräsiga "Jet Girl". Trembling Blue Stars debuterade också och som vi grät..."Do People Ever" är en av de största snyftklassiker som gjort och jag är ju en stor älskare av snyftare så, helt ärligt, den ligger bra till...

1997. Innan jag börjar rabbla låtar från Songs From Northern Britain vill jag i alla fall för samvetets skull nämna Sarah Cracknells "Ready or Not" eftersom det är riktigt riktigt hög klass på den låten. Och vidare, Superstar gav ut fina 18 Carat. Nåväl, nu återvänder vi till Fannies. Eller så skiter vi i det, jag kan ändå inte bestämma mig för vilken låt jag ska välja.

1998. Cinerama debuterar med en kaskad av härlig stråkpop på Va Va Voom. "Barefoot in the Park" är min favorit. För att den är mest Wedding Present. Skämt å sido, det är en jäkligt fin skiva. Och så har vi ju Freewheel! Hur bra som helst! Vidare Blueboys kanske bästa låt "Love Yourself" från ojämna Bank of England. Superstar igen med smäktare igen, "Palm Tree" eller den ljuva "And When the Morning Comes". Joe i Superstar gör det som så få vågar, han verkligen törs vända ut och in på sig själv och bli riktigt jäkla smörigt sentimental. Ändå finns de vassa gitarrerna där hela tiden, men jösses som han kan...gråta. Initialt står det mellan ovanstående låtar. Fler förslag?

1993, 1994 och 1995 - Blånäsans monsterproblem

1993. Skulle gärna vilja veta vilken låt som skulle kuna bräcka "Cats and Dogs" med BMX Bandits. Superspik. Eller?

1994. Problem nu dock. Weezers superklassiska blå album släpps. Weddoes underskattade Watusi släpps, där vi hittar "Click Click", en låt jag tycker är så bra att jag faktiskt var ihop med den ett tag. Divine Comedy har den genialiska galopp-poplåten "Tonight We Fly" och Superstar ger ut "I Dont Wanna Die", ett av många exempel på Joe McAlindens unika förmåga att vrida ur hjärtat som en trasa. Mäster Louis Philippe smeker oss med "L´hivers te va Bien" (eller hur det nu stavas), Eggstone ger ut "Desdemona", på Morrisseys Vauxhall-platta finns fina "Lifeguard Sleeping, Girl Drowning" och Blueboy släpper Unisex. Ärligt talat, shit pommes frites asså, det var ett jäkligt fint år det där...

1995. Ett knippe fina låtar kom, Chris Isaaks bästa låt "Somebody´s Crying" och en grabbnäve från The High Llamas fina Gideon Gaye. Men seriöst, jag tror inte några kan ge Fannies en match här. Grand Prix är en sån sjuk samling helt strålande bra låtar att det inte är klokt. Men vilken väljer man? "Verisimilitude"? "Sparkys Dream"? "Discolite"?

Fan, skum video, förresten...

tisdag, december 12, 2006

1990, 1991 och 1992 - Blånäsans monsterproblem

De värsta och svåraste åren är förbi. Jag hade hoppats att det skulle vara med lättnad jag lämnade 1987, 1988 och 1989 men massor av frågor är fortfarande obesvarade. Hur sjutton ska man kunna utesluta så många topplåtar? Låt oss ändå vända blad. Jag orkar inte med de föregående åren just nu, jag måste få luft och de nästkommande åren känns otroligt mycket lättare. Har för övrigt gjort ett ytterst viktigt tillägg på 1989.

1990. Vi har inte nämnt The Waterboys tidigare. Detta år släppte de plattan Room to Roam med många härliga trudelutter. Absolut finast är den episka och smått psykedeliska "Something That Is Gone". Har alltid varit sjukt kär i denna låt och det vore härligt om den kunde få en cd-plats. Men "Veloria" kom ju också. The Pixies var så jävulskt bra under dessa år. Både Debaser och Bossa Nova är två 5 av 5-plattor och det vore omöjligt att bortse från dem. Kanske får Field Mice med fina Canada och Teenage Fanclub med "Everything Flows" stå tillbaka här. Men vad gör man med The Lightning Seeds regnbågspopklassiker "Pure"? Det finns experter som hävdar att det är "ren perfektion och lycka intryckt i samma poplåt". Nu ställer jag mig frågan, ska den också får stå tillbaka för Waterboys alternativt The Pixies? Eller...och nu jäklar: för den låt som var i högtalarna första gången jag klev ner för trapporna till Hannas Källare:



1991. Åter står det mellan två helt galet bra låtar. Och åter mellan en soft mainstream och en mer alternativ och kraftfull. Innan jag avslöjar de två toppfavoriterna måste jag bara nämna Teenage Fanclub igen. Bandwagonesque. "The Concept", "December", "Metal Baby", "Star Sign"...hehe..helt okej platta... Och kanske måste jag nämna Massive Attacks "Unfinished Sympathy" också. Otroligt vacker. Men men, vad är väl dessa mot "Dalliance"? Världshistoriens bittraste, vackraste och mest hjärtskärande poplåt. Men den stora frågan är hurvida världshistoriens bittraste, vackraste och mest hjärtskärande poplåt kan mäta sig mot en av de mest suveräna stunderna i pophistorien, ni vet...när allt liksom blir exakt perfekt:



1992. Twisterella la la Twisterella... och Eggstone! "Wrong Heaven"! Blueboys "Fearon" från Popkiss-singeln...uj uj uj. Klassiker! Men 1992 var också året då REM gav ut Automatic For the People och även om den, precis som alla REM-plattor, bitvis är lite trist finns det moment under den som är helt magiska. Ååh, vad jag tycker om Michael Stipe! Han verkar vara så snäll och konstig. Personlig favorit plattan och tämligen spikad till cd:n:

fredag, december 08, 2006

1988 och 1989 - Blånäsans monsterproblem

1988. Huj huj huj. I mångt och mycket samma svårhetsdignetet som 1987. Indiepoppen var helt etablerad i mitt liv och jag kastade mig över varenda litet släpp från Creation och Flying Nun med lysten blick. Vilken rolig tid det var ändå, denna period i livet. Allt var så nytt på nåt sätt och man var helt säker på att man var först med att gilla allting och ingen annan hade bättre musiksmak eller bättre koll än vad man själv hade. Så vilka blev då de nykomlingar i skivhyllsfamiljen som satte de där djupa och viktiga spåren? House of Loves debutplatta såklart. Gillade kanske inte "Christine" så jättehårt, men "Hope"...wow...och senare samma år denna magiska 12-tummare:



Vidare från Creation släpptes Razorcuts Storyteller (inte 87, som tidigare uppgivits), en fullkomligt fantastisk LP! Cheepskates släpper It Wings Above som fick det högsta betyget i Sound Affects historia (100/5) med klassiker som "Someday", "Puffin" och den sanlöst vackra "When the Morning Comes". Den sistnämnda är ruskigt nära en cd-plats. Sen då? The Brilliant Corners, Momus, Choo Choo Train? Mjaae. Men Morrissey kanske?! Han solodebuterade och på LP:n finns finfina "Break Up the Family", en av hans bästa låtar, tycker jag. Cd-plats? Mjaae... Til Tuesday då? "Rip in Heaven" är ju så fin? Och "Clouds" med Go-Betweens! 16 Lovers Lane är så himla himla bra. Well...det är nämligen ett litet problem här. Sarah Records satte igång skivpressarna i Bristol och först av allt pluppade "Pristine Christine" ut. Vilken jäkla klassiker! Vidare släppte Field Mice en rad fina singlar. På b-sidan av "Emmas House" finns "Last Letter" och jag vet inte om pop kan bli bättre än så.

Ett krux ytterligare bara avslutningsvis. Den här låten släpptes och första gången man hörde den var det som att stoppa huvudet i en jävla centrifug full med lyckomjölk...




1989. Vill gärna nämna "Distractions" här, detta lilla guldkorn från McCartneys samarbete med Costello på Flowers in the Dirt. Beatles-klass! Men samma år kommer saker som "The Last to Know", Lilac Times finaste låt och The Orchids dito, "Something For The Longing". Och på tal om Sarah, Field Mice släpper Snowball med "Couldn't Feel Safer"... Och i Amerika gjordes sån här musik:



Och i Manchester släpper Stone Roses "Waterfall" bland annat från första plattan. Rysligt fin skiva, den där.

torsdag, december 07, 2006

1987 - Blånäsans monsterproblem

1987. Okej, mina vänner, nu snackar vi problem. Fett med problem. Ettan på gymnasiet, köpte mitt första nummer av Sound Affect - nr1, lämpligt nog - och blev så hungrig. De skrev om exakt de där magiska stunderna man ibland fick uppleva på Bommen. De skrev om Wolfhounds ("Anti-Midas Touch" släpptes förvisso 86´), de skrev om McCarthy och de skrev om Wedding Present. De skapade en bibel för oss c86-älskare och anorak-poppare. Det hela började egentligen med att Aldman spelade McCarthys "Red Sleeping Beauty". Jag minns så väl hur jag bara satt där med tårar i ögonen och bara flämtade "vad i helvete var det där?!". Sen drog han på "Anti-Midas" och därefter "Anyone can make a mistake" med Weddoes och jag visste formligen inte vart jag skulle ta vägen. Tugga ett hål i taket, böja sängen till en liten papperssvala eller slicka upp dörren till pojkrummet i brygga...det var det mest knäckande vackra jag någonsin hört! På måndagen den ringde jag nervöst till Gamla Stans Skivhandel och någon vecka senare, på jullovet var det, kom postbilen med ett paket. I´m a Wallet, George Best och Mayflower plus första Sound Affect låg där och det kan ha varit mitt livs bästa jullov (även om jag saknade Dan och gänget förtvivlat). Recensionerna i Sound Affect måste ha varit höjdpunkten. Jag vet inte hur många gånger jag läste dem, jag kan fortfarande citera delar ur flera, och plötsligt kändes det som om livet fick mening (melodramatisk? jag?).

Så låt oss titta lite då på mina förslag på 1987 års finaste och sen vore det toppen om man fick lite andra förslag också. Det är sjukt lätt att glömma något och haja vilken monumental katastrof det vore.

- Vi har först "Half a Person", en av The Smiths vackraste låtar. De gav även ut Strangeways där vi hittar klassiker som "Girlfriend In A Coma" och "Paint A Vulgar Picture".
- Vi har The Bats första fullängdare med mästerverk som "Treason", "Block of Wood" och "Mid City Team".
- Vi har The Beloved med bl. a. "If Pennies Came From Heaven, Could Karl Marx Have Been Mistaken".
- Vi har det helt otroligt fina garagebandet The Cheepskates med "Slip Away" från fina Remember.

Men sen sinar det...not!

- Vad sägs om "In a Jar" med Dinosaur Jr Eller den så vackra "The Lung"? Kolla klippet! Det är tämligen nytt och J är underbar. Träningsoverall, glasögon och en grå jäkla risbuske på huvudet. Obetbart. Men framför allt väldigt fint på nåt sätt.



- Eller "Right Here" eller "Bye Bye Pride" med Go-Betweens?
- Eller varför inte Microdisney, som släppte fina Crooked Mile ("My hometown"!).
- Eller Pet Shop Boys, om det inte vore för det faktum att de mest bara softade och nöjde sig med singlarna "Its a Sin", "What Have I Done To Deserve This?", "Rent" och "Always on My Mind".
- Eller de så absurt underskattade Hurrah! med exempelvis "If Love Could Kill" eller kanonlåten "Sweet Sanity"? Kolla det här fina liveklippet och minns det ljuva 1987:



- Back in US släpper Bruce "Tougher Than the Rest" och fina "One Step Up",
- I Nya Zeeland släpper The Verlaines episka Bird Dog, med guldkorn som "Makes No Difference" och "Only Dream Left".
- Några stenkast därifrån spelar The Chills in Brave Words där det porlande pianot i "Rain" knäcker vuxna karlar.

Och som sagt, Wedding Present debuterar i fullängdsformat med George Best, precis som McCarthy med marxistklassikern I´m A Wallet.

onsdag, december 06, 2006

1986 - Blånäsans monsterproblem

1983, 1984 och 1985 - Blånäsans monsterproblem

1983. Inte mycket att orda om. Kirstys "They Don´t Know" i Traceys regi är en spik. En av århundradets bästa poplåtar (som nu helt plötsligt var och varannan mer eller mindre omdömeslös artist gör cover på). Observera Maccas lilla inhopp i videon!



Och inte gör det saken sämre av att hon var så överjävligt söt också!


1984. Nu börjar det bli knepigt. Den alternativa poppen blir mer och mer lättillgänglig och gränserna mellan vad som är alternativ pop och mainstream börjar äntligen suddas ut. Det börjar bli okej för allvarliga unga musikanter att våga spela vanlig pop. R.E.M släpper helt suveräna låtar här, Lloyd Cole debuterar och leder min musiksmak in i en underbar fålla (I´m 4-ever Yours, Lloydan!), Aztec Camera ger ut den bisarrt svängiga "Still on Fire", "Each and Everyone" med EBTG kommer, Prefab Sprout släpper den fullkomligt fantastiska Swoon och Go-Betweens får ordning på ALLT och ger bland annat ut "Unkind & Unwise". I Manchester sitter The Smiths och knåpar ihop Hatful of Hollow samtidigt som Bruce släpper den lysande Born In The USA . HJÄÄÄÄÄÄLP! 1984 är ett sjujäkla bra år.

1985. Just nu, i skrivande stund, är The Nashville Ramblers "The Trains" världens bästa låt. Jag vet att jag borde besinna mig, men jag vet inte om jag vill. Är inte just denna känsla EXAKT vad pop ska handla om? Ruset, kärleken och lyckan! Vad finns på mina anteckningar då? Meat is Murder släpps där min favvo är fina "Well I Wonder", fina och underskattade Microdisney släpper The Clock-plattan och New Order hänger ut Low Life för allmän beskådan. Och världens finaste Paddy låter sina Prefabs linda in oss i den finaste pop-ull jorden skådat. Och nu var detta ytans skum som vi la tungan mot. Jösses...

Avslutningsvis bifogar jag ytterligare en video, den hör till 1984 och är en stilla klump-i-halsen-stund.



Vila i frid.

1980, 1981 och 1982 - Blånäsans monsterproblem

1980. Stort och viktigt år i rockhistorien. Den mörka geggan gjorde entré i våra skivhyllor. Closer kom och folk tog livet av sig. Sound Affects kom och folk klippte sig i stört fula frissor. Echo and the Bunnymen, P.I.L, Magazine och D.A.F härjade på listorna. Själv lirade jag luftgitarr till farsans kassett med The River. Kanske var "Cherry Darling" min favvo då, men nu när jag är äldre och klokare, visst sjutton är "The Ties That Bind" bäst ändå? Under hela förarbetet gnagde dock en obehaglig känsla i mitt bakhuvud gällande 1980. Jag hade problem. Saken var den att jag aldrig riktigt gillat Joy Division eller The Jam. Jag vet att de har haft stor betydelse för vad jag kommit att gilla, men precis som Velvet Underground: jag har kommit att gilla de grupper som är influerade av föregångarna, och inte alls intresserat mig för ledstjärnan.

Hittade en ohotad vinnare nästan längst bak i skivhyllan (och detta beror såklart på att de står i bokstavsordning) och är ärligt och glatt förundrad hur härligt fräsig den fortfarande låter, de 26 år den har på nacken till trots:



1981. Hjälp. The Cure. Vad gör man? De var stora favoriter under högstadiet, de var ganska tråkiga på gymnasiet och sedan dess har de placerats bland Gamla Godingarna, de som ibland åker fram på festerna för att det är rätt härligt att sjunga I would say I´m sorry if I thought that it would change your mind på fyllan. Att de nu under de senaste 15 åren gjort en skaplig samling med ljusa och sköna pop-låtar är bara bonus. 1981 släppte de Faith, det långsammaste och mörkaste de kanske gjort. Grejen med Faith var (är), att den till skillnad från den hemska Pornography (trummorna! HUGA!) och den till stora delar supermuggiga Seventeen Seconds faktiskt var rätt bra! Vackrast var (är) "All Cats Are Grey". Men å andra sidan så fanns ju OMD där också. Dessa ständiga, underbara, genialiska vesslor. Så ofantligt mycket bättre än Depeche och Human Leage och allt vad de hette. OMD kunde verkligen göra LÅTAR! Alltså, de där melodierna som var så perfekta att de lika gärna kunde framföras av ett tufft powerpop-band eller som värsta smörpopparsmäktaren ju. Förmodligen ligger "Joan of Arc" bäst till för cd-plats 1981. Det är en sån juvel!

1982. "Party Fears Two" kom då. Billy McKenzie och hans sanslösa röst. Tyvärr var den svår att hitta på Youtube, skulle så gärna vilja spela den för er. Följande video blev enda träffen...fan, visst var han lite lik Ljungberg?



Men 1982 var också Costello. Och "Ebony and Ivory". New Order. Och ett av tidernas bästa smäktar-album: Avalon med Roxy Music. "More than This" fick mitt hjärta brista första gången jag hörde den och plattan blev faktiskt den första jag köpte för egna veckopengen. Jag spelade den konstant i ett halvår, tror jag. "Take a Chance With Me" är mitt preliminära val för cd-platsen. Fler förslag?

tisdag, december 05, 2006

1977, 1978 och 1979 - Blånäsans monsterproblem

1977. Inga större problem för min del. Var under en kort stund inne på ELO:s "Mister Blue Sky"(jäkla massa skön barndom med heltäckningsmattor och orange fladdermusfåtölj), men lyssnade till mitt hjärta och valde det enda rimliga. Nej, inte The Clash. Jodå, jag tycker The Clash bitvis var en alldeles utmärkt popgrupp, men i gudars närvaro når de inte riktigt fram. Bowie? Nope, helt ointresserad. Pistols? Brrr...

Mitt spikade val: Beach Boys, "I Wanna Pick You Up".


1978: Fruktansvärda kval. Antingen Chris Bells underbara "You and Your Sister", ni vet den som This Mortal Coil gjorde en helt okej cover av nångång under Bommen-åren, minns så väl hur Aldman älskade den. Och vem gjorde inte det? Chris orginal är en mycket mer känslig och öm historia, önskar jag kan bifoga en mp3:a senare på den.

Eller så blir det den här, en av mina äldsta favvolåtar, framförd av min största idol. Lysande video, för övrigt. Sällan man ser såna fullträffar:



1979: Otroligt svårt igen! Buzzcocks! Vilka sånger de gjorde! Men Roxy Music då? Fantastiska Manifesto är ju från 1979! "Still Falls the Rain" borde vara given. Unknown Pleasures då? Inte min kopp te. London Calling? Jättebra! Ligger bra till...vilket också XTC gör, Drums & Wires kom ju ut då ju...Hjälp!

Just nu ligger denna bäst till och det är helt sjukt...men jag älskar den! Och dessutom, han är en av de snyggaste popsångare historien frambringat. Och det säger jag med en kraftig fotnedsättning:

1976 - Blånäsans monsterproblem

Ok, redan det första året, 1976, tornar problemen upp sig. Jag har två låtar i främsta ledet, antingen bidrag nr 1 eller bidrag nr 2 - båda finns att skåda nedan via Youtube. Jag kommer omöjligtvis kunna redovisa alla mina funderingar och alternativ via mp3 eller video, men i möjligaste mån kan man ju försöka. Om inte annat för att det är så ofantligt snygga grejor man kan hitta (se bidrag 1 nedan!!!) och för att det är lite trevligt, helt enkelt... Jag har efter visst övervägande inga fler alternativ än dessa två bidrag.

Kommentar till bidrag 1: Ja, jag vet att den är jäkligt corny, men jag tycker ändå det är ett mästerverk. Och frågan är om inte smetkanaler på radion och mer eller mindre fåniga reklamfilmer på tv:n gjort den så corny som den nu betraktas som. Men ett blånäst faktum kvarstår, låten har ett underbart bra intro, sången är fantastisk, blåset är otroligt snyggt avmätt och själva melodin sitter som en härlig gräddbulle på kafferepet. När jag hör den infinner sig ett väldigt behagligt välbefinnande och sköna fragment av en harmonisk barndomstund smeker mitt sinne och såna stunder hade i alla fall jag inte så gott om, även om nära och kära gjorde vad de kunde. Msg:isk credfaktor 1/10, emotionellt värde 8/10.

Kommentar till bidrag 2: Betydligt sämre Youtube-video, men låten är fasen så bra. Har den i flera versioner på olika skivor, däribland en suverän bossa-smäktare från typ 1989. Men den kom ut 1976 för första gången och den är ett mästerligt popskrädderi av eleganta harmonier och tjusig instrumentskicklighet av en av poppens stora män.

Bidrag nr 1:

Bidrag nr 2:

Blånäsan - en monsterpost med ett monsterproblem

"I födelsedagspresent?...mjä, jag vet inte, ni behöver inte köpa nåt fint...ja, jag vet att jag fyller 30, men ändå...en middag kanske?". Sa Ellen - the svägerska inför hennes födelsedag i maj. Allt lugnt så ända till hennes lilla tillägg: "Men av Fredrik vill jag ha en bland-cd!". Huj huj, jobbigt, fast rätt kul, tänkte jag väl medveten om hur ambitiös jag jämt blir med mina bland-skivor...det var bara ett problem, Ellen var inte klar med sin önskning: "Jag vill att du ska välja ut en låt per levnadsår för min del, dvs skivan skall bestå av dina favoritlåtar mellan 1976 och 2006, en låt per år". Jag vet att hon inte tänkte på hur bisarrt mycket jobb hon tvingade på mig där och jag förlåter henne. Nu har jag jobbat med skivan sedan höstterminens början, initialt gick jag igenom varenda LP och CD hemma - jag antecknade varenda intressant låt, sållade, gav listan second thoughts, skrev dit nya låtar, strök och renskrev. Därefter samma procedur med mina 20gb musik på datan. Därefter inleddes jobbet med impulserna. Under augusti, september och oktober lyssnade jag mycket på soft-rock jämte min ständiga harmoni-pop, nu under november har jag nästan uteslutande lyssnat på power-pop, gärna från 80-talet! Hur värderar man det man hade valt under tidiga hösten mot det man nog hellre skulle välja nu? Mycket jobb, mina väner, både rent praktiskt och nästan än mer, på det mentala planet, som ni förstår.

Varför delger jag då detta för er? Jo, jag behöver er nu. Jag behöver någon som säger "Bra beslut!" eller någon som säger "Apapap, nu glömmer du allt Stars of Heaven (1988)". Jag behöver någon att luta mig mot och jag behöver någon som lutar mig mot bättre saker än vad jag lutar mig mot nu. Okej? Detta ersätter den där gamla regeln som tvingar alla kompisar att hjälpa till med flytten, nu är det lag på att hjälpa kompis med bland-cd istället. Jag gör separata poster där jag delar in projektet i lagom stora munsbitar. Jag skriver ner mina förslag, betonar spikarna, och knäpper mina händer och ber en bön om hjälp för mina osäkra kort. Detta är tänkt som en julklapp, vi har alltså blott två veckor på oss, då julfirandet med Ellen et al har tidigarelagts lite.

Er Blånäsa på jorden.

onsdag, november 29, 2006

Dana - Live in concert


I går kväll stod jag inför en jury bestående av typ 30 poliser.
Efter att ha sjungit Hugo Alfvéns "Sveriges flagga" fyrstämmigt fick jag gå ut i fikarummet i några minuter och invänta domen.
Det gick vägen. Jag är numera invald som medlem i Stockholms Poliskör.
På tisdag är det konsertdebut i Kungsholmens kyrka.
En liten speciell MSG-koppling till kören är att den faktistk uppträtt tillsammans med Suburban Kids With Biblical Names en gång i tiden.

En annons...


Så det är det han pysslar med nere i Madrid. Röker ut kackerlackor eller nåt...

onsdag, november 15, 2006

MSGRP



Det är den 15:e november. Det är kallt och ruggigt. Idag för 3 år sedan var jag tokfull på en fest på Norr Mälarstrand. Hånglade upp en rödhårig tjej som jag tog med på efterfest till Hornstull och träffade en ännu fullare Blånäsa m.fl. Resten är historia. Jag behöver en MSGRP. NU!!

Anmäl när ni kan via kommentarer. //Housis

tisdag, november 14, 2006

Anekdot 2006-11-12

Man saknar det där med att både berätta och läsa de där små och oviktiga anekdoterna från vanliga tråklivet rätt mycket, nu när Gästboken inte finns längre. De stora grejorna får man ju höra ändå (.."och det slutade med att jag och Micke Persbrandt tog varsin ko och drog ut ur bussen"...), men de små och totalt oviktiga sakerna - eller för den delen - de RIKTIGT snuskiga sakerna, de på elskåps-nivå, de har tappat sitt forum nu. Nåväl, jag tycker det är roligt i alla fall med det där och därför följer här en helt poänglös liten rapport från Högalidsgatan kl 19.45 i söndagskväll:

Jag och Nisse, the svåger, kollade på dvd hos honom medan våra respektive var engagerade med nåt i deras kök, men så blev vi ivägkomenderade i ärendet att hämta en madrass i vårt källarutrymme. Våra lägenheter ligger ju blott fem minuters promenad från varandra så vi lommade över och hämtade fanstyget. På väg tillbaka, just utanför Dellos Pizza bromsar en mötande hantverkarbil hastigt in och den ensamma bilisten böjer sig över passagerarsätet och vevar hastigt ner, som för att fråga efter vägen. Men istället hade vår hantverkare beslutat sig för att skoja. Det var väl en sån kväll kanske:

"Öh!", skrek han, "ska ni på fest hos Kjell Isaksson, eller?!". Och så vevade han upp och gasade vidare.

Kvar stod vi som två fågelholkar. Nisse med en ihoprullad madrass på axeln och jag med händerna i jackfickorna.

- Blånäsa -

torsdag, november 09, 2006

Juni 2006

1. las palmas - du har mejl
2. la buena vida - calles y avenidas
3. Regina Spektor - On The Radio
4. Khonnor - Burning Palace
5. Marble: "Bam".
6. The Foundations: "Baby, Now That I've Found You".
7. TV On The Radio - A Method
8. Depeche Mode - Precious (Michael Mayer Balearic Mix)
9. The Feeling - Love it when you call
10 The Wedding Present - Nickels and dimes
11. Rainbow Family: ”This is not a circular".
12. Peter, Bjorn & John feat Victoria Bergsman: "Young folks".

onsdag, november 08, 2006

Juli 2006

1. The Orchids: "Another saturday night".
2. Leo Minor: "Sudden death city".
3. art brut - my litte brother just discovered rock'n'roll
4. ellen allien & apparat - do not break
5. Vitalic - Bells (feat Linda Lambs)
6. Rework - Think it´s too late
7. Irene: "To Be With You".
8. Doktor Kosmos: "Min Pojke Går På Stan".
9. Soulwax Nite Versions - KracK
10. Justice vs. Simian - Never be Alone
11. Whyte Seeds - Back in town
12. The Primary 5 - What am i supposed to do

Augusti 2006

Augusti 2006

Ett försök att lägga ut en lista med länkar till låtar/sajter.

1. The Divine Comedy: "The Light of Day"
2. Biker Boy: "You got me wrong"
3. Dylan Mondegreen: "That Mortal Kiss".
4. Those Transatlantics: "The Other Cheek".
5. Julieta Venegas: "Me voy"
6. Cannonball Jane. ”Automatic knockout”
7. Superpitcher: "Phantom Ghost-Perfect Lovers" (Unperfect Love Mix)
8. of Montreal: "I Was a Landscape in Your Dream" (Grizzly Bear remix)
9. The French: "Wu-Tang Clan".
10. Funkadelic: "Hardcore Jollies".
11. Junior Boys: ”In the Morning”
12. Tekel: ”Smet”

Klassiska MSG-fotografier del 5

Klassiska MSG-fotografier del 4

måndag, november 06, 2006

torsdag, november 02, 2006

Historia 9 - Jonas K

Efter att följt med i MSG:s historia på deras gästbok tror jag mig förstå att Jonas K är en ulv i fårakläder. Eller kanske ett får i ulvadräkt. Maken till vänlig och mild kille får man leta efter, men samtidigt finns en inte alls hälsosam relation med artisten Momus. Låt mig bjuda på ett axplock:

Momus - I'm a Kitten (otroligt att det skulle ta 9 månader innan Mr Currie fick komma in på listan - den här kommer även ni att spinna till)

3. Momus - Life of an Office Worker (tja, som vanligt är Momus bäst, och ja, som vanligt får han hamna lite utanför skivplats eftersom jag värderar er vänskap högre än ni värderar honom)

Momus - The Laird of Inversnecky (förtjänar egentligen topp två, men jag vill inte skapa januaristämning igen...)

Momus - The most important man alive (det var ganska nära att det blev fem låtar med momusanknytning - laila france, kreidler, bran van 3000 m.fl - men jag kände att jag måste spara er lite; han släpper ju nytt i början av nästa år...)

Kahimi Karie - Giapponese a Roma (och där kom det fjärde spràket pà bossas majlista, om ni undrar vem som är geniet bakom denna genialiska làt, sà kan jag säga att det är ingen mindre än de senaste àrtusendenas största geni: geniet och allas vàr älskade Momus)

onsdag, november 01, 2006

Historia 8 - Jonas Ö

Jonas Ö har genom åren gjort sig känd som en underhållare av rang på den "hemliga" msg-sajten. Nu när msg verkar ha lagt ner efter närapå fem år av musikaliska utflykter återstå blott små minnesfragment av Jonas fniss-perversa små kommentarer:


Kanske borde Mateo och Matos tränga sig in på silverplatsen men de får trots
att nöja sig med en bronsmedalj för "Happy Feelin´" vars Tavares-sampling från
"Heaven must be missing an angel" är lika skön som en dildo i röven. (det där
sista får ni tolka som ni vill, eller inte tolka alls, beroende på om ni
överhuvudtaget hört Tavares eller lekt med lössnoppar)


The Walkmen - The Rat (en låt som får mig att bada i tjugo personers urin
måste bara in på listan)



Technicolor - "On The Bottom" (......men sen, när ens självömkan har
omvandlats till depression är det inte så jävla roligt längre, man kommer på sig
själv med att ensam ha druckit upp hela rödvinsflaskan fast det är tisdag och
man bara skulle ta 1 glas vin för att det är gott till pestopastan och i
högtalarna dunkar progressiv dubbig house, tankarna går runt, runt, runt....en
stund senare dansar man ensam och full för sig själv i lägenheten innan
situationen blir för jobbig och man går och lägger sig, man är fuktig i ögonen
och slentrianfläckar ner sig själv för man kommer inte på något bättre att göra
och från stereon hörs fortfarande den där houselåten men den där sköna basgången
som skär som ett spätt i både röv och själ, ja, ni vet hur det är.....)


Glad helg, stjärtis!

tisdag, oktober 31, 2006

Historia 7 - Johan

"Jackson 5 - Blame It on The Boogie. Ja, jag vet. Men jag kan dansen. Och gör den. I nyktert tillstånd."

Citatet är Johans och det är precis på pricken den så ologisk som bara Johan kan vara. En purung gubbrockare och en patetiskt gammal indienörd i samma Tigerkostym. Låt oss fördjupa oss med hjälp av Johan själv:

BRMC - "Love Burns". Jo, den har ju förekommit tidigare i detta forum. Men: Killarna. Ljussättningen. Ljudet. Coolheten. Känslan av att sitta på Kägelbanan och bli helt jävla överkörd av ett rocknrolltåg.

Okej. Vi har en person som dansar Blame It on The Boogie-dansen och som njuter av att bli "helt jävla överkörd av ett rocknrolltåg". Men det är inte allt. Låt oss titta ännu närmre:


Ola Magnell "Påtalåten". En svensk klassiker som kräver upprättelse!


Sedär. Ola Magnell. Inte nog med det, något senare under året presenteras en fullt logisk uppföljare:

Nightmares on Wax "Know My Name". Fredagspuls! Fest! Glitterboll! Disco
Kung-FU! Ett party-ljus i höstmörkret. Och enda riktiga floorfillern på nya
plattan.


Vi låter Johan sluta cirkeln själv:


The Libertines "Tell the King". YEEEEES! Det luktar lite Badly Drawn Boy strax efter inledningen. Sen faller allt på plats. Vilken jävla platta för en anglofil som undertecknad! Men i och med The Libertines platta kommer
Wellers onda advokater att få mycket att stå i framöver. Coolt att "What a Waster"-singeln inte finns med på fullängdaren. Sånt tycker vi om.